Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändring i lagen om överlastavgift, SFS 1972:435.
Drygt två tredjedelar av det svenska vägnätet förvaltas av enskilda: vägföreningar, samfällighetsföreningar eller motsvarande. Ansvarsområdena kan variera från en gemensam utfartsväg på landsbygden för tre–fyra fastigheter till ett kommunalt planområde där detaljplanen föreskriver enskilt huvudmannaskap.
Under tjällossningsperioden är en mängd vägar, både allmänna och enskilda med statsbidrag, avstängda för tyngre fordon. Den som kör med ett för tungt fordon på en allmän väg drabbas av en kraftig överlastavgift.
Problemen med för tunga fordon i förhållande till vägars och broars kapacitet har diskuterats länge och man har från Vägverkets sida med skärpa hävdat att det för landet är dålig ekonomi att låta ett befintligt, gammalt vägnät brytas ned på grund av kortsiktigt ökade transportvinster. För att inte tala om de konsekvenser för en hel bygd som kan uppstå vid ett brohaveri.
Dagens lagstiftning innebär mycket långtgående påföljder för den som bryter mot belastningsbestämmelserna på allmänna vägar, gator eller allmänna platser. Problematiken ligger dock i att lagen om överlastavgift (SFS 1972:435) endast gäller allmänna vägar, gator och allmän plats, dock inte enskilda vägar.
I praktiken innebär detta att en åkare som ertappas med för tungt fordon på en enskild väg kan komma undan med ett förhållandevis litet bötesföreläggande. Väghållaren har samtidigt väldigt svårt att få skadestånd från åkaren eftersom bevisbördan ligger på väghållaren. Då ingen överlastavgift med nu gällande lagstiftning kan utgå är detta ett tydligt exempel där likhet inför lagen inte gäller. Sveriges enskilda vägar är en viktig del av vårt transportnät och avgörande för att hela Sverige ska leva.
Lagstiftningen bör därför ändras så att överträdelsen ger samma påföljd oavsett var den brottsliga verksamheten ägt rum.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Claes Västerteg (c) |
Jan Andersson (c) |