Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att statsbidragen för drift och underhåll av enskilda vägar räknas upp i takt med kostnadsutvecklingen, dvs. för år 2004 till 760 miljoner kronor.
Det enskilda vägnätet är en viktig del av Sveriges infrastruktur. En miljon människor använder enskilda vägar varje dag. Tre miljoner resor sker på denna del av vägnätet varje dygn. Exempelvis turism- och skogsindustrins möjligheter att bedriva affärs- och näringsverksamhet påverkas av standarden på det enskilda vägnätet.
Ett försämrat enskilt vägnät påverkar med andra ord möjligheten att förverkliga målsättningar om regional utveckling. Enskilda vägar öppna för allmänhet och näringsliv är därför en viktig del av vår gemensamma infrastruktur. De enskilda vägar som hålls öppna för allmänheten – däribland de 7 400 mil väg som får statsbidrag – är ur detta perspektiv extra betydelsefulla.
Enligt vår uppfattning är statens uppgift att säkerställa att vägstandarden är godtagbar, att vägarna är säkra och framkomliga för privatpersoner och näringsliv. Om de offentligas åtagande brister får det oacceptabla följder på en rad områden. Ur ett principiellt perspektiv är den allvarligaste effekten att kostnader för gemensam infrastruktur vältras över på ett fåtal enskilda individer.
Sett mot denna bakgrund är det enligt vårt synsätt alarmerande att de enskilda väghållarnas möjligheter och villkor försämrats på en rad områden de senaste tio åren. Några exempel:
Statsbidraget för drift och underhåll av enskilda vägar minskade från 657 miljoner kronor år 1995 till 330 miljoner kronor år 1996. Ersättningen är omräknat till 2003 års priser fortfarande radikalt lägre än före krispaketets dramatiska halvering.
Statsmakten har inte kunnat leva upp till ambitionen att enskilda väghållare i normalfallet ska få ersättning motsvarande 70 procent av kostnaden för drift och underhåll. Enskilda individer har fått tillskjuta egna medel, alternativt medverka till att försämra vägstandarden. Ersättning för nyinvesteringar och byggande av enskilda vägar har i princip upphört.
Det enskilda vägnätet omfattas ej av ersättningssystemet för miljöinsatser eller trafiksäkerhetshöjande åtgärder. Arbetet med väghållning blir alltmer komplicerat och ökar belastningen på den enskilde. Den bidragsgrundande kostnaden är missvisande. Kostnaderna är vanligtvis större än schablonberäkningarna.
Kostnaden för vinterunderhåll har som följd av skatteväxling och allmän prisutveckling ökat radikalt. Ersättningen från staten är dock i princip oförändrad. Efterblivet underhåll och reparationer av broar har skapat en kapitalförstöring som enligt Vägverket kräver extra anslag motsvarande 330 miljoner kronor. Enskilda väghållare överväger i ökad utsträckning om ersättningen för att hålla vägarna öppna står i relation till de egna ekonomiska och personella insatserna.
Det råder stor och bred enighet om att det enskilda vägnätet – som en följd av att statsbidragen har halverats och därefter inte räknats upp i takt med kostnadsutvecklingen – sakta men säkert försämras och att kostnaderna för att återskapa en god vägstandard växer för varje år. Bara för att bibehålla nuvarande standard krävs enligt Vägverket att anslagen på 657 miljoner kronor räknas upp med 90 miljoner kronor. Och då är inte punktkostnaden för att justera det eftersatta underhållet av broar på det enskilda vägnätet inräknad.
Enligt vår mening är det av utomordentlig vikt att statsbidraget till enskilda vägar återupprättas till 1995 års nivå, vilket med dagens penningvärde motsvarar 760 miljoner kronor 2004 och att det vid sidan av denna korrigering skapas utrymme för bidrag till nyinvesteringar enligt Vägverkets länsplaner. Dessutom bör ansvaret för broar, vilka ofta är kostnadskrävande, på enskilda vägar överföras till staten. I samband med detta bör även ett särskilt anslag på 40 miljoner kronor per år införas för upprustning av brobeståndet. Det får ankomma på regeringen att anvisa finansiering inom utgiftsområdet.
|
Stockholm den 4 oktober 2003 |
|
|
Viviann Gerdin (c) |
Håkan Larsson (c) |