Motion till riksdagen
2003/04:So640
av Alf Svensson m.fl. (kd)

Hälsovård, sjukvård och social omsorg, Utgiftsområde 9


Sammanfattning

Hälso- och sjukvården måste utgå från att varje människa är unik och att alla personer har samma absoluta och okränkbara värde. Den solidariskt finansierade hälso- och sjukvården är välfärdens kärna och ska vara behovsstyrd. Hälso- och sjukvården ska kännetecknas av värdighet, kvalitet och tillgänglighet. Vården och omsorgen måste ha en helhetssyn på människan som tar hänsyn till kroppsliga, själsliga, sociala och andliga behov. För att skapa och upprätthålla hälsa och livskvalitet måste alla dessa behov tillgodoses.

Kristdemokraterna har under många år stridit för att hälso- och sjukvården ska sättas i första rummet vid fördelningen av samhällets resurser. Sverige ska garantera den sjukes rätt till en trygg och värdig sjukvård. Men hälso- och sjukvården kämpar idag med långa köer och ett minskat antal vårdplatser. Svårigheterna att rekrytera och behålla vårdpersonal är ett av den svenska sjukvårdens största problem. Den kraftiga ökningen av långtidssjuka kvinnor i vården visar att neddragningar slitit hårt på personalen. Många människor far illa i sjukvården.

Situationen kräver kraftfulla åtgärder. Kristdemokraterna anser att det behövs en genomgripande diskussion om prioriteringar inom välfärden. Det krävs gemensamma krafttag för att fokusera på det som är viktigt. Kristdemokraterna är allvarligt oroade. Sveriges befolkning lever allt längre och arbetar allt mindre. Det är positivt men samtidigt krymper resurserna till sjukvården alltmer. Valfrihet, bättre utnyttjande av de ekonomiska resurserna, men också mer pengar krävs för att skapa en bättre vård och omsorg. En ökad tillväxt och verkliga effektiviseringar är lösningen – inte ogenomtänkta besparingar eller skattehöjningar.

Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 2

3 Förslag till riksdagsbeslut 3

4 Trygghet, tillgänglighet och rätt att välja 6

5 God hälsa för alla 6

6 Vårdens resurser och framtidens välfärd 6

6.1 Prioritera i hälso- och sjukvården 8

7 Bygg ut antalet vårdplatser 9

8 Inför en nationell vårdgaranti 10

8.1 BB-garanti 11

9 Öka mångfalden och valfriheten i vården 12

9.1 Försök med patientpeng 14

10 Investera i personalen 14

10.1 Upprätta förtroendekontrakt mellan politiker och personal 15

10.2 Förbättra specialistutbildningen 16

10.3 Förslaget till ny specialistindelning 16

10.4 Ge mer tid för omvårdnad 17

10.5 Låt vårdpersonalen vårda 17

11 Hälso- och sjukvårdens säkerhetssystem 18

12 Värdighet och trygghet för de äldre 19

12.1 En värdighetsgaranti behövs 21

12.2 Förbättra för demenssjuka 21

12.3 Stöd anhörigvårdarna 22

12.4 Vården i livets slutskede 23

13 Organisera runt patienten 24

13.1 Närsjukvården 24

14 Psykiatrisk vård 25

15 Läkemedel 26

15.1 Läkemedelsbiverkningar 28

15.2 Avskaffa apoteksmonopolet 28

16 Tänderna tillhör kroppen 28

17 Ett nytt högkostnadsskydd 30

18 Handikappolitik 30

19 Övriga anslagsförändringar 31

3 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de långsiktiga resursbehoven i vården.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en parlamentarisk kommitté med uppdraget att se över vårdbehoven och vilka av dessa behov som skall tillgodoses i den gemensamt finansierade vården.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av fler vårdplatser.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell vårdgaranti.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en BB-garanti.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppmuntra och stödja alternativa produktions- och organisationsformer för vårdpersonalens bästa.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lagen om offentlig upphandling måste ändras.1

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om second opinion.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att underlätta för vårdpersonal att driva verksamhet i egen regi.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inleda försök med patientpeng.

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om patientpeng bestående av en basdel och en behovsdel.

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fler platser till vårdutbildningarna måste skapas.2

  13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en differentierad utbildningssatsning på undersköterskor.2

  14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett förtroendekontrakt bör upprättas mellan politiska företrädare och vårdens professioner.

  15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en plan för långsiktiga personalbehov.

  16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell uppföljning av geriatrikens utveckling.

  17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vårdpersonalens administrativa arbete måste begränsas.

  18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av teamarbete i vården.

  19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att förbättra anmälningsförfarandet enligt lex Maria.

  20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att personal- eller kamratstöd bör tillhandahållas vid lex Maria-anmälan.

  21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en värdighetsgaranti.

  22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om läkarmedverkan på varje äldreboende och sjukhem.

  23. Riksdagen begär att regeringen återkommer med en proposition vården i livets slutskede i enlighet med vad som anförs i motionen.

  24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskning i palliativ medicin.

  25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om läkemedelskommittéernas betydelse.

  26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsplatskod som följer kompetensen.

  27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om läkemedelsprofiler.

  28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om telefonrådgivning och opartisk information om läkemedel.

  29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av apoteksmonopolet.

  30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en utredning i syfte att kartlägga förutsättningarna för att inkludera tandvårdsförsäkringen i den allmänna sjukförsäkringen.

  31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kirurgisk behandling av tandlossning.

  32. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att systemet med högkostnadsskydd bör utredas.

  33. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda hur staten skall ta över kostnadsansvaret för LSS-insatser.

  34. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag för budgetåret 2004 anslagen under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg enligt uppställning:

Anslag, tusental kronor

Regeringens förslag

Anslagsförändringar

13:1 Tandvårdsförmåner

4 061 410

+ 60 000

13:6 Socialstyrelsen

487 885

– 25 000

14:4 Statens folkhälsoinstitut

129 596

– 10 000

14:5 Smittskyddsinstitutet

179 642

– 9 000

14:7 Folkhälsopolitiska åtgärder

96 554

– 30 000

26:2 Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap

288 376

– 31 000

Nytt anslag: Nationell vårdgaranti

0

+ 1 850 000

Nytt anslag: Forskning om palliativ vård

0

+ 20 000

Summa för utgiftsområdet

37 665 272

1 825 000

1Yrkande 7 hänvisat till FiU.

2Yrkandena 12 och 13 hänvisade till UbU.

Trygghet, tillgänglighet och rätt att välja

Det är oacceptabelt med långa väntetider och köer i vården. Det måste bli betydligt enklare att få träffa en läkare och annan vårdpersonal. Kristdemokraterna vill förbättra kvalitén i mötet mellan patient och läkare. Ökad delaktighet i val av behandlingsmetod, rätten att bli informerad och få insyn är bara de första stegen i en ökad samverkan mellan patient och läkare. Men även de patienter som inte själva kan välja skall garanteras en god, trygg och värdig vård. För dessa patienters skull är det särskilt viktigt att de prioriteringar för hälso- och sjukvård som riksdagen beslutat om ligger fast.

Otrygga och missnöjda patienter kostar i form av onödigt lidande och pengar. Här finns utrymme för både effektivare och mänskligare vård. Säkerligen kommer en ökad andel vårdtagare att vilja ta del av alternativa medicinska metoder. Det behövs en fördjupad diskussion om patientens rättigheter som människa och vårdkonsument. För att bidra till nytänkandet inför en sådan diskussion föreslår Kristdemokraterna följande rättighetsdeklaration:

God hälsa för alla

Hälsa i vid mening handlar om ett fysiskt, psykiskt, socialt och andligt välbefinnande. Allt folkhälsoarbete ska utgå från denna helhetssyn på människan och på hälsobegreppet. Detta bredare hälsobegrepp har bl.a. uppmärksammats av undersökningar som pekat på att människor som tillägnar sig kultur i olika former har bättre hälsa och tillfrisknar fortare efter sjukdom.

Även om hälsoläget i Sverige allmänt sett är bra så är hälsan ändå ojämlikt fördelad bland befolkningen. Forskning visar att resurssvaga gruppers hälsoutveckling och medellivslängd är sämre än det är för de som är välutbildade och resursstarka. Detta kan inte accepteras. Det krävs åtgärder mot de resurssvaga gruppernas höga ohälsotal och lägre medellivslängd. Kristdemokraterna utvecklar sin politik för en bättre folkhälsa i en särskild motion, So380 ”Folkhälsopolitiken”.

Vårdens resurser och framtidens välfärd

Landsting och kommuner måste få utökade resurser under de närmaste åren. Kristdemokraternas bedömning är att vårdens andel av BNP måste öka från nuvarande 8,5 procent till 10 procent inom en tioårsperiod. Det motsvarar i dagens penningvärde ett reellt resurstillskott på cirka tre miljarder kronor per år.

Bevarandet en solidariskt finansierad sjukvård, som är behovsstyrd, kräver att Sveriges djupgående problem i form av dåligt fungerande lönebildning, dåligt fungerande arbetsmarknad och tillväxthämmande skatter på arbete, sparande och företagande åtgärdas. Men under de gångna nio åren har tillväxtpolitiken lyst med sin frånvaro. Regeringen har inte ens försökt åtgärda Sveriges under snart 30 år notoriskt låga tillväxt. Detta är en ödesfråga också för svensk hälso- och sjukvård.

Om Sverige från 1994 till 2002 hade hängt med i tillväxttakten för de mindre OECD-länderna hade vår bruttonationalprodukt (BNP), dvs. värdet av våra samlade produktion av varor och tjänster, i år varit ca 70 miljarder kronor högre. Hade Sverige hängt med tillväxttakten i Finland sedan 1994, skulle vår BNP i år vara drygt 200 miljarder kronor högre, dvs. skatteintäkterna uppåt 100 miljarder kronor högre även med sänkta skattesatser. Om Sverige hängt med i Irlands tillväxt sedan 1994 skulle vår BNP i år vara drygt 1150 miljarder kronor högre.

Ovanstående jämförelse tydliggör bl.a. att utökade statsbidrag inte är en långsiktig lösning på hälso- och sjukvårdens problem. Men på kort sikt behöver kommunsektorn mer resurser.

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet har presenterat statistik över de resurser som tillförts landsting och kommuner under de två senaste mandatperioderna. Under åren 1999–2002 har kommunerna och landstingen fått statliga tillskott på 18 miljarder kronor. Men resurstillskotten har inte kommit landstingen och kommunerna till del så som det förespeglades när tillskotten presenterades.

Till att börja med minskar statsbidragens värde i takt med inflationen. På så sätt har de 18 miljarderna under de senaste fyra åren tappat 7–8 miljarder kronor i värde. Under den gångna valperioden har staten dessutom höjt momsavgifterna för kommunsektorn med närmare åtta miljarder kronor – pengar som hamnar i statskassan. Till sist har de höjda sociala egenavgifterna som löntagarna betalar inneburit ett skattebortfall för kommunsektorn på netto 2,5 miljarder kronor. Penningtransaktionerna mellan den kommunala sektorn och staten hamnar i slutändan på noll.

Kristdemokraterna anser att vård och omsorg måste ges en särställning i samhället och därmed tillförsäkras tillräckliga resurser. De resurser som nu tillförs landsting och kommuner måste främst användas till att säkerställa en god vård och omsorg för svårt och långvarigt sjuka. Kristdemokraterna anser att den socialdemokratiska regeringen inte avsätter tillräckligt med resurser för att garantera en god vård och omsorg. Kristdemokraterna tillför därför 3,8 miljarder kronor mer än regeringen i generella statsbidrag till kommuner och landsting de närmaste tre åren.

6.1 Prioritera i hälso- och sjukvården

Kristdemokraternas grundläggande uppfattning är att sjukvården även i framtiden ska finansieras solidariskt. En solidariskt finansierad sjukvård, byggd på människovärdes- och behovsprincipen kräver prioriteringar. Med detta följer en avgränsning mot de åtaganden som inte omfattas av en solidarisk finansiering. Sådan insatser bör den enskilde själv välja, finansiera och prioritera genom exempelvis olika försäkringslösningar.

I debatten om hälso- och sjukvårdens framtida finansiering framhålls ofta att behoven kommer att växa snabbare än resurserna. Behovet av resurser för hälso- och sjukvården påverkas av ett komplext samband mellan behov och efterfrågan, vårdens tillgänglighet och organisation, medicinsk praxis och teknisk utveckling, produktivitet och effektivitet. Ingen vet exakt hur stort gapet mellan behov och resurser kommer att bli framöver. Men Kristdemokraterna vågar ändå dra åtminstone en slutsats: behovet av väl genomtänkta prioriteringar i politiken kommer att bli allt viktigare.

De senaste åren har det gått upp för många beslutsfattare i hälso- och sjukvården att finansieringen av välfärden inte klaras med enbart skattehöjningar, besparingar och effektiviseringar. Boksluten för kommuner och landsting visar ett totalt underskott på cirka 7 miljarder kronor för 2002. Med bibehållen ambitionsnivå blir det samlade underskottet cirka 19 miljarder kronor 2006. De största skattehöjningarna på 25 år genomfördes under 2002. För att täcka de beräknade underskotten fram till 2006 behövs ytterligare en skattehöjning på 1 krona och 20 öre, enligt Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet. Till detta kommer de enorma personalbehoven – som bara för kommunernas del beräknas uppgå till 225 000 personer fram till 2010.

Nu krävs ett nytt politiskt ansvarstagande. Den demografiska utvecklingen, de medicinska framstegen, personalsituationen och finansieringsdilemmat kräver handling och breda politiska överenskommelser. Sverige har goda erfarenheter av breda politiska arbetsprocesser, till exempel kring reformeringen av pensionssystemen. Kristdemokraterna hoppas att det går att finna en gemensam dialog om hälso- och sjukvårdens framtid.

De flesta anser att det är rimligt att prioritera de patienter som har de största behoven. Denna etiska princip har också väglett de politiska bedömningar som gjorts bland annat genom riksdagens beslut om prioriteringar i hälso- och sjukvården. I hälso- och sjukvårdslagen står det att vård ska ges på lika villkor till alla. Men hur avgörs vilka som har de största behoven? Vad betyder egentligen ”på lika villkor”? Hur ska olika behov egentligen kunna vägas mot varandra? Vilket gör mest ont – ofrivillig barnlöshet eller en värkande höftled?

Kristdemokraterna anser att en parlamentarisk kommitté bör tillsättas med uppdraget att se över vårdbehoven och vilka av dessa behov som ska tillgodoses i den gemensamt finansierade vården. Detta bör ges regeringen till känna.

Bygg ut antalet vårdplatser

En avgörande anledning till de växande köerna för operation är bristen på vårdplatser. Planerade operationer får ställas in, eftersom många patienter kommer in akut. Patientsäkerheten är hotad och den medicinska bedömningen får stå tillbaka, bristen på vårdplatser utgör samtidigt ett hot mot arbetsmiljön för all vårdpersonal.

Image: So640_4-1.jpg

Drygt 17 000 vårdplatser har försvunnit sedan 1994. Det motsvarar en minskning med hela 37 procent. Sedan 1990 har mer än en tredjedel av vårdplatserna inom korttidsvården försvunnit. Likaså har antalet intagningar och medelvårdtiden inom den somatiska korttidsvården fortsatt att sjunka. Den kortare medelvårdstiden förklaras till viss del av bättre behandlingsmetoder och en mer behandlingsintensiv vård. Den mer behandlingsintensiva vården avspeglas i att antalet vårdplatser och vårdtillfällen i den slutna vården minskar, medan antalet behandlingar i den öppna vården ökar. En tydlig utveckling är att allt fler ”äldre äldre”, dvs. personer över 85 år – opereras i högre utsträckning.

Även inom den psykiatriska slutenvården går utvecklingen mot allt färre vårdplatser och kortare vårdtider. Trots att antalet slutenvårdsplatser inom psykiatrin har minskat, har antalet öppenvårdsbesök inte ökat i motsvarande grad, utan fortsatt att minska. Antalet vårdplatser i långtidsvården och geriatriken har också minskat kraftigt, även efter ädelreformens införande 1992.

Vad används en vårdplats till? Någon form av medicinsk bedömning ligger alltid till grund för att övervakning av hälsotillståndet krävs kontinuerligt. Olika former av kroniska tillstånd kan medföra behov av kontinuerlig vård. Och för att kunna ställa diagnos krävs ibland symtomkontroll där inläggning är en förutsättning under en viss tid. Operationer och andra kirurgiska eller medicinska behandlingar kräver självklart vårdplatser. Förlossningar kräver vårdplatser. Vidare krävs vårdplatser inom vissa discipliner för att behandlingar ska kunna ske – vid exempelvis intensivvård och viss cytostatikabehandling. För olika personer behövs sluten vård längre eller kortare tid. Frågan om vårdplatser handlar därför, i ett patientperspektiv, både om trygghet, flexibilitet och viss valfrihet.

Varför behövs fler vårdplatser? Utvecklingen inom hälso- och sjukvården sedan början av 1990-talet har präglats av effektiviseringar och ökad produktivitet. Omvårdnaden har dock blivit betydligt sämre och vårdköerna längre. Även om den medicinska utvecklingen inneburit att flera behandlingar och ingrepp kan göras i den öppna vården kvarstår ett behov av att återställa vårdplatser. Minskningen av antalet vårdplatser i slutenvården har heller inte blivit kompenserad genom en motsvarande utbyggnad av hemsjukvården eller särskilda boenden.

Kristdemokraternas slutsats är att antalet vårdplatser måste utökas inom slutenvården – det gäller såväl somatisk som psykiatrisk vård. Utbyggnaden av vårdplatser måste även gälla de särskilda boendeformerna, hemsjukvården, missbrukarvården, akutvården, och många av landets BB-avdelningar.

Inför en nationell vårdgaranti

Mycket av kritiken mot dagens sjukvård handlar fortfarande om bristande tillgänglighet, väntetider och köer till planerade operationer. För sjuka människor är det orimligt att under lång tid behöva känna oro inför operation eller annan behandling samtidigt som det ofta krävs att man intar smärtstillande och andra mediciner. Samhället får därtill ofta en hög kostnad i form av sjukskrivning när återgången till arbetslivet fördröjs.

Nödvändiga resurser, en utökad samverkan och organisationsförändringar måste till för att arbeta bort vårdköerna. Administrativa och budgetmässiga murar som är ett hinder för kloka beslut ska undanröjas.

Kristdemokraterna och övriga borgerliga partier presenterade våren 2002 ett gemensamt förslag till nationell vårdgaranti. Behovet av en vårdgaranti är föranlett av att vården inte fungerar som den ska. Det självklara målet med en nationell vårdgaranti är att ge alla patienter vård i tid.

I samband med att de borgerliga partierna enades om ett förslag till nationell vårdgaranti utlovade även den socialdemokratiska regeringen en vårdgaranti. Kristdemokraterna konstaterar dock att för den socialdemokratiska regeringen är den nationella vårdgarantin nämligen endast en målsättning, vars innehåll inte preciserats. Några resurser har heller inte avsatts och först under februari månad 2004 ska vårdens resursutveckling och resursbehov behandlas. Och sanningen är att regeringen under lång tid varit emot en nationell vårdgaranti. I riksdagens socialutskott har vänstermajoriteten sedan 1994 yrkat avslag på borgerliga förslag om en nationell vårdgaranti vid ett tiotal tillfällen.

För införandet av en nationell vårdgaranti krävs ytterligare resurser. Krisdemokraterna föreslår att totalt 4,6 miljarder kronor avsätts de närmaste tre åren för att kapa köerna och öka tillgängligheten i sjukvården. Det är 1 miljard kronor utöver regeringens förslag för år 2004 och 2005. Den nationella vårdgarantin omfattar alla medicinskt motiverade behandlingar och skall vara fullt genomförd inom två år. Vårdgarantin innebär att:

När inte det ”egna sjukhuset” kan ge vård i tid skall patienten aktivt erbjudas vård inom det egna landstinget, i ett annat landsting eller hos annan vårdgivare. Det åligger hemlandstinget att se till att patienträttigheten uppfylls.

De allmänt omfattade slutsatserna från Prioriteringsutredningen är utgångspunkt, också för den nationella vårdgarantin. Det innebär att den för varje tillfälle aktuella kösituationen inte skall avgöra inriktning och prioritering, utan vårdbehoven. 1997 beslutade riksdagen enhälligt att anta etiska riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Människovärdesprincipen är den grundläggande etiska plattformen. En naturlig följd av denna princip är behovs‑ eller solidaritetsprincipen, enligt vilken resurserna bör satsas på de individer, de områden och de verksamheter där behoven är som störst. Den principen förpliktar sjukvården att särskilt beakta behoven hos de svagaste, hos dem som inte ens är medvetna om sitt människovärde eller kan göra sin röst hörd. Patienter med svåra kroniska sjukdomar och personer i livets slutskede skall inte stå tillbaka för patienter med lättdiagnosticerade och behandlingsbara sjukdomar.

8.1 BB-garanti

Under de senaste åren har det skett en neddragning av antalet platser på landets förlossningskliniker. Bristen på barnmorskor har tidvis varit stor. I mer glesbefolkade områden i landet har små – men fullt fungerande – förlossningskliniker lagts ner. Det är förhållandevis sällsynt att problemen inom förlossningsvården innebär några direkta medicinska risker för mamman och barnet. Men gravida kvinnors oro inför förlossningen måste tas på allvar.

Bristen på tid är ett genomgående problem inom mödra- och förlossningsvården. Även i eftervården behövs mer tid för den nyförlösta mamman och barnet. Kristdemokraterna vill därför införa en nationell BB-garanti som kompletterar den nationella vårdgaranti som de borgerliga partierna är överens om att införa. BB-garantin består av två delar – en platsgaranti och en förlossningspeng.

Platsgarantin innebär att kvinnan på mödravårdscentralen gör upp om plats på förlossningsklinik och BB. Vidare är kvinnan och barnet garanterade minst tre dagar på BB innan hemgång, om så önskas. Kvinnan ska dessutom vara garanterad ett kontinuerligt stöd av sin barnmorska under mödra-, förlossnings- och eftervården.

Förlossningspeng innebär att ersättningen går till den förlossningsavdelning som kvinnan väljer. Förlossningspengen måste vara högre än dagens ersättningar per förlossning för att möjliggöra kvalitetsförbättringar.

Från den första kontakten med mödravårdscentralen, under förlossningen och i eftervården ska den gravida kvinnan vara garanterad plats och stöd av sin barnmorska genom en uttrycklig platsgaranti. BB-garantin kommer att förbättra kontinuiteten mellan mödra- och förlossningsvård. Allt för att ge bättre stöd, delaktighet och trygghet för blivande föräldrar. Förlossningspengen innebär att ersättningen följer med kvinnans val av förlossningsklinik. Då ges förlossningsklinikerna betydligt större möjligheter att planera och utveckla sin verksamhet.

Öka mångfalden och valfriheten i vården

Kristdemokraterna slår vakt om en gemensam finansiering av vården, men är samtidigt öppna för alternativa utförare. En ökad mångfald av vårdgivare ger patienterna större valmöjligheter och kan utveckla hälso- och sjukvården. Privata, kooperativa och ideellt drivna alternativ bör därför ges förutsättningar att utvecklas.

Fritt val av vårdgivare samt vård- och värdighetsgarantier, som grundar sig på riksdagens prioriteringsbeslut, skall finnas. Kraven på offentlig insyn i verksamheterna och en hög och för alla lika kvalitet ska fortsatt vara densamma, oavsett om verksamheten har enskild eller offentlig utförare. För oss är patientens behov av trygghet och valfrihet i fokus. Konkurrensutsättning av olika verksamheter får inte bli ett självändamål.

Kristdemokraterna anser att en mångfald av vårdgivare ökar möjligheterna att säkra tillgången på kvalificerad personal. Det behövs kortare beslutsvägar, ökat reellt inflytande, större personligt ansvar och förbättrade utvecklings- och karriärmöjligheter. Vården behöver också ett tydligare ledarskap. Endast på detta sätt kan vårdyrken attrahera nya medarbetare. Dessa förändringar kan skapas dels inom den offentligt drivna hälso- och sjukvården och dels genom att man stödjer alternativa produktions- och organisationsformer.

Lagen om offentlig upphandling (LOU) passar inte alltid i tjänstesektorn. Det gäller till exempel då vårdpersonal vill ”knoppa av” och driva verksamhet i egen regi. Kristdemokraterna anser att LOU bör förändras så att lagstiftningen inte utgör ett hinder för förverkligandet av goda idéer. Det krävs en anpassning av LOU till hälso- och sjukvårdsverksamhet, och Kristdemokraterna anser därför att regeringen skyndsamt bör lägga ett förslag till ett särskilt regelverk för upphandling av hälso- och sjukvårdstjänster.

Systemet för att organisera hälso- och sjukvården i Sverige är bland de mest sammanhållna och enhetliga bland jämförbara länder. Privata vårdgivare med offentlig finansiering har blivit vanligare, men når på de flesta områden inte högre andel än 10–12 procent av det totala vårdutbudet. Det är mot den bakgrunden reaktionerna på bolagisering och försäljning av akutsjukhus bör ses. De fåtal sjukhus som varit föremål för försäljning kommer under överskådlig tid inte att förändra bilden av ett system med en starkt dominerande driftform – akutsjukhus som ägs och drivs av landsting och regioner.

Kristdemokraterna anser att breda lösningar i politiskt samförstånd är av stor betydelse i hälso- och sjukvården och deltar aktivt i strävanden att upprätthålla denna tradition i vårt land. Trots något olika utfall verkar opinionsundersökningar av allmänhetens inställning visa på öppenhet för fler ägarformer i vården, förutsatt en offentlig och solidarisk finansiering.

Kristdemokraterna anser att patienten ska ha möjlighet till förnyad bedömning (second opinion) från oberoende alternativa bedömare. Den ökade fokuseringen på vårdens resurser kan riskera att medborgarna kommer att utsättas för alternativ som främst har en ekonomisk fördel istället för en bättre medicinsk effekt. Tilltron till systemet urholkas om inte möjlighet finns att kontrollera de bedömningar som görs.

Privata företag har aktivt medverkat till att ge svensk hälso- och sjukvård en framskjuten plats i fråga om metoder, teknologi, forskningsinriktning och kostnadsnivå. Främst har det skett genom läkemedelsföretagen, men det finns även framgångsrika företag i andra branscher, till exempel medicinsk teknik samt tekniska hjälpmedel.

Mångfald och entreprenader inom vården har de senaste åren blivit en stor partiskiljande fråga. Socialminister Lars Engqvist har ägnat stor möda åt att varna för ”borgerliga alternativ” inom sjukvården. Främsta uttrycket för regeringens politik är den så kallade stopplagen som i all hast infördes den 1 januari 2001. I samband med att lagen trädde i kraft tillsatte regeringen en utredare för att se över privata vinstintressens roll i sjukvården.

I mars 2003 presenterade så utredaren Per-Axel Sahlberg ett förslag till spelregler för privata vårdgivares medverkan i offentligt finansierad hälso- och sjukvård. De i utredningen – Vårda vården (SOU 2003:23) – presenterade förslagen överensstämmer i huvudsak med vad Kristdemokraterna under lång tid förespråkat. Betänkandet präglas av en grundsyn där den gemensamma, solidariska finansieringen sätts främst, inte driftsformen.

Utredningens förslag innebar bl.a. att stoppet för privat vård endast ska gälla för den vård som ges vid region- och universitetssjukhus. För annan specialistvård vid sjukhus och kliniker ska dock inget förbud finnas. När det gäller dessa delar av hälso- och sjukvården, vilket inkluderar alla landets länssjukhus och länsdelssjukhus, visar utredningens förslag en stor respekt för landsting, som så vill, att kunna driva verksamhet på entreprenad. Nu återstår att se om den socialdemokratiska regeringens höga svansföring i denna fråga medger att utredningens förslag också utmynnar i en proposition till riksdagen.

9.1 Försök med patientpeng

Patientinflytandet i vården kan förstärkas genom att patienten får en reell möjlighet att själv välja vårdgivare. En översyn bör göras av hela välfärdssystemet för att se vilka verksamheter som på kort respektive lång sikt kan öka medborgarnas valmöjligheter. Kristdemokraterna vill också undersöka effekter av att ekonomiska resurser styrs till den verksamhet som patienten personligen anser har bäst kvalitet. Ett väl avgränsat försök med ”patientpeng” skulle vara intressant att följa och dra slutsatser av.

Denna form av ekonomisk styrning skulle stärka patientens ställning och öka kvaliteten i vårdutbudet. Det finns flera exempel på hur pengsystem har ansetts som mycket kontroversiella men så småningom vuxit fram som en helt naturlig valfrihetsreform.

Försök med patientpeng bör i första hand provas när det gäller tjänster som till exempel barnhälsovård, primärvård, mödravård och sjukgymnastik. Flera olika vårdgivare kan stimulera till nytänkande och tillföra vården nya dimensioner. Privata, kooperativa och ideellt drivna alternativ ska ges lika förutsättningar att utvecklas. För att inte små enheter ska missgynnas konkurrensmässigt kan det i vissa fall behövas särskild stimulans för att det ska finnas så många utförare som möjligt och att de ska ha likartade förutsättningar.

I utformandet av ett pengsystem är det mycket viktigt att kunna värna dem med särskilda behov. Många med kroniska sjukdomar har till exempel periodvis mycket stora behov av insatser. Lika viktigt är det att de med ”dolda” sjukdomar och diagnoser, som i dag har svårt att få sina behov tillgodosedda, kan känna sig trygga i ett ersättningssystem av denna typ. Det finns möjligheter att skapa modeller där en baspeng, som är lika för alla, kompletteras med ett tillägg, en behovspeng, som ger en högre grad av anpassning till individuella behov.

10 Investera i personalen

Tidningen Arbetsmarknaden har gjort en genomgång av personalsituationen i samtliga landsting som nyligen presenterades. Genomgången visar att inte ett enda av landstingen planerar att utöka sin personalstyrka. 18 av 21 landsting anger tvärtom att de på två års sikt kommer ha färre anställda. Vidare är anställningsstopp infört i tio landsting och alla landsting är mycket återhållsamma med inhyrning av personal. Det här är en illavarslande utveckling som visar allvaret i landstingen ekonomiska situation.

Vårdens kompetens finns hos personalen, bland läkare, sjuksköterskor och övriga medicinskt utbildade och erfarna medarbetare. Hälso- och sjukvården måste därför försöka locka till sig de mest begåvade och lämpliga personerna. Vårdpersonalen måste ges möjlighet till kompetensutveckling. Förutsättningarna för högre löner, inflytande och delaktighet måste stärkas. Detta är avgörande för hälso- och sjukvårdens utveckling.

Personalens hängivenhet och arbetsvilja har utnyttjats maximalt, vilket bl.a. resulterat i att många förlorat gnistan. Detta är oroande tendenser som kan få irreparabla konsekvenser om de inte förändras snabbt. Fler utbildningsplatser måste skapas för både läkar- och sjuksköterskelinjen samt inom omvårdnadsprogrammen. Behovet av att rekonstruera hälso- och sjukvården, utveckla äldreomsorgen och att återställa personalens framtidstro och arbetsglädje måste beaktas särskilt under de närmaste åren.

Det är angeläget att undersköterskornas roll uppvärderas. Kompetenskraven bör ses över och nya karriärvägar erbjudas för att göra ett av vårdens viktigaste yrken mera statusfyllt.

Undersköterskeutbildningen behöver därför förändras. Utarbetade kriterier och mätbar kvalitet skall systematiskt och fortlöpande kunna dokumenteras och utvärderas. Kristdemokraterna anser att den nyutbildade undersköterskan skall erhålla ett bevis på god utbildning som garanterar kompetens och lämplighet. Det finns anledning att se över möjligheterna till en differentierad utbildningssatsning på undersköterskor som ger formell kompetens att hantera såväl läkemedel som demensvård. Arbetet som undersköterska ska vara förenat med yrkesstolthet och arbetsglädje.

Även i fråga om sjuksköterskornas roll och ansvar behöver framtidens rekryteringsmöjligheter förbättras. Yrkesinnehåll, kompetenskrav och karriärvägar behöver förnyas och utvecklas.

För alla yrkesgrupper inom vården bör möjligheter till specialisering öka i syfte att göra vårdyrkena mera attraktiva. Stimulanser i form av fortbildningsmöjligheter och en mera generös lönesättning är viktiga delar av en ny personalpolitik inom vård- och omsorgsområdet. En större mångfald av vårdgivare kan skapa förutsättningar för bättre lönebildning och fler attraktiva karriärvägar för anställda inom vården.

10.1 Upprätta förtroendekontrakt mellan politiker och personal

Det har funnits för många politiska pekpinnar riktade till vårdens personal och för litet av dialog kring de värden som ska styra hälso- och sjukvården. Det finns en olycklig förtroendeklyfta mellan politiker och professionella grupper. Kristdemokraterna vill verka för upprättandet av ett nytt förtroendekontrakt mellan politiska företrädare och vårdens professioner som bygger på ömsesidigt ansvarstagande och respekt för varandras uppgifter. Det förhindrar politisk klåfingrighet och detaljstyrning.

Det handlar om att bygga upp ett ömsesidigt åtagande att ta ansvar utifrån sina olika roller och uppgifter. Inte minst när det gäller prioriteringsfrågor finns det idag en stark tendens till att skjuta över ansvaret på andra grupper än den man själv representerar.

Prioriteringsdelegationen redovisar olika erfarenheter från olika prioriteringsprojekt i sin slutrapport (SOU 2001:8). Dessa erfarenheter visar att politikerna önskar att personalen, i första hand läkarna, ska ta ansvar för vem som ska behandlas och vem som inte ska få behandling. Personalen å andra sidan kräver tydlig politisk prioritering. Ingen av grupperna kan i längden fortsätta att på detta sätt kräva att ”någon annan” tar ansvar och agerar. Det är patienter och vårdtagare som drabbas av konsekvenserna av denna kortsiktighet. Frustrationen är i och för sig förståelig i båda grupperna men missnöjet har inte löst ett enda av problemen hittills. Den enda lösningen på detta dilemma är dialog och förtroende.

10.2 Förbättra specialistutbildningen

Vad gäller specialistutbildning för läkare och vidareutbildning för sjuksköterskor är det nödvändigt att snarast se över dimensioneringen med tanke på framtiden. Det råder brist på psykiatriker, barnläkare, onkologsjuksköterskor, reumatologer, neurologer, geriatriker, allmänläkare samt intensivvårdssköterskor, röntgensköterskor m.fl. För att kunna erbjuda en god vård i framtiden krävs utökade utbildningsinsatser. Därför bör den socialdemokratiska regeringen återkomma med förslag som stämmer överens med de långsiktiga behov som finns.

På många vårdcentraler och öppenvårdsmottagningar saknas det primärvårdsläkare. Vid brist på läkare i denna ”första linjens sjukvård” drabbas patienterna och övrig personal hårt. För att avhjälpa bristen på primärvårdsläkare bör yrkets utvecklingsmöjligheter förbättras. Det måste på nytt bli attraktivt att utbilda sig till specialist i allmänmedicin. Det handlar både om arbetsuppgifternas innehåll och arbetsmiljön samt möjligheterna att bedriva forskning.

Många äldre får ålderssymptom som kräver god vård. Det är uppenbart att behovet av fler läkare med specialistkompetens i åldrandets sjukdomar växer. Ett kompetenslyft för läkare och vårdpersonal i geriatrik behövs. För att säkra tillgången på geriatrisk läkarkompetens krävs en långsiktig planering. Det behövs en nationell uppföljning av geriatrikens utveckling som kan läggas till grund för landstingens långsiktiga planering för behovet av geriatrisk kompetens under de närmaste 10–15 åren.

10.3 Förslaget till ny specialistindelning

Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag gjort en översyn av antalet medicinska specialiteter. Översynen av de medicinska specialiteterna har gett upphov till en omfattande debatt. Vissa patientgrupper är oroliga för vad Socialstyrelsens förslag kan komma att innebära för deras möjligheter att få en god vård. Deras oro är förståelig och värd att tas på allvar.

Det kommande beslutet gäller den framtida utvecklingen av svensk sjukvård. Det handlar om behovet av rekrytering av läkare och medicinsk kunskapsutveckling. Mot bakgrund av beslutets betydelse och den oro som frågan väckt menar Kristdemokraterna att riksdagen ska besluta i frågan om den framtida indelningen av medicinska specialiteter.

I översynen föreslås att den geriatriska specialiteten ska vara så kallad grenspecialitet till den invärtesmedicinska specialiteten. Kristdemokraterna anser att förslaget är inkonsekvent och dessvärre tyder på okunnighet om geriatrikens arbetssätt. Den invärtesmedicinska verksamheten är organfokuserad där läkarens specialkompetens efterfrågas, medan den geriatriska specialiteten arbetar med ett helhetsperspektiv med multisjuka äldre, där teamarbetet är ett karakteristikum, livskvalitet målet och läkaren ledaren. Det handlar om två olika vård- och behandlingskulturer.

Kristdemokraterna skriver mer om äldres sjukvård och förslaget till ny specialistindelning i So591, Äldrepolitiken.

10.4 Ge mer tid för omvårdnad

Inom svensk hälso- och sjukvård finns en tendens att materiell standard prioriteras framför andra behov. Det är lättare att acceptera en investering i dyr utrustning än ytterligare en anställd i den personal som svarar för omvårdnad. God vårdkvalitet uppnås framför allt av kompetenta och medkännande människor som ger vård. När landsting och kommuner tvingas till prioriteringar i sjukvården är det ofta omvårdnaden som blir lidande. Och då drabbas bl.a. människor som har kroniska sjukdomar och patienter i livets slutskede. Det är de personer som inte själva kan protestera som får utstå försämringar. Detta kan inte accepteras.

Sjukvård och äldreomsorg handlar om medicinsk diagnos och behandling. Men det handlar också i hög grad om att ge omvårdnad. Det är fråga om att kunna erbjuda tid. Tid att lyssna och tid att ge tröst. Det är angeläget att personalen har tid för att diskutera patientens symptom, oro eller ångest. I en positiv miljö med god omvårdnad tillfrisknar patienterna snabbare. Kristdemokraterna anser därför att sjukvårdshuvudmännen måste avsätta mer resurser för att ge utbildning i medicinsk-etiska frågor – även till den administrativa personalen inom vården.

10.5 Låt vårdpersonalen vårda

Vårdpersonalen behöver få en ny framtidstro. Det behövs ”fler händer i vården”. Under perioden 1993–2000 minskade antalet anställda i hälso- och sjukvården från 323 700 till 247 400, eller med 76 300 anställda. Det motsvarar en minskning med 24 procent. Under åren framöver måste sjukvården och äldreomsorgen få ett resurstillskott som bättre motsvarar vårdbehoven.

Alltfler administrativa uppgifter läggs på läkare och sjuksköterskor. Det stora flertalet rapporter, redovisningar, sammanställningar och enkäter tar erfaren vårdpersonals tid i anspråk. Vid en internationell jämförelse arbetar t.ex. svenska läkare med administrativa uppgifter i en omfattning som är oacceptabel. Administrativt arbete måste begränsas och utföras av särskilt avdelad personal. Läkarsekreterare och ekonomer m.fl. är en tillgång som måste användas. Socialstyrelsens utredning, ”Omfattningen av administration i vården” (2002), visar att en tioprocentig minskning av administrativ tid är möjlig.

En mängd varningssignaler kan ses när det gäller tillståndet hos personalen i vården. Det finns utbredda symtom på ohälsa och sjukfrånvaron ökar. Enligt statistik från Landstingsförbundet har sjukfrånvaron bland vårdpersonalen ökat kraftigt under de senaste åren. Under 1990-talet har åldersstrukturen för de anställda förskjutits mot allt högre åldrar. Genom att risken för längre sjukfrånvaro är större i de högre åldersgrupperna kommer sannolikt ökningen av andelen anställda över 50 år att medföra en fortsatt ökad sjukfrånvaro. Det är nu nödvändigt att det på varje arbetsplats skapas ett ”andrum”. Vårdpersonalen måste få chans att utvecklas i arbetet. Tid och resurser måste avsättas för eftertanke, handledning och kompetensutveckling. Alla medarbetare i vården borde ha en individuell plan för kompetensutveckling. Detta kostar naturligtvis pengar. Men alternativet kan vara att kvalificerad personal flyttar utomlands eller byter yrkes.

Kristdemokraterna vill förnya sjukvårdens organisation. Sjukvården har behov av stor flexibilitet, utöver de bestämmelser som skall tillgodose medicinsk säkerhet. Med ett arbetssätt som innebär en större delegering av ansvar och befogenheter långt ut i organisationen kan personalen ges ökad delaktighet. Personalen måste få påverka organisationen och få använda sin kunskap till att påverka. Det gäller allt ifrån flexiblare arbetsvillkor och inflytande över förläggningen av sin arbetstid till större frågor som skapandet av en ny personalroll.

Det mångprofessionella vårdteamet måste lyftas fram som en viktig beståndsdel i vården. Läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster, specialister, läkarsekreterare m.fl. har alla viktiga funktioner. Det är en oförlåtlig åderlåtning av resurser att lägga tid och energi på att stärka den ena yrkeskategorin på den andras bekostnad. Istället för att ödsla kraft på ett gammaldags hierarkiskt tänkande är det dags att släppa in teamkänslan och nätverkskulturen i vården.

Som exempel på framgångsrikt teamarbete inom vården förtjänar bl.a. de palliativa resursteamen som finns ute i landet att nämnas. Ingen enskild yrkesgrupp har kompetens att möta alla de krav som ställs på vården i livets slutskede. Ett mångprofessionellt team kan dock utgöra ett användbart stöd till den praktiskt arbetande personalen. Att fördjupa reflektionen och arbetet kring begreppet ”teamarbete” måste vara en uppgift för vårdens huvudmän.

11 Hälso- och sjukvårdens säkerhetssystem

Kristdemokraterna anser att det behövs ett mer målmedvetet patientsäkerhetsarbete inom hälso- och sjukvården. I de fall då patienter kommer till skada fokuseras ofta på enskilda yrkesutövares tillkortakommanden och misstag – när anledningen i själva verket oftast är organisatoriska systemfel eller bristande rutiner. Här krävs mer forskning och ökad medvetenhet hos beslutsfattare och verksamhetschefer om riskerna för olycksfall i hälso- och sjukvården.

Säkerhetstänkandet i vissa andra branscher är mer utvecklat. Flygtrafik eller annan yrkestrafik är inte verksamheter som är direkt jämförbara med hälso- och sjukvård – men det finns lärdomar att dra. Det förebyggande arbetet måste innebära att inget misstag passerar utan att orsaken analyseras och åtgärdas. Man lägger dessutom stor vikt vid att identifiera svagheter i verksamheten innan något har hänt.

Det är viktigt att förbättra anmälningsförfarandet enligt lex Maria. Syftet är inte att straffa enskilda individer utan att åstadkomma förbättringar inom hälso- och sjukvården. Men en anmälan uppfattas många gånger som ett straff och förknippas med skuld och skam. Det kan behöva regleras att någon form av personal- eller kamratstöd ska tillhandahållas utifall att en person drabbas av skuldkänslor efter en anmälan.

Omfattningen av misstagen inom hälso- och sjukvården är inte helt kartlagda. Några tydliga riskområden är t.ex. läkemedelshantering, brister i kommunikation, underlåtelse att behandla och trötthet hos personalen. För att minska antalet misstag i vården krävs ett batteri av åtgärder. Det kan handla om förbättrade säkerhetssystem genom systematiskt säkerhetsarbete på klinikerna. Det kan även behövas ledarskapsutveckling och ett säkerhetstänkande som inriktar sig på systembrister, istället för individuella misstag. Behovet av kvalitetssäkring för patientens skull är stort.

Individuella misstag inom vården är känsliga – särskilt om ansvaret kan läggas på en enskild anställd. Problemet är att misstag i vården inte är tillåtna, samtidigt som misstag är omöjliga att helt undvika. Det finns ett behov av nya metoder och arbetssätt för att undvika misstag i hälso- och sjukvården.

12 Värdighet och trygghet för de äldre

Antalet och andelen äldre i samhället kommer att öka under de kommande decennierna, främst med anledning av att de stora barnkullarna från 40-talet går i pension men också till följd av låga födelsetal. Enligt Statistiska centralbyråns beräkningar kommer en fjärdedel av befolkningen att vara 65 år och äldre år 2035, vilket motsvarar en ökning med 41 procent sedan år 2001. De mest omfattande vårdbehoven uppkommer först vid 85–90 års ålder. Idag består gruppen 85 år och äldre av 207 700 personer. År 2035 kommer gruppen att vara dubbelt så stor.

I och med ädelreformen 1992 fick kommunerna ett samlat ansvar för långvarig omsorg, service och vård till de äldre. I detta ansvar finns en rad olika omsorgs- och vårdformer som kompletterar varandra för att ge trygghet och kvalitet inom äldreomsorgen. Hjälp i hemmet utgör i de flesta fall grunden i det ansvar som socialtjänstlagen ålägger varje kommun. Men för att klara de varierande vårdbehov som finns hos den enskilde är det nödvändigt att det finns olika former av särskilda boenden, t. ex. servicehus, gruppboende och sjukhem.

Ädelreformen har medfört förbättringar, men också vissa problem. Riksrevisionsverket (RRV) har i en effektivitetsrapport (december 2002) granskat hur staten agerar för att ge kommuner och landsting goda förutsättningar att organisera och ge vård och omsorg till äldre. RRV menar att vård- och omsorgssystemet har stora inslag av negativa ekonomiska incitament, dvs. att det kortsiktigt lönar sig att göra ansträngningar för att hitta någon annan som löser vårdbehoven. Detta leder till att äldre multisjuka med flera sjukdomar och stora vårdbehov inte alltid får den vård och det omhändertagande de har rätt till.

Bristerna i systemet gör att de flyttas runt i något som RRV liknar vid en vårdkarusell mellan olika typer av öppenvård och sjukhusvård. En viktig orsak till problemen är, enligt RRV, att ansvarsfördelningen inom systemet är otydlig och ibland förutsätter lokala avtal mellan kommuner och landsting. Detta gör det svårt för gamla och deras anhöriga att påtala kvalitetsbrister och utkräva ansvar. Och frågan är till vem ska de rikta sina krav. För den enskilde vårdtagaren är det särskilt allvarligt om det råder oklarhet kring ansvarsfördelningen mellan å ena sidan landstingets ansvar och å andra sidan kommunens. För äldre människor med tilltagande vård- och omsorgsbehov kan nuvarande situation ofta ge upphov till otrygghet.

Många av dagens stora tvistefrågor och problem i sjukvården rör förhållanden efter 1992 som har sin grund i nuvarande gränsdragningar, och ofta oklar ansvarsfördelning mellan huvudmännen. Men frågeställningarna är äldre än så – stat, landsting och kommuner har sedan flera decennier tillbaka försökt lösa problem med gränsdragningar. Ädelreformens nuvarande brister är ett resultat av de senaste drygt tio årens utveckling inom hälso- och sjukvården. Två faktorer framstår som avgörande. Dels den medicinska och medicintekniska utvecklingen som lett till ett betydligt mindre antal vårdplatser och kortare vårdtider inom slutenvården, dels 1990-talets ekonomiska kris då kommunsektorn fick dra ett tungt lass i saneringen av landets finanser.

En utredning – Översyn av vård och omsorg för äldre – tio år efter ädelreformen (dir. 2003:40) – är tillsatt. Utredningen ska analysera gränsdragningen för huvudmannaskapet mellan landsting och kommun och överväga en mer ändamålsenlig ansvarsfördelning. Utredningen ska också analysera hur vården och omsorgen kan organiseras på bästa sätt för att säkerställa hög kvalitet, tillgänglighet och kontinuitet samt trygghet och inflytande för de äldre. Uppdraget ska redovisas senast den 31 januari 2004. Kristdemokraterna välkomnar utredningen.

Minskningen av slutenvårdsplatser och allt kortare vårdtider på sjukhusen leder till att kommunernas vårdansvar utsätts för orimliga påfrestningar. Resultatet blir överbeläggningar och att vårdbehövande människor hamnar i utrymmen som inte är avsedda för vård. Bättre samverkan mellan kommuner och landsting kan undanröja en del svagheter. Det bör därför i alla landsting och kommuner skapas gemensamma målsättningar och överenskommelser som reglerar hur samarbetet skall gå till. Det finns ett särskilt behov av ökat samarbete mellan landsting och kommuner när det gäller läkarinsatser inom särskilda boendet. Varje äldreboende och sjukhem ska ha kontinuerlig läkarmedverkan i vården, helst en specialist på äldresjukdomar (geriatriker).

Kristdemokraterna anser att vissa förändringar krävs för att äldrevården ska kunna ge bättre patienttillfredsställelse och högre kvalitet. Ett värdigt bemötandet av de äldre inom hälso- och sjukvården är väsentligt. Utredningar har visat att det för patienternas vidkommande är en av de viktigaste faktorerna för hur vården upplevs. Bemötandet har i flera fall kritiserats och det måste vara en självklarhet att som vårdbehövande bemötas med respekt, empati och inte att betraktas som en belastning. Ett professionellt bemötande ska alla patienter kunna förvänta sig. Det behövs en ökad medvetenhet bland vårdpersonalen, och mer tid för varje vårdtagare, vilket kan åstadkommas genom ett ökat antal vårdplatser och fler medarbetare.

12.1 En värdighetsgaranti behövs

Ett regelverk om 400 lagar och förordningar styr vård och omsorg i vårt land. När patienter vanvårdats, har de ibland inte varit hjälpta av en enda paragraf. Kristdemokraterna vill därför etablera en värdighetsgaranti – i alla kommuner och landsting – för trygghet i vården och en stärkt ställning för patienten. Fördjupade kvalitetskrav kan inte enbart begränsas till att handla om väntetider, tillgänglighet och ökade valmöjligheter.

Patientens delaktighet i sin egen vård, personlig integritet och respekt för den enskilde inom hälso- och sjukvården är angelägna frågor. Det är viktig att såväl vårdtagare som anhöriga har kännedom om vilka krav som kan ställas på vårdgivaren. Därför ska det finnas en värdighetsgaranti inom vård och omsorg som konkret anknyter till de villkor under vilka verksamheten bedrivs. Anser en vårdtagare eller anhörig att verksamheten inte infriar de krav som värdighetsgarantin anger, så ska man kunna vända sig till en instans för klagomål.

En värdighetsgaranti är särskilt viktig i vården av de äldre. Den skall omfatta såväl medicinsk kvalitet som omvårdnadskvalitet. Särskild uppmärksamhet och hänsyn ska visas personer med nedsatt autonomi, t.ex. barn och äldre, demenshandikappade, individer med utvecklingsstörning och talsvårigheter. Studier har visat att patienter med kommunikations- och förståndshandikapp inte sällan reagerar med oro och aggressivitet när individen känner smärta. Tyvärr är det vanligt att sådant beteende tolkas som en normal utveckling av sjukdomen. Dessutom behandlas oron och aggressiviteten med lugnande mediciner som kan få motsatt effekt än den avsedda, d.v.s. de sjuka blir ännu oroligare.

Kristdemokraternas värdighetsgaranti beskrivs närmare i motionen So591 ”Äldrepolitiken”.

12.2 Förbättra för demenssjuka

Demenssjuka personer tillhör en av samhällets mest utsatta grupper med omfattande

behov av vård och omsorg. Kunskapen om denna patientgrupps behov är många gånger bristfällig. En demenssjuk patient är helt beroende av sina anhöriga och av vårdpersonalen. Att inte känna igen sina närmaste, eller sitt eget hem, att inte hitta ord för det man vill uttrycka och vara beroende av hjälp med det mest personliga innebär en stor utsatthet.

Hälso- och sjukvårdslagens 2 § talar om ”en vård på lika villkor för hela befolkningen” samt att de med största behoven ska få vård först. Verkligheten visar att demenssjuka människor inte får den vård de har rätt till på grund av bristande resurser och avsaknad av kompetens. Det kan gälla bemötande, diagnos och medicinering. Av de äldre inom kommunernas särskilda boende kan så många som 70 procent vara demenssjuka, och dessa saknar i alltför hög grad tillgång till medicinsk kompetens.

De ansvariga vårdhuvudmännen ska se till att patienten ges en individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om de metoder som står till buds för undersökning, vård och behandling. Bristande samordning av demensvården är tydlig liksom avsaknaden av fungerande och ansvarsfull vårdplanering och informationsöverföring samt lyhördhet för patientens vård- och omsorgsbehov. Många äldre med demenssymptom får överhuvudtaget ingen utredning. Knappt två av tio behandlas för sin demens.

Idag är endast 4 procent av personalen i äldreomsorgen legitimerade sjuksköterskor. När det gäller övrig vårdpersonal saknar 40 procent anställda utbildning. Många har knapphändig kunskap om demens trots att cirka 70 procent av patienterna lider av denna sjukdom. Socialtjänstlagen kräver att den enskilde ska få bo på ett sätt som är anpassat efter hans behov av särskilt stöd. Men tillgången till särskilda vårdboenden för demenssjuka personer är bristfällig i många kommuner. Ofta blandas demenssjuka med andra boende och vårdtagare på ett sätt som är negativt för alla. Många demenssjuka vårdas idag i hemmet av närstående. En kartläggning visar att 80 kommuner saknar medel och anställningsformer för anhörigvårdare och 60 kommuner saknar avlösning i hemmet. Utbildningen av anhörigvårdare är oftast dålig. Om de äldre och deras anhöriga ska kunna känna sig tryggt förvissade om att deras vård- och omsorgsbehov kan tillgodoses måste gällande lagstiftning och regelverk följas och tillräckliga resurser tillföras vården av de dementa. Tillskapandet av så kallade demensteam är en arbetsmetod som bör utvecklas.

Tillgång till demensutredning kräver nära samverkan mellan landsting och kommun. Förutsättningarna för riksdagens beslut om vård av kroniska sjukdomstillstånd och hälso- och sjukvårdslagens absoluta krav på rätt till diagnos har inte fått det genomslag generellt i landet som förväntats. Det behövs bl.a. fler utredningsplatser.

12.3 Stöd anhörigvårdarna

Beräkningar har uppskattat att anhöriga svarar för två tredjedelar av äldreomsorgen och en betydande del av sjukvårdsinsatserna. Hemsjukvårdsinsatser utförs ofta av närstående. För många människor med stora vårdbehov är ofta anhöriga en avgörande faktor för om vården skall kunna ske i hemmet eller inte. De anhöriga bör känna sig delaktiga i vårdteamet eftersom det ofta behövs gemensamma insatser. Därför är det viktigt att anhörigas insatser i vården uppvärderas.

Att hjälpa till i vården av en sjuk får inte kännas som ett tvång. För att resultatet skall bli bra måste den närstående fatta beslutet själv tillsammans med den sjuke. Anhöriga förtjänar mer stöd och hjälp än de för närvarande erhåller. Samtidigt behövs ett väl fungerande samspel med samhällets vård. Idag läggs en mycket stor del av ansvaret på de anhöriga.

Det kan aldrig lagstiftas om relationer och anhörigas vilja att bistå i vården och omsorgen. Vad som däremot kan göras är att uppmuntra till större ansvarstagande och underlätta för detta i praktiken. Det kan göras genom att den som vårdar anhörig i hemmet erbjuds praktisk och ekonomisk hjälp samt handledning. Kristdemokraterna anser även att ersättningen till anhörigvårdare över 65 år ska vara skattefri.

Kristdemokratisk politik för en bättre anhörigvård utvecklas i motionen So641 ”Anhörigvården”.

12.4 Vården i livets slutskede

Att ta avsked av livet på ett värdigt sätt är en livskvalitetsfråga. Därför måste betydelsen av en värdig vård i livets slutskede lyftas fram. Som en del av den värdighetsgaranti som Kristdemokraterna förespråkar ingår det som en självklarhet att ingen skall behöva lämna livet i ensamhet. En värdig vård i livets slutskede omfattar flera aspekter på det lidande och den smärta som döendet kan föra med sig. Förutom rent fysiska behov finns även psykiska, sociala och existentiella behov. All behandling inom sjukvården bör ta hänsyn till dessa behov.

Personalen kan ställas inför särskilt svåra avväganden när det gäller vården i livets slutskede. Den existentiella ångest som kan vara förknippad med döden kan vara svår att hantera. Tidigare i denna motion ha Kristdemokraterna påtalat behovet av utbildning för personalen så att de kan bidra med stöd till patienten i existentiella frågor.

Hos allmänheten ska det finnas en förvissning om att det finns god tillgång till smärtstillande medel och nödvändig omvårdnad. Den döende patienten ska ha möjlighet att ha sina närmaste omkring sig, respekt ska visas för närstående och deras önskemål och både patient och närstående ska få det stöd de i övrigt behöver.

Det finns i vårt land en ”hospiceverksamhet” och palliativa team. Hospice är en hemlik form för vård i livets slutskede där fokus sätts på helhetsvård som innebär att inte bara de fysiska behoven beaktas utan även de psykiska, sociala och andliga dimensionerna. Hospice och palliativ vård ska, enligt Kristdemokraternas uppfattning, prioriteras eftersom den präglas av helhetssyn på människan. Hospicevården och palliativa team måste etableras, vidareutvecklas och vara tillgängliga i hela landet. Det är viktigt att ta till vara den kunskap och kompetens som vunnits på de platser där verksamheten varit i gång under längre tid. Dessa erfarenheter bör sedan även komma den övriga vården till del. Det behövs en öppenhet inför nya vårdformer i livets slutskede.

Kommittén om vård i livets slutskede (SOU 2001:6) kunde konstatera att vården i livets slutskede som bedrivs i Sverige har stora brister. Forskning och utbildning i palliativ medicin är också svagt utvecklade områden. Kommittén slog fast att ett resurstillskott för bl.a. utbildning och forskning är nödvändigt. Kristdemokraterna avsätter därför sammanlagt 60 miljoner kronor till forskningen kring palliativ medicin för åren 2004–2006.

Ett värdigt avsked från livet bör, enligt riksdagens prioriteringsbeslut, vara en av de högst prioriterade rättigheterna inom vården. Kristdemokrater anser att det ska vara en grundläggande rättighet med valfrihet vid vård i livets slutskede. Den parlamentariska kommittén – Döden angår oss alla (SOU 2001:6) – presenterade ett omfattande förslag till förbättringar av den palliativa vården i Sverige. Utredningen präglades av etisk grundsyn som betonade människovärdesprincipen i vården vid livets slut. Den socialdemokratiska regeringen säger sig bereda utredningen i Regeringskansliet, men den beredningen har fortgått i ett mycket långsamt tempo. Det är hög tid att förelägga riksdagen en proposition utifrån utredningens förslag.

13 Organisera runt patienten

Kristdemokraterna anser att det skall vara lätt att komma i kontakt med vården. De små länsdelssjukhusen ska bevaras och utvecklas. Tillsammans med vårdcentraler, jourmottagningar och ambulanssjukvård utgör de viktiga delar i en decentraliserad närsjukvård. I ett patientperspektiv handlar detta om kvalitet, tillgänglighet och trygghet.

Det är angeläget att varje region/landsting ges förtroende att avgöra dessa strukturfrågor, eftersom Sverige är geografiskt stort och relativt glest befolkat. När sjukvården organiseras är det viktigt att alltid utgå från patienternas behov. Idag finns det gränser mellan närsjukvård, sjukhusvård, och socialtjänst som saknar förankring i patientens verklighet och som därför skapar bekymmer för den enskilde. Ett nära, naturligt samarbete med patienten i centrum måste därför byggas upp mellan vårdens olika nivåer och ansvariga huvudmän.

13.1 Närsjukvården

Närsjukvården behöver få utvecklas till ett välrenommerat ”varumärke”. Därför måste närsjukvården karaktäriseras av: lättillgänglighet, kvalitet, stor bredd i vårdutbudet och låga avgifter. Ett respektfullt förhållande till patienterna och hög yrkeskompetens hos de anställda ska finnas. Aktivt arbete med vården av hälsan – inte bara ohälsan, bör vara viktiga inslag. Särskilt viktig är rollen som ”lots” i vårdsystemet och kontinuiteten i stöd till människor med mera omfattande och långvariga sjukdomar. Tanken är att olika vårdyrken kan fungera som ”lots”, d.v.s. vägledare in i vården.

Bredden i vårdutbudet präglas av att flera olika yrkesgrupper har egen direkt kontakt med patienterna. Primärvåren måste också i ökad utsträckning verka utanför mottagningarna. Hembesök, hemsjukvård och vård inom primärkommunernas äldreboenden är avgörande inslag i vårdutbudet. Även andra läkarspecialiteter än allmänmedicin bör vara representerade. Modern teknik måste komma till ökad användning.

För att lyckas med prevention av sjukdom, hälsofostran och hälsobefrämjande åtgärder är det viktigt att upptäcka beteende- och livsstilsrelaterade problem. Vid vårdcentralerna behövs en utbyggnad av t.ex. alkoholmottagning, rökavvänjningsklinik och mottagning för andra livsstilsproblem, som erfordrar psykologisk kompetens utöver den som läkare och övrig medicinskt skolad personal kan förväntas besitta. Psykologisk kompetens och vård skall även finnas för behandling vid livskriser. Minst en ungdomsmottagning med god tillgänglighet bör finnas i varje kommun.

Teamarbetet behöver stärkas för att förbättra och effektivisera utbudet av vård till patienterna. Det är viktigt att låta personalen inom närsjukvården utforma sin egen verksamhet, sin arbetsmiljö och styra över sin arbetssituation.

14 Psykiatrisk vård

Den psykiatriska vården i Sverige har på senare tid uppmärksammats efter flera våldsdåd utförda av psykiskt sjuka personer. Många frågar sig varför uppenbart psykiskt sjuka människor inte får vård och tillåts utgöra en fara för sig själva och andra. Bristerna i den psykiatriska vården är stora och omfattar långt ifrån bara problem med enstaka individer som utför grova våldsbrott. Det är grundläggande strukturella, organisatoriska och resursmässiga brister som måste åtgärdas.

1995 genomfördes den stora psykiatrireformen som skulle förbättra de psykiskt funktionshindrades liv. Huvudmålet var att förbättra och samordna rehabiliteringen av människor som av psykiska skäl hade svårt att klara det dagliga livet. Ansvaret för de psykiskt funktionshindrades boende och dagliga verksamhet flyttades således till kommunerna. Kommunerna fick dessutom ett mycket stort ansvar för vården och omsorgen av de psykiskt långtidssjuka.

Enligt den slutrapport som Socialstyrelsen presenterat är bristerna för de psykiskt handikappade fortfarande alltför stora. Huvudmännen skyller emellanåt på varandra vad beträffar ansvaret för psykiskt sjuka. Därmed finns det en risk för att ingen tar ett riktigt ansvar för den enskildes vårdbehov. Många psykiskt funktionshindrade har blivit alltmer isolerade.

De organisatoriska förändringar som under senare år har skett inom psykiatrin har bl.a. lett till att tusentals vårdplatser lagts ner utan att nya former för vård utvecklats. Detta har inneburit att många svårt psykiskt sjuka fått fara illa och självmordsfrekvensen varit hög. En situation som är oacceptabel. Kristdemokrater anser att dagens vårdplatser inte räcker för framtiden.

Det finns brister i rehabiliteringen och många får inte den sjuk- och tandvård de skulle behöva. Psykiskt handikappade måste få ett värdigt liv med samma möjligheter som andra i vårt samhälle. För många är dagarna långa, innehållslösa med en begränsad kontakt med andra medmänniskor. Detta är allvarligt och kan förvärra sjukdomstillståndet avsevärt.

Innehållet i vården och bemötandet är särskilt viktigt för psykiskt sjuka och är en förutsättning för ett bra behandlingsresultat. Fortsatt otydlighet om var ansvaret för behandlingen ligger kan få mycket allvarliga konsekvenser särskilt för dem som inte har förmåga att föra sin egen talan och kanske saknar närstående som kan agera. På sikt kan problemen föra den enskilde in i långvarig psykisk ohälsa där också sluten vård kan bli en realitet.

Närsjukvården behöver ha personal med professionell kunskap om sociala och psykologiska faktorer och dess inverkan på de vårdsökandes hälsotillstånd. Dagens sjukvård i Sverige saknar en fungerande organisation, tillräckliga resurser och kunskaper för att på ett professionellt och effektivt sätt kunna ta hand om denna stora patientgrupps behandling och rehabilitering.

Införandet av en värdighetsgaranti för de psykiskt handikappade är ett angeläget politiskt krav. Det är dags att medmänsklighet sprids till dem som hamnat i mycket utsatta situationer. Många av de psykiskt handikappade är beroende av sina anhöriga. Anhöriga gör ett oerhört viktigt arbete. Det är nödvändigt att samhället på olika sätt stöder och avlastar de anhöriga.

Försäkringskassorna och kommunen ska inneha den rätta kunskapen och kompetensen avseende dolda handikapp, speciellt vid bedömningen av om en person är i behov av personlig assistans. Då är det nödvändigt att kunskap finns om sjukdomar eller handikapp som inte är direkt synliga. Idag är detta en stor brist och många psykiskt handikappade har inte fått tillgång till personlig assistent. Kristdemokraterna ökar i sitt budgetalternativ bidragen till kommunerna bl.a. för att kunna avhjälpa detta problem.

Kristdemokraternas politik för en bättre psykiatrisk vård utvecklas i en särskild motion, So592 ”Den psykiatriska vården”. Vidare finns ytterligare en motion om rättspsykiatrisk vård Ju449.

15 Läkemedel

Läkemedlens roll i hälso- och sjukvården har utvecklats starkt och bidragit till snabb och effektiv läkning och lindring för stora patientgrupper. Kostnaderna för läkemedel har under de senaste åren ökat kraftigt. Under 1990-talet var ökningstakten nära 10 procent per år och främst orsakad av att nya preparat tillkom. Kostnaderna för läkemedel inom den statliga subventionen uppgår nu till 23,3 miljarder kronor under 2002. Effektiva och kostsamma läkemedel utvecklas ständigt och leder till nya behandlingar och bättre livskvalitet för stora patientgrupper.

De ekonomiska följderna av läkemedelskostnadernas utveckling är omstridda. Å ena sidan kan de ökade kostnaderna för läkemedel innebära mindre resurser till andra delar av vården och omsorgen. Å andra sidan motsvaras kostnadsökningarna för läkemedel i många fall av medicinska mervärden och kostnadsminskningar i den övriga hälso- och sjukvården. De politiska beslut som berör läkemedelsförmånerna måste ta särskild hänsyn till kroniskt och svårt sjuka patienter och dem med låga inkomster. Samtidigt är den krassa verkligheten att läkemedelskostnaderna riskerar att bli en gökunge inom sjukvården.

Det är nödvändigt att försöka hejda kostnadsutvecklingen för läkemedelsförmånen. Detta får dock inte innebära att patienter i behov av medicinering tvingas avstå läkemedel av ekonomiska skäl. Metoder som gör det möjligt att jämföra den medicinska nyttan med kostnaderna för läkemedelsbehandling måste utvecklas. Så länge den medicinska nyttan överväger kan läkemedel fortsätta inta en särställning vid fördelningen av vårdens resurser.

En ny ordning för det offentliga subventionssystemet för läkemedel infördes den 1 oktober 2002. En ny självständig nämndmyndighet – Läkemedelsförmånsnämnden – ansvarar för beslut om subventionering och prisreglering när det gäller läkemedel och andra varor som ingår i läkemedelsförmånerna. En fristående nämndmyndighet med bred kompetens kan göra de svåra avvägningar och prioriteringar som fodras.

Landstingens läkemedelskommittéer förser redan idag hälso- och sjukvårdspersonalen med rekommendationer för en tillförlitlig och rationell läkemedelsanvändning inom landstingen. Rekommendationerna är grundade på vetenskap och beprövad erfarenhet. Läkemedelskommittéernas samlade kunskap och erfarenheter bör utnyttjas i nämndens arbete. Kristdemokraterna anser att läkemedelskommittéernas arbete även fortsättningsvis måste tillåtas spela sin roll för landstingens kontroll över läkemedelshanteringen.

Arbetsplatskod på receptet är en förutsättning för att förskrivet läkemedel ska omfattas av läkemedelsförmånen. Verksamhetschefer, sjukvårdshuvudmän och den enskilde förskrivaren kan få en god uppfattning om förskrivningsmönster och får därmed möjlighet att genomföra kvalitetsuppföljningar. Men ett stort antal läkare förskriver läkemedel utanför den egentliga hälso- och sjukvården och avlastar då bl.a. akutsjukvården. Kristdemokraterna anser att man kan pröva att förse dessa läkare med en egen kod som följer kompetensen. På så sätt kan koden inte användas för att identifiera en enskild receptutfärdare. Det skulle ge underlag för kvalitetsuppföljningar av också dessa läkares förskrivningar.

En förstärkning av hela vård- och omsorgssektorns resursnivå är viktig för att kunna ta till vara såväl läkemedel som andra insatser till gagn för patienten. Detta kräver att huvudmännen fortsätter effektivisera verksamheter, där det finns möjlighet att nå framgång.

Med fortsatt utbyggnad av telefonrådgivning samt opartisk information kan fler medborgare själva skaffa sig information om läkemedel. Den idag omfattande kommersiella dominansen kring läkemedel på Internet måste kompletteras och Kristdemokraterna vill därför stödja projektet Infomedias fortsatta utveckling. Vår ståndpunkt är att Landstingsförbundet aktivt måste verka för att tillgodose patientens rätt till opartisk information om läkemedel.

15.1 Läkemedelsbiverkningar

Det är vanligt att patienter använder flera olika läkemedel samtidigt. För exempelvis patienter inom särskilda boenden och hemsjukvården är läkemedelskonsumtionen ofta omfattande. Det är då inte ovanligt att olika läkemedel påverkar varandra genom s.k. interaktion, vilket kan leda till antingen utebliven effekt eller biverkningar. Mörkertalet är stort vad gäller biverkningar av läkemedel. Antalet dödsfall per år är inte känt men det kan röra sig om tusentals människor. Åtskilliga vårdplatser används för patienter som insjuknar eller skadas av biverkningar av mediciner.

En bättre uppföljning av enskilda patienters läkemedelskonsumtion kan förhindra onödigt lidande och minska vårdbehoven. Det krävs aktiva genomgångar – läkemedelsgenomgångar – för patientens räkning. Dessa genomgångar ska kompletteras av s.k. läkemedelsprofiler, där dokumentation samlas om patientens läkemedelsbehandling. Problemen med okontrollerad och överdriven läkemedelskonsumtion kräver en lösning. Eftersom frågan är så pass angelägen bör regeringen ge tydliga riktlinjer och presentera en plan för framtagandet av ett system för läkemedelsprofiler.

15.2 Avskaffa apoteksmonopolet

Det svenska apoteksmonopolet bör avskaffas. Det finns goda skäl att tro att det går att åstadkomma effektivisering och därmed lägre kostnader genom fri konkurrens på detta område. Frågan om avreglering är numera också väl utredd genom statliga utredningar som visat att det är svårt att finna goda motiv för ett långsiktigt bibehållande av nuvarande monopol. Ett avskaffande av apoteksmonopolet kan bidra till bättre hälsa för medborgarna och lägre läkemedelskostnader för staten. Sverige är idag det enda land inom OECD som vidmakthåller ett statligt monopol på apoteksverksamhet. Konkurrensverket har uppmärksammat den svaga konkurrensen inom den svenska läkemedelsdistributionen.

Staten måste dock även efter monopolets avskaffande kunna ställa samma krav på säkerhet, effektivitet och tillgänglighet. Kontroll och tillsyn av apoteksverksamheten ska, även efter en avreglering, ske genom statens försorg.

16 Tänderna tillhör kroppen

Under lång tid har befolkningen i Sverige haft god tandhälsa. En av orsakerna är det förebyggande arbetet. Eftersom den enskildes kostnader för tandvård stadigt ökat under senare år finns dock risk att tandhälsan försämras. Socialstyrelsen har i en rapport jämfört patientavgiften vid tandvårdsbehandlingar. Rapporten utvisar att patienternas kostnad fördubblats under de senaste tio åren.

Historiskt sett har det funnits en gemensam sjukförsäkring som omfattar hela kroppen utom tänderna. Tänderna har haft en egen försäkringslösning. Patientavgifterna för tandvård har alltid varit högre än inom den övriga vården. För enskilda som har dåliga tänder har detta varit betungande. Ofta är det dessutom flera i samma familj som drabbas. Detta kan betyda att kostnaderna blir svåra att klara. Människor kan av ekonomiska skäl tvingas avstå från tandvårdsbehandling.

Kristdemokraternas utgångspunkt i tandvårdsfrågor är att tänderna är en del av kroppen. Ett mål med förändringar av tandvårdsförsäkringen bör, enkelt uttryckt, vara att det inte ska kosta mer att gå till tandläkaren än till läkaren. Historiskt sett har tandvården haft sin egen försäkringslösning, vilken alltid varit betydligt dyrare för den enskilde än annan hälso- och sjukvård.

Ur ett hälso- och samhällsekonomiskt perspektiv måste tandvårdsstödet vara konstruerat så att tandvårdsbehoven minskar. Dessutom ska detta kombineras med rimliga kostnader för samhället och patienterna.

Forskare har kunnat klarlägga ett antal samband mellan dålig munhälsa och olika sjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomar, hjärnblödning och diabetes. Detta är ett ytterligare bevis på att god munhälsa också kan förebygga andra sjukdomar.

Det är alltid svårt att ifrågasätta system som funnits länge. Kristdemokraterna anser dock att i en krympande ekonomi med ökad oro från medborgarna måste man våga överväga andra lösningar. Det finns särskilda grupper i samhället t. ex. anorektiker/bulemiker vars tandvårdskostnader i dagens system blir ett stort problem. En annan särskilt utsatt grupp är de äldre i så kallade särskilda boendeformer. Kristdemokraterna anser att en utredning bör tillsättas i syfte att kartlägga förutsättningarna för att inkludera tandvårdsförsäkringen i den allmänna sjukförsäkringen.

För att i en trängd budgetsituation åtminstone ta ett första steg i riktning mot att tandvården inordnas i hälso- och sjukvårdens avgiftssystem, vill Kristdemokraterna placera kirurgisk behandling av tandlossningssjukdom inom sjukvårdens högkostnadsskydd. Det handlar om en utsatt grupp patienter med kronisk, allvarlig infektionssjukdom. Obehandlad leder den till bestående funktions- och organförlust och ger risk för allmänhälsan, både direkt och indirekt. Kristdemokraterna avsätter 60 miljoner kronor per år för denna reform.

I senare skede, när statens finanser tillåter, avser Kristdemokraterna inkludera allt fler åtgärder med inriktning på förebyggande behandling med målet att all tandsjukvård och tandskadebehandling ska ingå i samma system som övriga hälso- och sjukvården. Kristdemokraterna utvecklar sin tandvårdspolitik i motionen So593 ”Tandvården”.

17 Ett nytt högkostnadsskydd

I Sverige finns sedan många år ett s.k. högkostnadsskydd för avgifter i sjukvården. Utgångspunkten för högkostnadsskyddet är att ingen av ekonomiska skäl skall tvingas avstå vård och behandling. Varje person skall veta hur mycket man högst skall behöva betala under ett år för vård.

För enskilda människor är patientavgifter för sjukvårdande insatser en avgörande fråga om trygghet. Under 1990-talet har dock avgifterna för den enskilde ökat dramatiskt dels genom att det så kallade högkostnadsskyddet höjts, dels därför att flera vårdavgifter inte omfattas av högkostnadsskyddet. Enligt en rapport från Socialstyrelsen har det på tio år blivit upp till tre gånger så dyrt att besöka läkare. Även den enskildes kostnader för resor i samband med vård har ökat och dessa inkluderas inte heller i högkostnadsskyddet. När patientavgifter eller läkemedelsavgifter diskuteras betraktas dessa ofta separat. För medborgaren är det givetvis viktigt vad avgifterna summerar till sammanlagt.

Målet för Kristdemokraternas vård- och omsorgspolitik är att ge trygghet och medmänsklig omsorg åt alla oavsett kön, ålder, etnisk bakgrund eller yrke. Alla har samma rätt att leva ett värdigt liv. Ingen skall behöva avstå från vård av ekonomiska skäl. Alltför stora kostnadsökningar har skett för de som är långvarigt sjuka eller funktionshindrade. Utvecklingen av nya läkemedel och de ökande behoven generellt inom hälso- och sjukvården gör att nya lösningar måste övervägas.

Kristdemokraterna anser att en parlamentarisk utredning bör tillsättas för att utreda hela systemet med högkostnadsskydd. Ett framtida mål bör vara att konstruera ett system som verkligen inkluderar alla egna avgifter i vården och olika hjälpmedel.

18 Handikappolitik

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) reglerar samhällets skyldigheter att ge olika former av stöd till psykiskt och fysiskt funktionshindrade. Denna lagstiftning är helt avgörande för många funktionshindrade personers möjligheter till självständighet, livskvalitet och inflytande i samhället. Alltsedan lagen trädde i kraft 1994 har många invändningar framförts gällande lagens utformning och tillämpning. Brister i LSS har påtalats av både brukare och huvudmän. Erfarenheterna har visat på otydligheter i definitioner av såväl personkretsen som vissa insatser. Därutöver finns tydliga brister i regelverket som bör ses över.

Med dagens utformning av LSS är det svårt att bedöma verksamhetens kvalitet och det finns brister när det gäller att åtgärda kvalitetsproblem. Det saknas bestämmelser om anmälningsplikt vid missförhållanden och länsstyrelsernas tillsynsinstrument är begränsade. Och när kommuner inte verkställer sina egna beslut enligt LSS saknas påtryckningsmedel.

Det borde nu, snart tio år efter att lagen trädde i kraft, vara möjligt att analysera och utvärdera effekterna av lagstiftningen. Denna översyn ska, enligt vår uppfattning, företas utan att ifrågasätta själva rättighetslagstiftningen som sådan. Svenska Kommunförbundet och Socialstyrelsen har framfört åsikten att en större översyn av LSS är nödvändig för att kunna förverkliga de politiska ambitionerna med lagstiftningen.

Kristdemokraterna anser att möjligheterna för staten att ta över kostnadsansvaret för LSS bör utredas. Kristdemokraternas övriga handikappolitik utvecklas i en särskild motion, So642 ”Handikappolitiken”.

19 Övriga anslagsförändringar

Kristdemokraterna föreslår besparingar och effektiviseringar av en rad myndigheters administration, detta gäller även Socialstyrelsen. Förvaltningsanslagen minskas med fem procent. Smittskyddsinstitutet får ett minskat anslag om nio miljoner kronor. Anslaget till Forskningsrådet för arbetslivet och socialvetenskap minskas med 31 miljoner kronor, bl.a. eftersom Kristdemokraternas förslag om en rehabiliteringsförsäkring under utgiftsområde 10 innehåller en betydande satsning på forskning kring arbetsliv och rehabilitering.

Statens folkhälsoinstitut anslås i regeringens budgetproposition 129,6 miljoner kronor för 2004, vilket i Kristdemokraternas budgetförslag minskas med tio miljoner kronor. Regeringen avser att avsätta 30 miljoner kronor under 2004 för att förstärka arbetet med tobaksprevention. Kristdemokraterna anser att satsningen i huvudsak är vällovlig, men att det preventiva arbetet ska utföras i skolorna som ANT-undervisning och därför delvis är en kommunal angelägenhet. Kristdemokraterna avsätter, som tidigare nämnts, mer pengar till kommunerna bl.a. för detta ändamål.

Stockholm den 6 oktober 2003

Alf Svensson (kd)

Inger Davidson (kd)

Stefan Attefall (kd)

Göran Hägglund (kd)

Chatrine Pålsson (kd)

Mats Odell (kd)

Maria Larsson (kd)

Johnny Gylling (kd)

Helena Höij (kd)