Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det är regeringens skyldighet och plikt att reagera när mänskliga rättigheter kränks, varhelst detta sker.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör driva att metodutveckling gällande instrumenten för legitim inblandning på EU-nivå kommer till stånd samt att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på hur metoderna gällande legitim inblandning kan utvecklas på bilateral nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av att regeringen inom ramen för Medelhavsavtalets organ, associeringsrådet och associeringskommittén, driver frågorna om mänskliga rättigheter och Algeriets efterlevnad av internationella MR-konventioner med kraft.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av tydliga rutiner samt att en handbok utarbetas för situationer då svenska medborgares mänskliga rättigheter kränks utomlands.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU bör verka för att fler dialoger med inriktning på enbart mänskliga rättigheter kommer till ståndmed enskilda länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att endast länder som inte själva bryter mot principerna de är satta att övervaka skall accepteras som ordförande i FN-kommissionen för mänskliga rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av att öka kopplingen mellan arbetet för mänskliga rättigheter och arbetet för fred.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att frågan om fri abort på kvinnans egna villkor bör drivas tydligt av Sverige i internationella forum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av att ILO-konvention nr 169 ratificeras snarast.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försonings- och sanningskommissioners roll i läknings- och normaliseringsprocessen efter ett krig eller en diktatur.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall driva frågan om en sanningskommission i Irak.
Trots detta för oss självklara sker dagligen kränkningar av de mänskliga fri- och rättigheterna. Att se på och tiga om kränkningar av de mänskliga rättigheterna, oavsett i vilken omfattning eller var någonstans i världen de sker, är att ge sitt samtycke. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna måste alltid påtalas, kritiseras och åtgärdas oavsett var de äger rum. I regeringens skrivelse 2003/04:20 återges en av principerna för det internationella arbetet för mänskliga rättigheter: ”Det är legitimt att reagera – Sverige kan och skall påverka andra länder att respektera de mänskliga rättigheterna.” Folkpartiet instämmer naturligtvis i det ovan sagda men vill dessutom understryka att det är regeringens skyldighet och plikt att reagera när mänskliga rättigheter kränks, varhelst detta sker.
För Sveriges del bör kampen för mänskliga rättigheter utgöra en mycket viktig del av vårt lands utrikespolitik. Sverige bör intensifiera sitt arbete med att försvara och förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna. Detta bör dels göras genom internationella organisationer, såsom exempelvis FN, EU, Europarådet, OSSE och Världsbanken, dels genom Sveriges bilaterala samarbete med andra länder.
En mer omfattande diskussion om mänskliga rättigheter och olika aspekter inom området förs i Folkpartiets kommittémotion 2003/04:U282, vilken väcktes under allmänna motionstiden. Denna motion utvecklar kompletterande ståndpunkter.
I skrivelsen resoneras kring förverkligandet av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Regeringen betonar att det inte finns något rimligt skäl till att behandla denna typ av rättigheter som mindre betydelsefulla än medborgerliga och politiska rättigheter. Folkpartiet anser dock att en uppdelning mellan politiska och ekonomiska rättigheter ofta är på sin plats. Politiska rättigheter syftar till att skydda den enskilde från olika övergrepp. De flesta civila och medborgerliga rättigheter är absoluta och bör genomföras omgående överallt. Sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter är i högre grad processuella – dvs de genomförs efter hand som möjligheter skapas. De fordrar ofta prioriteringar och är mer beroende av tillgång till förändrade ekonomiska förutsättningar.
Med utgångspunkt i diskussionen ovan menar vi att det är riktigt och väsentligt att de grundläggande medborgerliga och politiska rättigheterna som rör t.ex. skydd mot övergrepp och diskriminering skall ha företräde.
I skrivelsen påpekar regeringen att det finns all anledning att utveckla metoderna för legitim inblandning i de fall länder begår grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Regeringen specificerar emellertid inte om det som avses är instrumenten på EU-nivå eller nationellt. Folkpartiet menar att regeringen bör driva en sådan metodutveckling på EU-nivå samt att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på hur metoderna gällande legitim inblandning kan utvecklas på bilateral nivå.
I skrivelsen specificeras avbrott i utvecklingssamarbete som en åtgärd vilken kan brukas i det fall ett mottagarland i stor omfattning och med systematik bryter mot de mänskliga rättigheterna. Mot bakgrund av detta menar vi att Sverige bör fasa ut det bilaterala bistånd som ges till stater som Laos och Vietnam, såtillvida inte länderna börjar uppvisa trovärdig vilja att genomföra politiska reformer. Detta är regimer som gång efter annan, genom sitt agerande, deklarerat sitt ointresse för demokrati och respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.
Regeringen poängterar i skrivelsen att mänskliga rättigheter bland annat är en väsentlig del av de associeringsavtal som EU slutit med en rad länder runt Medelhavet och som ingår inom ramen för den s.k. Barcelonaprocessen. Ett av de länder som EU slutit ett sådant avtal med är Algeriet.
Folkpartiet menar emellertid att det finns en stark motsättning mellan skrivningarna i avtalet om respekten för grundläggande mänskliga rättigheter och de demokratiska principerna (avtalets artikel 2) och verklighetens Algeriet. I Algeriet är regimens avsaknad av respekt för de mänskliga rättigheterna påtaglig och brotten mot de grundläggande rättigheterna pågår alltjämt. Det är Folkpartiets övertygelse att det i grunden var oriktigt att ingå ett nytt partnerskapsavtal med ett land som i sådan omfattning och så uppenbart som Algeriet, redan i utgångsläget, har brutit mot de principer som specificeras i avtalets artikel 2, vilken anges som en utgångspunkt för avtalet. Folkpartiet understryker därför betydelsen av att regeringen i avtalets organ, associeringsrådet och associeringskommittén, driver frågorna om mänskliga rättigheter och Algeriets efterlevnad av internationella MR-konventioner med kraft.
Alla svenskar vars mänskliga rättigheter kränks utomlands har rätt till likvärdig hjälp från Sverige för att skydda sina medborgerliga rättigheter. Det kan till exempel handla om fall där svenska medborgare fängslats i utlandet utan rättegång. Folkpartiet menar att det är av yttersta vikt att UD tillämpar tydliga rutiner och att en handbok med strategier för just dessa tillfällen tas fram så att det tydliggörs vilket bistånd UD bidrar med i situationer som dessa och att alla får samma möjlighet till likvärdigt bistånd. Annars riskerar biståndet att bli mediedrivet.
Folkpartiet menar att Sverige inom EU bör verka för att fler dialoger med enskilda länder om enbart mänskliga rättigheter kommer till stånd.
Vid omröstningen röstade tre länder mot valet av Libyen, 33 röstade för medan 17 lade ner sina röster. Bland dessa 17 finns Sverige. Det är en brist i skrivelsen att regeringen inte redogör för de svenska positionerna och agerandet i processen som lett fram till detta olyckliga resultat, vilka lärdomar för framtiden som regeringen drar och hur konsekvenserna skall bevakas och hanteras. Folkpartiet menar att endast de länder som inte själva bryter mot principerna de är satta att övervaka i framtiden skall agera ordförande i kommissionen.
De flesta internationella organisationer inklusive FN har s.k. Code of Conduct som reglerar hur anställd civil eller militär personal bör uppträda ute på internationella uppdrag. Det är av yttersta vikt att all personal informeras om dessa bestämmelser och att reglerna implementeras.
Med anledning av det som anförts ovan menar Folkpartiet att det är av vikt att frågan om fri abort på kvinnans egna villkor drivs tydligt av Sverige i internationella forum.
Det är angeläget att Sverige ansluter sig till en konvention som har stor betydelse för vårt lands ursprungsfolk, samerna. Vår bedömning är att de åtgärder som behövs för att hantera de principiella och praktiska frågorna som uppstår vid en svensk ratificering mycket väl kan fullföljas även efter att själva ratificeringen är gjord. Det bör räcka med den viljeinriktning som Sverige visat när det gäller att lösa återstående frågor.
I skrivelsen påpekar regeringen att man har för avsikt att ratificera den aktuella konventionen innan utgången av denna mandatperiod. Vi menar istället att det är av yttersta vikt att ILO-konvention nr 169 mot bakgrund av diskussionen ovan ratificeras snarast.
Ett annat land som behöver handskas med historien och de många brutaliteter och brott mot mänskliga rättigheter som skett under Saddamregimen är Irak. De 260 massgravar som nyligen hittats med kvarlevorna av uppskattningsvis 300 000 människor, är bara ett exempel på regimens otroliga grymhet. Det är av stor betydelse att en sanningskommission skapas i Irak för att en gång för alla reda ut de brott mot de mänskliga rättigheterna som regimen och dess representanter varit inblandade i. Sverige bör driva frågan om en sådan kommission.
|
Stockholm den 25 november 2003 |
|
|
Cecilia Wigström (fp) |
|
|
Carl B Hamilton (fp) |
Birgitta Ohlsson (fp) |
|
Lars Leijonborg (fp) |
Gabriel Romanus (fp) |
|
Gunnar Nordmark (fp) |