1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 3
4 Förvalta stimulansbidragens positiva effekter 3
5 Att vårda en anhörig 4
6 Ett nationellt resurscenter för anhörigstöd 5
7 Bestäm riktlinjer för hur anhörigstödet ska utformas 5
8 Anställning och rätt till tjänstledighet 6
9 Statsbidrag till anhörigorganisationer 7
10 Skärp socialtjänstlagen 7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av hälsoekonomiska studier och forskning kring anhörigvårdares hälsotillstånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av forskning kring anhörigvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nationellt resurscenter för anhörigstöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att behovet av att verka för att kunskap om anhörigvårdares situation blir en viktig del i alla utbildningar inom vården och den sociala sektorn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anhöriganställning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten till tjänstledighet för vård av anhöriga.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nytt statsbidrag till anhörigorganisationer.
Riksdagen beslutar om ändring av socialtjänstlagen 5 kap. 10 § enligt följande lydelse: ”Socialnämnden skall genom stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar närstående som är långvarigt sjuka eller äldre eller som har funktionshinder.”
1Yrkande 6 hänvisat till AU.
Anhörigvården utgör basen i vård- och omsorgsarbetet. Dessa insatser kan inte mätas eller värderas i precisa tal, men viss forskning pekar på att uppemot två tredjedelar av all omvårdnad sköts av närstående som maka/make, barn, släkting eller vän. Detta förhållande gäller också till betydande del rena sjukvårdsinsatser. För många är tillgången till en anhörig i själva verket en förutsättning för att man ska kunna vårdas i hemmet. Räknar man även in psykiskt sjuka och handikappade personer kan det röra sig om en miljon människor som sköter och vårdar en anhörig.
Utvecklingen inom vården och omsorgen har medfört att anhöriga fått ta ett ökat ansvar för de äldres vård och omsorg. Utvecklingen mot ett allt större ansvartagande för anhöriga bekräftas i en nyligen publicerad rapport av Socialstyrelsen (2003). Undersökningen utredde förekomsten av ekonomisk prövning vid biståndshandläggningen inom omsorgen om äldre och funktionshindrade.
Socialstyrelsen kunde visa att det förekommer en omfattande ”anhörigprövning” vid biståndshandläggning av hemtjänstinsatser. Som ett villkor för att erhålla hjälp prövas i många kommuner om inte insatsen kan tillhandahållas av make/maka eller samboende eller av någon annan anhörig utanför hemmet. Resultaten visar att det förekommer en systematisk prövning av anhörigas ansvarstagande för vård och omsorg.
I förlängningen riskerar den här utvecklingen att leda till ett ifrågasättande av den solidariska finansieringen av vård och omsorg.
Kristdemokraterna har under flera år ihärdigt hävdat att det behövs fler platser inom vård och omsorg, speciellt inom geriatriken. Idag visar rapporter att en ökad andel vårduppgifter förs över på anhöriga och andra närstående på grund av att omstruktureringar inom sjukvården reducerar antalet vårdplatser. Även inom den kommunala äldreomsorgen erbjuds allt färre platser jämfört med tidigare. Det visar sig att för många äldre har utvecklingen inneburit ett ökat beroende av anhöriga, anlitande av privat hjälp eller att de får klara sig bäst de kan utan hjälp. Detta är oacceptabelt. Det går inte att lägga omsorgsansvar på de anhöriga utan att ge dem tillräckligt med stöd och resurser.
Riksdagen beslutade 1998 om statliga stimulansbidrag som utgavs under tre år – Anhörig 300 – vilka tillkom med anledning av den nationella handlingsplanen för äldrepolitiken. De anvisade medlen var avsedda att påskynda utvecklingen av olika stödformer för anhörigvårdare. Inriktningen på arbetet var att åstadkomma en varaktig kvalitetshöjning i det stöd som kommunerna erbjuder anhöriga och närstående.
I Socialstyrelsens slutrapport om den nationella handlingsplanen för äldrepolitiken konstateras att antalet äldre personer som får mer omfattande insatser i form av hemtjänst och hemsjukvård har ökat under senare år, samtidigt som ett stort antal äldre med mer begränsade hjälpbehov har ställts utanför den offentliga omsorgen.
Kommunerna har blivit alltmer restriktiva med att bevilja insatser av servicekaraktär, såsom skötsel av hem och inköp. Även de sociala inslagen i kommunernas äldreomsorg har minskat i omfattning. Utvecklingen har lett till att anhöriga har kommit att få ett växande ansvar för hjälpen till de äldre.
Inom ramen för handlingsplanen administrerade Socialstyrelsen de särskilda stimulansbidragen för anhörigvården. Det samlade omdömet är att dessa stödinsatser varit lyckade. Erfarenheten visar dock att tillfälliga statsbidrag ökar engagemanget i kommunerna men att detta tyvärr ofta dör ut i och med att statsbidraget upphör. Någon förlängning av projektet Anhörig 300 har regeringen inte velat gå med på, trots att man konstaterar att de satsningar som gjorts varit mycket framgångsrika. Inte heller finns några nya pengar till anhörigorganisationer specificerade.
Socialstyrelsen påpekar i sin slutrapport att det vore rimligt att bygga upp en handlingsberedskap och därtill stödjande strukturer med vars hjälp resultaten av arbetet med stimulansbidragen skulle kunna förvaltas och utvecklas. Vi instämmer i denna slutsats.
Trots uppmärksamhet och ett ökat stöd från kommuner och frivilligorganisationer har inte anhörigvårdarens vardag förändrats mycket. Anhörigvårdare har en fysiskt tung arbetsbörda och har sällan någon egen fritid. De får för litet stöd av den professionella vården. Ändå ser de många fördelar med sin uppgift: Den är meningsfull och ger en kvalitativt bättre vård som tillgodoser den sjukes behov av värdighet och integritet. Unga anhöriga som vårdar exempelvis demenssjuka föräldrar i yrkesverksam ålder uttrycker ofta en känsla av isolering och utanförskap. Anhörigvårdarna behöver stöd och vägledning av kunnig personal.
Utgångspunkten för Kristdemokraterna är att se och erkänna familjens och de närståendes roll och funktion i vården av äldre, sjuka eller funktionshindrade. Stödet till anhöriga som vårdar ingår som en viktig del i Kristdemokraternas familjepolitik. Anhörigvårdare är en stor tillgång och har rätt till olika former av stöd, information och handledning för att kunna ta på sig vårduppgifter som annars skulle utföras av vårdpersonal med flera års utbildning.
Efter Anhörig 300-projektet finns nu någon form av stöd till anhöriga i alla kommuner, men det är på många håll fortfarande dåligt utvecklat. Samverkan med frivilligorganisationerna var ett av villkoren för att stimulansbidragen skulle utbetalas. De kommuner som kommit längst i utvecklingen är de som tog initiativ till att bygga upp ett anhörigstöd redan före 1999.
Antalet stödformer har ökat, men detta innebär inte nödvändigtvis att fler individer har erhållit hjälp från kommunerna. Enligt Socialstyrelsens rapport – Ett år efter Anhörig 300 - har det troligtvis inte skett någon avsevärd förändring av nivån på stödet som erbjuds anhöriga, men det finns en ökad medvetenhet och en ökning har också skett när det gäller kommunernas planerings- och utvecklingsarbete för att förbättra anhörigstödet.
Det behövs hälsoekonomiska studier och forskning om vad hälsokontroller, hälsovård och andra stödåtgärder innebär för hälsotillståndet hos anhörigvårdare och för tryggheten i rollen. Det i sin tur skapar förutsättningar för att, om man så vill, fortsätta vårda sin anhörige hemma. Knappt 30 procent av kommunerna har, enligt Socialstyrelsens slutrapport Äldreuppdraget, samarbete med högskola eller FoU-enhet när det gäller utveckling av anhörigstödet. Denna brist i forskningen om de äldres vård och omsorg står i märklig kontrast till den omfattning och betydelse som insatserna från de anhöriga har.
Kristdemokraterna anser att forskningen inom detta område behöver utökas. Idag är kunskapen ganska begränsad om förhållandena vad gäller närståendes engagemang, konsekvenser för den äldre, samspelet med den offentliga sektorns vård och omsorg, stöd till den som vårdar etc. Exempel på forskningssatsningar kan vara att analysera sambandet mellan den offentliga vården och anhörigomsorgen. Vidare vore det önskvärt med en nationell studie av omfattningen av anhörigvård i Sverige.
Den socialdemokratiska regeringen säger sig vilja fortsätta stödja anhörigvårdarna. Från anhörigorganisationer och kommuner som engagerat sig i anhörigvård ges signaler om att en stor del av det arbete som kommit igång genom Anhörig 300 kan försvinna i de prioriteringar som kommunerna alltid tvingas till. Många av de kommuner som fick del av stimulansbidragen hade precis kommit igång med verksamheten. Exempelvis är en stor del av anhörigkonsulenterna endast projektanställda.
Därför behövs ett nationellt resurscenter för anhörigstöd. Det skulle kunna fungera som en kunskapsresurs för kommunernas arbete med anhörigvård. I vissa kommuner finns gott om goda exempel på idéer och arbetssätt som skulle kunna användas av fler kommuner. Kunskap om detta skulle kunna finnas i resurscentret. Regeringen bör återkomma med förslag om inrättandet av ett sådant resursinstitut.
I och med att nya bestämmelser i socialtjänstlagen infördes den 1 januari 1998 markeras socialnämndens ansvar för anhörigvård. Bestämmelsen är dock luddig och saknar föreskrifter om hur stödet till de anhöriga bör utformas. De handlingsplaner som beslutats i kommunerna och följs upp är ett steg i rätt riktning, men de kan inte ersätta klara föreskrifter i socialtjänstlagen.
Socialstyrelsen bör, enligt Kristdemokraterna, få i uppgift att fastställa riktlinjer för hur stödet till de anhöriga ska utformas. Dessa skulle kunna innehålla följande moment:
Uppsökande verksamhet ska bedrivas.
Vårdtyngdsmätningar som tar hänsyn till både vårdtagarens och vårdgivarens psykiska och fysiska hälsa ska utföras. Utifrån mätningarna ska omfattningen av avlösningen och andra insatser läggas fast.
Verksamheten ska utvärderas regelbundet så att anhöriguppgiften vid behov kan omprövas. På detta sätt kan anhörigvårdarna känna delaktighet genom att deras situation lyfts fram på ett mer aktivt sätt. Det skulle alla inblandade parter vinna på.
Det finns anledning att se över hur modern teknik kan utnyttjas inom anhörigvården. Målsättningen bör vara att utveckla former för dagligt stöd och utbildning genom IT-lösningar.
Fördelningen av ansvaret för vården mellan det offentliga och familjen är en av de stora framtidsfrågorna. Nästa generation äldre kommer inte att finna sig i en enskild tjänstemans godtycke utan kommer att ställa krav på delaktighet. Anhörigrollen måste därför uppvärderas och erkännas för att möta framtidens behov. Regeringen måste verka för att kunskapen om anhörigvårdares situation blir en viktig del i alla utbildningar inom vården och den sociala sektorn.
Frågan om de anhöriga enbart ska få olika typer av stöd eller om det ska bli aktuellt att yngre anhöriga ska kunna anställas och omfattas av trygghetsförsäkringar och pensionsavtal måste också lyftas fram. När det gäller anställning av anhöriga måste vårdtagarens önskemål så långt som möjligt tillgodoses.
Det råder idag stora skillnader mellan kommunerna när det gäller yngre anhörigas möjlighet till anställning för vård av närstående. De anhörigvårdare som fått anställning har alltid timanställning med lägsta ersättning. Trygghetsförsäkringar och pensionsavtal gäller inte för denna grupp. På grund av detta försvåras möjligheten att kombinera ett arbete utanför hemmet med anhöriganställning. Följden kan bli att den anhörige tappar sitt sociala nätverk på grund av familjesituationen. Hur detta ska lösas behöver utredas närmare.
Kristdemokrater anser att det ska finnas rätt till tjänstledighet på hel- eller deltid för vård av anhörig. Det skulle underlätta för många anhöriga. Det skulle även vara ett erkännande av insatsen. Tjänstledigheten bör ges endast under kortare perioder, exempelvis tre månader i taget, eftersom man inte i förväg kan veta hur stort vårdbehovet kommer att vara. På sikt borde man kunna diskutera möjligheten att minska sin arbetstid för att vårda en anhörig under längre tid.
Tryggheten för anhörigvårdarna behöver ökas, och någon form av garanti bör tillhandahållas utifall anhörigvårdaren inte skulle orka – något som oroar många. Så kallade trygghetsplatser kan användas av en person som vårdas av en anhörig för kortare perioder. Tillgång till denna typ av vårdform måste finnas dygnet runt, varför vägen dit via biståndsbedömning utgör ett hinder. Kristdemokraterna anser att principerna för kommunernas korttidsboende, som av tradition ansetts ingå i begreppet särskilda boendeformer, behöver ses över. Stöd- eller trygghetsplatser inom ramen för korttidsboende fyller en viktig funktion för människor som vårdas i hemmet när patientens tillstånd eller anhörigas situation sviktar.
För att frivilligorganisationer och anhörigföreningar tillsammans med kommunerna ska kunna stödja anhörigvårdarna med utbildning och stöd behöver de ekonomiska resurser. Ett nytt statsbidrag bör därför inrättas som skiljer sig till inriktning och karaktär från nuvarande bidrag till handikapporganisationer. Det ska syfta till att stödja utvecklingen av anhörigorganisationer. Regeringen bör återkomma med förslag om detta.
Kristdemokraterna har länge drivit kravet – i enlighet med Socialtjänstutredningen SOU 1999:97 – att texten i socialtjänstlagen ska skärpas.
Den nuvarande bestämmelsen i 5 § SoL säger att socialnämnden bör genom stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar närstående. Denna bestämmelse behöver skärpas. Anhörigstödet är så viktigt att det bör bli en särskilt reglerad skyldighet för socialtjänsten att ge ett sådant stöd. Kristdemokraterna vill byta ut ordet bör mot ordet skall i 5 § SoL.
Ett ställningstagande i riksdagen från 2002 mynnade ut i ett tillkännagivande till den socialdemokratiska regeringen att en analys av de ekonomiska konsekvenserna av en sådan lagändring skulle göras. Regeringen skulle också redovisa förslag till alternativa lagregleringar i avsikt att ytterligare stödja anhöriga. Denna beställning från riksdagen är inte utförd. Kristdemokraterna menar att den socialdemokratiska regeringen måste leverera ett förslag snarast.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Rosita Runegrund (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Gunilla Tjernberg (kd) |
Ulrik Lindgren (kd) |
|
Torsten Lindström (kd) |
Helena Höij (kd) |
|
Sven Brus (kd) |
Olle Sandahl (kd) |