Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att demokrati bör vara det överordnade målet för svenskt utvecklingssamarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om demokrati och individperspektivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om demokrati och rättighetsperspektivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att biståndet, som hittills, bör vara koncentrerat till ett mindre antal länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av ökad frihandel och minskad EU-protektionisms betydelse för global utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en sammanhållen utvecklingspolitik genom att utredningar, myndigheter och EU-politikansvariga i förväg bör analysera konsekvenserna för den globala utvecklingen av sina rekommendationer och beslut, och ta dessa i beaktande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvärdering, mätbara mål och fyrtio års erfarenheter av bistånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en återgång till enprocentsmålet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s utvecklings- och biståndspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av bistånd förmedlat genom enskilda organisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnors rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige driver frågan om sexuell och reproduktiv hälsa inklusive rätten till abort i internationella forum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta en större del av biståndet gå till sexuell och reproduktiv hälsa och åtgärder för att motverka spridning av hiv/aids.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till rörelser som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att förbättra HBT-personers situation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om funktionshindrades situation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av större satsningar på skuldavskrivningar och ekonomiska reformer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samspelet mellan bistånds- och flyktingpolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bistånd i diktaturstater genom enskilda organisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fasa ut biståndet till Laos och Vietnam.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kontroller som söker säkerställa att bistånd i odemokratiska länder inte i sista hand tillfaller totalitära regimer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade satsningar på utbildningsinsatser för flickor och unga kvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kulturella aspekter och betydelsen av människors kulturarv måste få en ökad betydelse inom utvecklingssamarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av avbindning av bistånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konflikthantering och säkerhet i områden i akut kris.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sammanläggning av östbiståndet med övrigt bilateralt bistånd.
Liberaler är internationalister. Överallt på jorden och i alla tider har liberaler stått för synsättet att mänskliga fri- och rättigheter är universella. Våra åsiktsfränder har kämpat för demokrati, fred och folkförsoning, human behandling av människor på flykt, frihandel och öppenhet mot omvärlden, och internationell solidaritet i alla former.
Folkpartiet liberalerna i Sverige står mitt i den traditionen. Vi bejakar globaliseringen och en växande rörlighet över nationsgränser vad gäller människor, varor, tjänster och kapital. Vi eftersträvar en värld med rivna gränshinder där demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är universella normer.
Trots förbättringar på dessa områden lever i dag över en miljard människor i extrem fattigdom under vämjeliga och nedbrytande levnadsvillkor. Fler än 800 miljoner människor lider av konstant undernäring och en stor del av dessa saknar tillgång till rent vatten. Att eliminera fattigdomen blir för överskådlig tid en nästan allt annat överskuggande uppgift i tredje världen. Runt om i fattiga länder kränks människors grundläggande rättigheter, ofta på ett systematiskt sätt. Mänskligt lidande är lika outhärdligt och lika oacceptabelt var det än förekommer. Det är förhållanden som dessa som driver oss att söka förverkliga vår liberala vision om en mer demokratisk värld.
Det är sedan länge hög tid för en världsordning präglad av demokrati, mänskliga rättigheter, ekonomiskt välstånd, frihandel och utvecklingsmöjligheter för alla. En växande globalisering – i meningen ökad öppenhet och frihandel, i kombination med liberalisering av ekonomiska och politiska system – möjliggör en sådan utveckling. En sådan världsordning bygger på ett fundament av solidaritet: att vi alla vid sidan av att tänka på och sörja för oss själva också bör tänka på och sörja för vår nästa.
En utveckling med fokus på dels demokrati, dels bättre ekonomiska villkor för fattiga människor i fattiga länder är avgörande för att enskilda människor i dessa länder skall kunna få bättre levnadsvillkor. Demokratisering ökar möjligheterna att utradera fattigdomen i alla dess dimensioner.
Om en utveckling skall kunna förverkligas är nästan alltid interna politiska reformer avgörande. Bistånd utifrån kan initiera och stödja önskvärda interna reformer, men kan inte ersätta dem.
I proposition 2002/03:122 Gemensamt ansvar – Sveriges politik för global utveckling formulerar regeringen en politik för att stödja de millenniemål som FN satt upp. Propositionens innehåll är ambitiöst men samtidigt oprecist. Propositionen lider starkt av brist på konkretion.
I propositionen saknas en utvärdering och kritisk reflexion över drygt 40 års svensk biståndspolitik, och vilka slutsatser som kan dras av fyra decenniers politik. Erfarenheten är bl.a. att bistånd ofta inte förmått att uppfylla ställda mål vad gäller ett lands eller befolkningsgrupps politiska och ekonomiska utveckling. I-världens biståndspolitik har kantats av många misslyckanden och har byggt på en underskattning av problemen, med positiva resultat som undantag snarare än som regel. Fyrtio år av biståndsinsatser i Afrika och deras kvalitativa resultat är synnerligen nedslående. De visar t.ex. att brister i den ekonomisk-politiska miljön och samhällsstyrningen i ett land gör att bistånd kan gå de fattiga helt förbi och enbart ytterligare berika härskare, regeringar och ett litet skikt människor. Uppgiften att stödja fattiga människor i fattiga länder genom bistånd är svårare att lyckas med än man trodde för 30–40 år sedan. Ingen – allraminst de fattiga själva – vinner på att denna problematik inte öppet redovisas och diskuteras på ett engagerat sätt. Kunskap finns, men viljan att utnyttja sådan som ruckar på invanda föreställningar är begränsad. Dock, endast genom analys av gjorda erfarenheter kan biståndets kvalitet höjas, alternativa vägar anvisas (t.ex. en ökad betoning av demokrati och frihandel). I starkt medvetande om dessa problem menar Folkpartiet liberalerna likväl att ett reformerat, generöst och högkvalitativt bistånd till utvecklingsländerna är nödvändigt och önskvärt, men det bör kompletteras med ökad betoning av demokrati, god samhällsstyrning och interna reformer, samt frihandel.
Folkpartiet ställer sig positivt till propositionens betoning av en sammanhållen svensk politik för att uppnå och stärka utvecklingen i u-länder. Folkpartiet välkomnar att regeringen säger sig vilja värdera större inrikespolitiska beslut utifrån vilken effekt de får på utvecklingen globalt sett. Iakttagelsen att det behövs en sammanhållen politik har dock gjorts förr utan märkbart genomslag på den därefter förda politiken. Detta faktum stämmer både till eftertanke om orsakerna och understryker betydelsen av kontinuerlig kraft och envishet inom Regeringskansliet, riksdagen och i svensk EU-politik i arbetet med att förverkliga ett helhetsperspektiv. Tyvärr saknas en självkritisk diskussion om varför tidigare tankar och förslag i denna riktning misslyckats.
Det är av samma skäl en allvarlig brist i propositionen att regeringen inte närmare specificerat utformningen av ”ett nytt ramverk” som är tänkt att tvinga fram den föreslagna konsekventa sammanhållningen av politiken (s. 17). Är det en parallell till t.ex. budgetlagens regler som man tänker sig? Eller tänker sig regeringen ett generellt direktiv för alla utredningar att beakta u-landsaspekter, och något liknande beträffande allt propositionsskrivande och svenska positioner i EU-sammanhang?
Vackra ord måste åtföljas av trovärdig handling. Departement och myndigheter skall – enligt Folkpartiets mening – inte bara åläggas att rapportera i efterhand, utan u-landsaspekten skall i förväg generellt infogas i utredningsdirektiv, liksom beträffande förslag till viktiga myndighetsbeslut, regeringsbeslut och svenska positioner i EU. I alla sammanhang där det kan tänkas vara relevant bör konsekvensen för den globala utvecklingen tas i beaktande av svenska myndigheter, departement och regering. Mätbara mål och indikatorer bör om möjligt anges och användas när politikens framtida verkningar diskuteras, och utvärderingar görs. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
En viktig del i propositionen är förslaget att slopa de sex målen för svensk utvecklingspolitik. Särskilt välkommet är att det otidsenliga mål som formulerades 1978 om ekonomiskt och politiskt ”oberoende” förpassas till historien. Samarbete och inte utanförskap och isolering bör prägla länders förhållningssätt till varandra. Världens länder bör sammanflätas av olika samarbetsformer och utbyten.
Istället för de sex biståndsmålen vill regeringen att politiken skall ”bidra till en rättvis och hållbar global utveckling”, att den skall ”präglas av ett rättighetsperspektiv”, samt ”de fattigas perspektiv på utveckling” (s 19).
Att biståndet uppnår uppsatta mål är självklart viktigt, särskilt för fattiga människor i fattiga länder. Sida har också gjort framsteg inom detta område. Mot denna bakgrund är ett problem med dessa målformuleringar att de innehållsligt är vida och därmed svåra att utvärdera. Uppföljning, ansvarsutkrävande inom myndigheter och UD, samt svenskt parlamentariskt ansvarsutkrävande blir sannolikt djupt problematisk med dessa måldefinitioner. Målen måste därför operationaliseras, brytas ned och göras mer mätbara och utvärderingsbara.
Propositionen föreslår att regeringen varje år skall rapportera till riksdagen om hur den nya utvecklingspolitiken genomförs. Varje departement skall redogöra för hur de politiska besluten bidragit till en rättvis global utveckling. Detta är inte tillräckligt och inte heller särskilt välfunnet som metod, eftersom målen ju avser utvecklingen för människorna i de länder till vilket biståndet går och inte departementens arbete.
Varje människa har rätt att leva ett liv i fred och frihet. Mänskliga rättigheter är universella. Det politiska system som bäst tillvaratar och tillförsäkrar människor dessa grundläggande rättigheter är det demokratiska styrelseskicket. Demokrati är därför det enda styrelseskick som är människan värdigt. Demokrati medför positiva effekter som gynnar utvecklingen i landet. Till exempel har makthavare som vill bli omvalda ett intresse av att genomföra samhälleliga förbättringar.
En demokratisk utveckling i världen ligger dessutom i hög grad i Sveriges intresse. Genom demokratins inneboende strukturer och mekanismer främjas respekt för mänskliga rättigheter, miljöförstöring kan motverkas och frihandel och ekonomisk tillväxt stimuleras. Påtvingade internationella och nationella befolkningsomflyttningar kan långsiktigt förhindras. Krigsriskerna mellan länder minskar.
På två punkter är den aktuella propositionen ett genombrott för liberala värderingar. För det första, regeringen föreslår att politiken på området skall präglas av hur den påverkar den enskilde människan. Utvecklingspolitiken skall utgå från den fattiges egna behov och förutsättningar, oavsett bakgrund och geografisk hemvist.
Det innebär att den enskilde individens rättigheter står i centrum och att dennes behov tydliggörs. Få perspektivförskjutningar i svensk biståndspolitik kan vara viktigare än denna. Folkpartiet kommer att verka för att individperspektivet skall slå igenom i den faktiskt förda politiken. Det skulle innebära ett trendbrott inom svensk utvecklings- och biståndspolitik, vilken hittills i alltför hög grad har präglats av ett ovanifrånperspektiv format i mellanstatligt samarbete.
Ett andra genombrott för liberala värderingar är rättighetsperspektivet. Vi vill dock formulera det liberala synsättet som att demokrati och respekt för mänskliga rättigheter bör vara riktmärket för utvecklingssamarbetet. De är svårt att tänka sig respekt för mänskliga rättigheter utan demokrati, och omvänt. Det är två sidor av samma mynt även orden naturligtvis inte betyder samma sak. Ett demokratiskt styrelseskick är det enda som gör det möjligt att förverkliga de mänskliga rättigheterna. De är genom ett folkligt deltagande i val, rätt till öppenhet vad gäller att framföra kritik och genom att erbjuda alternativ som demokratiskt styre successivt kan bemästra de mekanismer som håller miljarder människor i ofrihet, fattigdom och mänsklig förnedring.
De mänskliga rättigheterna gäller för alla och envar, oavsett ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk uppfattning eller social ställning. De är universella. De slår fast att alla människor är födda fria och är lika i värde och rättigheter. Till de mest angelägna av rättigheter hör rätten till skydd mot övergrepp och diskriminering, samt medborgerliga och politiska rättigheter, särskilt yttrande- och tryckfrihet.
I propositionen specificeras inte närmare vilken typ av rättigheter man talar om, eller om det finns vissa rättigheter som borde ges företräde. Därför är det önskvärt att göra ett viktigt klarläggande av vårt synsätt. Ser man till verkligheten är en uppdelning mellan politiska och ekonomiska rättigheter ofta på sin plats. Enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning är det under alla omständigheter oacceptabelt att försvara frånvaro av t.ex. tryckfrihet, rätt till en opartisk rättegång eller liknande med hänvisning till att det istället skulle finnas en s.k. social rättighet. Därför är det riktigt och väsentligt att de grundläggande rättigheterna som rör skydd mot övergrepp och diskriminering, medborgerliga och politiska rättigheter, särskilt yttrande- och tryckfrihet, skall ha företräde.
Ytterligare en liberal framgång är att propositionen innehåller starka markeringar om att demokrati främjar fattigdomsbekämpning. Det är numera en allmänt erkänd och empiriskt belagd erfarenhet att demokrati är det bästa sättet att bekämpa uppkomsten av akut hungersnöd och därmed även kvardröjande fattigdom. Nobelpristagaren Amartya Sen har i sin och Jacques Drèzes forskning visat att akut hungersnöd aldrig inträffat i något land med relativt fria medier.
Ekonomisk tillväxt leder inte automatiskt till demokrati, men främjar demokrati och öppenhet. Kina och Indonesien är exempel på länder som haft ekonomisk tillväxt, men som har, och har haft, stora brister i respekten för grundläggande mänskliga rättigheter. Därför kan enbart ekonomisk tillväxt inte ersätta, eller ursäkta brist på demokrati.
Sammanfattningsvis blir det svårare både att bekämpa fattigdomen i tredje världen och att realisera ett liberalt individperspektiv om man inte fokuserar på att skapa en utveckling inriktad på demokrati. Folkpartiets slutsats är därför att demokrati bör vara det överordnade målet för svenskt utvecklingssamarbete.
Ett övergripande mål om demokrati innebär större satsningar på stöd till uppbyggandet av demokratiska institutioner, såsom politiska aktörer, fria medier, fackföreningar, lokalt självstyre, parlament, rättsväsende och politiska regelsystem. Hit hör också ett allmänt idé- och kunskapsutbyte om demokratin som styrelseform och förhållningssätt. Utbildningsprojekt, humanitärt bistånd och ekonomiskt bistånd är samtidigt viktiga. Ekonomisk tillväxt och demokratisering är ömsesidigt stödjande processer.
Vår syn innebär inte att vi blundar för de svårigheter som bistånd till demokrati innebär i praktiken. De är betydande. Demokratibistånd berör centrala maktstrukturer och institutioner i andra länders samhällsskick och därmed tangerar demokratibistånd i praktiken suveränitetsinterventioner i andra (odemokratiska) länders inre angelägenheter. Men om vi skulle väja inför ett heliggörande av det nationella suveränitetsbegreppet skulle vi svika våra förpliktelser mot de människor som tvingas leva i ofrihet och som biståndet ytterst är till för.
Biståndsdialogen är det viktigaste instrumentet för att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Det måste förklaras för mottagarna att biståndets omfattning och inriktning påverkas av hur demokratifrågor hanteras. I denna mening bör inslaget av villkor i biståndsgivningen öka. Merparten av det som idag kallas ”demokratibistånd” är inriktat på de fattigaste och mest outvecklade länderna där förutsättningarna för snabba resultat ofta är som sämst, dessvärre.
Mot vår betoning av demokrati anförs ibland att en demokratisering påtvingad utifrån har mindre chans till framgång. Så är det, naturligtvis. Sverige bör därför undvika bilaterala biståndsengagemang i länder vars regimer inte strävar efter demokratisering. Om bistånd eventuellt skall bedrivas i diktaturstater må sådant eventuellt bistånd kanaliseras genom enskilda organisationer. Det bör i sådana fall kontrolleras extra att stödet, även genom enskilda organisationer, inte i sista hand tillfaller regimen.
Det svenska biståndet har dessvärre under årens lopp i många fall bidragit till att hålla korrumperade och maktfullkomliga regeringar vid makten. Detta bland medborgarna välkända faktum berörs inte i propositionen vilket ger ett något mindre ärligt intryck. Sverige kan inte fortsätta att plöja ner pengar i odemokratiska länder utan reformvilja. Folkpartiet menar därför att Sverige bör fasa ut det bilaterala bistånd som ges till stater som Laos och Vietnam, såvida inte regeringarna visar trovärdig vilja att genomföra politiska reformer. Detta är regimer som gång efter annan, genom sitt agerande, deklarerat ointresse för demokrati och bristande respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.
Folkpartiet menar vidare att Sverige måste ge öppet och konkret stöd till kampen för demokrati och utarbeta en strategi för att stärka demokratirörelser, såsom på Kuba och i Zimbabwe, så att människor på plats kan arbeta för en demokratisk utveckling. Stöd till den demokratiska oppositionen i repressiva stater i kombination med ett starkt externt tryck gentemot förtryckande regimer, har i många fall visat sig vara positivt för den demokratiska utvecklingen i det enskilda landet och, i vissa fall, hela regioner. Folkpartiet menar att det svenska biståndet starkare bör kopplas till ett framväxande transnationellt civilt samhälle för att stödja kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Som exempel kan det ekonomiska och moraliska stöd som Sverige gav till ANC i kampen för avskaffandet av apartheid i Sydafrika under 1980-talet, lyftas fram.
En hel del framsteg har gjorts de senare decennierna för att förbättra kvinnors rättigheter i alla länder, men fortfarande utsätts många kvinnor för diskriminering, kränkningar och konsekventa övergrepp. Kvinnor betraktas i många samhällen som andra klassens medborgare och förvägras därmed viss politisk och ekonomisk makt, och medel. Vanligast förekommande är detta i stater som inte försöker leva upp till demokratiska ideal. I stater där befolkningen är fattig drabbar detta också i högre grad kvinnor och därmed barn. Att den utbredda diskrimineringen av världens kvinnor upphör och att män och kvinnor får samma rättigheter är en grundförutsättning för en bättre och mera solidarisk värld. Mänskliga rättigheter är också kvinnors rättigheter. Det är vidare av betydelse att utgå från varje enskild fattig kvinnas situation. Därför bör utvecklingspolitiken på detta område ta avstamp i kvinnors egna behov och förutsättningar för att skapa utveckling. Det är alltså viktigt att individperspektivet även tillåts genomsyra området jämställdhet.
Eftersom kvinnor utgör mer än hälften av världens befolkning och dessutom ofta får ta huvudansvar för barnens försörjning kan ett upplyftande av kvinnors levnadsnivå effektivt minska antalet fattiga. Kvinnors desperata och fattiga situation tvingar dem ofta att prostituera sig eller att luras in i händerna på illegala ligor. Slavhandeln med kvinnor i världen är enorm och måste bekämpas.
Folkpartiet anser att Sverige tydligt bör driva frågan om sexuell och reproduktiv hälsa inklusive rätten till abort i internationella fora. Kvinnor världen över har i decennier kämpat intensivt för kvinnors rätt till sin kropp, sin sexualitet och rätten till abort; det som brukar beskrivas som sexuell och reproduktiv hälsa. Sverige med sin mångåriga kamp för jämställdhet mellan könen har ett extra ansvar för att i internationella sammanhang betona värderingar och principer som hävdar kvinnors rätt till sina egna kroppar.
Frågan om arbetet med kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter har lett till att många biståndsgivare inte får medel till verksamhet som kan uppfattas som stöd till fri abort. Därför ligger ett extra stort ansvar på länder som Sverige, att vara generös med denna typ av stöd. USA har sedan 2002 beslutat att dra tillbaka sitt bidrag till UNFPA. Detta är grymt och hjärtlöst mot enskilda människor, och därmed oacceptabelt. Vi menar därför att Sverige bör låta en större del av biståndet än vad som är fallet idag gå till sexuell och reproduktiv hälsa.
I tider av krig blir kvinnors många gånger utsatta situation extra tydlig. I krig som riktas mot civilbefolkningen sätts ofta våldtäkter och sexuell förnedring i system som ett led i krigföringen. Det har skett till exempel i f.d. Jugoslavien, i Rwanda och Sierra Leone, samt i DR Kongo som ett maktmedel för att kränka och förnedra dem som utsätts. Måltavlorna är oftast kvinnor och flickor som utsätts för brutala och ofta systematiska sexuella övergrepp av soldater. Den skam och förnedring som dessa gärningar ger upphov till, har en enorm negativ påverkan på kvinnorna och deras familjer, men också samhället i stort. Att förgripa sig på och bryta ner dessa kvinnor är att bryta ner hela samhällen och sociala system, eftersom kvinnor ofta utgör det sociala kittet. Kvinnorna straffas ofta dubbelt upp, efter våldtäkten är det vanligt att de förskjuts av familjen och samhället. Att efter ett krig, i ett återuppbyggnadsskede, stödja dessa kvinnor, är särskilt viktigt. Genom att stödja dessa kvinnor i återupprättandet av sin värdighet och sina liv, via till exempel juridisk, medicinsk, psykologisk, och ekonomisk hjälp, underlättas också samhällets läkningsprocess.
Homosexuellas, bisexuellas och transpersoners grundläggande rättigheter är mänskliga rättigheter. I en lång rad länder utsätts människor för förföljelse, polistrakasserier, fängslanden, tortyr eller i värsta fall dödsstraff på grund av sin sexuella läggning eller sin könsidentitet.
Totalförbud mot homosexuella handlingar finns i ett stort antal länder, främst i tredje världen, däribland i många tidigare brittiska kolonier samt i de flesta muslimska länder. I andra länder finns organisationsförbud för homosexuellas organisationer. Det händer också att regimer organiserar kampanjer mot homosexualitet, ofta med delsyftet att misskreditera den politiska oppositionen genom att förknippa den med levnadssätt som betecknas som omoraliska (t.ex. Malaysia). Sverige ger bistånd till utvecklingsländer där homosexuella, bisexuella och transpersoner har få eller inga rättigheter. Den förekommande diskrimineringen av dessa grupper bör successivt föras in i biståndsdialogen och om möjligt motverkas genom val av nya projekt och att det i Sidas regleringsbrev även bör tas hänsyn till situationen för HBT-personer.
I tredje världen tillhör ofta människor med funktionsnedsättning de fattigaste av de fattiga. De får erfarenhetsmässigt sällan del av biståndsinsatser. Vi vill understryka det önskvärda i att man i svenskt bistånd uppmärksammar denna grupps utsatthet, och utvecklar strategier för att nå den med bistånd.
Nyligen gick WTO:s s.k. Utvecklingsrunda i stå vid mötet i Cancún. Detta är ett allvarligt bakslag för ansträngningarna att liberalisera världshandeln, och särskilt ett bakslag för hoppet om ett genombrott beträffande de varugrupper som är särskilt viktiga för u-länderna att få tillträde för på Europas och Nordamerikas marknader. Här bär EU, USA och Japan ett mycket stort ansvar. Samtidigt visade u-länderna en aldrig tidigare skådad kraft och sammanhållning. Det är möjligt att detta gynnar u-ländernas intressen på längre sikt, trots allt, men till priset av förluster under minst två tre år. En annan mycket allvarlig effekt kan bli att WTO-systemets globala karaktär bryts ned, fragmenteras och ersätts av en myriad av bilaterala handelsavtal av mer eller mindre nykolonial karaktär.
Dessa bilaterala avtal är alltså problematiska från WTO-synpunkt. Men även på annat sätt. Genom EU:s handelsavtal med länderna i tredje världen har handelshinder avskaffats på många varor, men knappast på de varukategorier som är viktigast för exportländerna. Även bortsett från den viktiga aspekten att förekomsten av många regionala frihandelsarrangemang tenderar att underminera det globala handelssystemet, är alla dessa preferensavtal som EU har ofta mycket krångliga och svåra att administrera i exportländerna, men också i EU självt. Till exempel har EU höga handelshinder för teko-, stål- och jordbruksprodukter förutom baskemikalier. EU-kommissionen har möjlighet att begränsa importen då ett medlemsland/företag klagar på konkurrensen och med en förödande flit använder antidumpningsåtgärder som skadar exportörer och EU:s konsumenter. Denna nya och snabbt växande användning av antidumpningsåtgärder bör Sverige motarbeta såväl inom EU som inom WTO och i andra fora. Det är just i de fall när u-ländernas exportvaror verkligen är konkurrenskraftiga som deras tillträde till marknaden gynnar konsumenterna som mest. EU måste snarast möjligt avskaffa sina importkvoter inom bland annat stål-, kemikalier och tekoområdet. Handelshinder vid gränserna, subventioner och specialutformade regler som de facto skyddar EU-producenter måste slopas.
EU:s protektionism på jordbruksområdet omöjliggör för hundratals miljoner människor att höja sin levnadsstandard genom export till EU. I en rapport från Världsbanken från hösten 2003 betonas att sänkta jordbrukssubventioner och tullar skulle kunna lyfta drygt 140 miljoner människor ur fattigdom och hopplöshet. Det motsvarar nästan hela Nordafrikas folkmängd. EU betalar sex gånger mer i jordbrukssubventioner än vad EU ger i bistånd. En verklig avreglering av EU:s jordbrukspolitik måste någon gång påbörjas, och ju förr dess bättre. Folkpartiet anser att Sverige skall verka för en långtgående avreglering av den gemensamma jordbrukspolitiken till senast år 2015, det vill säga samma år som FN:s millenniemål skall vara uppfyllda.
Frihandeln bör öka. Sverige bör, inom EU, än mer intensivt driva på för att den inre marknaden öppnas för u-ländernas produkter. Folkpartiet anser att Sverige skall verka för ett borttagande av tulleskalering, subventioner samt kvoter senast 2015. Om andra länder gör liknande medgivanden i frihandelsvänlig riktning, innebär det en kraftfull stimulans av de fattiga ländernas tillväxtmöjligheter.
Handelns betydelse för utveckling skall ges en central roll i svensk politik för global utveckling. Fattigdomen i världen kan mildras genom ekonomisk tillväxt, särskilt om den kombineras med åtgärder på den nationella nivån som förbättrar inkomst- och förmögenhetsfördelningen. En av de viktigaste åtgärderna för ökad tillväxt är att öppna för en fri utrikeshandel och sedan hålla handeln fri. Detta är skälet till att frågan om frihandel blir central i alla diskussioner om globalisering och utveckling, även om den ingalunda är den enda frågan. Frihandel är ett avgörande instrument för att nå liberala mål om välstånd och demokrati, och Folkpartiet kan inte se att den slutsatsen annat än har förstärkts allteftersom åren och decennierna gått sedan kolonialismen avskaffades.
Att införa en friare handel och ett starkare internationellt regelsystem i WTO är åtgärder för ökad tillväxt och minskad fattigdom. Dessa båda åtgärder utgör ett avgörande steg för att ställa sig på den enskilda fattiga människans sida gentemot rika länders protektionism, internationella storföretag och inhemska korrupta makthavare som har sina intressen att bevaka. De senaste decenniernas utveckling visar att de u-länder som öppnat sig för internationella kapital- och handelsrörelser fått en högre tillväxt och ett större välstånd jämfört med de u-länder som tillämpat omfattande valutaregleringar, kapitalrestriktioner och andra typer av protektionistiska åtgärder. Det är också den väg som Sverige följt sedan 1870-talet. Skulle Sverige år 2002 neka dagens fattiga länder en politik som lyft Sverige självt ur fattigdom till välstånd?
Globalisering av produktion, konsumtion och utrikeshandel innebär att ett land kan höja sin totala inkomst på flera sätt: För det första sker det genom att landet koncentrerar sin produktion till de varor och tjänster som man är jämförelsevis bra på. Ett land som har gott om outbildad arbetskraft specialiserar sig sålunda på produktion och export av varor och tjänster som kräver en stor insats av outbildad arbetskraft. Ett land som har gott om kapital specialiserar sig på produktion och export av kapitalintensiva varor och tjänster. Specialisering i linje med länders s.k. komparativa fördelar innebär sålunda att världens samlade resurser utnyttjas på ett mera produktivt sätt, och den högre produktiviteten medför högre inkomster och välstånd. Länder gör helt enkelt det de är relativt sett bäst på. En sådan internationell arbetsfördelning vore omöjlig utan en omfattande utrikeshandel möjliggjord genom låga tullar och andra handelshinder.
En andra ekonomisk fördel är att företag kan utnyttja stordriftsfördelar och därigenom producera till lägre kostnader och priser. I många sammanhang, t.ex. i bilindustrin, blir kostnaden per styck lägre ju fler bilar som produceras. Om inte svenska företag som Volvo, Saab och Scania hade kunnat producera för världsmarknaden utan varit hänvisade enbart till den lilla svenska marknaden, hade kostnaden per bil varit kanske två eller tre gånger så hög, kvaliteten sämre, och företagen hade kanske inte alls funnits. En tredje fördel med utrikeshandel är att konsumenterna har en större meny av varor och tjänster att välja mellan. De är inte enbart hänvisade till de varor och tjänster som skulle kunna ha producerats inom landet.
En fjärde fördel är den gratis eller mycket billiga överföring av kunskap om t.ex. teknologi, organisation och kvalitetskrav som följer med handeln.
En femte fördel är att friare handel undanröjer en viktig grund till korruption, nepotism och mygel. Ett exempel är att de som vid frihandel sysslar med utrikeshandel undgår frestelsen att muta sig fram för att skaffa sig import- eller exportlicenser. Korruption kan också uppmärksammas mera om det finns utländska företag i landet som lider skada av korruptionen, t.ex. diskrimineras i konkurrensen med inhemska företag.
En sjätte fördel är försörjningstryggheten. Om skörden i ett land slår fel kan man importera mat, om vattenmagasinen är tömda kan man importera el osv. Det är alltså inte så, som många i förstone tycks tro, att självförsörjning leder till trygghet. Tvärtom är det handel, samarbete och ömsesidig solidaritet som leder till trygghet. Detta är en trygghet som framför allt behövs i många fattiga länder.
Frihandel innebär ingalunda en internationell handel fri från regler lika litet som ett rättssamhälle innebär ett samhälle fritt från lagar och domstolar. En fri världshandel förutsätter både ett multilateralt regelsystem och mekanismer och system för tvistlösning för att frihandel skall kunna fungera för företagen och tjäna konsumenterna. Därför fyller WTO en oerhört viktig roll särskilt för politiskt svaga länder. (WTO har t.ex. krav på konsensus i beslutsfattandet). WTO är ett forum för fattiga och rika länder att göra sin röst hörd. WTO bör förvisso utvecklas och reformeras för att ytterligare stärka de fattiga ländernas möjlighet att delta i förhandlingar med stärkt inflytande. Kan då svårigheter i omställningsskedet vara att välja en mera protektionistisk politik? Det kan möjligen låta sympatiskt att de fattiga länderna skall vänta med att ta ned sina handelshinder i avvaktan på att EU och USA går före. I-ländernas uppträdande är på många sätt förfärligt, men det innebär inte att samma saker bör rekommenderas för u-länderna. Detta med skydd under ett uppbyggnadsskede eller omvandlingsskede är verkligen ingen ny tanke utan var vitt spridd under 70- och 80-talen. Eftersom utvecklingen har skjutit tanken i sank har den varit övergiven. Det var denna tanke som ursprungligen motiverade Latinamerikas importsubstitutionspolitik – som är en viktig ingrediens i Argentinas djupa kris – Indiens protektionism, etc. En politik med handelshinder blir framför allt en ursäkt för att skydda producentintressen – och inte konsumenterna, vilka också finns i de fattiga länderna. De i fattiga länder som tjänar på protektionism är de etablerade ineffektiva företagarna samt politiker och byråkrater som efter mutor delar ut tillstånd till utrikeshandeln. Se t.ex. hur det gick i Marcos Filippinerna eller Suhartos Indonesien. Konsumenter i det fattiga landet tvingas hålla till godo med varor av dålig kvalitet eller betala priser som är högre än vad de skulle behöva vara.
Idag finns det ett stort system för ”positiv diskriminering” (asymmetri) i i-ländernas handelspolitiska behandling av u-länderna (GSP, General System of Preferences). Det har givit minimala ekonomiska vinster till u-länderna. De system som i-länderna använder för att särskilt gynna u-länder (GSP etc.) är ofta närmast betydelselösa eftersom det finns så många undantag och motverkande regler på andra områden (anti-dumpning etc.) att det slutar med massor av byråkrati och minimala förmåner. En annan effekt är att vissa u-länder gynnas på andras bekostnad. Om ett land är tillräckligt framgångsrikt mister det snabbt sina förmåner. Då de fattiga länderna krävt likabehandling och stabilitet, har de däremot lyckats sätta press på i-länderna. Så gjorde bl.a. Polen och Estland, vilket fick EU att sätta interna EU-protektionister på skambänken.
Mot bakgrund av diskussionen ovan är det betydelsefullt att Sverige låter propositionens betoning på handelspolitik som betydande för u-länders möjligheter att utvecklas, få genomslag i den praktiskt förda politiken.
Globkomutredningen, som ligger till grund för regeringens proposition, föreslår en koncentration av biståndet till ett färre antal länder, runt 20 stycken. Regeringen har emellertid valt en motsatt linje. Inga länder pekas ut utan Sverige skall samarbeta så som regeringen vid varje tidpunkt bedömer lämpligt.
Folkpartiet menar att det finns en fara i att biståndspolitiken därmed blir ett allmänt utrikespolitiskt instrument med sämre biståndspolitisk måluppfyllelse, en utspädning av svenska erfarenheter, och på sikt grundare kunskaper om mottagarna. Bistånd, för att nå framgång i form av en demokratisk utveckling och minskad fattigdom, måste vara långsiktigt. Det är bättre att Sverige även fortsättningsvis, som Globkomutredningen föreslog, koncentrerar sina insatser till ett mindre antal länder och fokuserar på bättre måluppfyllelse.
De länder som bör komma ifråga för långsiktigt samarbete skall vara länder som i allt väsentligt delar våra värderingar vad gäller vikten av demokrati. Detta kriterium gäller både när nya länder skall väljas och när gamla länder successivt skall gallras ut. Det får implementeras successivt över ett par tre år, men med en klar riktning angiven för varje land så att biståndsdialogens krav på att ta hänsyn till de svenska målen blir trovärdiga för alla inblandade.
Även om Folkpartiet liberalerna anser att svenska biståndsinsatser skall koncentreras till vissa länder skall Sverige fortsätta med humanitärt bistånd dit det kan komma att behövas. Vid akuta konflikter eller naturkatastrofer måste de akuta behoven styra samtidigt som, igen, även detta bistånds effektivitet och fördelning alltid skall beaktas.
För oss liberaler är det viktigt att EU:s internationella ansvar och engagemang inte stannar vid unionens yttre gränser. Den europeiska unionen bygger på gemensamma värderingar som bl.a. kommer till uttryck i fördragen. Kampen för demokrati, rättsstatens principer och försvaret för mänskliga rättigheter är grundläggande för det europeiska samarbetet. Detta måste tydligt prägla även biståndspolitiken. Folkpartiet beklagar därför att regeringen inte diskuterar hur den inriktning på mänskliga rättigheter och demokrati som lyfts fram i propositionen bättre skall kunna färga EU:s utvecklings- och biståndspolitik. I framtiden bör EU-biståndet fokusera mer på demokrati och mänskliga rättigheter. Sannolikt går inte detta att åstadkomma med mindre än att EU-länderna beslutar sig för en genomgripande reform av biståndspolitikens mål och institutioner. EU:s utvecklingspolitik måste också präglas av högre kompetens och en större närvaro i de länder man samarbetar med.
EU-biståndet har kritiserats för en alltför ogenomtränglig byråkrati. Denna försvårar på flera sätt genomförande av biståndsinsatser och kontroll av dessa. Det är inte möjligt att seriöst arbeta för demokratiska fundament såsom en transparent och förutsägbar maktutövning av staten om man samtidigt själv agerar oförutsägbart, ineffektivt och till och med korrumperat, vilket stundtals skett inom EU biståndet.
Folkpartiet menar att Sverige bör verka för att EU:s bistånd i ökande utsträckning sker i form av programstöd istället för projektstöd. Arbetet med att reformera EU:s biståndspolitik pågår. Bland annat kommer administrationen av biståndet att koncentreras till mottagarländerna i högre grad än tidigare. Det är positivt. Administrationen har i allt för hög utsträckning varit centrerad till Bryssel. Biståndsutbetalningar har kraftigt försenats, vilket har lett till svåra negativa konsekvenser för mottagarländerna. Arbetet med att reformera EU:s biståndspolitik måste fortgå och påskyndas. I det arbetet måste Sverige vara drivande.
Enskilda människor och enskilda organisationer utgör basen för biståndsviljan. Utredningar som gjorts visar också att internationellt solidaritetsarbete genom enskilda organisationer ofta är effektivt och vilar på stor erfarenhet. Korta beslutsvägar och obyråkratiska sätt att arbeta gör att hjälpen genom frivilligorganisationer är kostnadseffektiv och når fram. Arbetet sker ofta i små lokalt förankrade projekt, med en mycket nära kontakt mellan de engagerade människorna i Sverige och deras samarbetspartner i syd eller öst. Andra delar av folkrörelsebiståndet sker i större skala, speciellt inom de områden där organisationerna har stor kompetens, som exempelvis demokratifrågor och humanitära insatser.
Den solida biståndsvilja som finns bland de människor som arbetar inom olika enskilda organisationer måste tas till vara och på olika sätt stödjas och uppmuntras. Utan den långa biståndserfarenhet som finns bland alla dessa enskilda organisationer såsom kyrkor och samfund av olika slag, solidaritetsgrupper, fackföreningar, idrottsföreningar, politiska partier etc. skulle det svenska biståndet inte vara så effektivt och så väl förankrat i det svenska samhället som det är idag. Folkrörelserna har en central roll när det gäller att mobilisera folkligt stöd för utvecklingsarbete. Informationsarbetet hos enskilda organisationer i Sverige utgör en allt större del av deras verksamhet. Genom seminarier, debatter, utbyte mellan utvecklingsländerna och Sverige väcker man intresset och ökar medvetenheten inte minst hos den yngre generationen för globala frågor. I dagens kommunikationsvärld är det oerhört viktigt att de fattiga länderna inte isoleras. Folkrörelserna har en viktig roll i det arbetet. De stora biståndsorganisationerna har haft en särställning bland de enskilda organisationerna i det att de blivit s.k. ramorganisationer. Gruppen av ramorganisationer måste kunna förändras och fler organisationer bör kunna tillkomma.
När detta väl är sagt, vill vi samtidigt påminna om den kritiska debatt om frivilliga organisationer (NGO:er) som också finns. Deras tendens i vissa fall till överdriven medietillvändhet och egna överlevnadsmål och trendkänsliga dagordningar har forskare påpekat. Frivilligorganisationer bör lika litet som annat inom biståndspolitiken ses okritiskt.
Det är att näringslivet kan engageras i arbetet för mänskliga rättigheter. Folkpartiet välkomnar därför det initiativ – Globalt Ansvar – som regeringen tagit för att få företag att arbeta för mänskliga rättigheter och drägligare livsvillkor för människor i fattiga länder.
Många fattiga länder dras med omfattande externa skulder, som är ett av flera hinder för deras politiska och ekonomiska utveckling. Det internationella initiativet för de fattigaste och mest skuldsatta länderna, det så kallade HIPC- initiativet (Heavily Indebted Poor Countries) bör fullföljas.
Skuldavskrivningsfrågorna diskuteras inom EU i det s.k. Eurorådet, där Sverige som en följd av folkomröstningsresultatet inte är företrätt. Detta är problematiskt. Tredje världen kan knappast annat än förlora på att Sverige inte är företrätt i euroländernas diskussion och beslut om gemensamma EU-ståndpunkter visavi finansiella institutioner som Parisklubben, som hanterar skuldavskrivningar, och IMF och Världsbanken, och internationella ekonomiska konferenser om u-ländernas problem. Skuldfrågan måste icke desto mindre prioriteras. Såväl Sverige som övriga i-länder bör göra mer för att minska skuldbördan i de allra fattigaste länderna.
Skuldavskrivningar måste förses med villkor för ekonomiska och demokratiska reformer. Folkpartiet kan inte acceptera att skulder avskrivs till länderna som är ovilliga att genomföra demokratiska och ekonomiska reformer. Det skulle enbart gynna eliten och korruption. Utan ekonomiska och politiska reformer kommer länderna aldrig att kunna ta sig ur den skuldfälla de hamnat i.
En del av de problem som minskar biståndets effektivitet finns i givarländerna. En företeelse som mött mycket kritik är så kallat bundet bistånd. Det innebär att bistånd binds till vissa varor, vissa ändamål och upphandlingar i vissa länder. Folkpartiet är generellt sett avvisande till bindningar och öronmärkningar av bistånd. (Ofta fungerar ändamåls- och varubindning dessutom inte som givaren avsett eftersom mottagarna ofta t.ex. kan omfördela sina offentliga utgifter på ett kompenserade sätt, s.k. fungebility).
Avbindning betyder ökad frihandel och öppnare marknader. Folkpartiet menar att bundet bistånd genom krav på upphandling i givarländer inte bör förekomma, och regeringen bör starkare än idag verka internationellt för ett sådant förhållningssätt.
Folkpartiet accepterar som en effektivitetshöjande åtgärd att östbiståndet och övrigt bilateralt bistånd slås samman, men understryker samtidigt att målet att främja demokrati är överordnat.
Att förebygga ohälsa och bekämpa sjukdomar är en viktig uppgift för biståndet. Ett av de största hoten idag mot hälsa och välfärd i den fattiga delen av världen utgörs av aidsepidemin. Hiv/aids är ett dödligt hot mot alla människor i Afrika söder om Sahara. Många drabbas av hiv och i många utvecklingsländer i Asien ökar nu antalet drabbade lavinartat.
Sedan aidsepidemin började på 1980-talet har över 20 miljoner människor dött av aidsrelaterade sjukdomar. Idag beräknas ca 40–50 miljoner vara smittade av hiv. Två tredjedelar av dessa finns i södra Afrika. Hälften av alla hivinfekterade är unga människor, 15–24 år. Dödstalen beräknas fortsätta öka och aidskatastrofen i Afrika kan, om ingenting görs, leda till att ett flertal afrikanska stater för första gången i modern tid kan komma att uppleva en befolkningsminskning.
Aidsepidemin drabbar inte bara dem som insjuknar utan också deras närmaste omgivning. Miljontals barn blir föräldralösa. Hela samhällen och nationer förlorar en eller flera generationer av människor. Hiv/aidsepidemin utgör ett allvarligt hot mot möjligheterna till social och ekonomisk utveckling och ett svårt hot mot möjligheterna att bekämpa fattigdom.
Sexualitet är ett stort tabu på politisk nivå i många fattiga länder. Om dagens generation skall lyckas förebygga hiv/aids, oönskade graviditeter och sexuellt överförbara sjukdomar, måste detta tabu brytas. Det politiska engagemanget och ansvaret är alltför svagt i utvecklingsländerna. I Afrika är det än så länge ytterst få ledare som tydligt och klart prioriterar kampen mot hiv/aids. I utvecklingssamarbetet är det därför viktigt att svenska representanter, även på högsta nivå, i utvecklingssamarbetet lyfter fram tabubelagda frågor om hiv/aids, sexualitet, makt och rättigheter på ett öppet sätt.
Det behövs även stora insatser för att hjälpa de redan drabbade, exempelvis genom att erbjuda gratis eller mycket billiga bromsmediciner till alla de miljoner som smittats.
Bistånds- och flyktingpolitiken hänger ihop på flera sätt. För att förebygga flyktbehov är demokratifrämjande insatser angelägna. Demokratibistånd torde kunna medverka till att flyktsituationer för människor i utvecklingsländerna förhindras. Den satsning på bistånd som främjar demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter som förordas i denna motion är alltså motiverad även i ett flyktingpolitiskt perspektiv.
I akuta massflyktsituationer krävs omfattande hjälpinsatser i närområdet. Även vid repatriering och återuppbyggnad är bistånd av stor betydelse. I de flesta fall i utvecklingsländerna tar flyktingar sin tillflykt till grannländer. Sådana massflyktsituationer ställer oerhört stora anspråk på mottagarländerna, som ofta också tillhör gruppen av fattigare u-länder. Detta kan dessutom ha en direkt destabiliserande inverkan på dessa länder. En samordnad politik för att bidra till att förebygga och/eller undanröja orsaker till flykt och påtvingad migration skall vara ett viktigt inslag i Sveriges internationella agerande såväl bilateralt som multilateralt. Här bör inte minst olika FN-organ som t.ex. UNHCR få ett kraftfullt stöd.
Biståndspolitiska insatser som främjar ekonomisk och social utveckling kan minska migrationstrycket. Vårt land behöver öppnas för arbetskraftsinvandring från länder utanför EU. För den enskilde kan temporär eller permanent arbetskraftsvandring vara en möjlighet att skapa sig en bättre framtid. Genom att öppna för arbetskraftsinvandring till Sverige och EU skulle dessutom trycket på asylsystemet minska.
Lokala eller regionala konflikter exploaterar ofta etniska eller kulturella motsättningar för att skapa folklig legitimitet och mobilisering. Då de flesta konflikter blivit interna har denna tendens förstärkts. Krigen på Balkan utgör skrämmande exempel på där kulturell tillhörighet och symboler gett en ursäkt för krigshandlingar. Det är anmärkningsvärt att propositionen inte behandlar detta ämne.
Människors kulturarv är en möjlighet att finna identitet och trygghet, vilket krävs för att utveckla öppna samhällen. Förstörda kulturella symboler blir ett hinder för en balanserad utveckling. Därför måste det ske ett medvetet arbete med att utveckla mekanismer för att skydda kulturarv för att konflikter inte ska accelerera, men också för att snabbt återställa kulturellt viktiga institutioner efter en konflikt. Försoning är aldrig möjlig när sönderbombade museer, religiösa byggnader, forntida lämning, litterära samlingar etc. ligger förödda som ett evigt utropstecken över begångna övergrepp. Från Sverige görs ett visst arbete inom detta område främst inom stödet till Balkan. Arbetet bör utvidgas och intensifieras.
Två av vår tids största utmaningar är kravet på ett miljömässigt hållbart samhälle och fattigdomsbekämpning. Dessa två utmaningar måste lösas samtidigt. Det är inte troligt att en svältande värld har möjlighet att lösa de stora miljöproblem som vi står inför, men det är också uppenbart att utan en miljömässigt hållbar utveckling kommer de som idag tillhör de allra fattigaste att drabbas än hårdare i framtiden.
Globala klimatförändringar som orsakas av människan är vår tids största miljöhot. Det är ofta de fattigaste ländernas medborgare som riskerar att drabbas hårdast av klimatförändringar. Vi måste sträva efter en miljöutveckling som är hållbar ur ett globalt perspektiv. Bindande globala överenskommelser måste vidareutvecklas, liksom kunskaps- och tekniköverföring. I de fattiga delarna av världen äventyras människors överlevnad av brist på rent vatten och odlingsbar mark. Fattigdomen tvingar ofta fram en livsföring som allvarligt tär på ändliga naturresurser. Framtidens stora miljöutmaningar måste hanteras med nya strategier. Folkpartiet liberalerna föreslår i annat sammanhang en hållbarhetskommission.
Det finns ett tydligt samband mellan fattigdom och bristen på utbildning, samt en bred samsyn kring värdet av utbildningsinsatser i kampen mot fattigdom. Amartya Sen förklarar fattigdom som avsaknad av valmöjligheter och brist på makt att kräva sin rätt. Fattiga människor berövas rätten att göra fria val. Sen menar att kunskap och utbildning är en förutsättning för att få vetskap om vilka ens rättigheter är. Med kunskap som verktyg kan människor påverka och kräva förändring. En bra skolgång fostrar i bästa fall individer som kan tänkta kritiskt, är toleranta och deltar i samhällslivet – människor som är byggstenar i det demokratiska systemet. FN:s millenniemål understryker vikten av att alla flickor och pojkar får grundläggande skolutbildning. Detta mål skall vara uppnått 2015. För att detta skall bli verklighet krävs ökade insatser på kvalitativ basutbildning. Idag råder ofta brister både beträffande innehåll och beträffande kvalitet i undervisningen.
Speciellt viktigt är flickors rätt till utbildning. Flickors och kvinnors möjlighet till utbildning är ofta små till följd av könsdiskriminering. Statistiken talar sitt tydliga språk. Majoriteten av de 125 miljoner barn som inte går i skolan är flickor. I Afrika står 27 miljoner flickor utanför skolsystemet, i södra Asien 28 miljoner. Två tredjedelar av alla världens vuxna analfabeter är kvinnor. Att ge flickor möjlighet till utbildning på lika villkor som pojkar är en viktig del i det globala jämställdhetsarbetet. Det är en förutsättning för flickors och kvinnors möjlighet att arbeta utanför hemmet, delta i det ekonomiska, sociala och politiska livet utanför familjekretsen och därmed påverka också landets ekonomiska och sociala utveckling. Studie efter studie visar på den kostnadseffektiva nyttan av att satsa på flickors utbildning. En kvinna som har gått i skolan har inte bara en större möjlighet att få ett arbete, utan kvinnor med egen inkomst lägger en större del av den på barnen än manliga familjeförsörjare. I FN:s millenniedeklaration betonas att utbildningsskillnader beroende på kön skall elimineras före år 2005, och inte senare än 2015. I praktiken kräver det ökade satsningar på riktade utbildningsinsatser för flickor och unga kvinnor. Om detta nämner regeringen inget i sitt förslag.
Under senare år har ett antal länder fallit samman och tagits över av krigsherrar och soldater som plundrat, terroriserat och fördrivit befolkningen. Alla normala samhällsfunktioner har upphört att fungera och områden har glidit in i fullständig anarki och kaos. Exempel är Rwanda, Kongo, Liberia, Salomonöarna, Somalia och Sierra Leone. I dessa fall har det ofta varit närmast omöjligt att nå fram med humanitärt eller, ännu mindre, mera långsiktigt bistånd. I flera fall har militär- och polisinsatser utifrån blivit den enda lösningen på problemet att återupprätta grundläggande samhällsfunktioner.
Folkpartiet menar att regeringen bör uppmärksamma och i god tid undanröja risker för att blockeringar uppstår i det kontinuerliga budgetarbetet, som skulle kunna försvåra ett snabbt svenskt agerande med militära inslag i denna typ av akuta situationer. Vi menar att sådana blockeringar inte får lösas upp genom att insatser av militär karaktär finansieras ur biståndsanslaget. Resurser för sådana insatser får tas fram på annat sätt.
Under 1990-talet och början på 2000-talet har det svenska biståndet varit utsatt för kraftiga nedskärningar. Sedan 1995 har svenskt bistånd minskat med ca 30 % när det gäller faktiska biståndsutbetalningar. Folkpartiet är mycket kritiskt till dessa nedskärningar. Biståndet är ett område som använts och fortfarande används som budgetregulator när regeringen står inför akuta problem att klara statens utgiftstak. Detta har i första hand drabbat det bilaterala utvecklingssamarbetet, särskilt insatser inom demokrati och mänskliga rättigheter. Den ryckiga budgetsituationen har resulterat i att planerade och påbörjade biståndsprojekt plötsligt fått avbrytas eller ställas in. Vi återkommer i vår ekonomisk-politiska motion till frågan om biståndet.
|
Stockholm den 19 september 2003 |
|
|
Carl B Hamilton (fp) |
|
|
Cecilia Wigström (fp) |
Gabriel Romanus (fp) |
|
Lars Leijonborg (fp) |
Birgitta Ohlsson (fp) |
|
Gunnar Nordmark (fp) |