Riksdagen begär att regeringen särskilt beaktar situationen för vägnätet i Västerbottens län när den fördelar medel till vägunderhåll i hela riket.
Situationen för vägnätet i Västerbotten är i det närmaste katastrofal. Detta faktum torde inte vara någon nyhet för de som känner till Västerbotten. Kristdemokraterna har uppmärksammat detta och tillför ytterligare medel till väghållning och statsbidrag till vägar utöver regeringens förslag, allt för att möta de stora behov som finns.
Infrastrukturen har en avgörande betydelse för inlandets utveckling. I stora delar av inlandet är man helt beroende av att det är framkomligt på vägarna. Detta gäller både för privatpersoner och för industrin. Jag har tidigare motionerat i frågan, men med anledning av att regeringen gång på gång sviker denna fråga tvingas jag återkomma med mitt krav. Företagarnas riksorganisation har tidigare gjort en sammanställning av situationen för vägnätet i olika län och då betonat den särskilda situation som råder i Västerbottens län. För varje län lyfte de fram tre vägar som var i behov av förbättringar men när de kom till Västerbotten konstaterade de att det var i stort sett omöjligt att enbart nämna tre vägar eftersom hela vägnätet håller på att falla samman. Jag vill ändå särskilt peka på behovet av underhåll och upprustning när det gäller E 12 samt väg 343. Två utomordentligt viktiga vägar för Västerbotten.
Varje vår i samband med tjällossning drabbas Västerbottens vägnät av så svåra skador att många vägar måste stängas av för tung trafik. Denna utveckling gör att många industriföretag lever med ”andan i halsgropen” varje vår inför frågan hur det kommer att gå att ta sig fram under tjällossningstider. Detta är oacceptabelt. Konsekvenserna av tjälskadorna blir att vägarna inte bär för timmertransporter till skogsindustrier, massafabriker och sågverk vid kusten, med stora kostnader för industrin som följd.
Transporten av timmer till skogsindustrier, massafabriker och sågverk måste säkerställas även under tider när tjälen går ut marken. Det finns tidigare beräkningar att det skulle behövas totalt 24 miljarder kronor under sex års tid för att vägarna ska nå upp till acceptabel nivå, likvärdig över riket.
Problemet med vägar som är oframkomliga drabbar inte bara företagandet i Västerbotten. Det drabbar även barnfamiljer som inte kan köra sina barn till dagis eller dagmamma, hemtjänsten som inte kan komma ut till de som behöver och är berättigade till deras omsorg, den höggravida mamman som inte kan ta sig till BB och många fler. Att vägarna är farbara är en förutsättning för att samhället ska fungera och man ska kunna leva och bo i hela landet. Som situationen ser ut drabbas även den lilla människan. Regeringens ambitioner i propositionen om infrastruktur för ett drygt år sedan har kommit på skam. Denna är reviderad och återigen reviderad. Satsningen på vägunderhållet är framflyttad, ingen satsning i sikte för år 2004. Hur länge ska det fortsätta? Jag återkommer med mitt krav; regeringen måste när den fördelar medel till vägunderhåll i hela riket särskilt beakta situationen i Västerbotten.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Gunilla Tjernberg (kd) |