Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige även bör verka för ett tilläggsprotokoll till Genèvekonventionen, ESK-rättigheterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skriva under och ratificera avtalet om immunitet och privilegier för ICC-anslutna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN-sammanhang bör verka för att det hålls en världskonferens om diskriminering på grund av sexuell läggning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN-sammanhang bör verka för att en konvention om rättigheter avseende sexuell läggning och könstillhörighet antas.
Sveriges agerande under den 57:e sessionen av FN:s människorättskommission i Genève är förvånande. Sverige blockerade ett tilläggsprotokoll till den tredje stora konventionen om mänskliga rättigheter, ESK (ekonomiska, sociala och kulturella). Av de sex stora MR-konventioner som finns är det bara ESK-konventionen som saknar ett tilläggsprotokoll. Syftet med protokollet var att ge individer och/eller grupper möjlighet att klaga till FN:s granskningskommitté för ESK-rättigheter om konventionsrättigheterna kränkts, exempelvis vad gäller individers rätt till utbildning, arbete, rätten att bilda fackförbund, rätten till mat och bostad, rätten till hälsa och en tillfredsställande levnadsstandard och social trygghet.
Rätten till mat hör exempelvis till de grundläggande mänskliga rättigheterna och är själva förutsättningen för annan utveckling. Ett sätt att stärka kampen mot svälten är att anta ett tilläggsprotokoll till ESK-rättigheterna som skulle göra det möjligt för individer och grupper att klaga på sina regeringar även när det gäller ESK-rättigheterna där rätten till mat ingår. Sverige skulle kunna vara mer aktivt i kampen mot svälten i världen. Ett sätt vore att ta ett initiativ till tilläggsprotokoll för ESK-rättigheterna.
Fördelarna med ett sådant protokoll skulle vara flera. Förutom klagomöjligheten skulle det bidra till förståelsen och tillämpningen av de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Det skulle ge enskilda möjlighet att, i sista hand, vända sig till FN:s granskningskommitté för konventionens efterlevnad (ESK-kommittén) för att få upprättelse när rättigheterna kränkts. En sådan möjlighet finns redan idag när det gäller de medborgerliga och politiska rättigheterna. Även konventionerna mot tortyr, rasdiskriminering och diskriminering mot kvinnor har en individuell klagomöjlighet. Det skulle också tvinga fram en rättspraxis på området. Samtidigt skulle det för de ekonomiska, sociala och kulturella (ESK-)rättigheterna vara ett steg i arbetet med att få bort den skeva uppdelningen som har gjorts mellan olika kategorier av rättigheter.
Den svenska regeringen har i nationell lagstiftning sedan länge utkrävbara ESK-rättigheter. Och i skriften ”Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik” från 1997/98 betonade regeringen att ESK-rättigheterna är riktiga rättigheter, inte resultatet av politiska ambitioner. Men globalt vill tydligen inte den svenska regeringen se en sådan utveckling. Sverige har visat sig skeptiskt till en individuell klagomöjlighet för ESK-rättigheterna och FN-systemets möjlighet att hantera detta. Under den 57:e sessionen i Genève anslöt sig Sverige till Storbritannien och USA som verkade för att urvattna slutförslaget. Sverige ville inte ens utreda frågan om ett tilläggsprotokoll. Slutresultatet blev trots det svenska motståndet att en arbetsgrupp skulle diskutera möjligheterna till ett tilläggsprotokoll.
Under MR-kommissionens mötessession 2001 klubbades en resolution om tillsättandet av en oberoende expert för att granska intresset för och utformningen av ett protokoll. Finland, Portugal och Sydafrika var pådrivande för att få genom resolutionen och förslaget stöddes av en majoritet av medlemsstaterna, en stor del av dessa från syd. Sverige motsatte sig emellertid förslaget att inrätta en arbetsgrupp.
Det är inte logiskt att undanta ESK-rättigheterna från införandet av tilläggsprotokoll. Sverige har traditionellt varit ett föregångsland vad gäller mänskliga rättigheter. Sverige har tidigare uttalat att de mänskliga rättigheterna är generella, universella och individuella. Man har också i officiella skrivelser uttalat vikten av alla rättigheters odelbarhet, ömsesidiga beroende och lika värde. Men Sverige, som ger sina egna invånare rätt att klaga för att få sina ekonomiska eller sociala rättigheter respekterade, kan inte tänka sig att även andra länder skulle kunna hantera frågan, och regeringen ville definitivt inte ge ESK-kommittén möjligheten att hantera klagomålen. Det tror man inte att den vare sig har kapacitet eller kompetens att klara av.
Tilläggsprotokollet till ESK-konventionen är nu inte det enda exemplet på en restriktiv syn på individuella, mänskliga rättigheter från den svenska regeringens sida. Sverige har inte för avsikt att skriva under eller ratificera tilläggsprotokoll nummer 12 till den Europakonvention om de mänskliga rättigheterna som innebär ett generellt diskrimineringsförbud. Man säger alltså nej till att införa ett förbud mot allt slags diskriminering. Och Sverige dröjer också tyvärr med att ratificera tilläggsprotokollet till kvinnokonventionen. (Båda dessa tilläggsprotokoll ger möjlighet att klaga om ESK-rättigheter kränkts.)
Listan kan göras längre. Sverige har till exempel inte ratificerat konventionen om ett minimiskydd för så kallade migrant workers. Ett skäl sägs vara att konventionen inte berör förhållanden i Sverige och därför inte är relevant, men en konvention kräver ett visst antal ratificeringar för att kunna träda i kraft. Sveriges stöd behövs av solidaritetsskäl, för att skapa bättre förutsättningar för människors rätt att leva i frihet och värdighet i andra länder.
Från dem som försvarar de motsträviga ländernas agerande har det sagts att ESK-rättigheterna kan vara alltför svårdefinierbara för att vara utkrävbara. Det är inte sant. De förbiser att nationella och regionala domstolar i domar har refererat till ESK-rättigheter samt den praxis kring uttolkningen som har utvecklats av övervakningskommittén för ESK-rättigheter.
Det har också framförts att den nya klagomöjligheten skulle kunna överlappa och förvirra befintliga procedurer för att utkräva ESK-rättigheter, till exempel mekanismer inom ILO och Unesco. Detta har emellertid aldrig varit ett problem inom medborgerliga och politiska rättigheter. Man tror också att ESK-kommittén skulle bli så överöst av klagomål att det blir så ohanterligt och så dyrt att hela systemet riskerar att kollapsa.
Istället tror den svenska regeringen att det bästa sättet att uppfylla de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna är genom internationellt utvecklingssamarbete – det vill säga bistånd. De är visserligen bra att det bilaterala biståndet ges ett rättighetsperspektiv, men det ena får aldrig utesluta andra sätt at stärka de mänskliga rättigheterna.
För ett år sedan trädde Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen (ICC) i kraft. Domare och åklagare har nu tillträtt sina tjänster i Haag. 500 anmälningar ligger redan på åklagarens bord. Om alla dessa misstänkta brott ska kunna utredas, kanske leda till åtal och eventuell dom måste domstolen få omvärldens fortsatta stöd.
Sverige har förtjänstfullt varit en ivrig påskyndare till skapandet av brottmålsdomstolen. Regeringen har ägnat mycket kraft åt att uppmuntra andra stater att ansluta sig, men Sverige har ännu inte vare sig skrivit under eller ratificerat avtalet om immunitet och privilegier vid domstolen.
Eftersom brottmålsdomstolen är helt fristående från FN omfattas den inte av befintliga FN-konventioner på området. Personalen saknar därmed det skydd som kollegorna vid exempelvis Jugoslavien- eller Rwandatribunalen åtnjuter. Regler om immunitet och privilegier skapar förutsättningar för att vittnen, offer, domstolens företrädare och tjänstemän ska kunna utföra sitt arbete så effektivt som möjligt. Särskilt viktiga är åklagarens immunitet och privilegier vid resor utanför Haag och vid insamling och transport av bevis. En långsam hantering av t ex en visumansökan kan i värsta fall helt omintetgöra en effektiv brottsplatsundersökning. Reglerna ger naturligtvis inte immunitet mot handlingar som utgör brott under domstolens stadga.
För att avtalet ska träda i kraft krävs att tio stater ansluter sig. Av de 41 stater som har undertecknat avtalet har hittills bara Norge och Trinidad-Tobago ratificerat det.
En svensk anslutning till avtalet om immunitet och privilegier får inte dras i långbänk. Efter att Grekland nyligen skrivit under avtalet är Sverige det enda landet i EU-kretsen som står utanför. Vi uppmanar den svenska regeringen att påskynda arbetet med att skriva under och ratificera avtalet.
HBT är en paraplybeteckning för ”homo-, bisexuella och transpersoner”. Homosexuella och bisexuella är män och kvinnor i olika åldrar med olika etnisk bakgrund, religion och politisk uppfattning. De kommer från olika samhällsklasser, från städer och från landsbygd. Det enda som skiljer dem från heterosexuella är att de har förmågan att älska och känna sexuell attraktion till någon av samma kön.
Transpersoner är individer som av omgivningen uppfattas ha eller ge uttryck för en avvikande könsidentitet, till exempel genom att deras könsidentitetsuttryck tidvis eller alltid skiljer sig från normen för det kön som registrerats för dem vid födseln. Det är bland annat transsexuella, transvestiter, intersexuella och dragkings/queens. Transpersonsbegreppet som politisk term förutsätter inte att individen själv identifierar sig som transperson.
Många stater förnekar det faktum att det i deras länder förekommer tortyr och andra former av bestraffningar av transpersoner. I andra länder rättfärdigas övergreppen mot transpersoner i kulturens, ideologins eller moralens namn.
Situationen för världens homo- och bisexuella varierar mycket från land till land. I vissa delar av världen förföljs homosexuella och utpekas som samhällsfarliga brottslingar, i andra delar av världen respekteras homosexuellas rättigheter och homosexuella förhållanden kan regleras juridiskt.
Homosexuella, bisexuella och transsexuella som utsätts för övergrepp bemöts ofta med tystnad, likgiltighet och hemlighetsmakeri. Deras mänskliga rättigheter kränks och osynliggörs. Många fall av kränkningar rapporteras inte, än mindre utreds eller fördöms.
Det tabu som omger homosexualitet innebär att de flesta attacker och övergrepp på HBT-personer aldrig rapporteras. Detta leder till en kultur av straffrihet där förövarna aldrig ställs till svars och där det därför framstår som riskfritt eller rent av legitimt att utöva våld mot HBT-personer.
Vad vi emellertid vet är att en sexuell relation med en person av samma kön betraktas som ett brott i drygt 70 länder. I vissa av dessa länder är "brottet" belagt med dödsstraff. Dessa övergrepp måste synliggöras. Regeringen lovar att arbeta för det i skrivelsen om mänskliga rättigheter i utrikespolitiken. Men vi vill att regeringen ska göra mer än så, exempelvis vad gäller HBT-personer.
Vi anser dels att Sverige i FN bör driva behovet av en världskonferens om sexuell läggning, dels att Sverige aktivt bör se till att det utarbetas en konvention om rättigheter avseende sexuell läggning och könstillhörighet.
|
Stockholm den 25 november 2003 |
|
|
Lotta N Hedström (mp) |
Ulf Holm (mp) |