Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av förtydligande av färdtjänstlagen.
Färdtjänstlagen trädde i kraft 1 januari 1998. Tidigare reglerades färdtjänst som bistånd enligt SoL. Färdtjänstlagen skall utgöra ett stöd för personer med betydande svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att använda allmänna kommunikationer. Lagen ska utgöra ett komplement till den allmänna trafikförsörjningen.
I riksdagen har vi beslutat om nationell handlingsplan för handikappolitiken – från patient till medborgare. De tre målen för handikappolitiken är
en samhällsgemenskap med mångfald som grund,
att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet, samt
jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionshinder.
Riksdagen har även antagit en handlingsplan för äldrepolitiken. De nationella målen för äldrepolitiken är att äldre skall
kunna åldras i trygghet och med bibehållet oberoende,
kunna leva ett aktivt liv och ha inflytande i samhället och över sin vardag,
mötas med respekt samt
ha tillgång till god vård och omsorg.
För att nå dessa mål krävs att vi hela tiden strävar efter ett samhälle som är tillgängligt för alla. Vad avser de allmänna kommunikationerna så måste naturligtvis ambitionen vara att så många som möjligt kan nyttja dessa. Det åligger därför trafikhuvudmännen ett stort ansvar för att kunna förverkliga målen i de båda ovan angivna handlingsplanerna.
Så länge de allmänna kommunikationerna inte är bättre tillgängliga krävs det således att det finns väl fungerande färdtjänst. Dessutom kommer det med största sannolikhet alltid att finnas en del personer som är i behov av kommunikationer i särskild ordning, t ex färdtjänst.
Färdtjänst fungerar i vissa avseenden inte tillfredsställande. Den nionde paragrafen i färdtjänstlagen får betraktas som allmänt formulerad. Det innebär möjligheter till fria tolkningar som dessvärre i många situationer inneburit försämringar för personer med funktionshinder. Tillämpningen vad avser färdtjänst till barn ser väldigt olika ut i landet. Problem förekommer vid studier på annan ort än folkbokföringsorten. Beslut om ledsagning är ibland väldigt snäva och beaktar endast den stund personen är i fordonet och inte de behov som kan finnas före och efter resan. Lagen föreskriver ingenting om kvalité på tillhandahållen färdtjänst.
Kommunen får överlåta utförandet av färdtjänst på trafikhuvudmannen. Dessutom får kommunen överlåta tillståndsprövningen, dvs myndighetsutövningen, på trafikhuvudmannen. Det får anses som tveksamt om det är en lämplig ordning.
Regeringen har tillkallat en särskild utredare som har till uppgift att utreda en del frågeställningar vad avser färdtjänstlagen. Vägverket har lämnat en rapport över färdtjänstens tillstånd och utveckling samt behov av en tillsynsmyndighet. Rapporten belyser en del problem och många kommuner efterlyser förtydligande av lagstiftningen. En del kommuner tillämpar nu principen att vid tveksamhet avslå ansökningar om färdtjänst för att genom rättslig prövning få till stånd praxis. Det är inte en acceptabel situation för de personer som drabbas av ett sådant beteende. Regeringen bör därför ta initiativ till förtydligande av färdtjänstlagen för att garantera personer med funktionshinder goda kommunikationer.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Catherine Persson (s) |