Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om WHO:s Europaregion och European Alcohol Action Plan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om höjda minimiskatter på alkohol.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om sänkta införselkvoter.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om WTO- och GATS-förhandlingarna.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om alkohol som utvecklingshinder.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om Systembolaget.
Riksdagen tillkännager för regeringen om sin mening vad som i motionen anförs om serveringstillstånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om alkoholdrycker i den allmänna handeln.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om alkoholrepresentation.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om marknadsföring av alkoholdrycker.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om alkohol och trafik.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om barn i missbruksmiljöer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om skolans kursplaner i alkohol- och narkotikaundervisning.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om alkohol och kriminalitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om punktnykterhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om kommunalt och frivilligt ungdomsarbete.
1Yrkandena 2 och 3 hänvisade till SkU.
2Yrkande 4 hänvisat till NU.
3Yrkande 5 hänvisat till UU.
4Yrkande 9 hänvisat till KU.
5Yrkande 11 hänvisat till TU.
6Yrkande 13 hänvisat till UbU.
Det finns många skäl till att diskutera alkoholpolitiken och konsekvenserna av denna likaväl som resultaten av vad som sker när alkoholpolitiska instrument avvecklas. Sverige har idag en mycket väl utvecklad uppföljning av alkoholkonsumtionen genom det kvalificerade arbete som utvecklats vid landets ledande alkoholforskningsinstitut, SORAD. Vi kan följa försäljnings- och konsumtionsutvecklingen månad för månad. Vi kan därmed konstatera att alkoholkonsumtionen nu nått samma nivå som för 100 år sedan. Det har varit hundra år av diskussion och åtgärder för att minska konsumtionen och därmed skadorna. Det har varit 100 år av relativt få alkoholskador ur ett internationellt perspektiv. Långt innan totalkonsumtionsteorin hade lanserats fanns det i stora grupper kunskap om detta förhållande, dock utan att den då var vetenskapligt belagd och det har format den svenska alkoholpolitiken.
Konsumtionen och skadorna har begränsats med hjälp av alkoholmonopolen, punktskatt på alkohol, informations- och upplysningsinsatser, en noggrann kontroll över restauranger med serveringstillstånd, och inte minst vård av alla dem som drabbats av alkoholskador och social utslagning. Den nationella handlingsplan som riksdagen fastställt måste med hänsyn till den kraftiga ökningen av konsumtionen kontinuerligt revideras. Vidare bör regeringen kontinuerligt undersöka vilka åtgärder som är möjliga att vidta utan att onödiga konflikter med EU:s regelverk uppstår.
Genom det svenska medlemskapet i Europeiska unionen, EU, har flera grundläggande inslag i den svenska alkoholpolitiken försvagats. Det mest påtagliga är de gränsvärden som satts för införsel av alkohol för privatbruk. Volymen motsvarar ungefär vad en svensk i genomsnitt konsumerar under drygt 2,5 år. Vid varje inresa från ett EU-land kan kvantiteten tas in. Genom att ett antal medborgare inte använder den lagliga införselkvoten enbart för privat bruk utan också för att sälja till underåriga och överlåta till bekanta uppstår också problem.
Medlemskapet i EU får inte innebära att man från svensk sida skyller på detta när man avstår från att vidta åtgärder där beslut kan fattas såväl nationellt som på lokal nivå. Svensk alkoholpolitik kan fortfarande bedrivas inom en rad områden och här spelar självklart ett bra samspel, mellan å enda sidan riksdag och regering, och å andra kommunerna stor roll. Det finns en rad insatser som kan göras oberoende av EU:s regelverk. Ett av grundproblemen är förstås att EU:s beslut i första hand tar sikte på reglerna för den fria rörligheten för varor, medan Sveriges alkoholpolitiska beslut utgår från ett folkhälsoperspektiv.
Ett av de verkligt stora hoten är att mycket av den ökade konsumtionen sker bland unga människor. Unga män har idag en alkoholkonsumtion som vida överstiger den genomsnittliga konsumtionen. Tidig alkoholdebut och hög konsumtion kommer att på sikt bidra till ökade skador och social utslagning.
Vår utgångspunkt är att ett samhälle som vill slå vakt om sina medborgares hälsa inte kan göra detta utan att göra en seriös genomgång av vilka metoder som ska användas för att begränsa de höga alkoholskadorna. Vi anser att det är oacceptabelt med 300 000 alkoholmissbrukare, att det är för mycket med de fem personer runt varje missbrukare som drabbas av ett indirekt missbruk, att det är för mycket att 200 000 barn lever i missbruksmiljöer, att det är för mycket att mer än 5 000 människor årligen går en för tidig död till mötes som en följd av alkoholkonsumtion, att det är för mycket att runt 70 % av alla våldsbrott är alkoholrelaterade och att det finns 14 000 risker per dygn att möta en berusad förare i trafiken. Till detta kan läggas olycksfall i trafik, sjö- och badliv och vid färd med snöskotrar där alkoholpåverkan är den enskilt största dödsorsaken.
Alkoholen är en tung belastning på samhällets socialvård, sjukvård, arbetsliv och vår gemensamma ekonomi. De krafter som verkar för en ökad tillgänglighet och därmed ökade alkoholskador bör också bidra med förslag om hur de ökade kostnaderna ska finansieras.
Sverige får inte resignera inför bristerna i många EU-länders alkoholpolitik och den påverkan detta har på möjligheten att uppnå enighet kring en mer restriktiv inriktning. De ekonomiska intressena i alkoholhanteringen är mycket starka och har givits ett alltför stort spelutrymme i framförallt de vinproducerande länderna i Sydeuropa. Detta påverkar också EU:s politik, även om den genom Amsterdamfördraget tillkomna artikel 152 förpliktar till radikala insatser.
Men samtidigt vaknar också i dessa länder och i EU:s organ insikten om alkoholens skadeverkningar. Vid WHO:s konferens om ungdomar och alkohol i februari 2001 i Stockholm, klargjordes hur alkoholkonsumtionen ökar bland Europas ungdomar och hur benägenheten att berusa sig ökat även i länder med en kulturellt betingad negativ syn på berusning. Problemen betraktas med allt större allvar på politisk nivå. Den deklaration som antogs vid konferensen är tydlig i sina uppmaningar till en mer restriktiv politik.
I anslutning till WHO-konferensen i februari 2001 föreslog Sverige i ministerrådet att det skulle uppdras åt EU-kommissionen att utarbeta ett förslag till en EU-strategi för att minska alkoholskadorna. Beslutet blev i enlighet med förslaget. Vi har emellertid med oro mottagit information om att arbetet med utarbetandet av denna strategi inte fortgår i den takt som är nödvändig, varför riksdagen bör uppmana regeringen att verka för att arbetet återupptas och påskyndas.
Inom stora delar av EU och främst jordbrukspolitiken har vin kommit att betraktas som ett livsmedel. Detta har medfört att vinodlingen erhåller ett omfattande ekonomiskt stöd samtidigt som en överproduktion tillåts. Detta i sin tur för med sig s k krisdestillering, d.v.s. vin omvandlas till teknisk sprit, som också medför bidragskrav. Den svenska regeringen bör verka för en avveckling av bidrag till vinproduktion samt att motsvarande belopp används för folkhälsoarbetet.
Det är angeläget att Sverige inom EU aktivt verkar för en restriktiv linje i alkoholpolitiken och att WHO:s ”European Alcohol Action Plan 2000–2005”, liksom ”Declaration on Young People and Alcohol” från Stockholmskonferensen 2001, får utgöra väsentliga delar av basen för EU:s engagemang i alkoholpolitiska frågor.
55 000 unga under 29 år dör årligen i Europa som följd av alkoholrelaterade skador. Vart fjärde dödsfall i den åldersgruppen kan hänföras till alkoholrelaterade skador/olyckor. Det framgår av en WHO-rapport som bland annat diskuterades på den WHO-konferens som regeringen var värd för under ordförandeskapet i EU våren 2001. Konferensen var en uppföljning av 1995 års alkoholkonferens i Paris. Tyngdpunkten lades denna gång på ungdom och alkohol och det var säkert en taktiskt riktig bedömning. Samtidigt så känns de 55 000 för tidigt döda unga som utslag av att vuxenvärlden inte vill eller kan skapa kontroll över de ungas tillgång till alkohol. I ett framtida Europa måste alkoholdödligheten reduceras och då med särskild betoning på ungdom. Sverige bör med sin ambition kring utvidgningen av EU också agera kring alkohol- och narkotikapolitiska frågor. Det är tveklöst så att alkohol- och narkotikaproblemen i flera öststater är omfattande och det kommer att krävas stora insatser för att begränsa konsumtionen, men också att öka medvetenheten om problemens uppkomst och utveckling. Detta är ett starkt motiv för att också ge stöd till WHO:s Europaregion för att de ska kunna arbeta med att implementera European Alcohol Action Plan i de blivande medlemsländerna i EU.
Vidare bör regeringen ta initiativ gentemot WHO:s Europaregion för att de europeiska alkoholkonferenserna ska kunna fortsätta.
WHO:s Europaregion har under många år varit offensiv i sitt agerande och European Alcohol Action Plan är ett exempel på detta. Nu dras offensiven av ekonomiska skäl ner. Sverige bör därför agera med politisk kraft och ekonomiska insatser för en fortsatt offensiv hållning från WHO:s sida när det gäller att implementera en alkoholpolitik som bidrar till en ökad folkhälsa.
Det är väl känt, och detta stöds av forskningen på området, att priset på alkohol – liksom på de flesta andra produkter – har mycket stor betydelse för den totala konsumtionen och därmed också för skadeverkningarnas omfattning. Priset är ett av de få effektiva instrument som samhället förfogar över för att motverka en alltför hög alkoholkonsumtion. Realpriset på alkohol har under det senaste decenniet sjunkit med ungefär tjugo procent.
Den handlingsplan som antogs av Världshälsoorganisationens (WHO) Europaregion i Florens 1999 anger kontroll av alkoholens tillgänglighet och användning av prisinstrumentet som väsentliga faktorer för folkhälsan. I handlingsplanen uttalas att länderna bör bedriva en skattepolitik som garanterar ett högt pris på alkohol med en koppling till alkoholstyrkan. Det bör vara naturligt att inte endast medlemsländerna utan även EU känner det angeläget att följa denna European Alcohol Action Plan 2000–2005.
EG-direktiven 92/83 (om harmonisering av strukturerna för punktskatter på alkohol och alkoholdrycker) och 92/84 (om tillnärmning av punktskattesatser på alkohol och alkoholdrycker) får inte tillåtas motverka en förbättrad folkhälsa i Europa. Direktiven tillkom före Amsterdamfördraget och står när det gäller skattesatserna på alkohol inte i samklang med Romfördragets artikel 152, som anger att ”en hög hälsoskyddsnivå för människor skall säkerställas vid utformning och genomförande av all gemenskapspolitik och alla gemenskapsåtgärder”.
Den enligt direktivet 92/84 lägsta tillåtna skatten på vin är 0 euro, medan för öl gäller 1,87 euro per hektoliter öl och volymprocent och för spritdrycker 550 euro per hektoliter ren alkohol. Minimiskattenivåerna på alkohol är alltför låga. Särskilt gäller detta vin och öl varav vin inte behöver belastas med någon som helst skatt. Detta utnyttjas i dag av ett antal vinproducerande länder. Genom sin konstruktion kan punktskattereglerna också användas av ett vinproducerande land för att missgynna öl och sprit som produceras i andra länder.
Normalt håller öl en lägre alkoholhalt än vin, varför minimiskattereglerna redan på den grunden kan ifrågasättas. Att de dessutom kan användas aktivt som konkurrensskydd för vin är uppenbart. En översyn och justering är nödvändig. EU-kommissionen har för något år sedan genomfört en översyn, som i sina preliminära slutsatser bl.a. innehöll förslag om minimiskatter även för vin. Förslaget mötte dock sådant motstånd från vissa ledamöter i kommissionen att det ännu inte resulterat i något slutligt ställningstagande.
Den svenska beskattningsmodellen har starkt vetenskapligt stöd och ligger i linje med EG-fördragets folkhälsostadganden liksom intentionerna i European Alcohol Action Plan 2000–2005. Det är en viktig svensk uppgift att verka för att EU inför och tillämpar regler som minskar den alltför höga och skadliga alkoholkonsumtionen.
Riksdagen bör uttala dels att Sverige bör göra en framställan till EU att det skall införas en positiv minimiskatt på vin, dels att punktskatterna skall höjas för samtliga slag av alkoholdrycker och vara relaterade till graden av alkoholstyrka.
Sverige bör verka för sänkta kvoter för privatpersoners införsel av alkohol från ett EU-land till ett annat. De nuvarande kvoterna är alltför höga för att möjliggöra för enskilda länder att föra en folkhälsobaserad prispolitik. Den kvantitet alkohol för personligt bruk som får tas med av resande från ett annat EU-land utan belastning av punktskatt i det land till vilket den förs, framstår som klart överdimensionerad och överstiger en rimlig genomsnittskonsumtion. Kvantiteten motsvarar 2,5 gånger den årliga svenska genomsnittskonsumtionen. Inget enskilt land i världen uppvisar en så hög per capitakonsumtion som EU:s kvoter innebär per resetillfälle!
Införselkvoternas officiella funktion är att utgöra riktpunkt för ländernas tullmyndigheter för när en viss kvantitet skall betraktas som avsedd för personligt bruk. Den verkliga funktionen har emellertid blivit att verka i skatteharmoniserande riktning. Detta sätter en stark skattepress på de länder som för en alkoholskattepolitik baserad på folkhälsoperspektiv.
Kvoterna bör i ett första steg sänkas med två tredjedelar (sprit till 3 liter, starkvin till 6 liter, vin till 30 liter och öl till 33 liter). Även med den föreslagna sänkningen kommer den tillåtna mängden för vin och öl att vara mycket hög och kan därför justeras ytterligare om det visar sig behövligt.
Genom samverkan av höjda minimiskattenivåer och sänkta införselkvoter, kan ett viktigt steg tas mot en alkoholpolitik som närmar sig vad som är syftet med EG-fördragets artikel 152.
World Trade Organization (WTO) verkar för ökad frihandel och minskade regleringar från staternas sida. Genom GATS-avtalet (General Agreement on Trade in Services) verkar man för minskade regleringar i medlemsstaterna när det gäller handel med tjänster. Detta kan vara angeläget på många områden, men kan när det gäller alkoholområdet, komma i konflikt med många staters önskan att reglera alkoholhandeln i folkhälsans intresse.
I ogynnsamma fall finns det t.ex. risk för att GATS-avtalets bestämmelser kan ges en sådan tolkning att de kommer i konflikt med nationella regler som gäller t ex tillståndsgivning för alkoholförsäljning, statliga monopol på alkoholområdet, lagstiftning som rör alkoholreklam, alkoholinformation och vård av missbrukare.
I debatten om GATS-förhandlingarna har förekommit uppgifter om att EU i förhandlingarna skulle ha framfört krav på att de amerikanska och kanadensiska alkoholmonopolen skulle avvecklas. Det har också hävdats att USA som svar på detta har krävt att europeiska alkoholmonopol skulle avvecklas. Det har även hävdats att andra alkoholpolitiska instrument skulle kunna försvagas på grund av krav som har framförts i förhandlingarna, eller på grund av underlåtenhet att begära undantag för dem.
Det har varit svårt att få besked om vilka förslag som har framförts från de olika parternas sida. Detta är naturligtvis otillfredsställande från demokratisk synpunkt. Även rättsläget och riskerna för påverkan på den svenska alkoholpolitiken har varit svår att klarlägga. Men även om Sverige inte skulle beröras, är det naturligtvis otillfredsställande om Sverige genom EU står bakom krav på andra länder att genomföra försvagningar av alkoholpolitiken som vi själva inte är beredda att genomföra, med hänvisning till att de skulle öka alkoholskadorna.
Det kan nämnas att Kanadas GATS-förhandlare, som svar på framställningar från folkhälsoorganisationer, har utlovat att Kanada skall utesluta alkohol ur alla krav eller utfästelser som framförs i den nu pågående förhandlingsrundan.
Riksdagen bör med hänvisning till det anförda begära att regeringen offentliggör alla förslag som har framförts från Sveriges, EU:s och andra parters sida i GATS-förhandlingarna, som kan ha betydelse för WTO-staternas möjlighet att föra en aktiv och restriktiv alkoholpolitik.
Med hänsyn till att andra värden, framför allt strävan att begränsa alkoholskadorna, har större betydelse på alkoholområdet än fri konkurrens, frihandel och andra kommersiella friheter, bör Sverige verka för att handel och tjänster som rör alkoholdrycker helt undantas från GATS-avtalet.
Behovet av bistånd till utvecklingsländer är stort och i Sverige råder en stor enighet om detta. Allt för att skapa drägligare livsvillkor för människor som lider. Alkohol som utvecklingshinder är ett område som behöver större uppmärksamhet. Erfarenheterna hos organisationer som arbetar med problemet är att det internationella alkoholkapitalet är snabbt att etablera bryggerier i utvecklingsländerna. Det friska vatten som finns används många gånger i första hand till att brygga öl. Den internationella ägarkoncentrationen i alkoholindustrin bidrar starkt till exponeringen av alkohol gentemot länder i Asien, Afrika och Sydamerika. Kina är tillsammans med Indien med sin enorma befolkning just nu utsatt för en kraftig exploatering för att finna och vinna nya marknadsandelar. Företagen använder i sin reklam ofta starkt suggestiva bilder och texter som talar om alkoholens näringsinnehåll och nödvändighet för att kunna leva ett rikt liv. Någon realistisk kunskap om alkoholens negativa verkningar på samhälle och individer förmedlar inte alkoholindustrin. Samtidigt som alkoholen för vissa stater blir en av de få säkra inkomstkällorna. Alkoholen bidrar effektivt till att minska engagemang och utvecklingstakt. Sverige bör arbeta för att alkohol i handeln och export inte betraktas som vilken vara som helst utan som det beroendeskapande medel den är. Vidare bör man verka för att folkhälsomässig hänsyn förs in i handelsavtalen.
Genom stöd till frivilligorganisationer förmedlat av Sida, bör biståndsländer stimuleras till att utveckla program för att skapa förutsättningar för att kunna avstå från att producera alkohol. Till detta bör insatser göras för att stimulera inhemsk forskning. Också på internationellt plan är forskning nödvändig, inte minst om alkoholindustrins påverkan på samhällsutvecklingen i tredje världen.
Detaljhandelsmonopolet för alkoholdrycker måste bevaras. EG-domstolens utslag om att monopolet är viktigt för den svenska folkhälsan är betydelsefull. Att det finns inhemska kommersiella krafter som vill avveckla monopolet och släppa alkoholförsäljningen mer eller mindre fri vittnar bara om de starka ekonomiska intressen som styr alkoholhanteringen och hur de är beredda att agera. Motivet för Systembolaget är att så långt som möjligt undvika konkurrens och prispress och att kunna kontrollera handeln. En av alkoholens effekter är att den är beroendeframkallande och det är ett starkt skäl till att begränsa tillgången. Monopolet bidrar också till att upprätthålla en striktare kontroll av åldersgränser, att försäljning inte sker till missbrukare och att de vinstmedel som bolaget levererar in kan användas till vård, rehabilitering och upprustning av socialvård. Monopolet ska ge en bra service, men avstå från konsumtionsstimulerande insatser. Staten bör som ägare verka för att de mål som riksdagen har ställt upp också genomsyrar Systembolagets verksamhet.
Antalet serveringstillstånd för restauranger, barer och pubar har ökat kraftigt. Vid årsskiftet låg antalet runt 11 600. Också caféer och andra serveringsställen ges tillstånd och de alkoholfria miljöerna reduceras. En allmän uppstramning av tillståndsgivningen är önskvärd. Lönsamheten blir ibland för låg i den på vissa håll överetablerade branschen och alkoholservering är den enda möjligheten att få en lönsamhet. Alkoholen är en dålig vara att konkurrera med och det råder knappast någon tveksamhet om att konkurrensen leder till osunda inslag om inte kundkretsen är tillräckligt stor för lönsamhet. Operation krogsanering i Stockholm har visat på såväl brister i hanteringen av alkoholservering som hur näringsidkare tänjer alkohollagen. Man har också genom Stadprojektet medverkat till utbildning av krögare och personal som haft en god inverkan. Detta förhållande hindrar inte att antalet krogar och platser på krogar sannolikt är för stort. Ett tydligt inslag av en alkoholpolitisk bedömning av serveringstillstånden bör införas i alkohollagen.
Försäljning av folköl i allmänna handeln är egentligen problem bara ur ett perspektiv. Det är att kontrollen av åldersgränsen 18 år inte följs. Underåriga skaffar lätt folköl i stora mängder genom de försäljningskanaler som finns och det starkare folkölet, 3,5 volymprocent, utgör i många fall tonåringars inkörsport till mer avancerade alkoholvanor, liksom till tidiga möjligheter till berusning. Under senare år har också nya söta drycker, s k alkoläsk, som av bryggerierna kallas maltbaserade och därmed betraktas som öl kommit ut på marknaden. Drycken har trots sin maltbas olika fruktsmaker och har kommit att bli en synnerligen populär ungdomsdryck, inte minst bland flickorna. Alkoläsken skulle om den inte anges som maltbaserad, vara vin och då säljas genom Systembolaget. I många av de inköpstester som gjorts av folköl visar det sig att underåriga får handla i upp till 70 % av butikerna. Undersökningarna har genomförts av såväl ungdomsorganisationer, som av kommunala alkoholhandläggare och länsstyrelsernas tillsynsenheter. Resultaten visar dessvärre inte på några tydliga förbättringar. Berörda butikskedjor, bensinstationer etc. måste ges starka incitament för att upprätthålla lagens intentioner. Regeringen bör ta initiativ till en skärpt lagstiftning. Att sälja alkohol till underåriga är ett allvarligt brott och ska leda till försäljningsförbud och böter.
Många använder alkoholen som avkoppling och för att förhöja värdet av en god måltid. För andra är den en källa till bekymmer. I det här sammanhanget vill vi accentuera alkoholen i anslutning till representation. Representationen som ju inte bara är en alkoholpolitisk fråga utan kan också vara ett viktigt inslag i våra företags, kommuners och landstings och andra offentliga institutioners arbete för att knyta och upprätthålla goda affärs- och arbetsrelationer. För att det goda syftet ska uppnås måste en stark restriktivitet iakttas när man bjuder på alkoholdrycker.
För oss som politiker och förvaltare av offentliga medel finns alltid särskilt starka motiv att vara försiktig med hur dessa används. Riksdagen beslutade förra året ”att stat och kommun även fortsättningsvis bör visa stor återhållsamhet med alkoholservering vid offentlig representation”, 2002/03:KU23.
Då och då nås vi via medierna om att denna restriktivitet satts ur spel. Vi tror att detta kan vara en anledning till den kritik som vi som politiker till och från utsätts för.
Av de instrument som inryms inom alkoholpolitiken är beskattningen det mest effektiva för att kontrollera alkoholkonsumtionen. För närvarande utsätts den svenska alkoholbeskattningen för en kraftig påfrestning genom sänkningar av spritskatten i Danmark. Också Finland har signalerat om sänkta skatter på sprit. Frågan är om man kan ha olika nationella nivåer på alkoholskatterna eller om vårt medlemskap i EU automatiskt tvingar fram en harmonisering av punktskattesystemet. Internationella jämförelser visar att det finns möjligheter att ha olika beskattningar. I USA ligger beskattningen på delstatsnivå och skapar mycket begränsade gränshandelsproblem. Vår bedömning är att Sverige bör värna sina alkoholskatter men samtidigt verka för att minimiskatter av alkohol införs inom samtliga EU-länder.
Marknadsföringen av alkoholdrycker bör om möjligt helt avvecklas. Den dom i Marknadsdomstolen som öppnat för annonsering och reklam för alkoholprodukter, leder inte mot det mål som riksdagen ställt upp och som syftar till att minska alkoholkonsumtion och skador. Alkoholreklam har en inte obetydlig inverkan på konsumtionen och därmed på alkoholskadorna.
Anledningen till att begränsa marknadskrafternas utrymme inom marknadsföringen av alkohol är att privat vinstintresse och konkurrens medverkar till ökad konsumtion. Konkurrens och privat vinstintresse är väsentliga ekonomiska drivkrafter inom de flesta affärsområden. Följaktligen är det olämpligt att släppa marknadskrafterna fria inom ett område som från folkhälsosynpunkt inte bör expandera utan tvärtom minska.
Alkoholbranschen satsar på en strategisk, långsiktig attitydpåverkan. Den vill påverka den allmänna opinionen i syfte att öka försäljningen av alkoholprodukter.
De båda utredningarna Alkoholreklam i tryckta skrifter i ett folkhälsoperspektiv, SOU 2003:69, och Alkoholbranschens idrottssponsring och alkohol vid ungdomsevenemang m.m., SOU 2003:65, har lämnat genomtänkta förslag för att komma tillrätta med vissa missförhållanden på området, som t ex den förtäckta starkölsreklamen. Förslagen bör läggas till grund för en förbättrad lagstiftning.
Sveriges promillegräns på 0,2 är en tydlig markering från samhällets sida att trafik och alkoholpåverkan inte kan förenas. Trots att de flesta är väl medvetna om riskerna med att köra bil i alkoholpåverkat tillstånd beräknas antalet fyllekörningar till över 5,5 miljoner per år enligt beräkningar från Vägverket. Den av riksdagen fastställda nollvisionen i trafiken är också den långt borta.
Alkoholkonsumtionen ökade i Sverige mellan 1994 och 2002 med 30 procent medan antalet alkoholrelaterade dödsfall i trafiken ökat med 40 procent. Detta visar på ett klart sätt att den alkoholpolitiska nedrustningen ger allvarliga effekter på antalet dödade i trafiken.
Samhällets sociala nedrustning under 1990-talet kan också ha spelat en roll till att antalet alkoholrelaterade olyckor ökat i trafiken.
Flera studier visar också att ålder och inblandning i alkoholrelaterade olyckor spelar stor roll. De flesta fyllekörningar görs av ungdomar i åldern 18–24 år, där vi också vet att alkoholkonsumtionen är som högst.
Kraftig opinionsbildning bör sättas in i trafikskolorna, men också i gymnasieskolan och i folkrörelser bör frågan ges prioritet. Det går inte att nog understryka vikten av ett personligt ställningstagande mot att köra eller åka med berusade förare.
Försöken med alkolås som visat sig vara mycket framgångsrika måste i framtiden övergå till standard i bilarna, på samma sätt som det finns krav på bälte idag. Flera modeller har utvecklats och allt tyder på större säkerhet samtidigt som användningen blir smidigare. I avvaktan på att alla bilar kan utrustas med alkolås bör fordon i yrkestrafik prioriteras. Till dess att alla bilar är utrustade med alkolås måste upptäcktsrisken öka genom att ytterligare förstärka och utöka antalet utandningsprov som genomförs av polisen. Dock kan aldrig de tekniska lösningarna ersätta den enskildes ansvar att i trafiken alltid vara alkoholfri.
Genom att konsumtionen av alkohol ökar så medför det dessvärre också att antalet barn som växer upp i missbruksmiljöer kommer att öka. Redan år 2000 beräknade docenten i samhällsmedicinsk forskning om barn Dagmar Lagerberg tillsammans med Claes Sundelin, professor i socialpediatrik, att närmare 200 000 barn upp till 17 år lever i en miljö med minst en missbrukande förälder. Det innebär att i varje klass finns det 3–4 barn som lever under otrygga omständigheter och som t.ex. inte vet om de får middag efter skolans slut eller om de kan göra sina hemuppgifter. Studiens resultat grundas på uppgifter från sjukvårds-, missbruks- och kriminalanteckningar om alkohol- och/eller drogrelaterade sjukdomar.
Dessa barn lever under omständigheter som knappast kan ingå i begreppet välfärdssamhälle. De döljer, de får avstå från sin barndom för att hjälpa sina föräldrar och de förlorar mycket av sin skolgång.
Med denna kunskap borde vi i ett första skede sätta in särskilda resurser för att ge stöd till dessa barn. Vidare måste alkoholpolitiska insatser alltid beakta de effekter de får på barn. All lagstiftning bör ha en tydlig barnprofil, inte minst den alkoholpolitiska.
Myndigheten för skolutveckling och Statens folkhälsoinstitut har i september 2003 lämnat sin redovisning av ett regeringsuppdrag, dnr 51-2002:2643, ”Insatser i skolan som stärker hälsofrämjande skolutveckling och förebyggande alkoholskador och narkotikamissbruk”.
Utredningen framhåller olika åtgärder och faktorer som krävs för att det drogpreventiva arbetet ska bli framgångsrikt och hänvisar till nationella och internationella forskningsresultat.
Utredningen markerar att det är flera områden som måste samverka för att det drogpreventiva arbetet ska ha framgång och det gäller bland annat:
Samverkan skola–föräldrar
Skoltrivsel
Elevhälsan
Strukturerad fritidsverksamhet
Insatser mot skolk
Stöd av jämnåriga och vuxna
Utredningen konstaterar, att för att lyckas med det drogpreventiva arbetet, behövs en översyn av kursplanerna. I kursplanernas skrivningar om tobak, alkohol och narkotika finns i stort sett enbart ett biologiskt perspektiv. När området omnämns är det i form av formuleringar som att eleverna ska få kunskap och kännedom om drogernas inverkan på hälsan. Här behövs också kunskap om alkoholens sociala verkningar, om alkohol- och narkotikapolitik och om samhällets kostnader för alkohol-, narkotika- och tobaksbruk. Dessutom måste läromedel finnas som är anpassade efter kunskapsområden för varje ämne.
I bilagan till regeringsbeslutet 2002-06-19, framhålls: ”Undervisningen om alkohol, narkotika och andra droger behöver sättas in i ett skolutvecklingsperspektiv, där bland annat läroplanens uppdrag till rektor om de ämnesövergripande kunskapsområdena beaktas, liksom arbetet med de grundläggande värdena. En översyn kan i denna del behövas också vad gäller läroplanerna.” Denna översyn bör utvidgas till att se över riktlinjer och styrdokument som ger vägledning om hur rektor kan arbeta med de ämnesövergripande kunskapsområdena och vilka mål som förväntas samt en översyn av kursplanerna.
En av de enskilt viktigaste anledningarna till att minska alkoholkonsumtionen är att mycket våld i samhället är alkoholrelaterat. Mycket av den allmänna otrygghet som finns i samhället återspeglar sannolikt effekterna av den kraftigt ökande alkoholkonsumtionen.
Sambandet mellan alkohol och brottslighet är starkt. Särskilt starkt är sambandet med våldsbrott. I CAN:s rapport 2003 konstateras att i Sverige nästintill 70 % av de inblandade i våldshandlingar är alkoholpåverkade. För offren är siffrorna ca 40 %. Siffrorna är mycket stabila under en längre tid. Brottsförebyggande rådet konstaterar i sin rapport BRÅ 2001:10 när det gäller dödligt våld ”att trots osäkra siffror så kan man konstatera att en stor del av gärningsmännen är alkoholmissbrukare”, vidare att ”en viktig åtgärd är att minska missbruket och de levnadsomständigheter som missbrukarna lever under”. Detta handlar om det riktigt grova våldet.
Till detta kan läggas kvinnomisshandel som blir grövre vid alkoholpåverkan, bråk i krogköer, i anslutning till att krogarna stänger, inne på krogarna och alkoholrelaterat våld i anslutning till fotbollsmatcher m.m.
En sällan beaktad aspekt på våldet är de stora kostnader som polis och rättsväsende belastas med. En kraftig sänkning av alkoholkonsumtionen är en väsentlig åtgärd för att reducera brottsligheten och frigöra polisen för att bekämpa annan brottslighet.
I vissa situationer och under vissa omständigheter är det särskilt viktigt att man avstår från alkohol. Det finns dels långsiktiga motiv, dels mer kortsiktiga. Skälet till punktnykterhet är att i vissa livssituationer är behovet av nykterhet mer tydligt än i andra sammanhang. Vi har nämnt trafiken där alkoholen är en anledning till att noll-visionen inte uppnås.
Under graviditeten påverkas fostret av moderns alkoholkonsumtion och detta kan ge upphov till allvarliga fosterskador. Olika rapporter anger att antalet gravida som avstår från alkohol minskar.
I drunknings- och båtolyckor är alkoholen en tydlig riskfaktor och särskilda insatser bör vidtas såväl på olika områden för att öka kunskapen samtidigt som samhället genom lagstiftning ger tydliga signaler om att kombinera alkohol och båtliv inte är gott sjömanskap, då man utsätter inte bara sig själv, utan också andra för stora risker. Vidare bör samma regler som gäller för trafiknykterhet på land införas till sjöss.
Idrotts- och friluftsliv bör också vara alkoholfria zoner då aktiviteter inom dessa områden engagerar stora ungdomsgrupper. Målsättningen är att barn- och ungdomsåren ska vara helt alkoholfria.
Det senaste decenniet kan knappast anses ha varit en bra period för utveckling av den lokala ungdomsverksamheten, vare sig kommunalt eller i folkrörelsernas och ungdomsorganisationernas regi.
Mycket av skulden till denna utveckling kan tillskrivas den ekonomiska åtstramning som gällt, inte minst i kommunerna. Den ledde till indragna fritidsgårdar, minskade bidrag till ungdomsorganisationer, avvecklade bidrag till andra folkrörelser och till samlingslokaler.
Mer strul, mer småkriminalitet, snatterier och ibland också mobbning och våld kan troligen förklaras med detta.
Det har blivit svårare att engagera ledare och när samhällets stöd enbart blir moraliskt och verbalt utan ekonomisk uppföljning, sviktar engagemanget hos många. Det finns goda skäl för samhället att stötta frivilligorganisationerna också i tider av nedgång. Att säkerställa resurser är ett viktigt inslag i arbetet för att engagera fler i frivilligarbete och att stärka organisationerna i deras utvecklingsarbete för demokrati och för deras grundfrågor, insatser som i förlängningen fördjupar arbetet mot ökande alkoholkonsumtion och dess negativa aspekter. Ett sådant allmänt verksamhetsstöd för att stödja för-
eningsverksamheten och upprusta samlingslokaler är även angeläget.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Agneta Lundberg (s) |
|
|
Nils-Erik Söderqvist (s) |
Anita Brodén (fp) |
|
Annelie Enochson (kd) |
Holger Gustafsson (kd) |
|
Rolf Olsson (v) |
Karin Thorborg (v) |
|
Birgitta Carlsson (c) |
Lotta N Hedström (mp) |