Innehållsförteckning 1
1 Förslag till riksdagsbeslut 2
2 Samråd skall ge ökad delaktighet och legitimitet 3
3 Utvidgningen ger ett nytt Europa 4
4 Den ekonomiska och monetära unionen – utanförskapets konsekvenser 6
5 Samarbete mot terrorism 7
6 EU:s framtid 8
7 En gemensam utrikespolitik för frihet och öppna gränser 9
7.1 Norden och det baltiska området 10
7.2 Ryssland 10
7.3 Medelhavsområdet och Mellersta Östern 11
7.4 Irak 12
8 Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken skall ge trovärdighet åt utrikespolitiken 13
9 EU:s budget och det finansiella perspektivet 15
10 En aktiv brottsbekämpning 16
11 Europas välfärd i en fri och öppen ekonomi 17
12 Företagandets Europa – en politik för konkurrenskraft 19
13 En gränsöverskridande infrastruktur 21
14 En reformerad jordbrukspolitik för rättvisa villkor 21
15 En gränsöverskridande miljöpolitik 22
16 Kunskapens Europa ger tillväxt och välstånd 23
16.1 Kultur 23
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige aktivt skall stödja reformprocessen i Turkiet i syfte att möjliggöra medlemskapsförhandlingar, samt att Turkiet skall bedömas utifrån egna meriter och på lika villkor som andra kandidatländer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att EU skall ge Moldavien, Ukraina och Vitryssland medlemskapsperspektiv.
Riksdagen begär hos regeringen att den till riksdagen snarast återkommer med en redogörelse för hur Sverige har mött utanförskapet med anledning av folkomröstningsresultatet om införande av euron.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen aktivt bör bidra till att förhandlingarna i regeringskonferensen om ett nytt fördrag återupptas och avslutas under våren.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en enad och trovärdig utrikes- och säkerhetspolitik i EU kan skapas genom bättre gemensamma analysresurser, en utveckling av den gemensamma värdegrunden och definitionen av gemensamma mål för utrikespolitiken, samt en gemensam utrikesminister.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU skall verka för att ett WTO-ministermöte hålls i Hongkong redan före detta års utgång i syfte att handelsliberaliseringar på jordbruksområdet och en genomgripande reformering av EU:s jordbrukspolitik skall kunna ske så snart som möjligt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att nuvarande frihandelsområde utvidgas genom en avveckling av handelstullarna mellan EU och Ryssland.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den strategi för Mellanöstern, som är under utarbetande i EU, måste utarbetas i nära samverkan med den amerikanska administrationens nya Mellanösternpolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU bör stödja uppbyggnaden av ett fredligt, stabilt och demokratiskt Irak.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige aktivt skall verka för en utveckling inom EU mot ökad solidaritet och ömsesidighet på det säkerhets- och försvarspolitiska området.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör utnyttja de möjligheter till undantag som EU:s arbetstidsdirektiv medger.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att garantera fri rörlighet för tjänster och i princip fri etableringsrätt och om att aktivt stödja arbetet med det s.k. tjänstedirektivet.
Sverige har varit medlem i EU i nio år, och nästa år kan den tionde årsboken om EU skrivas. Under samtliga dessa år har en socialdemokratisk minoritetsregering företrätt Sverige vid EU:s ministerråd. De med regeringen samarbetande partierna Vänstern och Miljöpartiet som båda anser att Sverige bör lämna EU ingår i regeringsunderlaget, men har enligt överenskommelse inte delaktighet i utformandet av Sveriges Europapolitik. Detta trots att mycket av det som beslutas i EU borde definieras som inrikespolitik. Regeringen företräder Sverige i internationella sammanhang och mycket av EU-politiken förknippas uteslutande med regeringspolitik, även om formella samråd fortlöpande förs med riksdagen.
Utbytet mellan regering och riksdag beskrivs i skrivelsen precis som det är, dvs. regeringen informerar om hur arbetet i EU fortskrider. Samrådet sker i EU-nämnden och bygger på regeringsrepresentanters föredragningar och faktasammanställningar. Mycket av beslutsfattandet i riksdagen har till stor del sin grund i gemensamt fattade EU-beslut. Med regeringspartiets kunskapsförsprång, informationsövertag och kontaktnät inom EU-strukturerna behöver riksdagen se över sina arbetsformer för att bättre fullfölja sin roll. Vi välkomnar därför den översyn som nu sker.
För att visa på alternativen i svensk politik inför det kommande valet till Europaparlamentet den 13 juni 2004 väljer Moderaterna i utrikesutskottet att mer utförligt kommentera regeringens skrivelse om Årsboken om EU 2003. Samtidigt ges möjlighet att återkoppla till ärenden som diskuterats under 2003 och fram till mars 2004 samt utrymme att lyfta fram frågor som förtjänar en fördjupad debatt, inte minst i riksdagen.
Vi tror att den bristande Europakänslan i Sverige har många bottnar. En del av lösningen på detta problem vore att initiera en bredare granskning och uppföljning av Sveriges EU-arbete i Sveriges riksdag. Den klyfta som uppenbarades vid folkomröstningen i september 2003 är ett större problem för vissa partier, men i sin helhet vittnar resultatet om ett förankringsproblem som måste tas på allvar. Vår uppfattning är att en framgångsrik och verkningsfull politik i EU bör bygga på skickligt tillvaratagande av svenska intressen i Bryssel, men också förmåga att kunna föra hem gemensamt fattade beslut och förankra dem nationellt. I den delen kan inte Socialdemokraterna anses ha lyckats.
Moderaterna har som första parti i Sverige slagits för att vi skall vara medlemmar i EU. Under regeringen Bildt förhandlades vårt anslutningsfördrag med EG fram i bred politisk enighet med ett undertecknade för snart tio år sedan. Vi var då nya medlemmar i en gammal gemenskap, EG. I dag får vi anses vara en gammal medlem som är med och formar framtidens Europa i en ny union, EU. Vi har spännande och angelägna uppgifter framför oss och vill i egenskap av oppositionsparti i Sveriges riksdag för närvarande och med en betydande styrka i Europaparlamentet även framgent bidra till att nationellt förankra och driva på Europasamarbetet i rätt riktning.
Den kommande utvidgningen av EU är historisk. Den 1 maj 2004 får EU tio nya medlemsländer, vilket är den största utvidgningen av EU som genomförts. Den uppdelning mellan Öst- och Västeuropa som tidigare funnits upphör. EU kommer hädanefter att omfatta 25 medlemsländer och drygt 450 miljoner människor som lever, arbetar och utvecklas över öppna gränser.
Utvidgningen är det främsta exemplet där Sverige använt sitt inflytande och framgångsrikt drivit en fråga. Moderaterna har bidragit till den frihets- och frigörelseprocess som slutligen ledde till att muren föll och att våra grannländer Estland, Lettland och Litauen kunde bli fria och självständiga demokratier.
Som medlem i Europeiska unionen blev det en gemensam uppgift i Sverige att möjliggöra ökad samverkan kring Östersjön inom ramen för Europasamarbetet. Regeringen, riksdagen och Sveriges representanter i Europaparlamentet drev över partigränserna denna fråga. Med gemensamma ansträngningar, och i samverkan med nordiska grannar, bidrog vi därmed till en tidig och omfattande utvidgning.
Potentialen med ett Östersjösamarbete för handel, forskning, miljösamarbete, kulturgemenskap och även brottsbekämpning och säkerhetsmässiga aspekter är betydande. För att möjliggöra en ökad dynamik krävs gemensamma strategier och ett ledarskap som förenar gemensamma intressen.
Den svenska regeringens svek och helomvändning i ett mycket sent skede om arbetskraftens fria rörlighet innebär betydande trovärdighetsförluster i Sveriges relationer till våra grannar kring Östersjön. Statsministerns olyckliga uttalande om ”social turism” av exempelvis ester, letter, polacker, ungrare och tjecker, bryter mot tidigare erfarenheter då arbetskraft kommit till Sverige för att bygga upp vårt gemensamma välstånd. Detta svek beklagar vi. Mötet mellan nationella välfärdssystem och människors rätt till fri rörlighet skall ske genom ändringar i välfärdssystemen, inte genom misstänkliggörande och kontroll av människor. Vi har i motion 2003/04:Sf40 redogjort för vårt ställningstagande med anledning av regeringens krav på övergångsregler för arbetskraftens fria rörlighet.
Samarbetet med länderna kring Östersjön och det nordiska samarbetet har tjänat Sverige väl. Det pågår dock en utveckling där länderna väljer olika samarbetsformer. Norge är till exempel inte med i EU, men medlem i Nato. Danmark är sedan länge både EU- och Natoland, men deltar inte i eurosamarbetet. Finland är med i EU och har infört euron, tillsammans med tio andra länder i en första etapp. I Finland pågår en säkerhetspolitisk diskussion, som efter de baltiska staternas inträde i Nato kan komma att förändra den finska Natorelationen. Estland, Lettland och Litauen blir under våren fullvärdiga medlemmar i både Nato och EU och räknar med att kunna införa euron som valuta så snart konvergenskriterierna är uppfyllda. Varje land gör självfallet sina egna politiska överväganden, men en samsyn och gemensamt agerande i gemensamma angelägenheter skulle öka tyngden i såväl argumentation som praktiskt genomförande. Vi anser att ett framgångsrikt Östersjösamarbete skulle vara en tillgång för EU och en fördel för Sverige. Risken är stor att Östersjöns östra strandstater i avsaknad av ett aktivt ledarskap och visioner i stället inriktar sin energi direkt mot Polen, Tyskland och Centraleuropa för att vinna goda partner och ökat inflytande.
För framtiden är det vår förhoppning att Norge och Island skall välja att bli medlemmar i EU. På det viset omvandlas den nordiska gemenskapen till en politisk kraft i det nya Europa. Förutom de tio länder som inom ett halvår blir fullvärdiga medlemmar i unionen står redan i dag tre kandidatländer på tur. Bulgarien och Rumänien är på god väg i sina förhandlingar med sikte på medlemskap 2007. En utveckling där även Schweiz blir medlem framstår i detta perspektiv som naturlig.
Turkiet är enligt kommissionens översynsrapport från november 2003 på rätt väg när det gäller att uppfylla de politiska Köpenhamnskriterierna. Samtidigt påtalar kommissionen att det återstår mycket att göra, inte minst vad gäller genomförande av beslutade reformer och nya lagar. I en nyligen framtagen rapport från Europarådet fastslås att Turkiet inte längre behöver någon granskning av demokratiska brister, vilket bekräftar den positiva utveckling som skett i landet.
Samma krav skall ställas på Turkiet som på andra kandidatländer när det gäller respekt för mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och marknadsekonomisk mognad. Sverige bör aktivt stödja reformprocessen i Turkiet med syfte att landet skall få möjlighet till medlemskapsförhandlingar. Under hösten 2004 kommer en ny genomgång från EU-kommissionen och beslut skall fattas av Europeiska rådet om Turkiets status. Vår uppfattning är att Turkiet skall behandlas på samma sätt som länderna i Öst- och Centraleuropa, där EU bidragit till en demokratisk, säkerhetsmässig och ekonomisk utveckling. Att stänga ute Turkiet från den europeiska gemenskapen skulle försämra förutsättningarna för en fortsatt reformpolitik i Turkiet och riskera en vidgad klyfta mellan väst- och arabvärlden. Sverige måste vara tydligt och pådrivande för att Turkiet skall bedömas utifrån egna meriter och på lika villkor som andra kandidatländer.
EU:s beslut att ge Albanien, Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Makedonien samt Serbien-Montenegro möjlighet till framtida medlemskap ger dessa länder framtidstro och att under svåra förhållanden orka fortsätta på frihetens, säkerhetens och fredens väg. Nu söker Kroatien medlemskap, med ambitionen att bli medlem samtidigt som Bulgarien och Rumänien. En medlemskapsansökan från Makedonien fördröjdes av den tragiska olyckan med landets president Boris Trajkovski, men har i dagarna inlämnats till irländska ordförandeskapet.
EU har därmed, med tre undantag, givit alla Europas länder väster om Ryssland en uttalad möjlighet till medlemskap. Undantagna är än så länge Moldavien, Ukraina och Vitryssland. Det är nu dags att Sverige verkar för att EU skall ge också dessa tre länder medlemskapsperspektiv och därmed ge deras folk framtidshopp.
Vi anser att alla europeiska stater vars folk delar, respekterar och gemensamt främjar unionens grundläggande värden skall vara välkomna som medlemmar. Vi vill därför i dag inte sätta några gränser för vilka som kan bli medlemmar.
Resultatet av folkomröstningen 2003 innebär att Sverige tillsvidare kommer att stå utanför den tredje delen av den ekonomiska och monetära unionen. Euron kommer inte att vara Sveriges officiella valuta de närmaste åren. Moderaterna har i likhet med övriga riksdagspartier förklarat att vi accepterar folkomröstningens utfall. Folkomröstningens ställningstagande måste vid varje tidpunkt bedömas utifrån utvecklingen i vår omvärld och den europeiska integrationen. Varje allmänt val skapar nya förutsättningar och nya mandat. Framtiden formas i denna fråga liksom i andra frågor av medborgarnas ställningstaganden. Det är vår uppfattning att det skall vara ett viktigt mål för svensk Europapolitik att euron skall bli också Sveriges officiella valuta.
Utanförskapet gör det än viktigare med en regeringspolitik som underlättar för företagande och nya jobb i Sverige. Den fortsatt höga arbetslösheten, tröga ekonomiska återhämtningen och svaga tillväxtförmågan i Sverige ger utrymme för oro. Det krävs en långsiktig och ansvarsfull politik med lägre skatter, flexiblare arbetsmarknad och en bred kunskapssatsning.
I samband med folkomröstningsresultatet utlovade statsministern en bred satsning på bättre tillväxtförutsättningar i Sverige. Det är också vår uppfattning att det ekonomiska utanförskapet och frånvaron av euron som betalningsmedel försvårar för främst små och medelstora företags utveckling. På sikt finns också en risk att Sverige inte förmår attrahera investeringar, eftersom en liten men självständig valuta innebär ökat risktagande.
Av tillväxtsatsningar blev intet. De utlovade tillväxtsamtalen verkar ha tystnat innan de ens började. I stället upplever många småföretagare att skatte- och regelbördan ytterligare ökat, vilket i sin tur minskar möjligheten till mer av företagande och nya jobb i Sverige. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med en redogörelse för hur detta genomförs med anledning av folkomröstningsresultatet.
EU kan inte lösa Sveriges grundläggande problem. Men många frågor som rör handel och företagande avgörs i EU och då måste en mer tillväxtfrämjande och jobbskapande politik prägla EU:s ekonomiska politik. Sverige måste bättre tillvarata möjligheterna med EU:s inre marknad. I Europaparlamentet driver Moderaterna på för fortsatta liberaliseringar. Den inre marknaden måste utvidgas till nya områden, till tjänstesektorn för utbildning, till vårdsektorn och till bank- och försäkringstjänster. Så skapas alternativ och bättre konkurrens, lägre priser och möjligheter för svenska företag att vara med på en större marknad.
När Sverige står utanför eurorådet, de finansministermöten som länder med euron håller, minskar vår möjlighet att påverka och diskutera de långsiktiga tillväxt- och konkurrensfrågorna i Europa.
Attackerna i New York och Washington i september 2001 samt attackerna i Madrid i mars i år bekräftade än en gång den internationella terrorismens hot mot den fria världen. Till listan kan läggas Bali, Tokyo, Istanbul, Arbil – de nya hoten är annorlunda än under tidigare världskrig och under det kalla kriget. Försvaret för gemensamma värden kring demokrati, mänskliga fri- och rättigheter måste sträckas över hela världen. Fienden drivs av målet att en gång för alla göra slut på den moderna civilisationen.
Det talas om assymetrisk krigföring, understödd av vissa s k skurkstater och organiserat i komplexa nätverk med många olika centrum, över hela världen. Den är välorganiserad, förmodligen uthållig och minst lika farofylld som tidigare utmaningar mot den fria världen. Samtidigt har det moderna samhället blivit mer sårbart. Kombinationen av fanatism, hat och lättillgängliga billiga vapen och möjlig tillgång till massförstörelsevapen samt väl uppbyggda strukturer måste bekämpas gemensamt. Det handlar inte bara om traditionella militära förmågor. Insatserna måste samordnas och kompletteras med militär och juridisk samverkan och strategier för att undvika grogrund för misstroende, hat och ondska.
Den internationella terrorismen riktar sig mot européer var i Europa vi än befinner oss. När den fria världen nu har utsatts för ytterligare utmaningar i kampen mot terrorism är det uppenbart att det bara är genom gemensamt agerande som våra värden kring frihet, demokrati och mänsklig utveckling kan värnas. Terrorismen och annan brottslighet mot det öppna och demokratiska samhället skall bekämpas, men alltid på rättsstatens grund. Demokratins principer försvaras inte om vi själva bryter mot desamma. Därför måste all lagstiftning och alla operativa åtgärder utformas med beaktande av de grundläggande fri- och rättigheterna och respekten för den enskildes integritet.
Redan efter terrorattackerna i New York formulerade EU en gemensam strategi – en aktionsplan mot terrorism. Sedan terrordådet i Madrid har det förts fram ett antal förslag från ansvariga ministerråd och irländska ordförandeskapet i syfte att anta ett uppdaterat åtgärdspaket mot terrorism vid Europeiska rådet den 24–25 mars i år. Det kan konstateras, vilket EU-kommissionen gör, att EU har verktygen och redan fattade beslut, men att problemet ligger i en slö tillämpning och dålig implementering i de olika medlemsstaterna. Exempelvis har flera av de stora länderna inte gjort sin hemläxa vad gäller den europeiska arresteringsordern. Sverige bör i EU verka för att den första åtgärden blir att tillse att existerande institutioner fungerar och gemensamt fattade beslut efterlevs.
Vi ställer oss positiva till ett förenklat utbyte av information mellan poliser och lagring av trafikdata, förutsatt att det löses med stöd i lag och med beaktande av integritetsaspekten. Ett enigt konstitutionsutskott ombad redan under 2002 regeringen att ge direktiv till en utredning om teknikberoende integritet. Ingenting har dock hänt, vilket är beklagligt. Ökat utbyte mellan underrättelsetjänster bör möjliggöras. Schengens informationssystem måste vara effektivt. I Sverige saknas det dock SIS-ansvariga i ett antal län, vilket försämrar svenska förutsättningar att uppfylla åtagandena inom ramen för Schengensamarbetet. Regeringen skall tillse att Sverige uppfyller kraven. Vad avser frysning av tillgångar är det av största vikt att det sker i enlighet med principen om rättssäkerhet.
Mycket talar nu för att EU kan komma överens om ett nytt konstitutionellt fördrag, som gör det lättare att fatta gemensamma beslut i kampen mot terrorism. Ett antagande av en solidaritetsklausul har moralisk betydelse, men måste också medföra att varje enskilt land tar terrorbekämpningen på största allvar.
Vår uppfattning är att Sverige skall fullt ut ansluta sig till solidaritetsklausulen. Samtidigt bör Sverige och statsminister Persson visa solidaritet med Spanien och med de länder i Irakalliansen som nu behöver stöd för att fortsätta engagemanget för Iraks återuppbyggnad. Förhoppningsvis kan ett bredare FN-mandat erhållas. Det vore olyckligt om Europas länder nu, när irakierna själva söker framtidstro och ser möjligheter till stabilitet och demokrati, började dra sig ur. Det skulle vara en seger för terrorismen och skulle minska EU:s möjlighet till aktivt engagemang.
Konventet som arbetsmetod har fungerat väl. Det har skett under stor öppenhet och därmed också underlättat en diskussion inom hela EU. Till skillnad från tidigare förberedelser inför regeringskonferenser kunde konventet presentera resultatet av ett arbete som drivits under största möjliga öppenhet, och som involverat representanter från 27 stater, Europaparlamentet, rådet och kommissionen.
Mycket av det som har föreslagits i konventsförslaget är bra. Det konstitutionella fördraget ges med förslaget en sammanhållen struktur och tydlighet som underlättar för medborgarna att klargöra var ansvar finns att utkrävas och vem som är ansvarig.
Vi välkomnar att förslaget ger EU en tydligare kompetensfördelning samtidigt som det slås fast i fördraget att EU inte själv kan utöka sin kompetens utan endast kan agera på de områden där medlemsländerna uttryckligen i fördraget har överlåtit kompetens (principen om tilldelade befogenheter).
Vår övergripande utgångspunkt är att EU skall präglas av en mellanstatlighet i grunden med ett gemensamt och överstatligt beslutsfattande på de områden där man så beslutar. Vi anser att det är viktigt med en balans mellan unionens olika institutioner som garanterar största möjliga demokratiska inflytande och kontroll över de gemensamma beslut som fattas.
Samtidigt anser vi att balansen mellan medlemsländerna respektive balansen mellan unionens institutioner och medlemsländerna är viktig för att klargöra vad som skall vara gemensamma frågor och vad som bör vara nationella.
Efter de senaste månadernas utveckling i världen och inom EU finns möjligheter för att återuppta de sedan i december nedlagda förhandlingarna i regeringskonferensen om ett nytt fördrag. Vi välkomnar detta, eftersom de utmaningar som nu ställs på en fungerande och beslutsmässig union har ökat. Om det irländska ordförandeskapet nu väljer att inkalla regeringskonferens, finns möjligheter att slutföra förhandlingarna under året. Regeringen bör aktivt bidra till att dessa förhandlingar återupptas och avslutas, helst redan under våren. Från den svenska riksdagen finns ett sedan tidigare definierat förhandlingsmandat för regeringen att respektera och driva förhandlingarna.
Sverige och EU skall i sina förbindelser med andra länder och i FN värna och framhäva demokrati och respekt för mänskliga fri- och rättigheter som grund för samhällelig utveckling. FN-stadgans principer och folkrätten skall hävdas i syfte att värna individens rätt lika väl som staters.
EU skall politiskt bidra till demokratisering, respekt för mänskliga fri- och rättigheter, frihandel och marknadsekonomiska reformer samt etablerandet av marknadsekonomiska institutioner. Detta gäller inte minst EU:s utrikesrelationer till länder i närområdet som Balkan, Ryssland, det östligaste Europa och Medelhavsområdet.
EU strävar efter en sammanhållen europeisk utrikes- och säkerhetspolitik byggd på en värdegemenskap. Irakkrisen visade att medlemsstaternas förhållningssätt kan splittra och minska möjligheterna att nå en gemensam ståndpunkt med en fredlig lösning. Bättre gemensamma analysresurser, en utveckling av den gemensamma värdegrunden och definitionen av gemensamma mål för utrikespolitiken kommer tillsammans med en gemensam utrikesminister att ge bättre förutsättningar för en enad och trovärdig utrikes- och säkerhetspolitik i EU. Medlemsstaterna måste förbättra samordningen av sina ståndpunkter i internationella sammanhang. Den i december antagna säkerhetsstrategin för EU är en viktig del i den utveckling vi vill se.
En avveckling av alla tullar och andra handelshinder skall ses som ett led i att uppnå internationell frihandel. Inom WTO skall EU prioritera fri handel med jordbruksprodukter, en liberalisering av tjänstemarknaderna och de finansiella marknaderna. Dumpning av subventionerade produkter skall inte tillåtas motverka fattiga länders utveckling av egna marknader.
Utsikterna för att slutföra Dohaförhandlingarna i tid till den 1 januari 2005 har ljusnat något sedan USA i början på året tog initiativ till att återuppta WTO-förhandlingarna och ett enat EU uttalat sig att verka för att förhandlingarna snarast skall återupptas. Sverige skall i EU verka för att det skall hållas WTO-ministermöte i Hongkong redan före detta års utgång så att fortsatta handelsliberaliseringar på jordbruksområdet och en genomgripande reformering av EU:s jordbrukspolitik kan ske så snart som möjligt.
Muren har fallit, vi har fått ett antal nya grannländer och vår närmaste huvudstad ligger nu i det gamla östblocket. Det öppnar helt nya förutsättningar men ställer också krav – krav på samarbete och gemensam organisation.
Sverige har mycket starka intressen i närområdet, främst mänskligt och kulturellt men också ekonomiskt, politiskt, strategiskt och militärt. En blick på kartan borde exempelvis säga oss att det är en geopolitisk vinst av historiska dimensioner att de baltiska staterna åter är fria demokratier. Likaså har vi starka intressen av att de stora västmakterna alltfort är engagerade i vår regions framtida säkerhet. Fortsatt starkt amerikanskt engagemang i Europa i allmänhet och Östersjöregionen i synnerhet är ett vitalt svenskt intresse. Den transatlantiska länken är fortfarande avgörande för Europas säkerhet. Det krävs mer av Sverige och Europa för att länken skall hållas vital.
Sverige har under de senaste åren gjort successiva vägval i säkerhetspolitiken. I varje praktiskt hänseende har Sverige valt samarbetets väg. Ett öppet och nära samarbete med Nato har blivit en oomstridd och naturlig del av svensk politik. Men hur kan Sverige begära att hela Europa skall engagera sig i säkerheten kring Östersjön samtidigt som Sverige självt förbehåller sig rätten att inte engagera sig i övriga Östersjöländers säkerhet?
De baltiska staternas inträde i Nato aktualiserar frågor om Sverige löper risk att marginaliseras i säkerhetspolitiskt avseende och vad som skulle kunna göras för att förhindra en sådan utveckling. En rimlig svensk handlingslinje vore att agera på ett sådant sätt att Sverige av övriga stater i Nordeuropa uppfattas som en oumbärlig partner över hela det säkerhetspolitiska fältet. I militärt avseende ställer detta krav på att i normalläget kunna projicera stabilitet och i händelse av kriser snabbt kunna hantera tänkbara hotsituationer tillsammans med övriga länder inom EU och/eller Nato. Sverige kan inte stå vid sidan av och titta på eller avvakta.
Detta skulle innebära en samlad Östersjölösning, som skulle ge trygghet i hela området. Den skulle också innebära att de nordiska länderna delade samma säkerhetsordning och därmed skulle möjligheterna att bygga gemensamma lösningar och samarbete underlättas.
Relationerna till Ryssland är huvudfrågan inom europeisk säkerhetspolitik. Det är viktigt att Europa tillsammans med USA bygger upp ett långsiktigt och nära samarbete med Ryssland. Ryssland får inte avvisas och lämnas att ensamt möta framtiden. Risken för en sämre ekonomisk och politisk utveckling är då uppenbar, vilket skulle skapa grogrund för social oro, med mänskliga och politiska risker som följd.
Den ryska samhällsomvandlingen från kommunistisk enpartistat till pluralistiskt civilt samhälle tar tid. Det gamla kontrollsamhället gör sig fortfarande gällande. Under de senaste åren har sådana tendenser blivit särskilt tydliga i statsmaktens förhållande till oberoende medier, den fria opinionsbildningen och den demokratiska processen. Frågetecken måste också sättas för den dömande maktens faktiska ställning i Ryssland, och därmed möjligheterna för den enskilde att få en oberoende prövning av sin sak i rysk domstol.
Internationella valövervakare har konstaterat att det nyligen genomförda presidentvalet skedde på ett öppet och transparent sätt med högt valdeltagande. EU har dock uttryckt oro för den statskontrollerade partiska mediebevakningen samt uppmanat Ryssland att tillgodose att framtida val till fullo uppfyller Europarådets och OSSE:s kriterier, inklusive fria medier.
Sverige och EU skall föra en aktiv politik gentemot Ryssland. Det ligger i vårt intresse att bistå Ryssland att bygga de strukturer som krävs för att utveckla en stark demokrati och en väl fungerande marknadsekonomi där individen har full frihet. När EU nu utvecklar en mer sammanhängande Rysslandsstrategi har Sverige en viktig roll att spela. Det hade underlättat vår möjlighet att påverka och ta ledarskap om Sveriges egen Rysslandsstrategi tidigare kunnat vara klar, och också förankrad i den svenska riksdagen. Detsamma gäller givetvis även andra på området centrala strategier. Vi uppmanar därför regeringen att centrala utrikespolitiska strategier utvecklas i linje med EU samt i god tid och med bättre förankring i riksdagen.
Kränkningar av mänskliga fri- och rättigheter är fortfarande vanligt förekommande och för detta har den ryska regeringen ett ansvar. De svenska och de europeiska politiska kraven på Ryssland skall vara tydliga. Det är ett europeiskt intresse att rättsstaten och respekten för mänskliga fri- och rättigheter står starka även i den del av Europa som Ryssland utgör.
Ett sådant Ryssland kommer att kunna forma ett ekonomiskt och politiskt partnerskap med EU-länderna. Sverige bör driva frågan om att utvidga nuvarande frihandelsområde genom en avveckling av handelstullarna mellan EU och Ryssland.
Medelhavsområdets politiska instabilitet präglas i hög grad, liksom Mellersta Östern, av arabvärldens diktaturregimer. Respekt för arabisk kultur och muslimsk tro får inte förväxlas med en tolerans av politiska system som bygger på grymt förtryck och värderingar som bygger på förakt för människovärdet. Diktaturregimerna i denna region är ett problem i sig men också den underutveckling som det totalitära förtrycket av den enskilde medborgaren leder till. Arabvärldens medborgare har samma rätt till respekt för sina mänskliga fri- och rättigheter som varje annan person. Ett förtryck som drabbar människor får aldrig skyllas på eller ursäktas av föreställningar om kulturell tradition eller religionens krav.
EU har med sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik ett ansvar för att medlemsländerna gemensamt agerar med detta som grund. Israels rätt till erkända och säkra gränser och en fredlig utveckling skall vara en grundsten i unionens Mellersta Östernpolitik. EU skall vara en aktiv partner i arbetet med att förverkliga förutsättningarna för fred. Det europeiska budskapet till parterna i konflikten skall vara konsekvent och med tydliga krav på demokrati, respekt för folkrätten, inte minst de mänskliga fri- och rättigheterna samt bekämpning av terror.
Det är vår uppfattning att den strategi för Mellanöstern som är under process i EU, och som förväntas antas i juni i år, måste utarbetas i nära samverkan med den amerikanska administrationens nya Mellanösternpolitik. Toppmötet mellan EU och USA i juni kan förhoppningsvis innebära ett genombrott och få parterna att återuppta fredsförhandlingarna, även om den senaste tidens händelser med nya terrordåd och likvideringen av shejk Ahmad Yassin ytterligare skärpt motsättningarna.
Det bredare EU-konceptet inom ramen för ”the European Neighbourhood Policy” kan inte ersätta – men väl komplettera – fortsatta, konkreta ansträngningar och insatser för att bidra till att lösa konflikten mellan Israel och den palestinska myndigheten, i syfte att nå varaktig fred baserad på en tvåstatslösning. En positiv utveckling i Mellersta Östern förutsätter att konflikten mellan Israel som är regionens enda demokrati och den palestinska myndigheten kan lösas. Vår uppfattning är att EU tydligare måste ställa upp kriterier för utveckling av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer.
Utvecklingen i Irak ter sig oviss. Trots det upplever många irakier att de har en större frihet än någonsin tidigare och att de trots dagens osäkra och instabila förhållanden lever ett bättre liv nu än under den tidigare brutala diktaturregimen. Det är mycket viktigt att Sverige och EU moraliskt sluter upp med USA, Storbritannien och övriga länder i alliansen i deras ambition att nå en fredlig och demokratisk utveckling i landet. Omvärlden får inte vända det irakiska folket ryggen när förhoppningen om en bättre framtid försiktigt börjar gro och det finns krafter vars mål är att omintetgöra en fredlig och demokratisk utveckling.
Det styrande rådets undertecknande av en ny provisorisk konstitution är ett mycket viktigt steg i rätt riktning och visar att det med gemensamma mål och ambitioner, där alla drar åt samma håll för ett demokratiskt Irak, finns en möjlighet att övervinna terrorism, fundamentalism och diktatur.
Det som sker i Irak kommer att få stor betydelse, inte bara för landet självt, utan också för Mellanöstern och arabvärlden i stort. Den diktatur och det förtryck och lidande som Iraks befolkning har utsatts för sätter givetvis sina spår. Samtidigt finns nu hopp om framtiden och det är viktigt att vilja blicka framåt. Landets förfärliga historia borde göra det demokratiska alternativet attraktivt.
Vi menar att Sverige och EU bör stödja uppbyggnaden av ett fredligt, stabilt och demokratiskt Irak. Sverige bör överväga att utöka sin närvaro genom att bidra med ytterligare civila insatser för att främja en stabil utveckling i landet.
En viktig förutsättning för en god utveckling är att det hålls fria och demokratiska val så snart detta kan garanteras samt att den nya regeringen utser den grundlagskommitté som skall utarbeta en författning grundad på principen om rättsstat, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. När väl författningen är utarbetad skall det hållas en folkomröstning om denna.
Internationellt samarbete kommer att vara av grundläggande betydelse för svensk säkerhet under 2000-talet. De hot Sverige kan stå inför i framtiden kan inte bemötas på egen hand, utan måste avvärjas i gemenskap med andra fria och demokratiska nationer. Ett nära samarbete mellan Europa och USA utgör här den bästa fredsgarantin. Det handlar om att tillsammans främja demokrati och mänskliga rättigheter, bekämpa internationell terrorism samt förhindra spridningen av massförstörelsevapen.
Nya hot har vuxit fram till följd av internationell terrorism och förtryckarregimer som innehar, utvecklar och är beredda att använda massförstörelsevapen. Skall dessa hot som riktar sig mot hela världssamfundet kunna mötas krävs även internationell samverkan och solidaritet, inte minst i olika lägen av kris. Det är ett ansvar som Europa och Sverige måste axla tillsammans med andra demokratier i världen.
Europa måste ta ett ökat ansvar för sin egen säkerhet. Därför måste det finnas en fast och bindande säkerhetsordning i Europa som kan hindra aggression och andra brott mot folkrätten. Sverige har här ett medansvar. Vi måste tillsammans kunna såväl uppnå som vidmakthålla fred. Det är mot denna bakgrund som vi moderater formulerar våra krav på förnyelsen av det svenska försvaret. Det svenska försvarets möjligheter att verka i olika situationer skall vara reell. Nödvändiga ambitioner kräver höjda anslag.
Den europeiska säkerhetsstrategi som antogs av Europeiska rådet 12–13 december 2003 är ett steg i rätt riktning. I denna fastslås bland annat att Europa bör vara berett att ta sin del av ansvaret för säkerheten i världen, att säkerhet är en förutsättning för utveckling samt att Europa i större utsträckning skall vara berett att agera innan en kris uppstår, men ha kapacitet att kunna agera när en konflikt väl uppstått. I strategin slås det även fast att de transatlantiska förbindelserna, inte minst Nato, är en av de viktigaste aspekterna inom det internationella systemet.
En fördjupad och stärkt säkerhets- och försvarskapacitet syftar till att öka EU:s förutsättningar att ta ansvar sida vid sida med USA och andra demokratier inom ramen för Nato som har det grundläggande ansvaret för Europas säkerhet. Genom att utveckla sin förmåga till konfliktförebyggande och konflikthantering kan EU skapa ökad säkerhet och stabilitet både för egen och andras del. EU:s civila och militära konflikthantering skall inte bara vara att – i nära samarbete med FN, regionala organisationer och med andra demokratier – kunna sätta som mål att bidra till fred och säkerhet varhelst i världen det behövs. EU skall även kunna infria detta.
Sverige och praktiskt taget alla andra länder i EU har dock i dagsläget en alltför begränsad förmåga att fylla det stora behov av militär krishantering som finns. Det handlar å ena sidan om att det inte finns en tillräckligt utvecklad och tydlig gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som gjort dessa behov och krav tydliga. Å andra sidan är det en fråga om bristande resurser. De flesta medlemsländer, inklusive Sverige, förmår inte ställa tillräckliga styrkor till förfogande. Behovet är mycket stort.
EU måste kunna ingripa inom rimlig tid med tillräcklig förmåga och uthållighet. I ökande omfattning behöver EU kunna ta ansvar för stabilitet och fred på Balkan. Inte minst den senaste tidens oroligheter i Kosovo visar på behoven. Dessutom behövs ökade insatser i Afghanistan, men även i Irak och Afrika. Det hjälper inte med aldrig så goda beslutsordningar och institutioner om inte kapaciteten finns. Den europeiska militära insatsförmågan måste stå i balans med Europas utrikespolitiska ambitioner, annars riskerar det politiska gapet till USA att öka i stället för att överbryggas genom gemensamma ideal och ambitioner. Sverige måste kunna ta sin del av ansvaret för en gemensam europeisk krishanteringsförmåga. Det kräver både ökade anslag och en ny inriktning av den svenska försvarsmakten.
Inom ramen för EFSP avser EU att utveckla en militär snabbinsatsförmåga som bygger på ”battlegroups” från de olika länderna, som snabbt kan sättas samman för att kunna ställa trupp till FN:s förfogande. Det är tydligt att regeringen har ambitioner att delta vid skrivbordsdiskussionerna gällande detta samt är beredd att leverera kapacitet. Problemet är att dessa nya och ambitiösa åtaganden inte tydliggörs i den inrikespolitiska säkerhets- och försvarsdebatten. Inför kommande försvarsbeslut måste den internationella inriktningen och gemensamma åtaganden matchas med fortsatta behov att nationellt kunna värna rikets säkerhet.
Den säkerhetspolitiska linje som riksdagen i bred enighet har beslutat om betonar att den framtida säkerheten garanteras bäst genom gemenskap och samverkan med andra länder. När EU:s förmåga till både kris- och konflikthantering samt fredsframtvingande insatser nu stärks torde en diskussion om framtida Natomedlemskap bli mindre nationellt laddad. Sverige verkar redan i dag, genom EU, långt in i Natos strukturer.
Ett Natomedlemskap skulle inte bara möjliggöra ett tydligare och tryggare territorialförsvar av vårt land, utan också ge inflytande i de säkerhetspolitiska strukturer som nu omdanas. Vår uppfattning är att EU inte skall dubblera Natos förmågor, utan komplettera. EU har en mycket bredare ”verktygslåda” och skall därför inte bygga identiska strukturer till Nato. Kärnan i den militära säkerhetsstrukturen kommer att och skall vila i Natostrukturer.
Det finns anledning att föra upp frågan om försvarsgarantier och rekapitulera den gångna händelseutvecklingen; inte minst eftersom förhandlingarna om ett konstitutionellt fördrag nu ser ut att kunna slutföras i nära tid och turerna kring försvarsgarantier och solidaritetsklausul har varit många.
Statsminister Göran Persson hävdade under förra hösten att förslaget om en försvarsgaranti respektive solidaritetsklausul skulle falla och ej kunna förverkligas. När Storbritannien, tillsammans med Frankrike och Tyskland, valde att biträda förslagen stod Sverige inför givet faktum. Skrivningarna uppfattades av Sverige, Irland, Österrike och Finland som ett hot mot principen om alliansfrihet, varvid tillkommande skrivningar klargjorde dels Natoländernas status, dels de alliansfria ländernas samt att den specifika karaktären av vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik inte skulle påverkas.
Med de händelser som starkt påverkat EU den senaste tiden, terrordåd i Madrid men också ökad orolighet i världen och Europa, är det rimligt att både förslaget om ömsesidiga garantier enligt artikel 40.7 i konventets ursprungliga förslag och en solidaritetsklausul kommer att antas. Vi anser att Sverige aktivt skall verka för en ökad solidaritet och ömsesidighet på det säkerhets- och försvarspolitiska området. En utveckling med tydligare mandat och reella resurser är en förutsättning för att EU skall kunna bidra till internationell kris- och konflikthantering samt fredsinsatser där så behövs. Det är vår förhoppning att denna debatt inte döljs i nyspråk eller omskrivningar utan att EU:s ambitioner bejakas och understöds av den svenska regeringen.
EU skall finansieras av medlemsländerna genom en medlemsavgift. Det ger en tydlig och skarp kontroll över de gemensamma utgifterna. EU har i dag ingen beskattningsrätt, vi anser inte att EU skall ha det i framtiden heller. De uppgifter som måste mötas gemensamt i Europa kräver ekonomiska resurser. Det understryker vikten av att EU noggrant prioriterar sina utgifter. Till skillnad från Socialdemokraterna i Europaparlamentet, som är för en särskild EU-skatt, har vi agerat mot EU-skatter.
Ett effektivt och begränsat EU bör rimligtvis ha en begränsad budget präglad av öppenhet och insyn. I Europaparlamentet har Moderaterna arbetat för att minska EU:s budget på ett antal politikområden, som t.ex. strukturfonderna som utgör en tredjedel av denna. Efter utvidgningen kommer strukturstödet i runda tal att fördelas 50/50 mellan de gamla respektive de nya medlemsstaterna. Detta är orimligt, inte minst med de nuvarande medlemsstaternas relativt högre levnadsstandard. Vår hållning har varit att avveckla stödet till de nuvarande medlemsstaterna helt och hållet och att på sikt trappa ned stödet till de nya medlemsstaterna i öst.
EU är, men skall inte vara, en transfereringsunion. Utgiftstaket är i den pågående sjuårsbudgeten satt till 1,27 procent av medlemsstaternas BNI. Under nuvarande budgetperiod har medlemsavgiften varit cirka en procent av BNP. De faktiska utgifterna har dock varit betydligt lägre, varvid de pengar som inte gått åt har betalats tillbaka till medlemsstaterna.
I februari i år presenterade kommissionen sitt meddelande om de politiska utgångspunkter, prioriteringar och mål man anser att unionen måste uppnå under kommande budgetperiod 2007–2013. Kommissionen föreslår utifrån uppskattade behov att EU:s budget för den kommande sjuåriga budgetperioden skall ligga runt 1,25 procent av medlemsländernas BNI. Detta trots att endast ca en procent hittills har nyttjats årligen i faktiska utgifter, av vilka 5/6 har gått till jordbruk och strukturfonder. Vi menar att EU:s faktiska utgifter inte behöver vara högre än de är idag. Med strama budgetregler och tydlig kompetensbegränsning kan EU hantera delvis nya utmaningar i form av ett utvidgat EU, där t.ex. flertalet av de nya medlemsstaterna är fattigare än de nuvarande, Lissabonstrategin kan genomföras, samarbetet på invandrings- och asylområdet kan förbättras, kampen mot terrorism och annan gränsöverskridande brottslighet kan effektiviseras samt samarbetet på det utrikes- och säkerhetspolitiska området kan stärkas.
EU har ett ansvar för att ge den enskilde medborgaren en fri rörlighet och rätt att utan diskriminering ta del av de olika friheterna över gränserna. Detta förutsätter dock att medborgarnas säkerhet kan skyddas genom de gemensamma insatser som krävs för att bekämpa gränsöverskridande brottslighet i alla dess olika former.
Detta gäller i synnerhet sådan brottslighet som riktar sig mot människors grundläggande fri- och rättigheter och mot mänsklig värdighet. Det slaveri som tar sig uttryck i handel med kvinnor och barn är ett exempel på en brottslighet som står i direkt strid med varje medlemsstats förpliktelse att skydda människors värdighet. Unionen skall därför samordna sina resurser för att bekämpa och stoppa handeln med människor.
En stor del av den organiserade brottslighet som de europeiska länderna konfronteras med har internationell bakgrund och förgreningar. Ofta har den sitt ursprung utanför EU. Det rör sig om människohandel, narkotikahandel, terrorism, korruption, bedrägeri och penningtvätt.
Den organiserade brottsligheten har blivit grövre, mer gränsöverskridande och mer svårutredd. De enskilda medlemsländerna kan var för sig inte bekämpa den grova, organiserade internationella brottsligheten. För att motverka en brottslighet som riktar sig mot medborgarnas trygghet och rätten att fullt ut som individ ta vara på friheten över gränserna måste det till ett kraftfullt, gränsöverskridande polissamarbete mot brott. Detta får emellertid aldrig ske på bekostnad av centrala rättsprinciper och skyddet för den enskildes rättigheter.
Det är viktigt att EU verkligen förmår bygga upp ett effektivt samarbete mellan nationella polismyndigheter i Europol och mellan nationella åklagarämbeten i Eurojust. Att polisen kan hävda sig i bekämpningen av brottslighet är av central betydelse för förtroendet för rättsstaten.
Det svenska åklagarväsendet skall ges möjlighet att fullt ut delta i detta samarbete. Sveriges straffnivåer för gränsöverskridande brottslighet bör inte väsentligen understiga övriga medlemsländers. Sverige får inte bli ett skydd eller härbärge för terrorister och annan gränsöverskridande brottslighet. En europeisk arresteringsorder förutsätter att länderna sinsemellan har grundläggande rättssäkerhetsgarantier.
Samtidigt är straffnivåerna för människohandel, miljöbrott och narkotikabrott för låga eller obefintliga i vissa länder. De måste höjas om brottsbekämpningen skall bli effektiv. Därför behövs det också ett visst straffrättsligt samarbete. Det får dock inte möjliggöra krav på att enskilda medlemsländer påtvingas strafflindringar eller kriminalisering i förhållande till nationell lagstiftning.
Narkotikahandeln tar inte hänsyn till nationella gränser och ett europeiskt samarbete är därför nödvändigt. Genom att anta gemensam strafflagstiftning för narkotikahandel skapas likvärdiga straffsatser och gemensamma definitioner för narkotikahandel i EU. Därmed görs straffsatserna i medlemsländerna mer likvärdiga vilket minskar risken för att vissa medlemsländer blir härbärgen för narkotikahandeln. Polisresurserna är dock det viktigaste verktyget för att bekämpa narkotikan. Polissamarbete i EU är en nödvändighet men resurstilldelningen sker och skall ske på nationell nivå.
I syfte att komma åt narkotikans ursprung och för att skapa försörjningsalternativ till narkotikaodling, kan samarbetet med regeringarna i de narkotikaproducerande länderna förbättras. I ett sådant samarbete är frihandel och marknadsekonomi på lång sikt ett bättre instrument än tillfälligt bistånd.
Synen på personligt bruk av narkotika går så starkt isär att detta bör förbli en nationell fråga. Sverige måste kunna fortsätta att straffbelägga personlig konsumtion och konsumtion av narkotika av typen cannabis. Likaså skall vård och rehabilitering av narkotikamissbrukare beslutas i enlighet med subsidiaritetsprincipen.
Utgångspunkten för allt rättsligt samarbete skall vara att det är de enskilda ländernas myndigheter som agerar inom det enskilda landet. EU bör mot denna bakgrund inte ha en gemensam gränsstyrka. De länder som behöver ett stöd för gränsövervakning skall få detta genom ett stöd till det enskilda landets ansvariga myndighet.
Den ökade handeln över gränserna och ett ökat utbyte mellan länderna kommer att ställa ökade krav på de enskilda medborgarnas dataskydd. Det är medborgarnas integritet som skall vara utgångspunkten för den gemensamma lagstiftningen.
En hög sysselsättning och en låg arbetslöshet uppnås bäst genom en politik som underlättar för företagande över hela Europa. De mål som unionen sätter upp för sysselsättning och ekonomisk utveckling bör därför komma till uttryck genom rekommendationer till medlemsländerna om ökade insatser för företagande och tillväxt.
Sverige fick 2003 rekommendationerna att förstärka och upprätthålla utbudet av arbetskraft och utnyttja potentiella källor till arbetskraft, särskilt genom högre deltagande av invandrare, att minska antalet långtidssjukskrivna personer samt att reformera skatte- och bidragssystemen i syfte att öka incitamentet att arbeta, fullfölja reformen av skatterna på arbetsinkomst. Finansdepartementet pekar också på behovet av reformer då fakta visar att sju av tio sjukskrivna svenskar tjänar mindre än tio procent på att återgå i arbete igen. Motsvarande tal för arbetslösa handlar om fem av tio personer. Dessa marginaleffekter är givetvis oacceptabla då incitamentet för att arbeta undergrävs. Konkret måste Sverige sänka skatterna på arbete och strama upp bidragssystemen, för att långsiktigt säkra arbetsutbud, tillväxtförutsättningar och inte låsa in människor i bidragsberoende och fattigdom.
De nationella pensionssystemen bör även reformeras för att underlätta för den enskilde att arbeta och pensionera sig inom olika delar av unionen.
Rätt till gränsöverskridande fackliga sympatiåtgärder bör avvisas då de grundläggande reglerna på arbetsmarknaden skall utgöra nationell kompetens. Vi ser facklig verksamhet som baserad på specifika intressen som inte skall institutionaliseras på EU-nivå.
Till skillnad från Socialdemokraterna har vi i Europaparlamentet röstat emot det s.k. Arbetstidsdirektivet med bestämmelser om bl.a. dygnsvila, begränsning av veckoarbetstiden och nattarbete. Detta är ett direktiv som kan få konsekvenser för hela samhällsekonomin om regeringen inte utnyttjar de möjligheter till undantag och avvikelser som direktivet medger. Efter EU-nämndssammanträde med statsrådet Hans Karlsson i mars i år tyder mycket på att regeringen i EU inte tänker arbeta för ett mer flexibelt regelverk och inte heller tillvaratar möjligheten för Sverige att kunna få undantag. Detta är anmärkningsvärt med tanke på den oro som frågan åsamkat, inte minst Kommun- och Landstingssverige. Frågan om arbetstid och arbetande timmar hänger tätt samman med Sveriges förmåga att skapa ökat välstånd och tillväxt. Samtidigt är det inrikespolitiskt intressant då regeringens stödpartier fortsatt hårt driver frågorna om förkortad arbetstid och friår. Regeringen bör tillse att Sverige utnyttjar de möjligheter till undantag och avvikelse som EU:s arbetsdirektiv medger.
Även gällande direktivet om arbetsvillkor för personal uthyrd till bemanningsföretag har vi en annan ståndpunkt än Socialdemokraterna. Den stelbenta arbetsmarknaden är ett av Sveriges största problem. Trots detta vill Socialdemokraterna ytterligare reglera arbetsvillkoren för denna sektor och därmed hindra den utveckling inom tjänstesektorn som bemanningsföretagen bidragit till.
Välfärdssektorn i EU tillhör kunskapssamhällets kärna. Offentliga monopol bör därför öppnas för konkurrens över gränserna genom att offentlig finansiering tillåts följa den enskilde över gränserna. Mervärdesskattedirektivet bör ändras så att privata alternativ inom välfärdssektorn kan konkurrera på likvärdiga villkor med offentliga alternativ. Det faktum att vissa tjänster har en övergripande betydelse för välfärden ställer inte mindre krav på konkurrens utan ökar snarare trycket på att erbjuda bästa möjliga tjänster till medborgarna.
Inom sjukvårdens och utbildningens område kommer detta inte bara att skapa konkurrens och utveckling utan även ökad mångfald och valfrihet med sikte på den enskilde medborgarens behov. Den dynamiska utvecklingen inom olika regioner oberoende av nationella gränser underlättas. Det kommer också att leda till olika framväxande centrum för kvalitet och föregångsverksamhet inom dessa sektorer.
Detta har stor betydelse för medborgarna som kan välja sjukvård och utbildning oberoende av nationsgränserna. Det är särskilt viktigt för de många patienter i Sverige som inte får sjukvård i tid, utan lider i operationsköerna.
Regeringen agerar i EU i helt annan riktning än den vi ovan beskrivit. Konventets förslag om att upprätta en ny rättslig grund för att skydda s k tjänster av allmänt intresse anser vi strider mot de målsättningar EU har satt upp för att utvecklas till en mer dynamisk ekonomi. Vi vill främja förutsättningar för företagande och nya jobb. Inte minst inom tjänstesektorn finns potential. Regeringen har redan förklarat att det s k tjänstedirektiv som nu framarbetas i Bryssel inte kan påräkna Sveriges stöd. Moderaterna anser att tjänstesektorn i EU – och i Sverige – måste utvecklas. Därför bör fri rörlighet för tjänster och i princip fri etableringsrätt garanteras. Med den inriktningen skulle Sverige fullfölja den roll vi haft i EU – genom att förespråka konkurrens och rivande av nationella monopol har tillgång och mångfald ökat, och därmed möjliggjort lägre priser och valmöjligheter för konsumenterna.
I Sverige kommer behovet av arbetskraft att öka, fler måste arbeta i de företag som skall bidra till ekonomisk tillväxt och välstånd. Invandring ger högre tillväxt och fler jobb, om människor ges rimliga villkor för att arbeta. Invandrare etablerar sig ofta i sektorer där – alltför – få i dag arbetar. De startar företag, breddar arbetsmarknaden och lanserar helt nya jobb, inte minst inom tjänstesektorn. Det är en sådan utveckling vi vill se.
Handel och rörlighet för varor och kapital utgör grunden för Sveriges välstånd. På samma sätt är fri rörlighet för arbetskraft, för människor, välståndsbyggande. Den fria rörligheten skapar en dynamik som i sig ger tillväxt och utveckling. EU bör därför driva en sådan politik såväl inom hela gemenskapen som gentemot omvärlden.
Medborgarna i de nya länder som nu kommer med i EU måste ha samma grundläggande rättigheter som andra européer. Det är inte rimligt att några skall fråntas den mest värdefulla frihet det europeiska samarbetet har att erbjuda: den fria rörligheten. Alla européer skall kunna bosätta sig och arbeta var de vill. I Sverige, men också på EU-nivå, måste våra sociala försäkringslösningar ses över för att undvika missbruk och överutnyttjande, för att stimulera till arbete och ökad rörlighet.
Unionens konkurrens- och upphandlingsregler måste efterlevas i alla medlemsländer, även inom områden som tidigare präglats av offentliga monopol. Upphandling och konkurrensregler måste utformas så att små och nya företag kan utmana etablerade verksamheter. Skattehinder i form av skilda regelverk för företagsbeskattning och risk för dubbelbeskattning bör undanröjas.
De enskilda länderna bör uppmuntras att utforma lagar, regler och skatter så att nyföretagande och småföretag uppmuntras. Kapitalbeskattningen är för hög i de flesta medlemsstaterna och bör minskas.
Mervärdesskattesystemet bör förenklas i syfte att underlätta gränsöverskridande handel och kontrollerbarhet. Ett gemensamt regelverk för Internethandel bör utredas.
Formerna för företags- och kapitalbeskattning bör utformas med sikte på att underlätta för en gemensam marknad för finansiella tjänster och en växande riskkapitalmarknad. Företagsuppköp och fusioner skall bedömas främst utifrån den internationella konkurrenssituationen och med den gemensamma marknaden som bas.
Europabolag och ett gemensamt patentsystem underlättar för små företag att utvecklas inom hela den inre marknaden.
Kontrollen över olika offentliga stödsystem till företag bör utvecklas. De nationella konkurrensmyndigheterna skall ingå i ett system av konkurrensövervakning. Unionens egna bidragssystem till företag och regionala näringslivsprojekt bör avvecklas.
Internationell konkurrens är liksom konkurrensen och den fria handeln inom EU till fördel för konsumenterna och för Europas långsiktiga vitalitet och konkurrenskraft.
Den europeiska regionalpolitiken bör göras mer effektiv genom att medlemsstaterna får en rabatt på medlemsavgiften motsvarande de regionala bidrag som annars skulle ha utgått. De enskilda medlemsländerna kan bäst avgöra hur satsningar på lokal och regional infrastruktur skall utformas under förutsättning att EU:s konkurrensregler iakttas strikt. På sikt bör den europeiska regionalpolitiken avskaffas eftersom den fria konkurrensen sätts ut spel och olönsamma industrier hålls under armarna medan lönsamma riskerar att slås ut.
Ett tydligt exempel är gummifabriken i Gislaved som trots att den gick med vinst lades ned och flyttades till Portugal. EU:s omfördelningar av pengar genom bidragssystem gjorde det billigare att tillverka däcken i Portugal. Moderaterna i Europaparlamentet har därför röstat emot denna typ av politisk styrning.
Turism är ett tydligt exempel på frågor som inte skall vara föremål för beslut i EU. Moderaterna har i Europaparlamentet envetet arbetat – inte minst inom den egna partigruppen EPP-ED – för att turism inte skall ingå i EU:s beslutskompetens. På samma sätt som vi vill lägga ned EU:s industripolitik vill vi låta bli att införa turism som politikområde. Erfarenheterna visar att denna typ av legal grund snarare öppnar för bidrags- och subventionspolitik för att gynna den egna sektorn än ökar konkurrensförmågan.
Sverige bör agera tydligt i fråga om det nya Eurovinjettdirektivet. Det måste finnas en direkt koppling till infrastrukturen, de avgifter som tas ut får inte användas till att täcka andra hål i medlemsstaternas budgetar utan skall användas till investeringar och återinvesteringar. En utveckling i den riktning som nu kan anas där avgifterna föreslås kunna täcka allt från sjukvårdskostnader till att bli rent styrande trängselskatter vore olycklig. Det är viktigt att frågan ligger kvar på medlemstatsnivå. När det gäller samordningen av tekniska system har EU en viktig funktion att fylla.
Samarbete på transportområdet bör uppmuntras då det handlar om att skapa gränsöverskridande infrastrukturlösningar som har betydelse för flera länder. Ett exempel är skapandet av det gemensamma luftrummet, ”Single Sky”, som underlättar handel och fri rörlighet. Europasamarbetet är dock inte rätt form för att avgöra sociala förmåner för lastbilschaufförer, utan hanteras bättre av medlemsstaterna själva.
Andra frågor som vi moderater drivit i Europaparlamentet är kravet på järnvägsliberalisering, avveckling av hamnmonopol samt ett genomförande av TEN-T, dvs. det gemensamma transportnätverket. Hamndirektivet har hittills inte kunnat drivas igenom då bland andra Socialdemokraterna valde att rösta för fortsatt monopol. Lots- och stuverimonopolen är förlegade strukturer som snarast bör avskaffas.
I fråga om klassningen av Östersjön som särskilt skyddat havsområde har regeringens agerande enligt vår mening varit alltför defensivt och långsamt. Oljeutsläppet utanför Bornholm gav en tydlig försmak av vilken katastrof en större olycka skulle innebära för Östersjön.
Den gemensamma jordbrukspolitiken är den i särklass enskilt största budgetposten inom EU och motsvarar ungefär hälften av utgifterna. En reform av jordbrukspolitiken är därför den viktigaste budgetreformen. Övergångsvis behövs också en omläggning av stödformerna bort från de mest skadliga, t.ex. exportsubventioner och produktionskvoter. Om EU och USA minskar skyddet innebär det att möjligheterna till dumpning av priserna minskar och att världsmarknadspriserna på jordbruksprodukter höjs till en nivå som återspeglar tillgång och efterfrågan och som därigenom kan bidra både till lägre priser för den europeiske konsumenten och rättvisare förutsättningar för den fattiga världens bönder.
Protektionismen och stödet till jordbruket motverkar utvecklingen av den europeiska ekonomin till den mest konkurrenskraftiga i världen. Detta är särskilt allvarligt i många av de nya medlemsstaterna där jordbruket utgör en väsentligt större del av ekonomin. Subventioner och införselskydd skall därför fasas ut.
Fortfarande finns införselavgifter som försvårar import av jordbruksprodukter. Kostnaderna för den gemensamma jordbrukspolitiken bör successivt avvecklas på ett sätt som ger välskötta jordbruksföretag goda förutsättningar och som säkerställer livsmedelssäkerhet och god kvalitet. Livsmedelsproduktion ska ske med hänsyn till såväl miljö som djurskydd. Detta i kombination med bra konkurrensvillkor ökar möjligheterna för svenska jordbrukare och svensk livsmedelsindustri. Tyvärr bedriver regeringen en politik som förhindrar konkurrens på lika villkor. Den speciella skattebelastning som drabbar jordbruksnäringarna, kombinerat med ett omfattande regelverk, riskerar att slå ut svenskt jordbruk och livsmedelsproduktion. Vi menar att regeringen har ett ansvar att på den gemensamma jordbruksmarknaden slå vakt om svenska intressen och inte låta svenskt jordbruk konkurreras ut genom ojämlika villkor.
De flesta miljöföroreningar känner inga gränser. Därför måste vi också agera gemensamt. EU:s viktigaste bidrag till en bättre miljö är att stoppa de gränsöverskridande miljöföroreningarna. I fokus måste luftföroreningar och förorenat vatten finnas. Moderaterna driver på för att kraven successivt skall skärpas. Ett led i detta arbete är handel med utsläppsrätter. EU kan genom forskning och utveckling bidra till att miljöföroreningarna begränsas, inte minst i form av förutsättningar för säker kärnkraft och därmed minskade koldioxidutsläpp. Vi måste också skydda våra hav mot de miljökatastrofer som stora oljeutsläpp orsakar.
På den europeiska kontinenten finns betydande skillnader i såväl klimat som miljö. Sverige, med vidsträckta skogar och stora sjöar, kan inte jämföras med Sydeuropa, som har en helt annan vegetation och ett betydligt torrare klimat. Detta förhållande måste göra avtryck i EU:s miljöpolitik. Det är inte möjligt att ha en och samma skogspolitik eller en och samma markpolitik i Europas alla delar. I Sverige är ett rationellt skogsbruk miljövårdande, i Sydeuropa är det en omöjlighet.
Det är viktigt att äganderätten ligger till grund för de miljöbeslut som fattas i EU. Människor som äger skog, mark eller vatten förstör inte värdet på sina tillgångar, de arbetar – ofta med stort tålamod och lång framförhållning – för att öka värdet på tillgångarna.
Utbildning är en nyckel till ekonomisk tillväxt och välstånd. Det utbildningssamarbete som finns i EU har varit mycket framgångsrikt och många har använt möjligheten att studera på universitet runt om i Europa. Men samarbetet måste utvecklas ytterligare.
Det är viktigt att Sverige är en attraktiv kunskapsnation, som unga studenter och forskare söker sig till – inte från. Utmaningarna och möjligheterna för EU är stora. I EU satsas inte lika mycket på utbildning och forskning som i USA, vilket innebär att EU-länderna kommer att ha en långsiktigt svagare produktivitetsutveckling än USA. Därmed riskeras inte bara tillväxten utan också goda idéer och nya impulser.
Det europeiska universitetssystemet måste reformeras och universiteten måste ges en friare ställning och större oberoende. Den gemensamma forskningspolitiken måste syfta till att vi i Europa skall ha universitet som med sin utbildning och forskning är världsledande.
Genom att verka för en rörlighet över gränserna inom utbildningsområdet stärks förutsättningarna för europeiska universitet att genom kvalitet och framstående forskning nå världsledande positioner.
Europeiska universitet skall ha en möjlighet att genom sin egen verksamhet och konkurrenskraft internationellt kunna rekrytera de bästa lärarna och forskarna. De bör mot den bakgrunden göras fristående från statsmakten. Detta är en nationell fråga men har ett gemensamt europeiskt intresse. Oberoendet bidrar till kreativitet och nytänkande liksom utbildning och forskning som inte begränsas av de gamla nationalstaternas gränser.
Inom Europa finns det en fantastisk kulturell mångfald. Vi har mycket gemensamt men det finns även stora skillnader. Kultur i Europa och inom EU skall ha möjlighet att utvecklas fritt. Socialdemokraterna tror att de kan åstadkomma det genom regleringar och styrning uppifrån, även med styrning från Bryssel. Moderaterna i Europaparlamentet har till skillnad från Socialdemokraterna röstat nej till toppstyrning, till exempel i rapporten Television utan gränser. Om man, som Socialdemokraterna, röstar för fri tillgång till större evenemang blir resultatet snarare färre stora evenemang än att fler får tillgång till dem.
|
Stockholm den 25 mars 2004 |
|
|
Gunilla Carlsson (m) i Tyresö |
|
|
Göran Lindblad (m) |
Ewa Björling (m) |
|
Björn Hamilton (m) |
Rolf Gunnarsson (m) |
|
Henrik S Järrel (m) |
Göran Lennmarker (m) |
|
Nils Oskar Nilsson (m) |