Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige höjer nivån för området sexuell och reproduktiv hälsa och därtill hörande rättigheter till minst 10 % av den totala biståndsbudgeten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige tydliggör kopplingen mellan Kairomålen och uppfyllandet av FN:s millennieutvecklingsmål.
I proposition 2002/03:122, Gemensamt ansvar: Sveriges politik för global utveckling, presenterar regeringen den svenska modellen för global utveckling med målet att bidra till en rättvis och hållbar utveckling. Ett rättighetsperspektiv och de fattigas perspektiv ska enligt propositionen genomsyra den svenska politiken.
Vi har en invändning och en vädjan om en djupare av rättighetsperspektivet och de fattigas perspektiv.
De fattigas perspektiv kan inte genomsyra svensk politik om man inte tar reda på vilka de fattiga är. Hur många är kvinnor? Hur många är män? Hur gamla är de? Dessa frågor bildar grunden och förutsättningen för hur man ska angripa och prioritera problem ur ett fattighetsperspektiv. Detsamma gäller rättighetsperspektivet. Vilka omfattas idag av de rättigheter som det internationella samfundet enats kring. Hur många kvinnor? Hur många ungdomar? En genusanalys måste vara vägledande om regeringen ska lyckas uppfylla det långsiktiga målet om att Sverige ska vara med och bidra till global rättvis och hållbar utveckling.
Sverige har länge varit en av de starkaste aktörerna på området sexuell och reproduktiv hälsa. I Kairo 1994, under FN-konferensen om befolkning och utveckling, var Sverige bland de ledande förespråkarna för frågor om kvinnors och ungdomars rätt att själva fatta beslut om sin sexualitet och reproduktion. Kairokonferensens handlingsprogram (ICPD programme of action) är idag det i särklass starkaste dokumentet i FN:s historia när det gäller att värna rätten till sexualundervisning, preventivmedelstillgång och kvinnans rätt att själv fatta beslut om sin kropp och sin sexualitet. Programmet har genom åren hotats, inte minst genom den anti-choice rörelse som vuxit sig stark i USA och de senaste åren sanktionerats av Bushadministrationens agerande. Vatikanen utmanar ständigt Kairoprogrammet, och tillsammans bildar USA och Vatikanen och dess anhängare en destruktiv motkraft. Även inom EU får oppositionen mot Kairo mer inflytande.
Många länder, framförallt i Afrika, har idag svårigheter att värna de rättigheter som beskrivs i handlingsprogrammet från Kairo. Mycket av implementeringsarbetet som påbörjats hotas genom påtryckningar och hot om indragna finansiella medel från såväl Vatikanen som USA. Framförallt International Planned Parenthood Federation, IPPF, och FN:s befolkningsfond, UNFPA, har de senaste åren mött oerhörda hinder i sitt arbete. USA:s Global Gag Rule, som innebär att organisationer som jobbar med ”abortrelaterad verksamhet” inte får bistånd från USA, har märkt många organisationer ekonomiskt. Detta får direkta konsekvenser som kommer att kunna utläsas bland annat i stigande mödradödlighetstal, där även dödsfall till följd av osäkra aborter göms – i många afrikanska länder utgör osäkra aborter upp till 2/3 av mödradödligheten. På samma sätt som USA genom the Global Gag Rule sätter upp villkor för hur organisationer får använda sina pengar kommer användningen av hiv/aids-pengar att villkoras. Risken är överhängande att i första hand de organisationer gynnas som inte förespråkar kondomanvändning utan istället ensidigt driver avhållsamhetskampanjer. Det kommer att få fortsatt negativa konsekvenser för hiv/aids-arbetet.
Redan på sidan 9 i propositionen, kapitel 4.4.1 i andra stycket, pekar regeringen på det faktum att en halv miljon kvinnor varje år dör till följd av skador i samband med graviditet, osäkra aborter och barnafödande samt att sexuella övergrepp inom och utom familjen bidrar till osäkerhet och otrygghet (sista stycket, sista raden i 4.4.1).
I kapitel 4.5 understryker regeringen att det finns flera viktiga frågor där global samsyn saknas och att ”särskilt kontroversiella är frågor som rör kvinnors och ungdomars sexuella och reproduktiva hälsa och därtill hörande rättigheter”.
I kapitel 5.5.5 i regeringens bedömning angående politik för social omsorg och folkhälsa slås fast att Sverige bör vara fortsatt drivande i internationella sammanhang i frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa och dithörande rättigheter.
Genomgående i propositionen synliggörs SRHR. Riksdagens tvärpolitiska SRHR-grupp välkomnar detta men vill samtidigt understryka att det är av yttersta vikt att regeringen tar frågan om SRHR på fullaste allvar i alla sammanhang och på alla nivåer i det svenska utvecklingssamarbetet.
Satsningen på SRHR måste avspeglas genom ett större finansiellt utrymme för SRHR totalt i den svenska biståndsbudgeten.
Satsningar på SRHR måste avspeglas i fortsatt stöd till det civila samhället genom program för NGO:er och genom finansiellt stöd till IPPF.
Satsningar på SRHR måste avspeglas i det multilaterala stödet genom fortsatt politiskt och finansiellt stöd till UNFPA.
Satsningar på SRHR måste avspeglas i det bilaterala stödet genom dialog och policy men även genom konkreta satsningar på utvecklingsprojekt samt en tydligare satsning på komponenten SRH inom hälsosystemsutveckling, och hälsosektorprogrammen.
Satsningar på SRHR måste avspeglas i Sveriges policy och i politisk dialog internationellt och gentemot EU med fortsatt stöd till EU-kommissionens satsningar inom området SRH.
I FN:s millennieutvecklingsmål finns inte sexuell och reproduktiv hälsa, SRH, med som angivet mål. Däremot är det enligt vår och många andras – däribland UNFPA – mening inte möjligt att uppnå målen utan mer intensiva och tydliga satsningar på SRHR. I enlighet med regeringens strävan att lyfta fram SRHR borde detta även ha avspeglats tydligare i kapitel 5.3 där regeringen nu bara helt kort nämner dessa mål.
Vi vädjar därför till regeringen att i alla sammanhang där FN:s millennieutvecklingsmål diskuteras argumentera för det faktum att målen inte kan uppnås om man inte uppfyller de angivna löftena och målen i Kairoprogrammet.
Vad som ovan anförts bör ges regeringen tillkänna.
Enligt UNFPA är det angivna målet om 17 miljarder dollar för befolkning och reproduktiv hälsa till och med år 2000 inte uppfyllt. Fortfarande saknas 34 procent – drygt hälften av dessa pengar saknas från givarländerna.
Sverige uppfyller idag den internationella överenskommelsen om att avsätta 4 procent av biståndet till sexuell och reproduktiv hälsa, inklusive hiv/aids. Det är förvisso bra, och vi välkomnar det utrymme som regeringen upplåter åt SRHR i det svenska utvecklingsarbetet och ser fram emot att området integreras i samtliga de åtta huvuddragen och mer specifikt inom området jämställdhet.
Vi menar dock att Sverige och andra ledande givare på området måste höja den finansiella nivån med målet att avsätta minst 10 procent av biståndsbudgeten till området sexuell och reproduktiv hälsa. Vad som ovan anförts bör ges regeringen tillkänna.
För Sveriges regering borde detta ses som en direkt och naturlig konsekvens av att man väljer att så starkt lyfta fram och prioritera SRHR i det svenska utvecklingssamarbetet.
|
Stockholm den 5 juni 2003 |
|
|
Kenneth Johansson (c) |
|
|
Inger René (m) |
Cecilia Wikström (fp) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Gunilla Wahlén (v) |
|
Gustav Fridolin (mp) |