Ingen samhällsförändring är mer dramatisk och fundamental än demokratins segertåg i världen. Ändå var demokratin en jämförelsevis ovanlig styrelseform så sent som för 20 år sedan. Hälften av Europa blev demokratiskt först 1989–1991. Demokratin mognade betydligt senare än vad vi tänker oss när vi i dag tar den för given.
Det som skett under de senaste decennierna är något unikt i mänsklighetens historia. Hundratals miljoner människor vann sin frihet och närmare trettio nationer vann sin självständighet. Kampen mot förra århundradets värsta gissel, totalitarismen vann en avgörande om än kanske inte slutgiltig seger.
1990-talet var ett omvälvande decennium i den internationella politiken. Den viktigaste och på lång sikt mest betydelsefulla utvecklingen var sammanbrottet för de socialistiska planekonomiska diktaturerna som under decennier hade förtryckt och förnedrat sina medborgare i former som inte får glömmas. Lika glädjande var apartheidsystemets försvinnande i Sydafrika. Miljontals människor som levt i kommunismens och apartheidsystemets politiska förtryck och ekonomiska misär kan nu se fram emot en bättre framtid med frihet, demokrati och marknadsekonomi. Det är en politisk civilisationsprocess som ger människor möjlighet att bygga det öppna samhället och förkasta de totalitära idéerna.
I Sveriges närområde och på den europeiska kontinenten i sin helhet är denna utveckling särskilt tydlig. I och med kommunismens sammanbrott är det möjligt att bygga ett nytt Europa där frihet, demokrati, öppna gränser och marknadsekonomi är ledstjärnor i de allra flesta länderna.
Utvecklingen i Europa är en tydlig illustration av den gamla sanningen att verklig fred mellan människor blir möjligt först när frihet och demokrati vinner utbredning. Demokratier går inte i krig med varandra. Demokratiska regeringar är valda av, och står till svars inför folket. Normalt brukar människor föredra fred framför krig. I fria och öppna samhällen är respekten för människors fri- och rättigheter basen för samhällsutvecklingen. Demokratiskt valda regeringar får mandat att undvika konflikter och söka fredligt samarbete, men också att ytterst försvara friheten.
I Latinamerika, som tidigare plågades av många militärdiktaturer, är det enbart Kuba som nu inte har en folkvald regering. Men åtskilliga av demokratierna är bräckliga och respekten för mänskliga rättigheter är inte tillfredsställande i vissa av länderna.
I Asien är utvecklingen på rätt väg. De stora undantagen är länderna i det socialistiska blocket från Myanmar i väster till Nordkorea i öster. Här kan man inte se någon vilja till demokratisering och de mänskliga rättigheterna ignoreras.
I ett bälte från Centralasien över Afghanistan, Pakistan, Iran och Arabvärlden mot Central- och Västafrika är demokratin satt på undantag. Situationen beträffande de mänskliga rättigheterna är inte bättre. Det finns en islamisk fundamentalism som utövar förtryck mot människor med en annan religiös övertygelse och mot kvinnor. Den afrikanska och arabiska socialismen är liksom annat sekulärt maktbegär en vanlig orsak till diktatur och förtryck.
Det är emellertid glädjande att demokratin i det övriga Afrika inte bara fått fotfäste utan även breder ut sig. I södra Afrika är demokrati vanligare än diktatur. Även om situationen där är bräcklig, har betydande framsteg gjorts.
1 Inledning 1
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 4
4 Synpunkter på regeringens skrivelse 2003/04:25 5
5 Individens frihet är grunden 6
6 FN:s roll 6
7 Situationen i några delar av världen 8
7.1 Ett enat Europa för frihet, fred och mänskliga rättigheter 8
7.2 EU:s närområde 9
7.3 Arabvärlden och Mellanöstern 12
7.4 Afrika 15
7.5 Kina 16
7.6 Kuba 17
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige som enskilt land har ett särskilt ansvar för att främja och påverka utvecklingen av demokrati och mänskliga rättigheter i de länder som Sverige sedan länge har ett omfattande utvecklingssamarbete med.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen årligen och i god tid före, eller senast i samband med, budgetbehandlingen skall ge riksdagen en utförlig rapport om situationen och utvecklingen när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati i mottagarländerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN bör ta initiativ till en ländervis granskning av mänskliga rättigheter och demokrati som årligen skall redovisas och debatteras i FN:s generalförsamling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Turkiet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Moldavien, Ukraina och Vitryssland bör ges medlemskapsperspektiv i EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Nordiska rådet bör ge särskilt stöd till de demokratiska krafterna i Vitryssland.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Europarådets centrala roll i värnandet om mänskliga rättigheter och demokrati i Ryssland.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att OSSE och Europarådet bör spela en central roll i värnandet om mänskliga rättigheter och demokrati i södra Kaukasien och Centralasien.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör vara berett att göra större fredsfrämjande insatser i Afghanistan, vilket bidrar till förutsättningar för ökad respekt för mänskliga rättigheter och demokrati i landet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetet i den nya parlamentariska församlingen inom ramen för EU:s Medelhavsdimension.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU aktivt bör verka för att den syriska ockupationen av Libanon upphör.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU är tydligare i sin kritik mot brott mot mänskliga rättigheter som begås av regimen i Iran.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör stödja uppbyggnaden av demokrati i Irak.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU bör betona vikten av och bidra till att det skapas regionala strukturer för mänskliga rättigheter och demokrati i Afrika.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU sluter upp bakom USA i en tydlig kritik mot de brott mot mänskliga rättigheter som kommunistregimen i Kina begår.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU är tydligt i sin kritik mot de brott mot mänskliga rättigheter som begås av den kommunistiska regimen på Kuba.
Regeringens skrivelse om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik ger en korrekt men ofullständig bild av utvecklingen och hur Sverige kan stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna i världen.
Det saknas en redogörelse om de mänskliga rättigheterna i de länder som Sverige samarbetar med. Inte ens med de länder som Sverige sedan länge har ett omfattande utvecklingssamarbete finns det något om MR-situationen. Vad värre är, så anger regeringen inga konkreta förslag om hur Sverige i framtiden avser att främja de mänskliga rättigheterna i de länder där Sverige har särskilt stora möjligheter att påverka.
Riksdagen har i flera år begärt att regeringen årligen och senast i samband med budgetbehandlingen, skall ge riksdagen en utförlig rapport om situationen och utvecklingen när det gäller respekten för mänskliga rättigheter och demokrati i mottagarländerna.
En sådan rapport skulle utgöra ett underlag för en utförlig debatt i riksdagen inför beslut om framtida svenska biståndsinsatser. Vetskapen om att den svenska riksdagen noggrant följer och värderar utvecklingen av mänskliga rättigheter och demokrati skulle vara en viktig signal till mottagarländerna.
Utrikesutskottet har tidigare uttalat sig positivt till detta förslag samt förutsatt att en samlad bild av läget beträffande respekten för mänskliga rättigheter och demokrati i mottagarländerna skulle komma att ges, lämpligen som en bilaga till budgetpropositionen. Den 10 december 1998 gjorde riksdagen ett tillkännagivande till regeringen om detta sedan en enig riksdag ställt sig bakom ett tillkännagivande från ett enigt utrikesutskott. Trots detta har regeringen inte presenterat någon sådan rapport. Riksdagen har således inför tidigare och årets budgetarbete inte haft tillgång till en samlad bild av läget för mänskliga rättigheter och demokrati i våra samarbetsländer. Vi finner detta mycket anmärkningsvärt och vill därför rikta allvarlig kritik mot att regeringen inte heller i skrivelsen 2003/04:20 väljer att tillkännage riksdagens beställning. Underlåtenheten kan endast tolkas som bristande intresse från regeringens sida att för riksdagen redovisa läget för mänskliga rättigheter i de länder som mottar svenskt bistånd. Vi begär ånyo att regeringen årligen och i god tid eller senast i samband med budgetbehandlingen, skall ge riksdagen en utförlig rapport om situationen och utvecklingen när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati i mottagarländerna.
Mänskliga rättigheter bygger på individens frihet. Frågan om lika rättigheter började utvecklas under antiken i opposition mot den yttersta ofriheten, slaveriet. På 1600-talet fick rättighetsbegreppet sin klassiska form i England, särskilt i filosofen John Lockes idé om att grunden är rätten att vara fri, och frihet är att slippa drabbas av andras tvång. Att erkänna en persons rättigheter är att ge henne utrymme att välja och handla fritt. Den som närmast berörs av handlingen, d.v.s. den person som utför den, bör få ökad kontroll över beslut och handlingar. Rätten till egenmakt, att ha friheten att själv välja och bestämma över sitt eget liv snarare än att överhet, stat eller politiker gör det, är grundläggande för den moderata synen på individuella fri- och rättigheter. Med friheten följer principen om eget ansvarstagande. Den som handlar fritt har ansvar för sina handlingar och måste således stå för vad man gjort samt bära konsekvenserna av sina handlingar, inte minst om konsekvenserna av ens handlingar medför problem för en själv eller andra. Individen har rätt att handla så länge hon inte begränsar någon annans frihet. I grund och botten handlar det om medmänsklighet, dvs. den egna rätten till frihet förutsätter och leder till respekt för andras lika värde.
Det internationella regelsystem som syftar till att värna den enskilda människans rätt är relativt väl utbyggt. Ett problem är att många länder inte ansluter sig till internationella konventioner, eller vilket är vanligare, att anslutna länder inte uppfyller åtagna förpliktelser. En rad ideella organisationer gör ett mycket värdefullt arbete för att övervaka och i ländervisa rapporter redovisa läget om mänskliga rättigheter och demokrati.
Det är nu dags att också FN:s generalförsamling varje år får en utförlig rapport med redogörelser om läget beträffande de principer som organisationen själv är grundad på. Barnkonventionens uppföljningsmekanismer skulle kunna tjäna som föredöme. Sverige bör i FN ta initiativ till att en ländervis granskning redovisas direkt i generalförsamlingen. Därmed tydliggörs vilka länder som bryter mot principerna. Med tanke på att den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna antogs den 10 december 1948, kunde detta datum vara ett bra tillfälle att genomföra årliga uppföljningsdebatter i generalförsamlingen.
Sverige liksom andra FN-medlemmar är förpliktade att verka för FN:s principer. Det innebär främst en skyldighet att förhindra eller motverka angreppskrig, folkmord eller folkfördrivning. Därför skall vi främja FN:s säkerhetsråd och dess ansvar för internationell fred och säkerhet.
Folkrätten bygger på FN-stadgans principer, internationella traktater och sedvanerätt. Den är dynamisk och ger utrymme för tolkningar, vilket kan leda till olika förhållningssätt och perspektiv. En central fråga är när skyddet av mänskliga rättigheter hamnar i klar konflikt med principen om staters suveränitet, vilken tidigare var bärande för folkrätten. Men statssuveränitetsprincipen kan inte längre vara överordnad andra viktiga principer. Strävan måste vara att varje människas rätt att leva ett liv i frihet och säkerhet skall skyddas, även om angriparen är den egna regimen.
Så länge FN:s säkerhetsråd tar sitt ansvar att främja internationell fred och säkerhet råder inga oklarheter. Problemet uppstår om säkerhetsrådet sviker sitt uppdrag. Vid folkmordet i Rwanda tittade FN bort och en miljon människor miste livet, vilket fick Afrikas folk att misströsta om FN. Rwanda är ett exempel på att en humanitär intervention uteblev, när den borde ha genomförts. När FN:s säkerhetsråd har varit handlingsförlamat har den redan drabbade befolkningen får betala priset med sina liv.
Kurderna i norra Irak fick inget beslut av säkerhetsrådet när det gäller skydd mot Saddam Hussein-diktaturens planer på folkmord (Anfal). Trots att medlemsländerna i FN är förpliktade att förebygga, stoppa och bestraffa folkmord, fick Storbritannien och USA på egen hand under tolv års tid skydda kurderna.
När albanerna i Kosovo hotades av etnisk rensning kunde säkerhetsrådet inte enas om mandat för att förhindra detta. Natos aktion för att förhindra en tragedi fick genomföras ändå.
Efter Iraks aggression mot Kuwait, Saudiarabien och Israel fick FN ansvaret för stilleståndsvillkoren. Trots att regimen systematiskt och tydligt bröt mot dessa förmådde inte säkerhetsrådet ta beslut om att hävda FN:s auktoritet. I stället förlängdes de FN-sanktioner som varit avsedda för en begränsad period, vilket fick alltmer allvarliga konsekvenser för Iraks folk som redan led under hårt förtryck. Alternativet till USA:s och Storbritanniens aktion hade varit att antingen fortsätta med sanktioner, vilket tedde sig alltmer orimligt, eller att låta regimen slippa påföljd efter aggression. Det skulle allvarligt ha hotat säkerheten i hela regionen och åter satt skräck i grannländerna, särskilt Kuwait, och riskerat folkmord på kurderna.
Det finns all anledning att fundera över FN:s roll som bärare och beskyddare av internationell moral när principerna om att skydda mänskliga rättigheter underordnas mekaniska beslutsprocesser. Det är nödvändigt att värna folkrätten, även när säkerhetsrådet inte förmår agera. Världen kan och får inte stillatigande acceptera folkmord och andra grova brott mot folkrätten.
Ingripanden på humanitära grunder – vid folkmord och folkfördrivning – blir alltmer accepterade. Carlsson-Ramphals kommission för globalt samarbete föreslår i sin rapport att FN-stadgan bör ändras så att humanitär intervention i FN:s regi lättare skall kunna komma till stånd i fall av grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter.
Folkrätten står således inför en utmaning. Den behöver förtydligas och kodifieras vad gäller humanitär intervention. Ingrepp för att förhindra folkmord och folkfördrivning bör kunna ske med explicit stöd i FN-stadgan. Det internationella samfundet måste även i enlighet med FN-stadgans principer kunna agera i akuta krislägen, trots att inte säkerhetsrådet har givit klartecken.
Frågan är hur långt man skall gå när det kan anses vara rätt att avväpna och avsätta en diktatorisk regim som grovt och systematiskt förtrycker den egna befolkningen. Endast i särskilt grova fall kan diktaturer demokratiseras med humanitär intervention. Fri handel och mänskliga kontakter är självfallet att föredra. Skall militära insatser göras måste det positiva värdet av dessa alltid vägas med största noggrannhet mot det lidande som enskilda människor utsätts för. Omfattande sanktioner har erfarenhetsmässigt mycket negativa konsekvenser för befolkningen i det land som är utsatt för dessa. I vissa allvarliga situationer är sanktioner dock nödvändiga. De måste i så fall vara beslutade av FN:s säkerhetsråd för att de skall få effekt och moralisk tyngd. Så kallade smarta sanktioner riktade mot ledarna i diktatoriska regimer är att föredra då de slår mot just dem som berövar de enskilda människorna deras fri- och rättigheter.
Det sker dagligen övergrepp mot människors fri- och rättigheter världen över. Vi har valt att begränsa oss till Europa och dess närområde samt ett antal andra länder för att ge en bild av situationen gällande mänskliga rättigheter som vi ser den och vill förbättra den.
1990-talet var ett omvälvande decennium i den internationella politiken. Den sannolikt viktigaste och på lång sikt mest betydelsefulla utvecklingen var sammanbrottet för de socialistiska planekonomiska diktaturerna. Förtryckta nationer som under årtionden tryckts ner i fattigdom, diktatur och kulturskymning har på nytt återfunnit sin identitet som europeiska nationer. Människors värdighet och frihet har återerövrats genom en fredlig kamp för frihet och rättvisa. Sovjetunionen som var ett ständigt hot mot människors frihet och fred i vår del av världen, som under sig kuvade folk och nationer, som förnekade människors rätt till den egna historien och till medborgerlig värdighet, föll till slut under trycket av den egna orättfärdigheten.
Alltsedan länderna i Central- och Östeuropa blev fria har EU och Nato medvetet och envetet drivit på utvidgningsprocessen. Europasamarbetets grundläggande krav på frihet, demokrati och respekt för den enskilde ger ny styrka åt klassiska ideal. De har kommit att bli en måttstock för de gamla diktatursamhällenas utveckling mot moderna europeiska nationer. Det är en framgång för de idéer om ett allt närmare samarbete mellan Europas folk som formades vid andra världskrigets slut. Utvidgningen är ett uttryck för att EU som europeiskt fredsprojekt har prövats och klarat testen. Europeiska unionen öppnar gränser och utvidgar rättsstaten, den fria ekonomin, demokratin och respekten för den enskildes grundläggande fri- och rättigheter.
Förutom de tio länder som inom ett halvår blir fullvärdiga medlemmar i unionen står redan i dag tre kandidatländer på tur. Bulgarien och Rumänien är på god väg i sina förhandlingar med sikte på medlemskap 2007. Turkiet kommer att påbörja sina medlemskapsförhandlingar om ett år, förutsatt att de krav som EU ställer på respekt för mänskliga rättigheter och demokrati infrias.
EU-kommissionens översynsrapport av den 5 november 2003 visar att betydande framsteg gjorts på MR-området i Turkiet de senaste åren. Landets parlament och regering har utarbetat reformpaket och lagar, som skall garantera demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter samt respekt för och skydd av minoriteter. Regeringen framhåller att reformerna görs för landets bästa och inte primärt för att tillgodose EU:s krav. Turkiet har också nyligen ratificerat FN-konventionerna om civila och politiska rättigheter samt sociala och ekonomiska rättigheter.
Parlamentets, regeringens och centrala organs vilja att stärka och garantera de mänskliga rättigheterna har dock ännu inte nått ut i samhället på lokal nivå. Implementeringen av reformpaketen och de nya lagarna i rättstillämpning och praktiskt genomförande hos domstolar, åklagare, polis och lokala myndigheter är klart otillfredsställande. Regeringen synes vara väl medveten om de krafter som motsätter sig såväl reformer och takten i reformprocessen som Turkiets medlemskap i EU. Den avser under 2004 att fokusera på genomförandet och har inrättat en övervakningsgrupp för att garantera tillämpningen av reformerna.
Turkiet är synbarligen på rätt väg när det gäller att uppfylla de politiska Köpenhamnskriteriernas krav men det är lika tydligt att det återstår mycket att göra.
Vi välkomnar Turkiet som medlem i Europeiska unionen. Samma krav måste givetvis ställas på Turkiet som på andra länder när det gäller respekt för mänskliga rättigheter. Sverige bör aktivt stödja reformprocessen i Turkiet med syfte att anpassa landets MR-nivå till europeiska normer.
När EU utvidgas är det viktigt att säkerställa att det inte byggs nya skiljelinjer i Europa. Sverige och EU skall i sina förbindelser med andra länder och i FN värna och framhäva demokrati och mänskliga rättigheter som grund för samhällelig utveckling. EU skall politiskt bidra till frihandel och marknadsekonomiska reformer samt etablerandet av marknadsekonomiska institutioner. Detta gäller inte minst EU:s relationer till länder i närområdet som Balkan, det östligaste Europa, Ryssland, Kaukasus och Medelhavsområdet.
Västra Balkan på rätt väg
För första gången på länge pågår inte någon öppen väpnad konflikt på västra Balkan. Läget har idag stabiliserats med ett ökat regionalt samarbete med Nato och EU. Det är viktigt att Sverige, EU, OSSE och FN stödjer och uppmuntrar den positiva utveckling som skett de senaste åren och inte lämnar länderna på västra Balkan åt sitt eget öde. En internationell militär och civil närvaro kommer att krävas en lång tid framöver för att bidra till fortsatt stabilitet. Sverige skall även fortsättningsvis stödja utvecklingen mot fungerande demokratier, respekt för enskildas fri- och rättigheter, rättssamhällen och ekonomier samt förebyggande av nya kriser.
EU har en mycket viktig roll att spela på västra Balkan. Vägen till ett stabilt och normaliserat västra Balkan går via möjligheterna till integration i europeiska strukturer. Det är därför mycket positivt att både Nato och EU beslutat att ge Albanien, Bosnien-Hercegovina, Kroatien och Makedonien samt Serbien-Montenegro möjlighet till framtida medlemskap. Det ger dessa länder och inte minst deras befolkningar framtidstro och råg i ryggen att under svåra förhållanden orka fortsätta på frihetens och fredens väg.
Det östligaste Europa
I och med EU:s erbjudande om framtida medlemskap till länderna på västra Balkan har därmed, med tre undantag, alla länder väster om Ryssland givits en uttalad möjlighet till medlemskap. Undantagen är än så länge Moldavien, Ukraina och Vitryssland. Det är nu dags att också ge dessa tre länder medlemskapsperspektiv för att därmed ge deras folk framtidshopp om att även de en dag skall få leva i ett samhälle som garanterar och respekterar individens grundläggande fri- och rättigheter. Sverige bör i EU driva denna fråga för att främja en stadig utveckling mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
Sveriges, EU:s och Natos stöd för utveckling i Ukraina är betydande. Insatser för att stödja institutions- och systemförändring i Moldavien, som är Europas fattigaste land, bör vara en lika prioriterad fråga. Båda länderna är med i Europarådet som har det primära ansvaret att stödja mänskliga rättigheter och demokrati. Osse har ansvar för att bistå i frågan om Transinistrien.
Vitryssland är Europas enda och förhoppningsvis sista diktatur. Parlamentsvalet 2000 och presidentvalet 2001 dömdes ut av de internationella valövervakarna från OSSE och EU, därför att de inte uppfyllde kraven för ett demokratiskt val.
Under de senaste åren har en rad prominenta personer med band till oppositionen försvunnit. Efter försvinnandena har de rättsliga undersökningarna gått mycket långsamt. Den vitryska konstitutionen förbjuder tortyr, men polisvåld och våld mot fångar är vanligt förekommande. Det finns ett flertal rapporter om polismisshandel som i vissa fall varit så svår att den kan jämställas med tortyr. Framför allt riskerar demonstranter mot regeringen att misshandlas, särskilt när de häktas.
Rättssäkerheten är bristfällig då det är presidenten som kontrollerar tillsättningen av domare. Domstolarna kan således inte betraktas som självständiga. Presidenten styr ofta genom dekret, vilket kraftigt begränsar parlamentets makt samtidigt som regimen använder godtyckliga frihetsberövanden som ett effektivt sätt att skrämma till tystnad.
Sverige bör driva frågan att Nordiska rådet skall ge särskilt stöd till de demokratiska krafterna i Europas enda kvarvarande diktatur.
En aktiv Rysslandspolitik
Sverige och EU skall föra en aktiv politik gentemot Ryssland. Det ligger i vårt intresse att bistå Ryssland att bygga de strukturer som krävs för att utveckla en stark demokrati och väl fungerande marknadsekonomi där individen har full frihet. Kränkningar av mänskliga fri- och rättigheter är fortfarande vanligt förekommande och för detta har den ryska regeringen ansvar. Det pågående kriget i Tjetjenien är oacceptabelt och måste få en fredlig lösning.
De svenska och europeiska kraven på Ryssland skall vara tydliga. Det är ett europeiskt intresse att rättsstaten och respekten för mänskliga fri- och rättigheter samt utvecklingen av fria media står starka även i den stora del av Europa som Ryssland utgör. Ett sådant Ryssland kommer att kunna forma ett ekonomiskt och politiskt partnerskap med EU-länderna. Sverige bör driva frågan om att utvidga nuvarande frihandelsområde genom avveckling av handelstullarna mellan EU och Ryssland.
Europarådet, där Ryssland blev medlem 1996, har understödd av EU och Nato en central roll att spela för att värna respekten för mänskliga rättigheter och demokrati i landet. OSSE bör engagera sig i Tjetjenienkonflikten och upprätta en mission i området.
Södra Kaukasien och Centralasien
Azerbjdzjan är visserligen på väg mot demokrati, men mycket återstår innan regimen uppfyller kraven på respekt för mänskliga rättigheter och demokrati. Dödsstraffet är avskaffat, men fortfarande förekommer summariska arresteringar och demonstrationsfriheten är inskränkt. Politiska motståndare uppger att de ofta utsätts för trakasserier.
Premiärminister Ilham Aliyev, son till den avgående presidenten Heydar Aliyev, vann presidentvalet i oktober 2003. Internationella valövervakare från OSSE har dock vittnat om en tvivelaktig valkampanj och valfusk.
Azerbjdzjan är formellt i krig med Armenien som har ockuperat den armeniska enklaven Nagorno-Karabasch och ett stort landområde runtomkring. Ungefär en miljon azerer av en befolkning på åtta miljoner är sedan tio år på intern flykt. Flyktingarna har inte inlemmats i det azeriska samhället utan en stor majoritet bor under miserabla förhållanden i hyddor i stora flyktingläger. Barn ända upp i tioårsåldern har aldrig upplevt annat än lägerboende, med malaria och andra svåra sjukdomar som grasserar i lägren. Regeringens hållning är att den uppstådda situationen är Armeniens fel. Flyktingfrågan måste lösas och allas grundläggande rättigheter respekteras. Azerbjdzjan har en stark önskan om att upptas i den europeiska gemenskapen.
Före detta Sovjetrepubliker i Centralasien såsom Turkmenistan och Uzbekistan med flera länder har långt kvar till demokrati och mänskliga rättigheter. I flera av dessa stater styr starka presidenter med stor makt genom dekret. Den enda egentliga oppositionen består av islamiska fundamentalister som om möjligt utgör ett än värre alternativ vad gäller respekt för människor. OSSE måste med kraft engagera sig för att främja en god utveckling i hela Centralasien.
Läget beträffande demokrati och mänskliga rättigheter är fortsatt dåligt i Mellanöstern. Inget land förutom Israel är demokrati. Den sammanlagda effekten av ett säkerhetssystem i Mellanöstern som gör att länderna känner sig trygga mot angrepp samt en möjlig demokratisk utveckling i Irak borde dock stimulera en framväxt av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i arabvärlden. Även om det finns ett hot från Al Quaida och andra terrororganisationer vilket vi nyligen sett i Turkiet, Marocko, Egypten, Israel, Saudiarabien och Irak så finns nu bättre förutsättningar för en utveckling i demokratisk riktning.
Den underlättas av EU:s Medelhavspolitik där frihandel till år 2010 ingår i första hand, men det görs också försök att stödja demokrati och mänskliga rättigheter. Det viktigaste i detta initiativ är inte enbart samarbetet mellan EU och respektive land utan också att det syftar till att skapa ett samarbete mellan arabländerna, något som nu ofta lyser med sin frånvaro. Det vore underligt om inte också Europas grannskap söder och öster om Medelhavet skulle kunna demokratiseras och respektera de mänskliga rättigheterna.
Det finns all anledning för Sverige och EU att genom tydliga krav och kontakter bidra till att demokratin får fotfäste. Inrättandet av en ny parlamentarisk församling, ”Euro-Mediterranean Parliamentary Assembly”, i vilken samtliga kuststater förutom Libyen samt Jordanien skall ingå, är ett steg i rätt riktning. De nationella parlamenten i EU:s medlemsländer och Europaparlamentet ges därmed ökade möjligheter samt ökat ansvar att stödja de demokratiska krafterna i de nationella parlamenten i Medelhavsområdet.
Det är ingen överdrift att kalla stora delar av arabvärlden för ett av världens idag få återstående diktaturblock. Hur prekärt tillståndet i den delen av världen är framgår tydligt och klart av de två FN-rapporter som har publicerats i år och föregående år med titeln ”UN-report on Arab Human Development”. Rapporterna är de första från FN:s utvecklingsprogram UNDP som inriktar sig på just Arabförbundets 22 medlemsländer från Atlanten till Persiska viken. De 22 arabländerna som undersökningen talar om är: Algeriet, Bahrain, Comorerna, Djibouti, Egypten, Förenade arabemiraten, Irak, Jemen, Jordanien, Kuwait, Libanon, Libyen, Mauretanien, Marocko, Oman, Palestinska myndigheten, Qatar, Saudiarabien, Somalia, Sudan, Syrien och Tunisien.
Där förmedlas dyster läsning. Inte i något enda arabland finns det politiska oppositionspartier som på laglig väg kan utmana odemokratiska makthavare och av egen kraft bilda en regering.
De 22 arabländerna med nära 300 miljoner människor utgör den region i världen där nätsurfandet är allra minst utbrett, till och med mindre än i Afrika söder om Sahara. Hela 43 procent av arabvärldens vuxna befolkning är analfabeter, drygt dubbelt så stor andel som det globala genomsnittet och betydligt mer än u-landsgenomsnittet på 29 procent. Över huvud taget är läsandet föga utbrett, åtminstone om man bortser från Koranen och andra religiösa texter.
Flertalet arabländer har därtill försummat investeringar i forskning och utveckling (FoU), med undantag för den militära sektorn. Resultatet av bristfällig utbildning och forskning är att arabländerna hamnat dramatiskt på efterkälken i förhållande till många andra u-landsekonomier. Enbart Sydkorea med nästan 50 miljoner invånare har högre BNP än samtliga arabländer tillsammans med nära 300 miljoner invånare, trots arabvärldens väldiga oljeresurser.
Utan politisk pluralism och intellektuell frihet samt med ekonomin i fritt fall förvånar det knappast att många av regionens invånare röstar med fötterna. Tiotals miljoner araber har flytt utomlands, många av dem numera med arbete i Västeuropa och USA. I en opinionsmätning bland arabiska ungdomar år 2001 uttryckte över hälften av de tillfrågade att de skulle föredra att tillbringa resten av sina liv utomlands.
Många arabregimer använder det fundamentalistiska hotet som argument för fortsatt diktatur. Iran är ett exempel på att en fundamentalistisk teokrati kan etablera och utöva diktatur i flera decennier. Men just erfarenheten från Iran pekar också i motsatt riktning. Det är svårt för fundamentalister att använda Iran som föredöme eftersom landets befolkning lider svårt under prästväldet.
Befolkningen i Syrien förtrycks sedan länge av en diktatur under ledning av Syriens Baathparti. Det nationella parlamentet kontrolleras av presidenten via en slags enmansstatsrådsberedning med titeln ”Minister to Parliament”.
Libanon har gemensam historia med Syrien och kan närmast betraktas som ett lydrike.
Syriens militära närvaro innebär en påtaglig begränsning av landets självständighet och möjlighet till en demokratisk utveckling. Ett annat hinder är förekomsten av olika miliser och terrorgrupper.
Libanon har demokratiska traditioner, som gör att landet snabbt skulle kunna bli en parlamentarisk demokrati med representation för olika etniska och religiösa grupper samt för politiska partier. Det finns också goda förutsättningar för en positiv utveckling av de mänskliga rättigheterna om ockupationen upphör. Sverige och EU bör därför aktivt verka för att syrisk ockupation upphör så att en demokratisk utveckling med fria och allmänna val snarast kan påbörjas.
Algeriet stoltserar med ett 40-tal tillåtna partier, därav ett halvdussin i regeringsställning. Men oavsett vilka som innehar ministerposter råder ingen tvekan om att landet styrs av ett kotteri av tämligen anonyma generaler. Också Jordanien har ett 40-tal politiska partier. Men ministrarna är opolitiska och utsedda av kungen, vars makt i sista hand vilar på en väldrillad beduinarmé. I Libyen finns inga partier alls, blott överste Muammar Khadaffi som utan formella politiska titlar härskar enväldigt över sina undersåtar.
I några länder finns det demokratiska tendenser. Bahrein, Kuwait, Jordanien, Libanon och Marocko anses vara de länder där förtrycket är minst och där öppningen mot demokrati och respekt för mänskliga fri- och rättigheter är störst. I dessa länder tillåts vissa partier och strömningar och det finns också en viss yttrande- och tryckfrihet.
Utvecklingen i Irak kommer att få stor betydelse, inte bara för landet självt, utan också för Mellanöstern och arabvärlden i stort. Många menar att det kommer visa sig svårt eller kanske till och med omöjligt att införa demokrati i Irak. Inget annat arabland är demokratiskt och landet har ingen som helst demokratisk tradition.
Diktaturen och skräckväldet har i grunden trasat sönder det irakiska samhället. Det är svårt att finna demokratiska strukturer efter en extremt hård diktatur eftersom alla demokratiska krafter antingen har fått fly eller blivit kastade i fängelse och mördade eller helt fått avstå från aktivitet. Den tidigare regimen har grovt och systematiskt kränkt människors grundläggande fri- och rättigheter och även gjort sig skyldig till folkmord och aggression.
Men landets förfärliga historia borde göra det demokratiska alternativet attraktivt. I Kurdistan i norra Irak har det utvecklats ett visst mått av demokrati och partiväsen vilket gör att det finns demokratiska strukturer att bygga på. Många av de irakier som flydde till Europa och USA har också höga ambitioner för landets demokratisering. Shiamuslimerna som utgör närmare två tredjedelar av landets befolkning, kan se på Iran och de negativa erfarenheter som finns av ett teokratiskt välde. Det är nog trots allt rimligt att hysa en försiktig optimism för att Irak faktiskt kan utvecklas i demokratisk riktning även om det blir svårt i ett land så söndertrasat och så präglat av skillnader i etnicitet, religion och erfarenheter. Kvardröjande grupper från den gamla diktaturen tillsammans med tillresta terrorister försöker nu förhindra en demokratisk utveckling. För omvärlden är det viktigt att stödja demokratiutvecklingen i Irak.
Sverige och EU bör stödja uppbyggnaden av ett fredligt, stabilt och demokratiskt Irak. En viktig förutsättning för en god utveckling i landet är att det hålls fria och demokratiska val i juni 2004 samt att den nya regeringen utser den grundlagskommitté som skall utarbeta en författning grundad på principen om rättsstat, demokrati och respekt på mänskliga rättigheter. När väl författningen är utarbetat skall det hållas en folkomröstning om denna. Det är viktigt att även andra, till exempel kristna minoriteter, får representation i parlamentariska organ på samtliga nivåer.
Det är en avgörande viktig politisk uppgift för Sverige, EU och FN att genom tydliga krav och opinionsbildning medverka till en demokratisk utveckling i arabvärlden och Mellanöstern. Förtrycket av mänskliga fri- och rättigheter kan och får aldrig ursäktas av kulturella eller religiösa skäl. Människor som lever i arabiska länder har samma rätt till frihet, demokrati och respekt för den enskilda individen som människor i andra länder. Den muslimska tron innebär på inget sätt vare sig något argument eller något stöd för diktatorers förtryck av sina egna medborgare.
Iran är i en klass för sig när det gäller brott mot mänskliga rättigheter. Trots att Iran har ratificerat konventionen om medborgerliga politiska rättigheter; konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter; konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering samt konventionen om barns rättigheter, fortgår kränkningarna mot enskilda människor och den enskilde har små eller inga möjligheter att skydda sig.
De grymma bestraffningar som utdöms i guds namn enligt ”sharia” gäller t.ex. vid brott relaterade till sex och otrohet eller rikets säkerhet. Spöstraff utdöms för brott som ej nämns i Koranen och ofta sker piskningen på allmän plats. Enligt regimen har stening upphört, men Human Rights watch och Amnesty har motsatt information. Tortyr är förbjudet enligt iransk lag, men förekommer. Antalet fängslade har ökat med 40 procent sedan år 2000. Cellerna är små, överfulla, och de sanitära förhållandena förfärliga. Politiska fångar uppgår till flera hundra personer. Rättssäkerheten är mycket svag, godtyckliga arresteringar är vanliga, specialdomstolar utan rättslig kompetens dömer.
Det är hög tid att Sverige, EU och FN på ett kraftfullare sätt gör klart för regimen att dess uppenbara förakt för enskilda människor är oacceptabelt. Sedan 2002 pågår en MR-dialog mellan EU och Iran, vilket delvis har föranlett EU att inte lägga fram en resolution om situationen gällande mänskliga rättigheter. Delvis har det att göra med EU:s omfattande handel med Iran. Sverige bör med kraft verka för att EU lägger fram en resolution om Irans bristande respekt för mänskliga fri- och rättigheter.
Dessutom måste FN:s säkerhetsråd fort och under ordnade former förhålla sig till att terrorregimen i Iran bryter mot internationella avtal om nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen. Huruvida Iran har ambitioner att bli kärnvapenmakt är ett kvarstående frågetecken. EU måste entydigt sluta upp bakom USA:s tydliga krav på att Iran inte får skaffa kärnvapen. EU bör tillsammans med USA utarbeta en strategi för hur FN skall agera om Iran bryter mot icke-spridningsavtalet.
Förutsättningen för ökad respekt för mänskliga rättigheter och en utveckling av demokrati är att det råder fredliga förhållanden. I Afghanistan går utvecklingen framåt om än läget är instabilt. Den afghanska regeringen behöver stöd i sina ansträngningar med att anta en ny konstitution och genomföra fria och demokratiska val. Det Sverige främst kan göra för en god utveckling i landet är att bidra med betydligt ökade fredsfrämjande insatser.
Trots att Afrika är inblandat i och hårt drabbat av väpnade konflikter kan en ljusare framtid skönjas då samtliga större konflikter i Afrika nu är föremål för afrikanskt ledda fredsprocesser. Ett afrikanskt ramverk för operationella strukturer för konflikthantering håller på att utvecklas och det finns förslag inom ramen för EU-Afrikadialogen och EU-AVS ministerråd att EU skall stödja Afrikas egna ansträngningar. Stödet skall ha karaktär av fredsbevarande insatser och föreslås huvudsakligen genom Afrikanska unionen eller andra subregionala organisationer. Detta är ett viktigt steg på vägen, då EU genom att stimulera afrikansk konfliktlösning kan skapa förutsättningar för frihet fred och stabilitet och därigenom ge förutsättningar för demokrati och mänskliga rättigheter.
För att denna utveckling skall bli bestående och respekten för mänskliga rättigheter och demokrati skall stärkas är det även viktigt att bygga upp regionala strukturer som främjar och kontrollerar att utvecklingen går i rätt riktning. Sverige och EU bör därför i dialogen med länderna i Afrika betona vikten av att det skapas regionala strukturer för mänskliga rättigheter och demokrati. Europarådet, med sin parlamentariska dimension och med sina normer och domstol, kan vara en förebild. I Europa efter andra världskriget, var Europarådet den första gemensamma samarbetsorganisationen som hade som huvuduppgift just att fastslå normer för och bevaka utvecklingen mot mänskliga rättigheter och demokrati. Som enskilt land har Sverige ett särskilt ansvar att främja och påverka utvecklingen av demokrati och mänskliga rättigheter i de länder i Afrika som vi sedan länge har ett omfattande utvecklingssamarbete med.
Frågan om demokrati och mänskliga rättigheter har också en säkerhetsskapande dimension. Demokratier för inte krig med varandra och underlättar dessutom ett samhällsklimat som minskar spänningar mellan olika grupper inom ett land. Därför är en stimulering av ett samarbete i Afrika kring dessa frågor en central uppgift.
Brotten mot de mänskliga rättigheterna är många i dagens Kina där fler människor avrättas än i resten av världen. Brotten för ”kontrarevolutionär verksamhet” har visserligen avskaffats men i stället används paragrafer om ”omstörtande verksamhet” mer flitigt. Offentliga avrättningar är enligt kinesisk lag förbjudna. Dock förekommer offentliga massavrättningar ofta före större evenemang som det kinesiska nyåret, den kinesiska nationaldagen samt i samband med olika drogbrott före antidrogdagen den 26 juni varje år. En massavrättning har även sänts över det statliga TV-nätet.
Människor döms fortfarande till arbetsläger utan rättegång och rätten att demonstrera eller bilda föreningar saknas. Arbetare förvägras rätten att bilda fria fackföreningar och utövarna av den andliga rörelsen Falun Gong förföljs. Situationen i den autonoma regionen Xinjiang Uighur har under senare år dessutom blivit alltmer spänd. Regionen som ligger i nordvästra Kina har haft det största antalet avrättningar i förhållande till sin befolkning och uighurerna, den muslimska befolkningsgrupp som är den största i området, har utsatts för förtryck när de har försökt att hävda sina rättigheter. I denna region tillämpas fortfarande dödsstraffet p.g.a. avvikande politiska åsikter.
Isolering och blockad har tidigare visat sig vara en ineffektiv metod för att bekämpa diktaturer. Tvärtom visar det sig gång efter annan att öppenhet, utbyte av studenter och delegationer samt ökad handel är ett betydligt effektivare sätt att underminera regimer som förtrycker den egna befolkningen. EU bör tillsammans med USA vara tydlig i sin kritik mot de brott mot de mänskliga rättigheterna som kommunistregimen i Kina begår. Samtidigt är det viktigt att omvärlden upprätthåller relationerna med Kina. Om den kinesiska regimen väljer att avbryta samarbete på grund av att EU och USA påtalar de brott mot mänskliga rättigheter som regimen begår, är det deras beslut.
Republiken Kina, Taiwan, är i dag en fullt utvecklad demokrati med 23 miljoner invånare som tvingas existera under ett permanent missilhot från Folkrepubliken Kina. I dagsläget står 450 missiler på det kinesiska fastlandet riktade mot Taiwan. Detta är ett oacceptabelt förhållande. Relationerna mellan Taiwan och Folkrepubliken Kina måste lösas på fredlig och demokratisk väg och inte under trycket av ett militärt hot.
Taiwan framstår idag som en demokratisk förebild i Asien. Trots detta förnekas man rätten att erhålla medlemskap i viktiga internationella organisationer, däribland WHO. Utbrottet av SARS våren 2003 visar tydligt vilka problem detta innebär för Taiwan. Taiwan har ingen möjlighet att erhålla information direkt från WHO utan tvingas saimarbeta med andra länder för att få del av information som kan vara livsviktig för invånarna i landet. WHO:s kontakter sker via administrationen i Beijing, vilka i sin tur fördröjt och försvårat kommunikationen med myndigheternia i Taiwan. WHO:s främsta mål är att verka för bästa möjliga hälsa hos alla världens människor. Det är självklart att detta inkluderar människorna i Taiwan och att även Taiwan bör erhålla medlemskap i WHO eller åtminstone ges observatörsstatus.
I Latinamerika är det numera bara Kuba som inte har en folkvald regering. Åtskilliga demokratier är dock bräckliga och respekten för mänskliga rättigheter är inte tillfredsställande i många av länderna.
Kuba har nu åter drabbats av kraftig repression med avrättningar och fängslande av oliktänkande. EU bör vara tydlig i sin kritik av de brott mot mänskliga rättigheter som begås av den kommunistiska regimen. Samtidigt bör omvärldens handel och turism med Kuba fortgå. Erfarenheterna är att sanktionerna har gynnat regimen som hänvisar till en hotfull omvärld för att söka legitimitet för det inhemska förtrycket.
|
Stockholm den 24 november 2003 |
|
|
Göran Lennmarker (m) |
|
|
Göran Lindblad (m) |
Ewa Björling (m) |
|
Björn Hamilton (m) |
Rolf Gunnarsson (m) |
|
Henrik S Järrel (m) |
Kent Olsson (m) |
|
Nils Oskar Nilsson (m) |