Motion till riksdagen
2003/04:So644
av Anne Marie Brodén (m)

Åtgärder mot ohälsa


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till försöksverksamheter med medicinska hälsoklubbar (Medical Health Clubs).

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att en avgränsad del av de skattemedel som allokeras till försäkringskassan för rehabiliterande verksamhet tas till denna verksamhet.1

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett institut för integrativ medicin skapas med erforderliga resurser för att undervisa, utbilda, initiera forskning och certifiera både sjukvårds- och komplementärmedicinsk personal.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att utvärdera effekterna av integrerad medicin med avseende på hälsa och välbefinnande och kostnadseffektivitet.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av internationella nätverk som kan berika den svenska sjukvården i dessa sammanhang.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av proaktiva och integrerade arbetssätt, vilka bidrar till ökad folkhälsa och ökat välbefinnande för att reducera ohälsa och illabefinnande.

1Yrkande 2 hänvisat till SfU.

Motivering

Att bli förstådd som en helhet, lyssnad på och tagen på allvar innebär att man sätts in i ett sammanhang – då minskar ohälsan.

Det stigande ohälsotalet bland Sveriges befolkning utgör inte bara ett stort folkhälsoproblem, utan har kommit att bli den i särklass största ekonomiska belastningen inom svensk ekonomi, som i sin tur tvingar fram svåraccepterade besparingar inom en rad områden av offentlig sektor. Dessa besparingar slår hårt och konsekvenserna har varit förödande inom många samhällsområden i ett redan hårdnande samhällsklimat. Den senaste tiden har dessa konsekvenser kritiserats livligt inom både media och politik.

Antalet långtidssjukskrivningar och förtidspensioner har inte minskat även om det kan anas en minskande trend av korttidssjukskrivningar i RFV:s senaste rapporter. Detta innebär en trojansk häst i den svenska budgeten. Hur man än planerar neddragningar och besparingar, så äts dessa upp av ett okänt antal ökningar av långtidssjukskrivna. I oktober 2003 har RFV kommit med ett förslag, att sjukskrivningar skall få finnas under enbart ett år. Men vad händer sedan? Den frågan är inte besvarad. Det måste alltså till preventiva åtgärder för att människor inte skall hamna i sjukskrivningar och sedan mycket proaktiva rehabiliteringsåtgärder redan inom den första månaden av sjukskrivning. Inget av dessa finns idag inom sjukvårdsutbudet.

Bakom ohälsotalen finns ett utbrett illabefinnande, som sjukvården är dåligt rustad för att ta hand om. Den svenska sjukvården har varit och är fort­farande organiserad för att ta hand om diagnostiserade sjukdomar och skador. All utbildning av sjukvårdspersonal, som till exempel läkare, sjuksköterskor, undersköterskor m.fl., har varit inriktad på detta, liksom själva innehållet i de olika verksamheterna inom sjukvårdsorganisationerna. Alltså att ta hand om sjukdomar och skador när de väl har uppstått. Då är det ofta för sent, och preventionsinsatser skulle i många fall ha kunnat förhindra sjukdomarnas och skadornas uppkomst.

Denna ohälsa och detta utbredda illabefinnande handlar om så mycket mer än medicinska diagnoser och ev. möjlig behandling för dessa diagnoser. Det är ett försnävat och lineärt perspektiv som inte ser hela människan och som utesluter viktiga och möjliga förutsättningar att skapa hälsa och/eller att återställa den hälsa och det välbefinnande som har gått förlorad. Det saknas ett helhetsperspektiv på människan och vad som befrämjar hälsa. I avsaknad av detta holistiska synsätt blir människan reducerad till ett organ, eller en diagnos. Detta i sig skapar också felaktiga signaler till den individ som söker hjälp inom sjukvården. Individen känner sig inte sedd, tagen på allvar, lyssnad på eller bekräftad av en alltmer jäktad sjukvårdspersonal. Det kan vara värt att notera att verbet ”att se” på latin heter ”spectare”. Att bli sedd är sålunda att ”få respekt”.

Vi har idag – och det har också varit en medveten politisk strävan att skapa – en allt kunnigare befolkning som ställer medvetna frågor och kräver kunniga svar. Det har setts som en viktig del i den demokratiska samhällsfostran. När den gamla auktoritetstron och det auktoritära samhället försvann med sina tydliga yttre gränser, som också byggde på en gemensam värdegrund (etos) och etik och moral, ersattes det inte av ett inre ansvarstagande hos den enskilda individen. Detta har lett till en osäkerhet och en oklarhet i många fall där människor upplever sig ha hamnat i kläm mellan olika välfärdssystem som inte längre levererar det som de skall eller som förväntas. Vidare att en mycket snabb samhällsförändring har bidragit till att förutsägbarheten till stor del har försvunnit ur människors liv.

Stressen har kommit till vårt samhälle för att stanna. Det kan hävdas att stress alltid har funnits, och människan har väl alltid haft det svårt. Förvisso, men som det nu är har det svenska samhället byggts på ett antagande om stabilitet och förutsägbarhet som inte längre existerar och därav följer en känsla av vanmakt som breder ut sig bland människor.

Oförutsägbarhet skapar stress. Stress skapar rädsla och vanmakt. Rädsla skapar våld. Vanmakt skapar uppgivenhet och likgiltighet. Våld skapar ännu mer oförutsägbarhet. Likgiltigheten skapar också ett hårt samhälle. En ond cirkel uppstår. Människor som är rädda och stressade förlorar sitt väl­befinnande och deras hälsa påverkas negativt. Det blir som om hela samhället befunne sig i en störtspiral. För att fortsätta att använda denna metafor från flyget, är det känt att om ett plan har hamnat i denna prekära situation med risk för att krascha, så går det inte att försöka bromsa sig ur denna störtspiral utan den enda möjligheten är att öka farten så att det åter blir luft under vingarna. Då, och först då, kan man åter behärska planet och styra ur det ur den farliga störtspiralen.

Vi kan alltså inte spara oss ur denna strukturella störtspiral som hotar att krascha ekonomin. Istället måste man öka satsningarna som gör att ekonomin lyfter, och inte hotas att haverera p.g.a. sin egen tyngd. Detta betyder att man måste öka tillströmningen till verksamheter som bidrar till att öka och förbättra folkhälsan och till att återställa hälsa och välbefinnande på individnivå. Det är i dag i särklass den absolut viktigaste enskilda satsningen i Sverige.

I dag ser vi en mycket oroande utveckling där landstingen dras med stora ekonomiska svårigheter och mer och eller mindre svåracceptabla neddragningar sker över så gott som hela landet. Det blir också ett högt politiskt pris för kanske minimala ekonomiska vinster.

Hälsa och välbefinnande

Det är känt att hälsa och välbefinnande handlar om att som människa känna sig respekterad, tagen på allvar, lyssnad på, vara delaktig, att bli be­kräftad, få stöd och uppmuntran. Vidare att få uppleva att det finns en mening med livet, och att omvärlden är rimligt god, och att det finns ett hopp. Dessa grundbultar inom folkhälsovetenskapen formulerades av Aron Antonowsky som var banbrytande inom denna vetenskap.

Människor i vårt samhälle uppvisar många stressreaktioner som är likadana som de som människor har i krig. Under kriget på Balkan, som fördes mitt ibland civilbefolkningen och där den militära aggressionen var riktad mot just dem som inte kunde försvara sig, blev också stressen maximal för denna stora grupp av människor. Ett samhälle statt i snabb förändring och där också upplösning av gamla normer och bruk pågår, där värdegrunden vittrar, skapar samma typ av stress. Maximal oförutsägbarhet skapar alltså en maximal stress.

I en tid och värld som uppfattas som svår och obegriplig och icke på­verkbar av den enskilda individen skapas en upplevelse av vanmakt. De faktorer som bidrar till hälsa elimineras och försvinner. Istället uppstår ohälsa och illabefinnande, som inte enkelt låter sig reduceras till en diagnos som kan botas med ett piller eller en teknisk kirurgisk åtgärd eller en sjukskrivning. För sjukvårdens vidkommande skapar det en frustration att så många människor söker för orsaker som sjukvården inte kan bota. Likaledes för dem som söker sjukvården har det skapats en ännu större frustration för att de inte får den hjälp och det stöd m m som de önskar och behöver. ”Sjukvården sjukskriver och skriver ut piller” har varit en befogad kritik. Åtgärder som i sin tur har varit kostnadsdrivande och inte på något sätt lett till återställd hälsa och ökat välbefinnande. Därför blir det allt angelägnare att starta preventiva verksamheter som främjar hälsa också på individnivå. Alltså att på ett kraftfullt och proaktivt sätt erbjuda individen möjligheter att få ta hand om sin hälsa och sitt välbefinnande men på ett sådant sätt att det är ekonomiskt möjligt för vederbörande.

I dag finns ett utbud av sådana verksamheter inom komplementär­medicinen. Men de finns inte inom ramen för den svenska sjukvården och är därmed också exkluderade ur de finansieringssystem som finns i form av landstingsskatt och statliga bidrag. Trots detta har det visat sig att en stor del av medborgarna använder sig av dessa behandlingsmetoder som de själva får betala hela kostnaden för, med sina redan beskattade pengar. Det vill säga de betalar dubbelt.

Det finns en diger dokumentation av vetenskapliga undersökningar som visar på de gynnsamma effekterna av komplementära behandlingsmetoder till skolmedicinen. Det finns till exempel bara när det gäller de gynnsamma effekterna av massage och beröring, hundratals vetenskapliga artiklar vilka visar att massage kan vara en säker och effektiv komplementär behandlingsmetod vid ett flertal diagnostiserade tillstånd. Som exempel kan nämnas ryggont, stress, ångest och depression.

Världshälsoorganisationen (WHO) har numer en omfattande policy och strategi, vilken utvecklats vid Centrum för studier för komplementärmedicin vid Karolinska Institutet, där man i kraftfulla resolutioner nu uppmanar medlemsländerna att försöka integrera den traditionella medicinen och komplementärmedicinen med skolmedicinen för att skapa en synergi av de alltmer begränsade resurserna som allokeras till hälso- och sjukvård. Det kan nämnas att många europeiska länder har anammat detta och har integrerat olika komplementära behandlingsmetoder i sin offentligt finansierade sjukvård.

Det är anmärkningsvärt att Sverige ligger ca femtio år efter i detta avseende, när komplementärmedicinen skulle utgöra en ordenlig avlastning av en redan tungt belastad sjukvårdsapparat. Det finns brytande forskning som visat på fördelarna med komplementärmedicin inom det hälsofrämjande området. Därför är nu tiden mogen för att finna samarbete mellan skolmedicin och komplementärmedicin.

Det som benämns integrativmedicin

Med ledning av ovanstående resonemang, måste det till strukturella åtgärder som inbegriper hälsofrämjande aktiviteter så att sjukskrivningstalen och läkemedelskonsumtionen sjunker som ett resultat av förbättrad hälsa och ökat välbefinnande samt att vårdgivar- och patientillfredställelsen ökar.

Det är väl känt och dokumenterat att till exempel massage aktiverar de kroppsegna oxytocinerga systemen som skapar lugn och ro och välbefinnande och som dämpar de adrenerga och noradrenerga systemen som aktiveras vid stress. Den kroniska stressen skapar illabefinnande och på sikt ohälsa och påverkar såväl fysiska som kognitiva, intellektuella och emotionella förmågor. Genom att aktivera kroppens egna läkande system som finns biologiskt nedärvda utnyttjar man individens egen potential till självhjälp och skapar ett kraftfullt preventivt åtgärdsprogram till en ringa kostnad jämfört med att ta hand om uppkomna skador och sjukdomar. Trots detta har komplementärmedicinen inte släppts in i sjukvården.

Nu krävs nytänkande

Nu har dock Sverige kommit i en situation där det inte längre av ekonomiska skäl går att hålla komplementärmedicinen borta. Det är ytterligare ett argument eftersom de medicinska och vetenskapliga skälen inte tycks ha räckt. Men det gäller att försöka skapa ett interaktivt interdisciplinärt förhållningssätt som möjliggör ömsesidig respekt för varandras kunskaps- och kompetensområden. Det som på engelska kallas D.O.P (Delineation of Privileges).

Det finns behov av mer forskning och utveckling av gemensamma inte­grerade vårdformer. Det är intressant att notera att inom omvårdnadsforskningen pågår sådana gränsöverskridande forskningsprojekt. Lika beklagligt är det att erfara att det medicinska forskningsrådet inte prioriterar sådana medicinska forskningsprojekt. Denna attityd tycks också mycket hårdnackad och svår att påverka. Därför behövs nya resurser som klart allokeras via ett institut för integrerad medicin till forskning inom detta område, med sikte på att ytterligare bekräfta och bevisa samband med hälsa, välbefinnande och komplementärmedicin. Detta utesluter på intet sätt medicinska kunskaper, men tillsammans skapar det ett vidgat synsätt och en synergi och en ekonomisk vinst.

Det finns även ett behov av certifiering, gemensam värdegrund, synsätt och förhållningssätt, där inte minst skolmedicinen har mycket att lära av komplementärmedicinens framgångar beträffande hälsa och välbefinnande. Men givetvis har skolmedicinen mycken kunskap att bidra med, givet att man inom denna sektor har en öppenhet och respekt för komplementärmedicinen. Det ligger i uttrycket komplementärmedicin en innebörd av tolkningsföreträde för skolmedicinen som är olyckligt och därför skulle själva ordet integrativ medicin vara ett mer adekvat uttryck.

Det bör tilläggas att på Harvard School of Medicine med Dr David Eisenberg i spetsen, arbetar man med sådan forskning och undervisning om integrativ medicin i s.k. Continuing Medical Educations (CME) Conferences, där experter från de olika områdena möts och diskuterar gemensamma fall. Ett annat exempel på detta är ett sjukhus i Arizona (http://integrativemedicine.arizona.edu/.) med integrativ medicin, alltså skolmedicin och komplementärmedicin tillsammans. Sådana redan gjorda erfarenheter är givetvis av största värde att studera. Även om de svenska förhållandena är annorlunda i mångt och mycket.

Det finns stora internationella seminarier och kongresser som enbart handlar om forskning inom komplementärmedicin, t.ex. International Symposium on the Science of Touch (ISST) i Montreal, den 12–15 maj 2004, med temat Towards an integrative medicine. Det finns alltså över hela världen starka krafter för att förena och integrera kunskaper som länder människan till godo. Sverige får inte hamna utanför denna viktiga hälsofrämjande process, speciellt inte i den ogynnsamma situation som landet befinner sig vad beträffar ohälsotal och ökande kostnader för dessa. Det är således viktigt att förstärka befintliga forsknings-, utvecklings- och utbildningsinitiativ samt koppla dessa till vårdutvecklingsinsatser vid ett svenskt institut för integrerad medicin.

Rent praktiskt skulle den integrativa medicinen genomföras på Medical Health Clubs. Den modellen har utvecklats i Kanada och USA, där man kombinerar och integrerar fysisk aktivitet, som sport och träning i olika former, med hälsofrämjande komplementära medicinska åtgärder (massage, akupunktur m.m.) och där det också finns läkare och annan sjukvårdspersonal som bidrar med sitt kunnande. Här blir verkligen människan i centrum, med alla dessa resurser omkring sig. Det har visat sig ha ett mycket bra förebyggande (preventivt) värde likväl som rehabiliterande effekter.

Det är alltså både friska som kommer till Medical Health Clubs för att värna om sin hälsa och de som redan drabbats av ohälsa. Det sker även en integrering på den nivån. Det finns inte heller den ålderssegregering som finns inom olika fritidsaktiviteter i Sverige. Vidare finns en annan segregering i Sverige, som innebär att friska går till gym, ”Friskis och svettis”, och de sjukskrivna får i bästa fall träffa andra olycksbröder och -systrar med samma diagnos. Det handlar i högre grad om att se det friska och människans läkande förmågor än att bara se till patologins uppgivna attityder. Det handlar om att skapa en balans i människors liv, och ge henne möjlighet att hantera sin stress och sin livssituation så att hon orkar och förmår klara sin tillvaro och sin hälsa. Det är den största utmaningen i Sverige idag.

Karolinska sjukhuset (KS) har startat en verksamhet med personalrehabilitering dit KS personal som är i riskzonen för att hamna i sjukskrivning och även de som är sjukskrivna skall få komma för att både förebygga ohälsa och rehabilitera sin hälsa. Medarbetarna erbjuds en kombination av kroppslig behandling med massage och med samtal med en erfaren läkare van vid stress- och traumabehandling. Läkaren fungerar som en coach som vägleder och stöder medarbetaren. Tanken är att det hela skall fungera som hjälp till självhjälp. KS har på detta proaktiva sätt bidragit till att försöka få ner ohälsotalen bland medarbetarna.

Förslagsvis skulle man på en medicinsk hälsoklubb få gå tio gånger på sitt hälsopass för massage och träning och coachning (stödjande samtal) efter en initial genomgång av hälsan som resulterar i en hälsoprofil med beteendefysiologiska parametrar. Om det kvarstår symptom eller tecken på ohälsa som kan tyda på sjukdom, eller skada, så finns den medicinska kunskapen under samma tak. Det skall vara ett multidisciplinärt omhändertagande. Hälsofrämjande personal (Health Providers) finns inom komplementärmedicinen och de skulle tillsammans med kunniga och intresserade sjukvårdsutbildade personer skapa ett hälsoteam runt individen som söker värna och främja sin hälsa.

Den gammaldags myten om en allmänläkare som skall kunna lite om allt är det dags att avliva. Den kunniga medborgaren accepterar inte längre detta. Internet har i hög grad bidragit till att personer själva kan skaffa sig en second opinion. Det inträffar också att patienterna är mer kunniga inom sitt område än den vårdgivare de träffar. Det är också viktigt att påpeka att allmänläkarens roll har så till den grad förändrats att det har skapat en sådan stress inom själva uppdraget att alltfler läkare blir sjukskrivna eller hoppar av.

Sist men inte minst är det viktigt att framhålla att hälsa är en mänsklig rättighet enligt FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Högsta möjliga tillstånd av hälsa är en mänsklig rättighet (the Highest Attainable Standard of Health is a Human Right).

Stockholm den 7 oktober 2003

Anne Marie Brodén (m)