Riksdagen begär att regeringen skall återkomma till riksdagen med en redovisning av de åtgärder som vidtagits med anledning av granskningen av länens infrastrukturplanering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de transportpolitiska delmålen skall utformas på ett sätt som gör det möjligt att mäta, jämföra och följa upp infrastrukturåtgärder i förhållande till dessa mål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en motsvarande oberoende granskning av de nationella infrastrukturplanerna.
I framställningen från Riksrevisionens styrelse, liksom i den granskning som föregått framställningen, ges en bild av länens infrastrukturplanering som otillräckligt styrd av statsmakternas direktiv och i avsaknad av uppföljningsbara samhällsekonomiska överväganden och prioriteringar.
Kristdemokraterna anser därför i likhet med Riksrevisionens styrelse att regeringen ska återkomma till riksdagen med en redovisning av de åtgärder som vidtagits med anledning av granskningen av länens infrastrukturplanering.
Särskilt angeläget är detta eftersom regeringens agerande, och uteblivna agerande, ligger bakom många av de bristfälligheter som Riksrevisionen konstaterat. En av de allvarligaste bristerna är det genomgående sätt på vilket länen utan tydliga samhällsekonomiska kalkyler hänvisar till det transportpolitiska målet ”Positiv regional utveckling” för att motivera en föreslagen infrastrukturåtgärd. Kristdemokraterna har, i samband med 2001 års infrastrukturproposition och vid upprepade tillfällen därefter, påtalat att en stor svaghet hos regeringens transportpolitik är att de transportpolitiska delmålen, i synnerhet ”Positiv regional utveckling”, inte konkretiserats i tillräcklig grad.
I Riksrevisionens granskning konstateras:
Den huvudsakliga bristen i länsplanernas effektbedömningar gäller som framgått ovan bedömningarna av de åtgärder som länen framför allt motiverar med att de ger positiva effekter på delmålet positiv regional utveckling.
Vidare skriver revisionen:
När det gäller delmålet om positiv regional utveckling är det dock sällan dessa effekter presenteras på ett sådant konkret sätt att de är uppföljningsbara. Det är inte heller möjligt att se på vilka grunder en prioriterad åtgärd bedöms ge större effekter på detta delmål än andra prövade åtgärder.
Bland sina rekommendationer föreslår därför Riksrevisionen:
Regeringen bör i planeringsdirektiven till kommande planeringsprocesser ställa tydliga krav på att hänvisningar till regionala utvecklingseffekter ska underbyggas med dokumenterade analyser.
När Riksrevisionen fäller dessa omdömen om länens planering och formulerar ovanstående rekommendation, tycks granskningen inte ha den fulla problembilden klar för sig. Att länen inte lyckats kommunicera uppföljningsbara och jämförbara effekter av positiv regional utveckling, beror på att det saknas vedertagna sätt att mäta utvecklingen mot detta mål. Det saknas rent av en definition av detta mål som äger bärighet på länens planering.
Regeringen beskriver vanligen målet som att ”transportsystemet främjar en positiv regional utveckling genom att dels utjämna skillnader i möjligheterna för olika delar av landet att utvecklas, dels motverka nackdelar av långa transportavstånd”.
Detta transportpolitiska delmål är således strikt regionalpolitiskt i nationell mening. Det tar enbart fasta på från transportsynpunkt missgynnade delar av landet. Det mer generella intresset av regional utveckling, som finns i alla delar av landet, fångas inte in av detta mål. Av revisionens granskning framgår att det är denna generella regionala utveckling som länen hänvisar till i sina åtgärdsplaner. Att denna sammanblandning fått en så omfattande utbredning och ett så kraftigt genomslag i planeringen, äger regeringen ansvar för genom bristfälliga planeringsdirektiv. Den brist på kommunikation som rått mellan länen och Regeringskansliet tydliggörs av Riksrevisionen när det i granskningen konstateras att ”endast något enstaka län” varit i direktkontakt med Näringsdepartementet om hur direktiven ska tolkas.
De stora bristerna hos målet ”Positiv regional utveckling” tydliggörs av att Vägverket, fortfarande sex år efter det att transportpolitikens mål antogs av riksdagen, inte lyckats formulera mätbara delmål och därför inte åstadkommit någon egentlig resultatbedömning. I Banverkets årsredovisning för 2002 uttrycks avsaknaden av en relevant målformulering på följande sätt:
Tillsammans med Vägverket och forskare har Banverket under året fortsatt att bygga upp kunskapen inom ämnesområdet regional utveckling. Arbetet har koncentrerats till att utveckla mått i syfte att kunna mäta effekter av regionalpolitiska infrastruktursatsningar. Målsättningen har varit att under 2002 kunna presentera en metod som är transparent och tydlig och som ska kunna ligga till grund för beslut om investeringsåtgärder för regional utveckling. En rapport finns framtagen och arbetet med att göra resultaten mera pedagogiska fortgår.
I sin därpå följande årsredovisning för 2003 konstaterar dock Vägverket kort:
Det finns inga separata mål för regional utveckling för 2003.
I Banverkets årsredovisning för 2003 definieras arbetet gentemot målet ”Positiv regional utveckling” på följande vis:
Banverkets genomförande av länsplanerna för regional transportinfrastruktur ska ske på ett sådant sätt att en lika stor andel av respektive länsplan är genomförd när en ny plan träder i kraft.
Ingen av de definitioner eller bedömningar som regering och trafikverken laborerat med gällande målet ”Positiv regional utveckling” har möjliggjort för länen att utifrån en jämförbar mall konkretisera sina överväganden om regional utveckling. Regeringen är ytterst ansvarig för att de mål, som riksdagen beslutat om, närmare utformas på ett sådant sätt att de kan följas upp. Genom uppställandet av ett otillräckligt utformat mål som prioriteringskriterium, har regeringen allvarligt brustit i sin styrning av länens infrastrukturplanering.
Kristdemokraterna föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen att de transportpolitiska delmålen ska utformas på ett sådant sätt som gör det möjligt att mäta, jämföra och följa upp infrastrukturåtgärder i förhållande till dessa mål.
Riksrevisionens effektivitetsgranskning av länens infrastrukturplanering föregicks av en så kallad strategistudie från Riksrevisionsverket (februari 2003), där överväganden om granskningens närmare avgränsning gjordes. I strategistudien konstateras att en granskning av infrastrukturplaneringen kan motiveras dels av det kraftiga tillskott av resurser främst till investeringar på järnvägssidan som föreslogs i 2001 års infrastrukturproposition, dels av den kritik som riktats mot en del av de projekt som pekades ut i propositionen. Det har, anförs i strategistudien, hävdats att vissa projekt inte kan motiveras utifrån de utgångspunkter som ska styra prioriteringarna på transportområdet.
I strategistudien vägs för- och nackdelar med att närmare granska Banverkets, Vägverkets respektive länens förslag till infrastrukturplaner.
En granskning av länens planer motiveras av den risk som anses finnas för att regeringens direktiv endast har fått ett begränsat genomslag i länsplanernas åtgärdsförslag. Men det främsta skälet till att studien slutligen avgränsades till länens planering var att den slutliga ramen för planerna vid granskningstillfället inte var fastställd.
För en granskning också av Banverkets planer talar, enligt strategistudien, att dessa, utifrån bedömningar av såväl Riksrevisionsverket som andra externa bedömare, inte är lika utvecklad som Vägverkets. Remissversionen av Banverkets framtidsplan sägs indikera att det är svårt att riktigt se motiven bakom de prioriterade objekten.
Enligt strategistudien finns svagheter i hur Banverket arbetar för att garantera att den metodiska process som direktiven föreskriver verkligen följs. Bland annat uppmärksammas ”mer eller mindre tydliga brister, till exempel att det saknas tydliga kriterier för prioriteringen av åtgärder och att de samhällsekonomiska kalkylernas betydelse för prioriteringar är oklar”. Därför anförs i strategistudien att en granskning av Banverkets alternativgenerering är ”fortsatt intressant, men inte nödvändigtvis beroende av pågående planeringsprocess”. Samma slutsats dras gällande en granskning av Vägverkets planering.
Dessa kritiska omdömen från revisionen, samt det faktum att regeringen, trots Banverkets ifrågasättande av projektets samhällsekonomiska lönsamhet, lyft in Norrbotniabanan i den nationella järnvägsplanen, påkallar en fortsatt oberoende granskning av infrastrukturplaneringen.
Genom att Riksrevisionen sedan 2003 besitter en helt självständig ställning i förhållande till riksdag och regering vad gäller bland annat val av ämnen för granskning, bör regeringen på annat sätt verka för att en sådan granskning kommer till stånd.
På regeringens uppdrag genomfördes under 2003 av konsultbolaget COWI en oberoende granskning av planeringsunderlaget inför regeringens fastställelse av planerna för perioden 2004–2015. Den granskningen var dock helt inriktad på kostnadsunderlaget för objekten i infrastrukturplanerna. Det närmare uppdraget var att granska kostnadsöverskridanden i redan genomförda projekt, riskerna för kostnadsöverskridanden i planerade projekt samt att göra generella bedömningar och rekommendationer vad gäller Vägverket och Banverkets kostnadskalkyler.
Det torde stå utom allt tvivel att det ligger i riksdagens intresse att denna typ av granskning utvidgas till att, förutom planernas kostnadsunderlag, gälla också deras prioriteringar.
Riksdagen har genom trafikutskottet under 2003 genomfört en utvärderings- och uppföljningsstudie av riksdagens roll i infrastrukturplaneringen. Vid sidan av denna studie av planeringens form, bör närmare uppmärksamhet riktas mot dess resultat.
Riksrevisionens granskning av länens planering utgick från följande övergripande revisionsfråga:
Sker valet av åtgärder i länens infrastrukturplanering enligt statsmakternas direktiv? För att besvara denna övergripande revisionsfråga formulerades ett antal delfrågor.
Motsvarande revisionsfrågor bör ställas om de nationella väg- och banhållningsplaner som regeringen i februari 2004 fastställde för perioden 2004–2015. De delfrågor som skulle kunna vara vägledande för en sådan motsvarande nationell granskning är:
Hur motiveras de prioriteringar som regeringen har gjort i planerna?
Vilken betydelse för regeringens val och prioritering av åtgärder har åtgärdernas samhällsekonomiska lönsamhet haft?
Vilken betydelse har de transportpolitiska delmålen haft för regeringens prioriteringar?
Har fyrstegsmodellen använts i regeringens planeringsarbete?
Vilka åtgärder har övervägts men prioriterats bort från planerna och hur motiveras detta?
Vilken kvalitet håller de nationella planernas underlagsmaterial?
Hur har Näringsdepartementets samarbete med Vägverket och Banverket fungerat under planeringsprocessen?
Syftet med granskningen bör, på motsvarande sätt som i Riksrevisionens granskning av länens planering, i första hand vara att göra en samlad bedömning av huruvida riksdagens beslut för planeringen har följts och att identifiera förklaringar till eventuella avvikelser från dessa beslut.
Kristdemokraterna föreslår att riksdagen ger regeringen tillkänna att regeringen ska ta initiativ till en oberoende granskning av de nationella infrastrukturplanerna med särskild hänsyn till deras prioriteringar och samhällsekonomiska lönsamhetsbedömningar.
|
Stockholm den 7 april 2004 |
|
|
Johnny Gylling (kd) |
|
|
Mikael Oscarsson (kd) |
Göran Hägglund (kd) |
|
Sven Gunnar Persson (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Björn von der Esch (kd) |
Lars Gustafsson (kd) |