En kristdemokratisk idépolitik motiverar att ett gemensamt ansvar tas för alla människor och i synnerhet för utsatta. Välfärdssamhället ska bygga på att enskilda och grupper av människor som familj, grannar och föreningar i första hand ges möjlighet att ta ett stort ansvar för den nära omgivningen. Det offentliga ska stödja dessa nätverk, men det offentliga är samtidigt ytterst ansvarigt för att alla ska kunna leva ett värdigt och tryggt liv.
Socialpolitiken ska stödja när det brister och stimulera de positiva krafterna i dessa gemenskaper. Socialpolitiska insatser måste präglas av respekt för den personliga integriteten och ge förutsättningar för inflytande och delaktighet från den enskilde, vuxna såväl som barn. Offentlig, privat och ideell verksamhet ska komplettera varandra.
Socialtjänsten lider av samma problem som övrig verksamhet i kommunsektorn: resurserna räcker inte för alla åtaganden samtidigt som fortsatta skattehöjningar inte är möjliga. Högre tillväxt är ett måste på lång sikt för de kommunala ekonomierna. På kort sikt krävs höjda statsbidrag. Men även bättre samverkan, högre effektivitet och ett utvecklat kunskapsbaserat arbete krävs för att förbättra kommunernas sociala arbete.
Politikområdet omfattar insatser för att förbättra situationen för de mest utsatta grupperna i samhället. Det handlar om personer och familjer med behov av ekonomiskt bistånd, barn och familjer i socialt utsatta situationer, hemlösa, missbrukare, prostituerade och kvinnor som utsätts för hot och våld.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Förbättra samverkan 4
5 Mer forskning behövs 4
6 Socionomlegitimation 5
7 Prioriteringar i kommunerna 5
8 Utsatta barn och ungdomar 5
8.1 Familjens betydelse för barnet 7
8.2 Anmälningsskyldigheten 8
8.3 Barn som drabbats av sorg 9
8.4 Sexuella övergrepp är ett förtroendebrott 9
8.5 Asylsökande barn 9
9 Missbruksvården 10
10 Hemlöshet 11
11 Utsatta kvinnor 11
12 Anhörigvård 12
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn av lagstiftningen som styr fördelningen av ansvaret för psykiskt sjuka och funktionshindrades vård och omsorg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av utvärdering och uppföljning genom FoU-enheterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bristen på utbildade socionomer.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om legitimering av socionomer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en prioriteringsutredning inom socialtjänstområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om modellen med familjerådslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kompetensutveckling för personal som arbetar nära barn i skola och barnomsorg.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barn som drabbats av sorg erbjuds resurs i form av stödperson eller stödfamilj.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra Statens institutionsstyrelse (SIS) mer anpassad till kommunernas behov.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om SIS behov av psykiatrisk kompetens.
Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om utbildning av blivande familjehem.
Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om metodutveckling för stödfamiljer, kontaktpersoner, nätverksarbete och gruppverksamheter.
1Yrkandena 3 och 7 hänvisade till UbU.
I dag beräknas skillnaden mellan nationellt beslutade mål, handlingsplaner och åtaganden och de resurser som finns till kommunsektorns förfogande till 15–20 miljarder kronor. Kristdemokraterna anslår därför 3,8 miljarder kronor mer än den socialdemokratiska regeringen i generella statsbidrag till kommuner och landsting de närmaste tre åren.
Alla problem i socialtjänsten härrör dock inte från bristen på resurser – det finns mycket att göra i form av effektiviseringar och förbättrade arbetssätt. I det sammanhanget diskuteras ofta behovet av bättre samverkan mellan huvudmännen. Kristdemokraterna anser att samverkan mellan huvudmännen måste ned på individnivå. Utarbetande av samverkanspolicyer mellan förvaltningar har sin betydelse, men hjälper långt ifrån alla klienter.
Samarbete och samordning av insatser ska göra att klienten inte behöver fundera på när den ena huvudmannen lämnar över till den andre. Kedjan av insatser måste hänga ihop. I detta avseende finns uppenbara brister, inte minst vid psykiatriska insatser för de personer som bor i ordinärt boende. Samverkan vid psykiskt sjukas och funktionshindrades vård och omsorg styrs av komplicerad lagstiftning och området bör därför bli föremål för en översyn. Oklarheterna består bl.a. av att det är svårt att avgöra vad som är psykiatrisk behandling och vad som är social omsorg när det gäller insatser till personer med psykiskt funktionshinder.
Förebyggande insatser för ungdomar, vård och behandling till ungdomar på glid samt drogförebyggande arbete tillhör de mest angelägna uppgifterna för socialtjänsten. Socialtjänsten har att arbeta med varje ny generation inom i stort sett samma områden men arbetet måste utvecklas utifrån ny kunskap och utifrån människors förändrade livsmönster och värderingar. Socialtjänsten är vad man brukar kalla en kunskapsintensiv bransch.
Socialstyrelsen har framfört krav att socialtjänsten måste arbeta mer evidensbaserat.
Utvärdering och uppföljning har möjliggjorts genom de så kallade FoU-enheterna som har byggts upp runt om i landet genom stöd från Socialstyrelsen. FoU-enheterna är mycket viktiga för att säkra kvaliteten och göra insatserna mer träffsäkra. Idag har dessa FoU-enheter ett mycket osäkert läge eftersom den framtida finansieringen är oklar. I budgetpropositionen ges heller inga besked om FoU-enheterna. Detta är märkligt eftersom förbättringar av verksamheter många gånger kräver forskning och utveckling. Ska socialtjänsten utvecklas mot mer av evidensbaserat arbete krävs fortsatt och långsiktigt stöd till FoU-enheterna.
Att arbeta som socialsekreterare innebär ett stort ansvar. Svåra avvägningar och viktiga beslut som påverkar enskilda människor tillhör vardagen. Bristen på socionomer är stor och många kommuner tvingas anställa socialsekreterare utan tillräcklig utbildning. Det behöver därför utbildas fler socionomer. Därtill krävs en kvalitetssäkring av yrkestiteln genom en för socionomer särskild legitimation.
Kommunerna tvingas alltid till prioriteringar inom begränsade ekonomiska ramar. En övervägande majoritet av landets kommuner har en minskande befolkning. Minskade skatteinkomster och statsbidrag försvårar kommunernas sociala arbete. Behovet av väl genomtänkta prioriteringar inom socialtjänsten är därför viktigare än någonsin. Utgångspunkten måste vara att de resurser som skapas genom företagande och tillväxt måste prioriteras till förmån för de mest utsatta grupperna i samhället.
Kristdemokraterna anser att en prioriteringsutredning för socialtjänstområdet måste tillsättas. Uppdraget bör utformas efter de principer som styrde den parlamentariska prioriteringsutredningen för hälso- och sjukvården (SOU 1995:5). Den utredningens betänkande har haft stor betydelse för fördelningen av begränsade resurser inom sjukvården. Vårdpersonalen fick en enklare arbetssituation och utvärderingen av verksamheten har underlättats.
Behovet av en prioriteringsutredning inom socialtjänstområdet har även förts fram av Föreningen Sveriges socialchefer (FSS). FSS menar att vad som behövs är en genomgripande socialpolitisk prioriteringsdebatt där både den centrala och den lokala politiska nivån aktivt deltar och tar sitt politiska ansvar. Statsrådet för socialtjänstfrågor Morgan Johansson har dock tidigare meddelat att en prioriteringsutredning inom socialtjänstområdet inte är aktuell med motiveringen att utsatta grupper inte ska behöva konkurrera med varandra. Men svaga grupper ställs redan mot varandra utan att det är resultatet av en övergripande politisk prioritering. Det innebär också att man ställer anställda som arbetar inom socialtjänsten i en svår situation.
I Sverige finns på många olika håll en stor kunskap om barns utveckling och behov. All denna kunskap bör sammanställas och utgöra grund för vidare forskning och utveckling av arbetet kring barn på central och övergripande nivå i Sverige. Regeringen har tillsatt en parlamentarisk kommitté som ska se över hela den sociala barn- och ungdomsvården. Kristdemokraterna välkomnar utredningen som får en viktig uppgift i betydelsefulla frågor.
Förebyggande och tidiga insatser för barn och ungdomar som riskerar att fara illa måste bli bättre. De generella och förebyggande insatserna bör vara grunden för samhällets stöd till utsatta barn, men också riktade insatser av olika slag är nödvändiga. Socialtjänsten har det övergripande ansvaret för insatser när barn far illa eller befinner sig i särskilt utsatta situationer. Genom socialtjänstens försorg kan många riktade insatser göras för att förebygga detta. Det kan röra sig om barn till missbrukande föräldrar, barn till psykiskt sjuka/funktionshindrade föräldrar och barn i våldsbenägna familjer.
Resursbristen i många kommuner medger endast att socialtjänsten hanterar ”akuta fall”. Socialtjänstens arbetssätt borde dock i högre utsträckning karaktäriseras av riktade insatser för barn som riskerar att råka illa ut. Det kan bl.a. handla om att identifiera riskmiljöer för barnen t.ex. genom att handlingsplaner för detta ändamål upprättas.
I Socialstyrelsens rapport Barnen, socialtjänsten och lagen (2001) framgår att barnets inställning till socialtjänsten är att man inte lyssnar. När det gäller utredningar som ju är ett stort ingrepp i ett barns liv, visar rapporten att barnets inställning sällan återspeglas i beslut. Barnets inställning redovisas inte och analysen av barnets bästa saknas i många utredningar. Enligt rapporten önskar socialsekreterarna kompetensutveckling, men efterlyser också bättre grundutbildning i hur barnsamtal och barnobservationer kan genomföras och användas i utredningar. Även Barnombudsmannens senaste rapport till regeringen tar upp problemen med att hänsyn inte tas till barnens egna åsikter och önskemål.
Begreppet ”barnet bästa” är centralt inom socialtjänstens arbete. Vad är då barnets bästa? Kommittén mot barnmisshandel (SOU 2001:72) beskriver tre olika slags barnperspektiv. Det vuxna barnperspektivet, samhällets barnperspektiv och slutligen barnets eget barnperspektiv. Uttrycket används ibland olika av olika intressegrupper beroende på vilken uppfattning man vill föra fram. Ett barnperspektiv måste vara relativt men Kristdemokraterna vill betona att en grundläggande del i ett barnperspektiv måste vara respekten för barnets fulla människovärde och integritet.
Köerna till barnpsykiatrin är oacceptabelt långa, det rapporteras om väntetider mellan sex månader och upp till två år och landstingen har stora svårigheter med att åtgärda problemen. Även akutköerna är ibland mycket långa. Barnpsykiatrin hinner heller inte göra de utlåtanden som ligger till grund för socialtjänstens beslut, vilket fördröjer denna process.
Årligen upplever 45 000 barn att deras föräldrar skiljer sig. Närmare 450 000 barn i Sverige lever i en familj som inte består av barnets båda biologiska föräldrar. Barn och ungdomar som inte har goda relationer till vänner och till föräldrar/styvföräldrar har ett lägre psykiskt välbefinnande och oftare psykosomatiska besvär, enligt Välfärdskommittén.
Ett flertal rapporter och utredningar, både av myndigheter, forskare och andra organisationer, har på senare år kunnat konstatera stora brister i den sociala barn- och ungdomsvården. Bland annat är utbildning av familjehemmen ofta bristfällig och därför bör utbildningskrav snarast fastställas för verksamheten. Dessa krav bör utarbetas i samarbete med Svenska Kommunförbundet.
Bristen på familjehemsvården har förvärrats sedan mitten av 1990-talet och bristen är nu akut. Visserligen pågår ett arbete för att öka antalet familjehem, bl.a. det så kallade Dartington-projektet som Socialstyrelsen initierat, men det räcker inte. Åtgärder måste sättas in omedelbart för att öka antalet familjehem.
Kristdemokraterna menar att ett mer nätverksinriktat arbetssätt kan hjälpa många barn. Den rekommendation angående släktingplaceringar som riksdagen antog 1998 och som skärptes till att bli en skyldighet 1999, har inte praktiserats trots en positiv inställning. I Socialstyrelsens rapport framkommer att man inte känner till skyldigheten och att man har en negativ inställning till släktingplaceringar. Enligt en studie från Socialhögskolan vid Lunds universitet – Placering av barn i fosterhem – redovisas att mer än hälften av socialsekreterarna inte har kunskap om de överväganden som skall göras vid placering utanför hemmet. Lagen måste efterlevas, främst för barnens skull, men även för de anhöriga som förvägras inflytande över besluten. Kristdemokraterna anser att regeringen måste återkomma till riksdagen med en redovisning om hur lagen efterlevs och lägga fram förslag till åtgärder.
En trygg anknytning till föräldrarna under de första levnadsåren främjar en god psykisk hälsa. Alla barn får inte det. Ett fungerande socialt nätverk omkring sig när man är förälder främjar förmågan att ta hand om barnet. Mödra- och barnhälsovården skall stödja alla familjer, men det är en utmaning att uppmärksamma de föräldrar som är särskilt sårbara och erbjuda dem mer stöd och information än idag.
Samhället har ett ansvar för att barnomsorg, skola och fritidsverksamhet är av god kvalitet och bidrar till att varje barn blir uppmärksammat. En god barnomsorg är av särskild betydelse för barn som befinner sig i en sårbar situation. Det är angeläget att tidigt uppmärksamma psykiska eller psykosomatiska besvär hos barn och ungdom.
Kristdemokraterna vill här särskilt lyfta fram modellen med familjerådslag, som idag finns i flera kommuner. Mellan 1995 och 1999 genomförde Kommunförbundet två försöksprojekt med familjerådslag. Det ena projektet omfattade barn och unga som var i behov av skydd och omsorg och det andra omfattade ungdomar som begått brott. Familjerådslag är ett möte då familjen, släkten och andra viktiga personer i familjens privata nätverk samlas för att diskutera och göra en handlingsplan för den unge. Planen ska sedan godkännas av socialtjänsten om den garanterar den unge skydd och omsorg. Sjutton kommuner har deltagit i projekten och ytterligare drygt fyrtio kommuner har fått utbildning och hjälp med att komma igång med arbetet. Projekten är avslutade och utvärderade. Handlingsplanerna från familj, släkt och vänner har kunnat godkännas av socialtjänsten och 87 procent av de familjer som haft familjerådslag är nöjda och anser att detta är ett bra sätt att lösa problem på. Eftersom projekten har visat på mycket goda resultat bör arbetsmodellen införas i fler kommuner.
Riksdagens socialutskott har slagit fast att det är en självklar rättighet för familjer att vara delaktiga när beslut skall tas om sociala ingripanden eller om stödåtgärder. Om familjen så önskar bör den därför ha rätt till ett familjerådslag eller annan arbetsmodell som i likhet med familjerådslag tar tillvara de närståendes resurser. Utskottet uppmanade regeringen att i lämpligt sammanhang återkomma till riksdagen med en redovisning. När regeringen fick ett tillfälle att redovisa avsikterna med anledning av socialutskottets tillkännagivande konstaterar regeringen till skillnad från utskottet att det finns skäl för att inte låta familjerådslag bli en rättighet. Kristdemokraterna finner detta minst sagt anmärkningsvärt.
Kristdemokratisk politik för ett förbättrat föräldrastöd återfinns i motionen om familjepolitiken. Vidare finns motioner som tar upp problem vid vårdnadstvister och gemensam vårdnad.
Kristdemokraterna anser att det finns anledning att ta upp en allvarlig brist i samhällets skydd för utsatta barn – bristen på barnkompetens hos dem som arbetar med eller nära barn. Det saknas kunskap både inom forskningen och ute i verksamheterna. Socialstyrelsen har i flera rapporter påtalat allvarliga brister. Som så ofta blir det de vuxnas behov som sätts i första rummet i utredningar som rör barn istället för barnets bästa. Socialtjänsten måste bli bättre på att ta tag i de upptäckter de gör i sitt arbete. Det saknas också ofta dokumentation kring de ärenden socialtjänsten handlägger. Kommunerna måste ta ett långsiktigt ansvar för att utbilda sin personal i förskolor, barnavårdscentraler och grundskolor.
I regeringens proposition – Stärkt skydd för barn i utsatta situationer m.m. (prop. 2002/03:53) – föreslogs en utökning av anmälningsskyldigheten till myndigheter inom kriminalvården och Rättsmedicinalverket. Detta var ett förslag i rätt riktning som dock måste åtföljas av fler åtgärder. Nya personalgrupper fick skyldighet att anmäla misstankar om missförhållanden, nämligen anställda i kriminalvården och vid rättpsykiatriska avdelningar inom Rättsmedicinalverket.
Anmälningsplikten fungerar långt ifrån alltid. Studier inom grundskolan i Stockholm 1998 visade att anmälan gjordes i 45 procent av fallen då barn misstänktes fara illa. En undersökning inom förskolorna i Stockholm 1997 visade att endast en tredjedel av fallen anmäldes. En undersökning från 1998 visade att sjuksköterskor på barnavårdscentraler anmälde endast elva procent av de fall där sjuksköterskorna var oroliga för barnen.
Skolor, sjukvård, barnavårdscentraler, förskolor och polis har ett särskilt ansvar att ingripa när det finns misstankar om att ett barn misshandlas. Men om anmälningsplikten ska bli ett effektivt verktyg krävs utbildning av personer som arbetar med eller nära barn. Utbildning i att identifiera problemen och utbildning för att våga vara den som anmäler behövs. Utan utarbetade rutiner och handlingsplaner är risken stor att misstankar om t.ex. misshandel inte kommer till socialtjänstens kännedom.
När ett barn drabbas av att en förälder eller ett syskon dör blir livet kaotiskt. Döden är något som skrämmer trots att vuxna tröstar och stöttar på olika sätt. De flesta barn uttrycker någon gång att det värsta som skulle kunna hända är om mamma eller pappa dör. Det stöd som samhället ger vid dödsfall är i princip av rent ekonomisk karaktär. Men för ett barn som förlorar en förälder vore det långt mycket viktigare att få erbjudande om en resurs i form av stödperson/familj. Ett sådant erbjudande bör bli obligatoriskt. Även om den andre föräldern finns kvar kan vederbörande ha svårt att se till barnets alla behov eftersom man själv befinner sig i kris.
Barn lyder, litar och tror på vuxna och framförallt att föräldrar alltid gör rätt. När en vuxen begår sexuellt övergrepp på ett barn förlorar barnet sin tillit till vuxenvärlden. Barn kan aldrig hävda sig i vare sig storlek, kunskap eller makt. Barnen är alltid i underläge. De förlorar sin barndom och får ofta livslånga skador såväl psykiskt som fysiskt. Barnen sviks och förlorar sin trygghet som är förutsättningen för utveckling och självständighet. Flertalet tvingas förtränga det svåra som hänt och får aldrig tala om det.
Utsatta barn känner skuld. De får skuldkänslor för övergreppen, för avslöjandet och för det kaos som ofta uppstår. Inte för att de begått brott, utan för att de utsatts för brott och avslöjat brott. Kristdemokraternas politik för att skydda barn mot sexuella övergrepp utvecklas i en särskild motion, Ju451 ”Stärkt skydd för barn”.
Asylsökande barn tillhör en särskilt utsatt grupp, vars problem uppmärksammats under de senaste åren. Barnombudsmannen har påpekat att det saknas ett barnperspektiv vid många utvisningar och avvisningar. Man tänker inte på hur barnen far illa och skadas.
För barn som kommer till Sverige som flyktingar/asylsökande måste speciella hänsyn tas. Särskilt utsatta är ensamkommande flyktingbarn. Även om det många gånger finns svårbedömda situationer måste grundförutsättningen alltid vara att barn i olika situationer behandlas med respekt för sina behov och rättigheter. Barnombudsmannen har föreslagit att de bestämmelser som finns i föräldrabalken rörande hämtning vid vårdnads- och umgängestvister bör införas i utlänningslagen. Denna förändring kan vara värd att genomföra för att i större mån leva upp till barnkonventionens intentioner. Kristdemokraterna utvecklar sin politik beträffande asylsökande barn i en särskild motion.
Narkotikakommissionen, vars betänkande ligger till grund för regeringens handlingsplan mot narkotika, påtalade brister i samtliga de delar som berör en tänkt vårdkedja, från uppsökande verksamhet över vård och behandling till eftervård och uppföljning. De ekonomiska svårigheterna för kommuner och landsting pekades ut som en tänkbar orsak till att vården av missbrukare på många håll är otillräcklig.
Vården och rehabiliteringen sköts av behandlingsenheter med varierande metoder och driftsformer. Dessa behandlingsenheter anlitas av landsting och kommuner för vård av narkomaner. I dagens system finns ett delat kostnadsansvar för vård och rehabilitering av narkotikamissbrukare mellan kommuner och landsting. I många fall innebär det att efter avslutad avgiftning, som betalas av landstinget, övergår kostnadsansvaret till kommunerna som av olika skäl väljer att inte fortsätta rehabiliteringen på behandlingsenheten. Som vårdinsats blir avgiftningen därmed mer eller mindre bortkastad, eftersom den inte följs upp med rehabilitering – vilket oftast innebär att individen återfaller i sitt missbruk.
Det måste ligga i kommunernas och landstingens intresse att samverka kring vård och rehabilitering av missbrukare för att underlätta för individen att bli drogfri. Som huvudmän har både kommun och landsting ett lagstadgat ansvar att vårda och rehabilitera missbrukare. En bättre samverkan mellan huvudmännen måste till för att lösa situationen. Förutom en effektivare vård och bättre behandlingsresultat skulle en bättre samverkan mellan huvudmännen medföra lägre kostnader för samhället i stort.
Kristdemokraterna anser att en översyn behöver göras av hur kommuner och landsting samverkar kring vård och rehabilitering av personer som missbrukar alkohol och/eller narkotika. I översynen bör även utredas om rätten till missbruksvård i SoL fungerar.
Det är även viktigt att se över stödet till individer som genomgått en lyckad drogrehabilitering. För att kunna klara av en drogfri vardag krävs ett större personligt stöd än som idag ges. Stödjande insatser på hemorten är ett kommunalt ansvar. Enligt narkotikakommissionen varierar dessa insatser mellan olika kommuner. Ett kommunalt handlingsprogram för stöd till drogrehabiliterade bör utarbetas. I detta sammanhang bör även frivilligorganisationers insatser tas i beaktande. Ett väl fungerande samarbete med kriminalvårdens frivård och socialtjänsten måste etableras.
Institutionerna har för få platser att erbjuda och kostnaden är mycket hög. Den kommunala kritiken mot Statens institutionsstyrelse (SIS) är hård. Oftast erbjuds enbart plats långt ifrån hemkommunen. Det bör vara ett prioriterat mål att göra SIS mer anpassad till kommunernas behov. SIS bestämmer själv priset på vårdkostnaden och vårdtidens längd samtidigt som den är sin egen tillsynsmyndighet. Kommunerna har bara att betala. Socialutskottet har ställt sig bakom förslag från Riksdagens revisorer angående SIS. Revisorernas förslag syftade bl.a. till att förbättra behandlingskvaliteten och uppföljningen av verksamheten.
Spelmissbruk börjar bli ett problem för alltfler. Människor fastnar lätt i ett beroende ”med hjälp av kvarterets tobaksaffär” med hela dess utbud av snabba och lättillgängliga spel. Folkhälsoinstitutet har tagit fram en handlingsplan som bör leda till diskussion och åtgärder. Kristdemokraterna utvecklar sin politik mot spelmissbruk i en särskild motion, So501 ”Spel och spelberoende”.
Frivilligorganisationernas arbete är ovärderligt både när det gäller att förebygga hemlöshet och i fråga om att bygga upp det mänskliga nätverk som krävs för att många av de hemlösa stegvis ska kunna ta ansvar för ett eget hem. Detsamma gäller anhöriga, vänkretsen, tidigare arbetskamrater etc. till den som blivit hemlös. Även om kommunen kan finna en bostad krävs ett mänskligt engagemang från det civila samhället för att bostaden så småningom ska bli ett bestående och tryggt hem.
Många hemlösa har under längre tid varit i kontakt med offentliga myndigheter och har gradvis tappat förtroendet för dessa. Det kan till exempel bero på det bemötande som den biståndsbehövande möter inom socialtjänsten. Här kan frivilligorganisationerna spela en viktig roll, bland annat med att återknyta kontakten med de sociala myndigheterna.
Människor som är personligt engagerade i att bistå hemlösa, till exempel inom frivilligorganisationerna, bör erbjudas att ingå i kontaktgrupper tillsammans med dem som arbetar professionellt som specialister eller socialarbetare i Stockholm. Syftet är att förbättra samverkan mellan frivilligarbetare och professionella.
Hemlösa eller bostadslösa människor finns numera även utanför storstäderna. Inte minst i takt med att bostadsbristen sprids till flertalet kommuner minskar antalet lägenheter som hyrs ut till människor utan egen försörjning. I Jönköping prövas nu i försiktiga former en samverkansmodell mellan alla bostadsföretag och kommunens socialtjänst för att få fram lägenheter till bostadslösa med socialbidrag/sjukpenning. Varianter på sådana samverkansmodeller bör prövas för att ge människor chans att komma in i bostadshierarkin. Första behovet är tak över huvudet (härbärge), därefter en kommunalt garanterad bostad, eget kontrakt osv. Kristdemokraterna anser att målet bör vara att införa någon form av tak-över-huvudet-garanti i varje kommun.
År 2002 anmäldes cirka 21 400 fall av kvinnomisshandel, vilket är en ökning med 5 procent jämfört med år 2001. Därtill fortsatte anmälningarna av grov kvinnofridskränkning att öka – cirka 1 600 brott mot kvinnofrid anmäldes – allt enligt statistik från Brottsförebyggande rådet.
Vem ska bära konsekvenserna när män slår kvinnor? Kristdemokraterna vill skydda offret genom att komma åt förövaren och begränsa hans möjligheter att utöva våld som i ett tjugotal fall varje år utmynnar i dråp och mord. Precis som fallet är med mobbning i skolan är det inte offret som ska tvingas flytta på sig utan förövaren som ska kontrolleras. Kristdemokraterna vill se ett förslag omgående. Det skall inte behöva ta åratal att utreda och ta ställning i en så angelägen fråga.
Landets kvinnojourer har tidigare fått för små anslag för att kunna bedriva och utveckla sin verksamhet effektivt. Kristdemokraterna har i tidigare budgetmotioner avsatt mer resurser än den socialdemokratiska regeringen per år till kvinnojourerna. För 2004 har regeringen höjt anslagen, vilket Kristdemokraterna välkomnar.
Trots uppmärksamhet och ett ökat stöd från kommuner och frivilligorganisationer har inte anhörigvårdarens vardag förändrats mycket. Anhörigvårdare har en fysiskt tung arbetsbörda och har sällan någon egen fritid. De får för litet stöd av den professionella vården. Ändå ser de många fördelar med sin uppgift: den är meningsfull och ger en kvalitativt bättre vård som tillgodoser den sjukes behov av värdighet och integritet. Men anhörigvårdarna behöver stöd och vägledning av kunnig personal.
Utgångspunkten för Kristdemokraterna är att se och erkänna familjens och de närståendes roll och funktion i vården av äldre, sjuka eller funktionshindrade. Stödet till anhöriga som vårdar ingår som en viktig del i Kristdemokraternas familjepolitik.
Anhörigvårdare är en stor tillgång och har enligt Kristdemokraternas mening rätt till olika former av stöd, information och handledning för att kunna ta på sig vårduppgifter som annars skulle utföras av vårdpersonal med flera års utbildning. Kristdemokratisk politik för anhörigvården utvecklas i en särskild motion, So641 ”Anhörigvården”.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Ulrik Lindgren (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Gunilla Tjernberg (kd) |
Torsten Lindström (kd) |
|
Helena Höij (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Sven Brus (kd) |
Olle Sandahl (kd) |