Motion till riksdagen
2003/04:T367
av Rosita Runegrund (kd)

Kustsamhällens infrastruktur


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att se över möjligheten till samfinansiering av infrastrukturen i Bohuslän.

Motivering

Medborgarnas och näringslivets transportbehov fordrar en god tillgänglighet för en positiv samhällsekonomisk utveckling.

En förutsättning för att kustremsan i Västra Götaland ska utvecklas till en framgångsrik del av regionen är att det finns ett väl fungerande transport- och kommunikationssystem. Detta är viktigt för pendling, näringsliv och turism. Det grundläggande syftet med transportsystemen är att underlätta för ekonomisk utveckling och social välfärd. Detta kräver resurser.

Bohusläns tvärvägnät

E 6 är i Bohuslän den vägsträcka som prioriterats av regionens politiker, vilket anger betydelsen av att tidsramarna för ett färdigställande hålls.

För en gynnsam utveckling av Bohusläns näringsliv och för att öka tillgängligheten för skärgårdsbefolkningen, turister och deltidsboende måste tvär­vägnätets standard förbättras. Modernt industritänkande med låga lagernivåer ”just in time” ökar kraven på väl fungerande transporter. En upprustning av tvärvägnätet förbättrar således förutsättningarna för en levande skärgård i norra Bohuslän.

Sotenlänken Kungshamn–Gläborg

Tillfartsvägen till E 6 från Sotenäs kommun med huvudorterna Smögen och Kungshamn benämns Sotenlänken. Den omfattar väg 174, delen Kungshamn/
Smögen–Hunnebo lera, väg 171, delen Hunnebo lera–Strandängen–Hallinden samt väg 162, delen Hallinden–Gläborg. Sotenlänken är en angelägenhet för både Sotenäs och Lysekils kommuner, eftersom ungefär halva vägsträckan ligger i Lysekil.

Public-private partnership (PPP)-modellen möjliggör en tidig vägutbyggnad. Stöd för utbyggnaden av Sotenlänken och för PPP-modellen har uttalats av representanter för regionen och de norra kommunerna.

Färjelederna

Särkostnaderna för att driva de för närvarande 36 allmänna färjelederna uppgick till 288 miljoner kronor 2002. Västra Götalands län har de flesta färjelinjerna, 12 stycken (varav 11 i Bohuslän) med en särkostnad för år 2002 på 98 miljoner kronor. Stockholms län kommer därnäst med 7 färjeleder där sär­kostnaden uppgick till 59 miljoner kronor.

Genom att ersätta en del färjelinjer med broar eller tunnlar skulle de årliga särkostnaderna kunna minskas och istället på sikt komma det allmänna vägnätet tillgodo.

Det är anmärkningsvärt att Västra Götaland, med 1,5 miljoner invånare och ett expansivt näringsliv, under så lång tid fått stå tillbaka när det gäller de statliga satsningarna på infrastrukturen. Det är av allra största vikt att Västra Götaland erhåller en större andel av de nationella resurserna än hittills.

Möjligheten måste tillvaratas att i partnerskap med den privata sektorn genom­föra projekt genom alternativa finansieringsformer, som exempel PPP. Därför måste möjligheterna till samfinansiering diskuteras på allvar. I de fall där de inbesparade färjedriftkostnaderna inte helt finansierar en ersättningsinvestering är en samfinansiering mellan privat och offentlig sektor en framkomlig väg. Samfinansiering har prövats med mycket bra resultat i många europeiska länder, bl.a. Norge och Finland.

Stockholm den 3 oktober 2003

Rosita Runegrund (kd)