Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att psykiatrisk och medicinsk kompetens skall finnas i boende efter avslutad tvångsisolering.
Riksdagen avslår propositionens förslag att upphäva lagen (1987:375) om förbud mot s.k. bastuklubbar och andra liknande verksamheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ekonomiska konsekvenser av förslagen.
Det behövs en ny och mer effektiv smittskyddslag. Samhällets förmåga att reagera snabbt och korrekt när allvarliga hot mot människors hälsa föreligger måste vara god. Samtidigt bör regelverket visa respekt för alla människors lika värde och enskildas integritet. Kristdemokraterna välkomnar de tydliggöranden som propositionen innebär när det gäller både respekten och skyddet för individen.
Kristdemokraterna anser att regeringens proposition i huvudsak innehåller lagstiftningsåtgärder som förbättrar samhällets smittskydd. Det finns dock skäl att kritisera vissa av regeringens förslag och lämna synpunkter gällande några av de åtgärder som regeringen valt att inte föreslå i propositionen.
I propositionen föreslås bl.a. att den som bär en allmänfarlig sjukdom får isoleras om det av omständigheterna klart framgår att den enskilde inte är beredd eller i stånd att frivilligt underkasta sig de åtgärder som krävs för att förebygga eller så långt som möjligt minska risken för smittspridning, eller det finns grundad anledning anta att den enskilde inte följer de förhållningsregler som har beslutats.
Beslut om isolering får endast meddelas om det finns en påtaglig risk för att andra människor kan smittas. Beslut om isolering fattas av länsrätten efter ansökan av smittskyddsläkaren. Isolering får bestå i högst tre månader. Rätten får efter ansökan från smittskyddsläkaren besluta om fortsatt isolering i perioder om högst sex månader åt gången.
Förslagen om tvångsåtgärder är långtgående. Därför behövs klara regler för ingripande av detta slag och varaktigheten av isoleringen.
Snittvårdtiden för de personer som tvångsisoleras i Sverige är 1,5 år, men i enstaka fall har isoleringen pågått i över 10 år. De som tvångsisoleras är till övervägande del psykiskt störda missbrukare, inte sällan med hjärnskador. Ett skäl till att tvångisolering drar ut på tiden är bristen på boenden med fullgott psykiatriskt och medicinskt stöd. Förslaget i propositionen att en stödperson ska utses när den som isolerats begär det är utmärkt, men det räcker inte. Det är även viktigt att en god vård och omsorg finns att tillgå efter tvångsisoleringen. På så sätt ökar möjligheten att tiden för isolering minskas betydligt för den enskilde.
Personer som tvångsisoleras saknar i regel ett naturligt nätverk och stöd. Kristdemokraterna anser att denna aspekt på tvångsisoleringen måste förbättras. Det bör därför ställas krav på att boenden med bättre psykiatrisk vård och annat stöd finns att tillgå. Detta bör ges regeringen till känna.
Regeringen vill upphäva lagen (1987:375) om förbud mot s.k. bastuklubbar och andra liknande verksamheter. Kristdemokraterna anser att lagen bör vara kvar.
I propositionen anförs bl.a.:
Det har inte kunnat beläggas att förbudet i bastuklubbslagen haft den åsyftande effekten på epidemins förlopp. Med hänsyn härtill anser regeringen att ett totalförbud mot bastuklubbar inte längre kan anses motiverat av smittskyddsskäl. Detta innebär dock inte att den på klubbarna utövade verksamheten är riskfri från smittskyddssynpunkt. (s. 187)
Vidare menar regeringen:
Det kan övervägas om det behövs en möjlighet till ingripande om förhållandena i ett enskilt fall är sådana att det kan antas föreligga konkret risk för smittspridning. (s. 187)
I den s.k. bastuklubbslagen förbjuds anordnande av tillställning eller sammankomst till vilken allmänheten har tillträde, om den med hänsyn till utformning, inredning eller beskaffenhet i övrigt av den lokal eller plats där den skall äga rum och den verksamhet som förekommer eller är avsedd att förekomma eller annan omständighet är särskilt ägnad att underlätta för besökare att ha sexuellt umgänge i lokalen eller på platsen med annan besökare.
Vid lagens tillkomst framhölls, enligt propositionen, ”att eftersom hivinfektion utgjorde ett allvarligt hot mot befolkningens hälsotillstånd kunde verksamheter som underminerar arbetet med att begränsa smittspridningen inte godtas. Till sådana verksamheter ansågs bastuklubbarna för homo- och bisexuella män höra, och man fann heterosexuella klubbar med samma inriktning lika farliga.” (s. 186)
Smittskyddskommittén föreslog att bastuklubbslagen skulle avskaffas men ville i stället införa en reglering i ordningslagen (1993:1617) som skulle göra att bastuklubbarna jämställdes med offentliga tillställningar och därmed möjliggöra ingripande i verksamheten om konkret smittrisk föreligger. Detta förslag understöddes i remissomgången av Folkhälsoinstitutet. Regeringen följer inte Smittskyddskommitténs förslag utan föreslår ett avskaffande av bastuklubbslagen utan någon gardering av det slag som kommittén föreslog. Det finns berättigade invändningar mot Smittskyddskommitténs förslag om en reglering i ordningslagen, inte minst beträffande möjligheterna att säkerställa en effektiv tillsyn.
Kristdemokraterna anser att bedömningen att bastuklubbslagen inte haft någon effekt på smittspridningen kan ifrågasättas. Regeringens argumentering är otydlig, eftersom det inte går att vetenskapligt belägga om bastuklubbslagen haft den åsyftade effekten. Det ligger förstås i sakens natur att det inte enkelt kan fastställas vad som hade hänt om förbudet inte införts. Det underlag som redovisas och uppges motivera ett upphävande av lagen är helt otillfredsställande. Och regeringen medger dessutom att bastuklubbarna innebär en ökad smittrisk.
Av Smittskyddskommitténs utredning framgår att det fortfarande förekommer anonymt oskyddat sexuellt umgänge t.ex. på de klubbar som finns i Danmark. Det råder ingen tvekan om att allt tillfälligt oskyddat sexuellt umgänge är riskfyllt ur smittskyddssynpunkt och det gäller i synnerhet om det är anonymt. Informationsplikten för smittade kan svårligen upprätthållas i en miljö som är avsedd för anonyma sexuella kontakter. Dessutom omöjliggörs smittspårning, som är en central del i smittskyddsarbetet.
Kristdemokraterna kan mot ovanstående bakgrund inte ställa sig bakom regeringens förslag om ett avskaffande av bastuklubbslagen utan att regeringen presenterat kompletterande åtgärder i syfte att minska risken för smittspridning. I avvaktan på sådana förslag anser Kristdemokraterna att bastuklubbslagen inte bör upphävas och att propositionen därför bör avslås i denna del.
I redogörelse för propositionens ekonomiska konsekvenser konstateras att: ”regeringens förslag ryms inom nuvarande finansiella ramar för smittskyddsarbetet för såväl stat som kommun och landsting”.
Samtidigt sägs:
De förändringar som föreslås kan ställa krav på ett ökat engagemang från kommunernas och landstingens sida. Man kan dock notera att smittskyddslagens bestämmelser aldrig haft till syfte att avlasta kommunerna och landstingen från det ansvar de har enligt andra lagar.
Kristdemokraterna menar att det säger sig självt att bedömningarna inte är till fyllest eftersom den nya smittskyddslagen kommer att ställa krav på ett ökat engagemang av kommuner och landsting, domstolar och andra myndigheter. Det finns anledning att ifrågasätta regeringens bedömning att endast marginella kostnadsökningar kan uppkomma. Kristdemokrater anser att den socialdemokratiska regeringen måste återkomma till riksdagen med en tydligare och mer genomarbetad konsekvensbeskrivning gällande de ekonomiska konsekvenserna av förslagen. Därefter måste en reglering göras enligt finansieringsprincipen.
|
Stockholm den 28 november 2003 |
|
|
Chatrine Pålsson (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Kenneth Lantz (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
Ulrik Lindgren (kd) |
Torsten Lindström (kd) |
|
Helena Höij (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Sven Brus (kd) |
Olle Sandahl (kd) |