Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den fortsatta utbyggnaden av fartkameror stoppas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ägaransvar för trafikbrott inte införs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att det finns tillräckligt antal poliser för trafikövervakning och övrig brottsbekämpning.
Det är självklart viktigt att motverka hastighetsöverträdelser, men det får inte ske till vilket pris som helst. Ändamålet helgar inte alltid medlen.
Valspråket ”ändamålet helger medlen” har ofta tillskrivits jesuiterna. Detta har visat sig vara fel, men det ligger nära till hands att tillskriva regeringen detta valspråk, om vissa delar i denna proposition genomförs.
I propositionen skriver regeringen (sid. 64): ”Övervakningen inriktas därför främst på hastighetsöverträdelser, trafikonykterhet och bristande bältesanvändning.” Jag har inget emot denna prioritering; det jag vänder mig emot är de metoder regeringen har för avsikt att använda.
Fartkameror strider mot allmän rättsuppfattning, eftersom eventuella fortkörare får brev från polisen flera veckor efter att överträdelsen skett; föraren har kanske aldrig insett att han kört för fort. Fartkameror är integritetskränkande eftersom även oskyldiga medborgare fotograferas.
Den socialdemokratiska regeringen stängde Polishögskolan under fem terminer. Resultatet blev den polisbrist som vi ser i dag. Det är, enligt min uppfattning, polisen som skall kontrollera efterlevnaden av trafikreglerna.
I de fall du blir stoppad av en polis då du kör för fort, får du genast besked om att du gjort fel. Detta är viktigt och får till följd att de flesta direkt korrigerar sitt beteende. Blir du registrerad i en kamera är risken uppenbar att du fortsätter att köra över den tillåtna hastigheten med de risker detta innebär.
Polisen kan kontrollera din nykterhet, om du använt bälte, om bilen har brister i säkerheten m.m. Trafikpolisen gör dessutom stor nytta på många andra sätt genom t.ex. att upptäcka och stoppa efterlysta och stulna bilar. Trafikpolisen upptäcker ofta andra brott då man stoppar bilar. Hittar stöldgods m.m. Ett annat viktigt skäl mot att införa fartkameror är att de inte registrerar motorcyklar som överträder hastighetsgränserna.
I dag måste polisen lägga 30–45 minuter för att identifiera eventuella fortkörare på fotografierna. I många fall är det omöjligt att identifiera föraren. Det vore betydligt bättre för trafikövervakningen om dessa resurser i stället lades på att polisen var ute i trafiken. I stället för att satsa resurser på fler poliser och ökad polisnärvaro i trafiken överväger polisen att inrätta en eller flera centrala utredningsenheter för att på ett ”effektivt” sätt kunna utreda uppkomna ärenden. Alltså, flera ”skrivbordspoliser” i stället för ”synliga poliser”.
I propositionen skriver regeringen (sid. 64): ”Enligt strategin för trafikövervakning bör varje polisiärt påkallat möte med en förare av motordrivet fordon innebära att föraren lämnar ett alkoholutandningsprov.” Denna ambition uppfylls definitivt inte av ökad användning av s.k. automatisk trafiksäkerhetskontroll (ATK).
I många fall är det omöjligt att identifiera föraren på det foto som kameran tar. Det kan bero på dålig kvalitet. Det kan bero på att registreringsskylten inte går att identifiera. Det kan också bero på att föraren är klädd så att identifieringen försvåras, t.ex. genom olika former av mössor, sjalar e.d.
För att komma åt de fortkörare som man inte lyckas identifiera vill regeringen införa ett ägaransvar. Då måste du som registrerad ägare ange vem som kört din bil vid det aktuella tillfället. Trafikutskottets majoritet har tidigare i betänkande 2002/03:TU4 skrivit att ”enligt utskottet skulle emellertid den automatiska hastighetsövervakningen kunna bli mer effektiv genom att den straffskyldige, exempelvis fordonsägaren, är skyldig att lämna uppgift om föraren.”
Regeringen går nu enligt propositionen vidare med dessa tankar och skall tillsätta en utredare som skall utreda förutsättningarna för att införa någon form av ägaransvar.
Att införa ägaransvar för trafikbrott är, som jag ser det, att gå alldeles för långt och strider helt mot svensk rättstradition. Om det inte går att identifiera föraren på fartkamerans foto är det alltså ägaren som skall ange vem som körde bilen. Det blir ägaren som får betala oavsett vem som körde bilen. Som fordonsägare måste du uppge namn på den eller de som lånat din bil. I det fall det är mer än en person som lånat och åker i bilen måste det dessutom gå att avgöra vem som körde vid det aktuella tillfället. Ägaransvaret måste också innebära att fortkörningar avkriminaliseras, precis som med felparkering. Att köra för fort är då inte längre ett brott, inget körkort kan dras in, utan man betalar bara en avgift för rätten att få köra fortare än tillåtet.
Införandet av ägaransvar vid hastighetsöverträdelse strider mot den svenska rättstraditionen och för tankarna till helt andra system. Den straffskyldige måste vara föraren, alla andra konstruktioner ger felaktiga och otydliga signaler till vägtrafikanterna, eftersom de antyder att ansvaret flyttas från föraren till ägaren av fordonet. Det är den som kör för fort som utsätter sig själv och andra för fara. Det är då obegripligt att ansvaret, i de fall det inte går att identifiera personen på fartkamerans foto, skall vila på fordonsägaren som i bästa välmening lånat ut sitt fordon till sin fru, sina barn eller vänner och bekanta. Detta är i grunden fel. Samma gäller då en arbetsgivare har anställda som kör företagets bilar.
Vi behöver i stället flera närvarande poliser som kan beivra och förebygga brottslighet och felaktigt beteende både i trafiken och i det övriga samhället.
|
Stockholm den 21 juni 2004 |
|
|
Jeppe Johnsson (m) |