Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ersättning för de faktiska kostnader som uppstår vid eftersök vid viltolyckor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Vägverket skall stå för denna kostnad.
I Sverige sker årligen en mycket stor mängd trafikolyckor, varav ca 30.000 med klövvilt inblandade (älg, rådjur, kron- och dovvilt samt vildsvin). Vid varje sådan olycka ska dels en anmälan göras till polisen, dels ett omhändertagande alternativt ett eftersök av viltet genomföras.
Eftersöken kräver insats av jägare med särskilt tränade hundar, jägarna utför idag detta arbete helt ideellt och gör en samhällsinsats som många tycker är självklar men som inte ersätts.
Att ett skadat djur skall tas om hand och avlivas så snabbt som möjligt är för de flesta människor en självklarhet, att ”någon” har ansvaret likaså. Vad som däremot inte är lika känt är att denne någon förväntas ha dygnet-runt-jour utan ersättning. Liksom vid andra trafikolyckor måste de med vilt iblandade tas om hand snabbt och effektivt. De bäst skickade i samband med vilttrafikolyckor är jägarkåren med sina eftersökshundar, sin närhet och sin lokalkännedom. I dag kontaktar polisen närmaste lämplige jägare via ett ideellt uppbyggt nätverk av kontaktpersoner som i sin tur ombesörjer att det praktiska arbetet blir utfört. Ingen ersättning utgår trots att detta arbete sker dygnet runt, året runt. Det skadade eller döda viltet tillfaller markägaren enligt svensk lag, den eventuella ersättning som kan finnas ligger i om köttet går att ta tillvara. Ofta är trafikdöda djur så pass illa tilltygade, t.ex. kan mage och tarmar vara spräckta trots att skinnet är helt, att köttet inte går att använda. Den tilltygade djurkroppen är i dag den enda ”ersättning” som finns och denna tillfaller som sagt markägaren och inte eftersöksjägaren. Inbyggt i dagens system ligger också att allmänheten förväntar sig att påkörda djur avlivas och omhändertas. Något godtagbart alternativ till detta system torde vara i det närmaste omöjligt att bygga upp utan att kostnaderna skjuter i höjden. Ett alternativ är att polisen tar över hela hanteringen, men polisen saknar resurser, lokal viltkännedom, jägare och eftersökshundar. Att anställa personer enbart för denna uppgift är uteslutet, återstår alltså jägarkåren.
Varje jägare i Sverige betalar en årlig avgift för att få jaga – i dagsläget 200 kronor. Dessa pengar samlas i en separat fond (viltvårdsfonden) och används till bl a bidrag till jägarorganisationer, ornitologer, SNF, forskningsprojekt m.m. Ur denna fond hämtas även de medel som idag går till polisen för deras arbete med vilttrafikolyckor. Risken är stor att en eventuell ersättning till eftersöksjägarna av slentrian tas ur samma fond, vilket i förlängningen betyder att jägarna tvingas betala för sitt eget arbete, men via en statlig fond. Detta trots att det här inte har med den egentliga jaktutövningen att göra. Det arbete som eftersöksjägaren gör, till gagn för det skadade djuret, för olycksbilisten, för polisen och till syvende och sist för samhället, bör rimligen ersättas på annat sätt. Det framstår som högst rimligt att polisen även i fortsättningen har ansvaret för att ett eftersök kommer till stånd då en vilttrafikolycka med klövvilt har skett. Det krävs samtidigt att polisen, på ett tämligen enkelt sätt, har tillgång till goda eftersöksekipage, jägare såväl som hundar. Det som inte är rimligt är att dessa jägare förväntas att själva och ur egen ficka få bekosta den samhällsinsats de gör. Så är fallet idag.
Vägverket sköter i dag utforming av vårt vägnät, och trafiksäkerhet. Viltstängsel sätts upp på de delar av vägnätet som är mest drabbat av viltolyckor. Det är naturligt att Vägverket får kostnadsansvaret för att ersätta eftersöksekipagen när viltolyckor inträffar på vårt vägnät. I de fall Vägverket har avstått från viltstängsel kan kostnaden istället bli att man får stå för kostnaden i samband med eftersök av vilt. Denna koppling blir en naturlig del i att värdera trafiksäkerhet, viltstängselkostnader och eftersök i ett sammanhang.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Jan-Evert Rådhström (m) |
Ulla Löfgren (m) |