Motion till riksdagen
2003/04:So642
av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)

Handikappolitiken


Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 1

2 Förslag till riksdagsbeslut 2

3 Ett funktionshinder behöver inte vara ett handikapp 3

4 Från vision till konkretion i handikappolitiken 3

5 Barnperspektivet i handikappolitiken 5

6 Ett likvärdigt medborgarskap 5

6.1 Tillgänglighet 5

6.2 Utbildning 6

6.3 Arbete 7

7 Handikappersättningen 8

8 Rehabilitering och habilitering 9

9 Social trygghet och omsorg 10

9.1 Lagen om stöd och service – LSS 10

9.2 Psykiskt funktionshindrade och LSS 11

9.3 Lagen om assistansersättning – LASS 11

9.4 Stöd enligt socialtjänstlagen 11

9.5 Maxtaxan inom handikappomsorgen 12

10 Bilstödet 12

11 Färdtjänst 13

12 Dolda funktionshinder 13

13 Att vara döv eller hörselskadad 14

2 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagens tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de generella handikappolitiska målen måste preciseras med mer mätbara mål.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i lagstiftningen särskilja äldre och funktionshindrade.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändiga förändringar av plan- och bygglagen.1

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kunskap om funktionshinder skall ingå i vissa utbildningar.2

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning av handikappersättningen.3

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ansvarsfördelningen mellan myndigheter vid rehabilitering.3

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av forskning och kompetensutveckling inom rehabiliteringsområdet.2

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om handikappidrottens betydelse för rehabilitering och habilitering.4

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principerna för bilstödet.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av teknisk och ergonomisk kompetens hos dem som handlägger bilstödet.

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ta initiativ till ackreditering av företag som handikappanpassar bilar.

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att färdtjänsten skall vara ett likvärdigt alternativ till kollektivtrafiken.5

  13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening om vad i motionen anförs om inrättande av instans för överklaganden av färdtjänstärenden.5

  14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ändring i 1 § färdtjänstlagen (1997:736).5

  15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om individuella vårdplaner för personer med dolda funktionshinder.

1Yrkande 3 hänvisat till BoU.

2Yrkandena 4 och 7 hänvisade till UbU.

3Yrkandena 5 och 6 hänvisade till SfU.

4Yrkande 8 hänvisat till KrU.

5Yrkandena 12, 13 och 14 hänvisade till TU.

Ett funktionshinder behöver inte vara ett handikapp

Den kristdemokratiska handikappolitiken är förankrad i en människosyn som både tillmäter människan okränkbart värde och erkänner att alla människor är olika med olika begåvning, intressen och förutsättningar. Utifrån sina egna villkor ska alla personer med funktionshinder ha rätt till delaktighet och gemenskap i samhället.

Graden av handikapp är inte statisk utan snarare en följd av samhällets beredvillighet och förmåga att gå människor med funktionshinder till mötes. Funktionshindret blir i själva verket ett handikapp för den enskilde först när samhället inte förmår kompensera bristerna. I riksdagen råder bred enighet om målen för handikappolitiken. Men trots den politiska enigheten brister det svenska samhället fortfarande när det gäller att skapa delaktighet och likvärdiga levnadsförhållanden för funktionshindrade.

Man räknar med att var femte person i Sverige har någon form av funktionshinder. Det är ett stort antal människor som berörs av den handikappolitik som förs. En enträgen kamp för att förbättra villkoren för personer med funktionshinder har också gett resultat, men mycket väntar fortfarande på att åtgärdas.

Från vision till konkretion i handikappolitiken

Kring den nationella handlingsplanen för handikappolitiken (prop. 1999/2000:79) som riksdagen antagit råder bred politisk samsyn kring de politiska målen. De nationella målen för handikappolitiken är följande:

Men de höga och samstämmiga målen till trots finns det i dag stora brister i det svenska samhället när det gäller att förverkliga självständighet, delaktighet och jämlika levnadsvillkor för funktionshindrade personer. I relation till handikappolitikens målsättning om att funktionshindrade bl.a. ska ha likvärdiga och jämlika levnadsförhållanden finns här ett uppenbart politiskt misslyckande.

I regeringens skrivelse (skriv. 2002/03:25) redogörs för de åtgärder som vidtagits de senaste två åren för att uppnå de handikappolitiska målen. Insatserna syftar bl.a. till att handikapperspektivet ska genomsyra alla samhällssektorer. Mätbara resultat av insatserna redovisas dock mycket sparsamt. Det är uppenbart att de handikappolitiska målen har haft svårt att tränga igenom på alla samhällsområden.

Riksförsäkringsverkets årliga utgåva av Socialförsäkringshandboken (december 2002) hade temat Idé och verklighet i handikappolitiken, och i den biten utvärderades måluppfyllelsen inom handikappolitiken. RFV koncentrerade sin utvärdering på tre mått på jämlikhet i livsvillkor – utbildning, arbete/sysselsättning och ekonomisk trygghet.

Resultaten visade – inte överraskande – att det är långt kvar innan mer jämlika levnadsvillkor uppnås mellan personer med funktionshinder och den övriga befolkningen. Resultaten byggde på en enkätundersökning till ett urval av de cirka 50 000 funktionshindrade, som mottar något av socialförsäkringens riktade stöd. Funktionshindrade personer har generellt sett lägre utbildningsnivå än totalbefolkningen. Skälen som anges till detta kan vara funktionshindret i sig, bristande tillgänglighet och i övrigt bristande incitament för studier.

Allmänt gäller att en relativt mycket stor andel av de funktionshindrade helt saknar arbete eller sysselsättning. Nästan 57 procent av kvinnorna och drygt 46 procent av männen som svarat på enkäten uppger att de saknar arbete och sysselsättning. Endast 22  procent har arbete på den öppna arbetsmarknaden. Skälen till den låga andelen funktionshindrade i arbete är bl.a. att funktionshindret i sig omöjliggör arbete. Vidare framgår att vissa yrken är stängda för funktionshindrade på grund av bristande anpassning eller att arbetsgivarnas attityder hindrar anställning.

RFV:s enkätundersökning visar entydigt att funktionshindrade har större ekonomiska svårigheter än vad övriga befolkningen har. Riksförsäkringsverket pekar på sambandet mellan utbildningsnivå och möjligheten att få en god förankring på arbetsmarknaden, vilket i sin tur påverkar den enskildes ekonomiska situation. Sannolikheten för att bli fast förankrad på den öppna arbetsmarknaden ökar markant om en person har en högre utbildning än grundskola. Och det finns givetvis en tydlig koppling mellan arbete på den öppna arbetsmarknaden och trygg ekonomi. Deltagande i samhället ställer allt större krav på utbildningsbakgrund, och det gäller oavsett om man har funktionshinder eller ej. Goda möjligheter till utbildning/vidareutbildning är en viktig förutsättning för att målet om jämlikhet i levnadsvillkor och deltagande i samhällslivet ska kunna uppnås.

Frågan är varför de handikappolitiska målen inte fått genomslag inom alla samhällsområden. De handikappolitiska målen är formulerade i bred politisk enighet, men de fungerar mest som politiska bländverk eftersom det är svårt att mäta huruvida målen är uppfyllda. Hur mäts delaktighet, jämlikhet och mångfald i ett samhälle?

Politiska beslut för att uppnå de handikappolitiska målen är svåra att utvärdera, och därigenom blir det svårt att utkräva politiskt ansvar. Och framför allt: Om målen ligger på en för hög abstraktionsnivå är det inte alldeles enkelt att kräva förändringar av handikappolitiken. Nuvarande handikappolitiska mål ska, enligt kristdemokratisk uppfattning, fungera som bärande principer även framgent. Men för att verkliga förbättringar ska åstadkommas, måste dagens generaliserande handikappolitiska mål kompletteras med mer mätbara och precisa delmål.

Gruppen funktionshindrades situationen är ofta komplicerad och det måste myndigheter och samhälle vara medvetna om och ta hänsyn till. Ofta jämställs t.ex. äldre och funktionshindrade personer i lagstiftningen eftersom båda grupperna har behov av stöd. De bör dock särskiljas i högre utsträckning som olika grupper med olika behov.

Barnperspektivet i handikappolitiken

FN:s barnkonvention föreskriver att alla barn har likvärdiga rättigheter och att barnets bästa ska sättas i första rummet. Inga barn ska diskrimineras, och alla barn har rätt till liv och utveckling. Barn har rätt att uttrycka sina åsikter, och vuxna ska dessutom respektera dessa åsikter. FN:s barnkonvention är ett bra verktyg i arbetet med att skapa ett barnvänligt samhälle, men i dessa sammanhang glöms tyvärr ofta funktionshindrade barn bort.

Kristdemokraterna anser att för barn och unga personer med funktionshinder krävs ett genomtänkt, individuellt anpassat stöd och en helhetssyn. I denna helhetssyn måste tillgång till god utbildning, habilitering och rehabilitering samt hälso- och sjukvård ingå. Det är även viktigt med en varierande och meningsfull fritid. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) saknar ett tydligt barn- och ungdomsperspektiv. Barnet måste få större inflytande över handläggningen av ansökan om stöd och service än vad som nu oftast är fallet.

Ett likvärdigt medborgarskap

Funktionshindrade utestängs ofta – av olika skäl – från utbildning och arbetsmarknad, vilket medför att möjligheterna att leva som andra människor försvåras. Deltagande i samhället ställer allt större krav på utbildningsbakgrund, oavsett om man har funktionshinder eller ej. Utbildning är den viktigaste konkurrensfaktorn på arbetsmarknaden, och en fast förankring på arbetsmarknaden skapar självständighet och möjligheter till samhällsdeltagande.

För att uppnå målet att människor med funktionshinder i alla åldrar ska bli fullt delaktiga i samhällslivet måste politiken fokusera på att förbättra tillgängligheten, utbildningsmöjligheterna och förankringen på arbetsmarknaden.

6.1 Tillgänglighet

Handikappolitiken syftar till att skapa ett likvärdigt medborgarskap för funktionshindrade. En uppgift i det arbetet är att åtgärda bristande tillgänglighet i samhället. Som yttersta ram i arbetet med att förbättra tillgängligheten för funktionshindrade vill Kristdemokraterna ha en lagstiftning som slår fast att bristande tillgänglighet är diskriminering.

Var fjärde lokal där kommunfullmäktige håller sina sammanträden uppfyller inte minimala krav på tillgänglighet för rörelsehindrade. Inte ens riksdagens talarstol går att nå med en rullstol. De utestängs därmed från en central del av den svenska demokratin. I bara 10 procent av kommunerna kan man kommunicera direkt med kommunens växel med hjälp av en texttelefon. Sex av tio kommuner saknar program för tillgänglighet. Många grundskolor saknar minimal anpassning för rörelsehindrade. Bankomater kan inte utnyttjas av rullstolbundna. Fortfarande saknas ett handikappolitiskt handlingsprogram i hälften av landets kommuner.

Elever med funktionshinder är ofta utestängda från en rad aktiviteter utanför själva klassrummet på grund av otillgängliga lokaler. Exempelvis är drygt hälften av grundskolorna otillgängliga för elever med rörelsehinder, enligt Handikappombudsmannen.

Det byggs fortfarande otillgängligt och därmed oanvändbart för funktionshindrade i Sverige. Ett exempel är handikapptoaletter som ofta inte håller måttet för många svårt funktionshindrade. Plan- och bygglagen (1987:10) anger att man ska bygga lättillgängligt för handikappade personer. För närvarande arbetar en parlamentarisk kommitté med dessa frågor. Kristdemokraterna vill understryka vikten av att det byggs tillgängligt. Det finns sannolikt också ett behov av att ytterligare skärpa kraven på anpassningsåtgärder i äldre byggnader och annan infrastruktur. Kristdemokraterna utvecklar sin politik om tillgängligt byggande i en särskild motion.

6.2 Utbildning

Personer med funktionshinder har en lägre utbildningsnivå än den övriga befolkningen. Särskilt tydlig blir tendensen för personer med medfödda funktionshinder. Utbildningsväsendet och samhället i övrigt måste stötta de funktionshindrade så att de kan ta del av utbildningsutbudet.

En viktig uppgift för skolan är att öka medvetandet om funktionshinder bland eleverna. Förståelsen för de funktionshindrades situation och behov ska förklaras för eleverna i ett tidigt skede. Skolan ska kraftfullt motverka diskriminering av elever och personal med funktionshinder.

Enligt FN:s barnkonvention ska alla barn ha rätt till utbildning. Många elever med funktionshinder behöver särskilt stöd och mer hjälp. De har rätt till anpassade läromedel och hjälpmedel som de ska få vid samma tidpunkt som andra elever får sina läromedel. Samma villkor ska gälla för alla barn, oavsett om barnet är funktionshindrat eller inte.

I FN:s standardregler ställs krav på medlemsstaterna för att uppnå delaktighet och jämlikhet för personer med funktionshinder. Staterna ska därför erkänna principen om lika möjligheter till utbildning på grundskole-, gymnasie- och högskolenivå för barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättning. Utbildningen bör vara integrerad med ordinarie utbildning. Men den fysiska tillgängligheten i svenska skolor och högskolor är inte tillräckligt bra. Bristerna blir många gånger särskilt tydliga i grundskolan. Medfödda handikapp är vanligtvis kända innan barnet börjar skolan, men ofta saknar skolorna beredskap när funktionshindrade barn börjar i skolan.

Barn med funktionshinder och mindre synliga handikapp måste få den hjälp och den uppmärksamhet som de utifrån sina behov av särskilt stöd behöver. Kristdemokraterna är därför kritiska till regeringens nedläggning av några av specialskolorna. På grund av att många kommuner saknar kunskap och förmåga att ta emot barn med funktionshinder kan integreringen av dessa barn lätt leda till segregering. Innan en integrering sker måste mer resurser satsas på att förbereda kommunerna på att möta barn med funktionshinder.

Kristdemokraterna anser att särskolan ska finnas kvar för elever med utvecklingsstörning som har behov av en anpassad undervisning. Tyvärr tyder många uppgifter, bland annat från Skolverket, på att alltfler barn placeras i särskolan på tveksamma grunder. Det har bland annat drabbat många så kallade bokstavsbarn.

Kommunerna har ett stort ansvar för att tillse att barn med behov av särskilt stöd får den hjälp de behöver. RBU:s (Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar) undersökning 1999 visade att en tredjedel av ungdomarna inte valt sina studier utifrån det ce ville studera. Eleverna valde studieinriktning av praktiska skäl. En femtedel av eleverna med funktionshinder i undersökningen hade fått anpassad studiemiljö. Hälften av de svarande uppgav att någon anpassning inte gjorts trots att det hade behövts.

Kunskap om olika funktionshinder bör ingå i vissa utbildningar. Särskilt viktigt är det i utbildningen av arkitekter och byggnadsingenjörer. Obligatorisk utbildning om funktionshinder behövs på lärarhögskolorna. Kontinuerlig fortbildning behövs för skolpersonal och skolmyndigheter om barn och ungdomar med funktionshinder.

Tillgänglighet till och anpassningen av lärosätenas lokaler ska prioriteras. För döva studenter är tillgången till dövtolkar helt avgörande för om de ska kunna genomföra sin utbildning. De två senaste åren har fler dövtolkar utbildats, vilket underlättar för de döva studenterna. Det råder dock alltjämt stor brist på dövtolkar. Följden blir att det för många döva blir svårt eller omöjligt att studera. Bristen skulle kunna avhjälpas genom ett mer aktivt samhällsstöd. Kristdemokraternas utvecklar sin politik för elever med behov av särskilt stöd i en separat motion.

6.3 Arbete

Tillgång till arbete och egen lön ger ekonomisk trygghet, men funktionshindrade har idag inte samma möjligheter att få ett arbete som andra. Kunskaperna om funktionshindrade och deras arbetskapacitet är bristfällig såväl inom näringslivet som inom det offentliga. Lagstiftningen som förbjuder diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet är ett viktigt framsteg eftersom den är ett starkt uttryck för samhällets attityder och därmed normgivande. Men det saknas fortfarande ett helhetsgrepp.

Funktionshindrade har inte kommit in på arbetsmarknaden på ett sådant sätt som man borde kunna förvänta sig. Det vore därför lämpligt att se över hur arbetsförmedlingarna arbetar med att stödja funktionshindrade för att de ska komma ut i arbetslivet. Det är önskvärt att en ökad tonvikt läggs på användandet av lönebidrag för att hjälpa funktionshindrade in på arbetsmarknaden. Det gör att de som vill och kan jobba på vanliga arbetsplatser får bättre förutsättningar att komma ut i det ordinarie arbetslivet.

Det är också viktigt att handikapporganisationerna får komma till tals när stora förändringar ska göras, till exempel inom arbetsmarknadspolitiken. Därmed finns redan på ett tidigt stadium möjlighet att förhindra beslut som i förlängningen kan leda till diskriminering. Kristdemokratisk arbetsmarknadspolitik för funktionshindrade personer utvecklas i en särskild motion.

Handikappersättningen

Handikappersättningens utformning har flera allvarliga brister. Konstruktionen med olika nivåer medför att kompensation inte ges för merkostnader i behövlig utsträckning och att personer som har kostnader på lägre nivåer över huvud taget inte kan få någon ersättning. Handikappersättning utgår inte heller till personer som får ett funktionshinder efter fyllda 65 år. Vad gäller personer med omfattande rörelsehinder utsätts dessa för en mycket noggrann individuell bedömning trots att merkostnaderna uppenbart är betydande. Här borde möjligen en mer schabloniserad bedömning kunna ske. Det finns ett stort behov av en översyn av nuvarande lagstiftning.

Många personer med funktionshinder lever under knappa ekonomiska omständigheter. Detta beror framför allt på att handikappade människor har merkostnader till följd av sitt funktionshinder. Ett flertal utredningar har konstaterat att funktionshindrade personers inkomster är lägre än för genomsnittsbefolkningen samt att levnadsomkostnaderna är högre. Detta påvisas i Socialstyrelsens årliga rapporter till regeringen ”Avgifter och kostnader för den enskilde personen med funktionshinder” samt kommittéen Välfärdsbokslutets olika undersökningar.

För att i någon mån kompensera de extra kostnader som ett funktionshinder medför kan den enskilde ansöka om handikappersättning hos försäkringskassan. Men Kristdemokraterna anser att lagstiftning och regelverk inte på ett optimalt sätt medför att den enskilde får ersättning för sina kostnader. Om handikappersättning ska bli den ersättning för merkostnader och hjälpbehov som från början var riksdagens intentioner måste handikappersättningen ses över. Många år har förflutit sedan den senaste utredningen 1975. Utredningen bör vara övergripande och inte enbart se över vissa detaljer.

Rehabilitering och habilitering

Alla ska ha rätt till medicinsk, social och arbetslivsinriktad rehabilitering. Det inkluderar även snabb tillgång till hjälpmedel. En verkningsfull rehabilitering kräver en sammanhållen rehabiliteringsprocess med respekt för den enskildes behov. Den oklara ansvarsfördelningen mellan inblandade myndigheter är ett hinder för funktionshindrades rehabilitering. Försäkringskassans ansvar sträcker sig fram till dess den försäkrade är arbetsförmögen enligt medicinska kriterier.

Arbetsmarknadsmyndigheten kräver å sin sida att individen ska vara inte bara frisk utan även anställningsbar. Dessa olika kriterier leder många gånger till att den enskilde slussas mellan myndigheter utan mening eller mål. Individen går miste om en sammanhållen rehabiliteringsprocess. För att få verkningsfulla rehabiliteringar krävs att åtgärder vidtas för att undanröja hindren.

Ett annat problem är bristerna i det vetenskapliga underlaget för olika rehabiliteringsmetoder. Det behövs konkret forskning kring rehabiliteringen av funktionshindrade. Det behövs också kompetensutveckling. Som en resurs i detta sammanhang kan särskilt nämnas Centrum för handikappvetenskap vid universiteten i Linköping och Örebro där omfattande forskning kring funktionshinder bedrivs.

Det finns stora brister i rehabiliteringen av barn med hjärnskador. Epidemiologiska undersökningar har visat att endast en mycket liten andel av alla hjärnskadade barn får någon rehabilitering. Restsymtom finns, enligt internationella publikationer, hos 50–80 procent av de skadade. Restsymtomen är främst av kognitiv karaktär, men även personlighetsmässiga avvikelser förekommer. Hjärnskadade barns behov av rehabilitering måste uppmärksammas mer.

Landstingen ska erbjuda hjälpmedel till funktionshindrade personer. I en del landsting är det mycket långa väntetider för hjälpmedel. Det förekommer att köerna till utprovning av hörapparat överstiger två år. Barns och vuxnas behov av hjälpmedel för att kompensera ett funktionshinder skiljer sig åt i flera avseenden. För att stimulera funktionshindrade barns utveckling är hjälpmedel ofta nödvändiga. Alla barn utvecklas genom lekandet, och det gäller även funktionshindrade barn. Handikappade barns behov av hjälpmedel för fritidsverksamhet är mer omfattande, men tilldelningen är inte tillräcklig. Landstingens hjälpmedelscentraler har mycket olika praxis, och här och var råder det oklara regler ifråga om rollfördelningen och beslutanderätten mellan habiliteringsläkare, habiliteringsorganisation och hjälpmedelscentralerna.

Handikappidrotten måste ses som ett komplement till sjukgymnastik. Idrotten kan skapa större kroppskännedom, ökat självförtroende och gemenskap – och därigenom bidra till en snabbare och effektivare rehabilitering.

Social trygghet och omsorg

Den så kallade handikappreformen, som infördes 1994, reglerar samhällets skyldigheter att ge olika former av stöd till personer med funktionshinder. Lagstiftningen har stor betydelse för handikappades möjligheter till självständighet, livskvalitet och inflytande i samhället. Tyvärr kan det konstateras att lagstiftningen och dess tillämpning i vissa fall brister när det gäller att tillgodose de funktionshindrades rättigheter.

Nu är det viktigt att säkra denna reform som möjliggör självständighet, livskvalitet och inflytande så att dess innehåll inte naggas i kanten i takt med det allt svårare tillståndet i kommunernas ekonomi. I ett ekonomiskt kärvare läge är det särskilt angeläget att bevaka att handikappreformen inte förfuskas.

9.1 Lagen om stöd och service – LSS

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) reglerar samhällets skyldigheter att ge olika former av stöd till psykiskt och fysiskt funktionshindrade. Alltsedan lagen trädde i kraft 1994 har många invändningar framförts gällande lagens utformning och tillämpning. Brister i LSS har påtalats av både brukare och huvudmän.

Erfarenheterna har visat på otydligheter i definitioner av såväl personkretsen som vissa insatser. Därutöver finns tydliga brister i regelverket som bör ses över. Med dagens utformning av LSS är det svårt att bedöma verksamhetens kvalitet, och det finns brister när det gäller att åtgärda kvalitetsproblem. Det saknas bestämmelser om anmälningsplikt vid missförhållanden, och länsstyrelsernas tillsynsinstrument är begränsade. Och när kommuner inte verkställer sina egna beslut enligt LSS saknas påtryckningsmedel.

Det borde nu, snart tio år efter att lagen trädde i kraft, vara möjligt att analysera och utvärdera effekterna av lagstiftningen. Denna översyn ska, enligt Kristdemokraternas uppfattning, företas utan att ifrågasätta själva rättighetslagstiftningen som sådan. Svenska Kommunförbundet och Socialstyrelsen har framfört åsikten att en större översyn av LSS är nödvändig för att kunna förverkliga de politiska ambitionerna med lagstiftningen.

En större översyn behövs även för att se över kostnadsansvaret för reformen. Det finns två starka skäl till att verksamheten i stället bör finansieras av staten.

För det första bör löften som ställs ut av staten också finansieras av staten. Det gäller särskilt när lagstiftningen är så detaljerad att kommunernas handlingsutrymme är näst intill obefintligt. Det kommunala självstyret är starkt kopplat till att kunna förena utförandet av uppgifter med lokala politiska beslut och avvägningar. Om det utrymmet saknas bör verksamheten finansieras av staten.

För det andra är risken stor för integritetskränkning av individer i små kommuner. Det finns ett antal fall i landet där medierna uppmärksammat att kommunens kostnader ökat med miljonbelopp på grund av en enda individ. Bristen på anonymitet i små kommuner blottlägger ofta vilka personer det handlar om. Detta är otillfredsställande sett ur drabbade individers synvinkel.

9.2 Psykiskt funktionshindrade och LSS

De psykiskt funktionshindrade får inte LSS-insatser i den omfattning som lagstiftaren avsett. Psykiatriutredningen ifrån 1992 uppskattade antalet psykiskt funktionshindrade som hade behov av LSS-insatser till ca 20 000 individer. Ytterligare 20 000 personer hade behov av insatser vad gäller daglig social verksamhet. I september 2002 erhöll cirka 2 700 personer insatser enligt LSS på grund av psykiska funktionshinder.

Handläggare på kommunerna anser att lagen är svår att tillämpa. De beviljar därför insatser enligt socialtjänstlagen, vilket innebär att insatserna inte är anpassade efter den enskildes speciella behov. Det finns betydande kunskapsbrister på kommuner och försäkringskassor kring psykiskt funktionshindrades behov.

Regeringen bör göra en översyn av hur LSS-lagstiftningen fungerar för psykiskt funktionshindrade. Översynen bör omfatta frågor som t.ex. hur insatserna är preciserade med tanke på gruppens behov och personkretsens avgränsning.

9.3 Lagen om assistansersättning – LASS

LSS ger enligt 9 § personer som tillhör lagens personkrets rätt till personlig assistans om behov av sådant stöd finns. Närmare bestämmelser finns i lagen (1993:389) om assistansersättning (LASS).

För många svårt handikappade är personlig assistans enligt LASS av stort värde. Assistansreformen har inneburit ökad valfrihet och bättre livskvalitet för dem med omfattande funktionshinder. Reformen med personlig assistans har dock inskränkts i samband med besparingar i statsbudgeten, och det är svårt att rekrytera personliga assistenter. Förutom finansieringsproblematiken har LASS-reformen också präglats av vissa tillämpningsproblem. Riksdagens socialutskott har begärt en översyn kring hur lagen har fungerat i praktiken, bemötandefrågorna, personalförsörjningen och hur den långsiktiga finansieringen ska lösas. Kristdemokraterna välkomnar översynen och anser att den bör påbörjas snarast.

9.4 Stöd enligt socialtjänstlagen

Det är för den enskilde stor skillnad på de stödinsatser som ges genom LSS respektive SoL. Stöd genom LSS ger sammantaget en bättre livskvalitet tack vare den stödbehövandes möjligheter till inflytande över vilka insatser som ges. Den enskilde har inte rätt till försörjningsstöd för de höga merkostnader som funktionshindret medför. Kristdemokraterna menar att därför personligt stöd ska vara en rättighet även inom SoL.

9.5 Maxtaxan inom handikappomsorgen

Den så kallad maxtaxan för äldre och funktionshindrade i särskilda boenden, som infördes den 1 juli 2002, var en nödvändig reform. Med tidigare nivåer på avgifter för hemtjänst och boende samt på förbehållsbelopp hade många pensionärer och funktionshindrade anledning att känna oro över sin ekonomiska situation. Men lagförslaget var behäftat med en rad oklarheter när det gäller tillämpningen i kommunerna. Tyvärr beslutade riksdagen att införa maxtaxan utan att komplettera propositionen med uppenbart nödvändiga ändringar. Reformens tydliga brister måste åtgärdas omedelbart – det går inte att utreda och vänta längre.

Tillämpningen av maxtaxan har därefter visat sig skilja mellan olika kommuner – vilket drabbat enskilda personer. Kommunerna har i vissa fall tagit ut oskäliga avgifter för bl.a. kost och omvårdnad. Kristdemokraterna utvecklar sin politik om maxtaxan för äldre och funktionshindrade i motion, So591 ”Äldrepolitiken”.

10 Bilstödet

Bilstödet är ett bidrag till funktionshindrade personer för köp och anpassning av motorfordon. Bilstödet behöver förändras. Det är en tillgänglighetsfråga som berör många funktionshindrade människor. Ett tydligare brukarperspektiv är nödvändigt. Den faktiska funktionsnedsättningen måste utgöra grund för rätten till bilstöd. Enligt regeringen bereds frågan om regelverk och tillämpning av bilstöd i Regeringskansliet. Den beredningen har fortskridit i ett mycket långsamt tempo sedan behandlingen av budgetpropositionen för 2001 då riksdagen lämnade ett tillkännagivande om att regeringen måste återkomma med förslag. Regeringen fördröjer, av oklara skäl, en lösning på problemen med bilstödet.

Bilstödet kan idag endast ges till en person med funktionshinder i arbetsför ålder (upp till 65 år, förtidspensionerad upp till 50 år) och till förälder till ett handikappat barn. Cirka 25 000 personer är beviljade bilstöd. Kristdemokraterna anser att den faktiska funktionsnedsättningen ska utgöra grund för rätten till bilstöd. I de fall då en person själv inte kan framföra ett fordon ska familjemedlemmar eller assistenter kunna fungera som chaufför.

Kristdemokraterna vill att kompetens tillförs handläggare på försäkringskassan och försäkringsläkare. Teknisk och ergonomisk kompetens måste finnas hos dem som handlägger bilstödet. De åldersgränser som finns ska slopas. Anpassningar av fordonet måste ofta göras. Sådana anpassningar som är nödvändiga på grund av funktionshindret ska täckas av anpassningsbidrag.

Regeringen bör ta initiativ till att se över möjligheterna att skapa någon form av ackreditering av företag som anpassar bilar. I dagsläget kan vilken bilfirma som helst anpassa bilar. En ackreditering skulle både den enskilde, staten och bilfirmorna tjäna på.

11 Färdtjänst

Kristdemokraterna menar att om färdtjänsten ska vara ett alternativ till kollektivtrafiken för funktionshindrade måste förhållandena vara mer likvärdiga. Det innebär:

När socialtjänsten fattar beslut i färdtjänstärenden kan dessa inte överklagas eftersom färdtjänst anses vara kollektivtrafik. Det bör finnas en myndighet att överklaga hos. Regeringen bör snarast lösa frågan om instans för överklagande beträffande färdtjänstärenden.

Personer med omfattande funktionshinder, t.ex. blinda eller synskadade och intellektuellt funktionshindrade, behöver mycket färdtjänst – särskilt om de inte beviljas ledsagare. För att stärka även deras rättigheter behöver 1 § färdtjänstlagen ett tillägg som definierar målet med färdtjänstlagen, nämligen att den ska ge lika förutsättningar för människor med funktionshinder att förflytta sig.

Många färdtjänstresenärer med smärttillstånd upplever förvärrade besvär vid transport och önskar därför ha en speciell chaufför med kännedom om besvären och/eller en särskild bilmodell. Detta behov måste påtalas vid uppdragsgivningen för att kunna beaktas vid transporten.

12 Dolda funktionshinder

Funktionshinder är många gånger dolda. Till de dolda handikappen räknas allergier, psykiska sjukdomar och neurologiska funktionshinder. Att individens handikapp är osynligt kan innebära en särskilt stor belastning för den som är drabbad. Barn med dolda handikapp såsom DAMP, dyslexi och andra näraliggande diagnoser har fortfarande stora kvarstående behov. Det finns anledning att upprätta en nationell handlingsplan för dessa barn.

Kristdemokraterna ökar bidragen till kommunerna för att bl.a. rymma en satsning på personer med dolda handikapp. Handläggare i kommuner och på försäkringskassor behöver utbildning om dolda funktionshinder. Utbildningsmaterial behöver framställas som kan användas i utbildningen.

Många drabbas någon gång under livet av psykisk ohälsa. Utifrån den helhetssyn på hälsa som Kristdemokraterna förespråkar är det naturligt att se på sambanden mellan kropp och själ, människa och samhälle. En viktig uppgift är att med större engagemang införliva det synsättet i alla insatser som sker när någon drabbas av psykisk ohälsa. För många är det förenat med stor rädsla och ibland skam att drabbas av psykisk ohälsa.

Reaktionerna som kan möta den drabbade är undvikande, bortförklaringar, förvåning eller likgiltighet. Det kan ibland vara begripligt då det kan handla om tillstånd och beteenden som väcker många känslor av rädsla, osäkerhet och sorg. Det är ofta brist på kunskap och erfarenhet hos omgivningen som skapar grund för att psykiska funktionshinder blir ett handikapp.

Alla med dolda funktionshinder som vill ska få en individuell vårdplan. Det ska även erbjudas i de fall insatserna inte ges enligt LSS. För att kunna erbjuda människor en attraktiv vård krävs att ett mer individuellt arbetssätt tillämpas där den enskildes möjligheter, önskemål och resurser står i centrum. Oavsett vem som ger vården, offentlig eller enskild vårdgivare, ska individuella vårdplaner användas.

I planen ska alla insatser som behövs finnas med. Det kan vara vad kommunen eller landsting ska tillgodose men även övrigt som den enskilde är i behov av för att uppnå goda levnadsvillkor. Det kan vara sjukvårdsinsatser, arbetsträning, sjukgymnastik, studier, rekreation m.m. Planen ska vara den enskildes arbetsinstrument för att skapa sig ett självständigt liv, inte en dokumentation över en myndighets insatser.

13 Att vara döv eller hörselskadad

Många hörselskadade tvingas till förtidspension och långa sjukskrivningsperioder för att situationen i arbetslivet blivit ohållbar. Undersökningar om hörselskadade visar att de har en besvärlig situation i arbetslivet och att hörselskadade trots lång anställningstid inte fått möjlighet till kompetensutveckling. Hörselskadade är också överrepresenterade bland dem som har förtidspension. Var femte förtidspensionerad man är, enligt SCB:s välfärdsrapport, hörselskadad. En hörselskadad individ riskerar dessutom att bli isolerad eftersom det ofta är svårt att kommunicera med såväl hörande som döva personer.

För döva – liksom för hörande – är förmågan att kommunicera genom språket inte medfödd utan utvecklas i kontakten med andra människor. Om man växer upp och lever i en språkligt torftig miljö blir den språkliga förmågan sämre. För döva är teckenspråket av stor betydelse för möjligheten till delaktighet i samhället.

Döva elever behöver mycket stöd och resurser under sin skolgång. För sin utveckling måste eleverna ha språklig kontakt även med annan personal än lärarna. Därför är det viktigt att inte bara lärarna utan även övrig personal behärskar teckenspråk. Målet bör vara att all personal som arbetar och har kontakt med barnen på dövskolor ska kunna teckentala.

Stockholm den 6 oktober 2003

Chatrine Pålsson (kd)

Inger Davidson (kd)

Ulrik Lindgren (kd)

Dan Kihlström (kd)

Kenneth Lantz (kd)

Gunilla Tjernberg (kd)

Torsten Lindström (kd)

Helena Höij (kd)

Rosita Runegrund (kd)

Sven Brus (kd)

Olle Sandahl (kd)