Den sociala utslagningen har ett högt pris. Tusentals psykiskt sjuka och alkohol- och drogberoende människor lever i en oacceptabel materiell och psykisk misär och får inte den hjälp de behöver. När samhället misslyckas leder det också till rädsla och våld för anhöriga och allmänhet. Centerpartiet kräver en kraftsamling för en human socialpolitik som förbättrar de utslagnas villkor och ger fler chansen att komma tillbaka till ett ordnat liv i samhället. Skyddsbehovet för allmänheten och de närstående måste också tillgodoses bättre. Personalen i socialtjänst, psykiatri och missbrukarvård förtjänar rimliga möjligheter att göra ett bra arbete.
Utgångspunkterna för Centerpartiets politik mot den sociala utslagningen är:
Vård- och rehabiliteringskedjan kring psykiskt sjuka, drog- och alkoholberoende och hemlösa måste fås att fungera.
Anhörigas och allmänhetens skyddsbehov måste tillgodoses.
Det förebyggande arbetet mot psykisk ohälsa, alkohol-/drogberoende och hemlöshet måste bli mycket bättre.
Utifrån detta föreslår vi bl.a.:
500 miljoner satsas på rehabiliteringsinsatser för psykiskt sjuka som försäkringskassans insats i finansiell samordning.
Åtgärder för att säkra tillräckliga insatser i form av bostäder/boenden, personal samt vårdplatser.
Åtgärder för att förbättra samarbetet mellan socialtjänst, psykiatrisk vård, beroendevård och rättspsykiatri.
Översyn och uppstramning av lagstiftningen kring tvångsvård och mellantvång (dvs. tvång till medicinering och att fullfölja behandlingsplan).
En sammanhållen elevhälsa.
En mobilisering av bl.a. föräldraansvaret mot det tilltagande ungdomssuperiet.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Inledning 5
4.1 Vad orsakar social utslagning? 5
5 Det aktuella läget 6
5.1 Brister i arbetet med social utslagning 7
5.1.1 Hemlösheten är alltför stor 8
5.1.2 Brist på vårdplatser, personal och pengar 8
5.1.3 Bristande kontroll över allvarligt psykiskt sjuka 9
6 Åtgärder 10
6.1 Anta en handlingsplan mot hemlöshet 10
6.2 Ökade resurser 11
6.2.1 Nationell vårdgaranti också i psykiatrin 11
6.2.2 Personal 11
6.2.3 Effektivare tillsyn 12
6.2.4 Respekt för samarbetsavtal 12
6.3 Slut vårdkedjorna genom bättre samarbete 12
6.3.1 Gemensamma nämnder för kommun och landsting 12
6.3.2 Finansiell samordning 13
6.3.3 Nya former för samverkan 13
6.3.4 Verksamhetsutveckling 13
6.4 Strama upp reglerna i psykiatrin 14
6.4.1 Ge förutsättningar att tillämpa dagens lagstiftning 14
6.4.2 Förändringar inom ramen för de befintliga reglerna 14
6.4.3 Ta hänsyn till de anhöriga 14
6.4.4 Rättspsykiatrin 14
6.5 Förebyggande arbete 15
6.5.1 Förebyggande insatser mot psykisk ohälsa 15
6.5.2 En mobilisering mot alkohol- och droganvändning bland unga 15
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en handlingsplan mot hemlöshet.
Riksdagen beslutar att reservera 500 miljoner kronor inom utgiftsområde 10 för deltagande i finansiell samordning kring rehabilitering av psykiskt sjuka.1
Riksdagen beslutar att inom utgiftsområde 4 reservera 20 miljoner kronor för att stärka den psykiska vården av fängelsedömda psykiskt sjuka.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om personalförsörjningen inom socialtjänst, missbrukarvård och psykiatri.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förstärka Socialstyrelsens och länsstyrelsernas tillsynsansvar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regeringens ansvar för att ingångna samarbetsavtal med kommuner och landsting fullföljs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om gemensamma nämnder för kommuner och landsting för att skapa fungerande vårdkedjor kring de psykiskt sjuka.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utökad finansiell samordning i arbetet med rehabilitering av personer med en svår social situation.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nya former för samverkan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett statligt program för att stimulera kommuners och landstings verksamhetsutveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätt till daglig verksamhet för personkrets 3 enligt LSS.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en tydligare definition av begreppet utskrivningsklar för den psykiatriska slutenvården.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om förbättrade möjligheter till ”mellantvång” (dvs. att utskrivning från slutenvården skall kunna återkallas om personen inte fullföljer nödvändig behandling och medicinering) i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om riktlinjer och kriterier för tvångsomhändertagande på grund av risk för utåtriktat våld.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att anhörigas situation och skyddsbehov måste ges större uppmärksamhet både i form av stöd och vid bedömning om eventuellt tvångsomhändertagande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rättspsykiatrisk vård.
1Yrkandena 2 och 8 hänvisade till SfU.
2Yrkande 3 hänvisat till JuU.
De människor som har den svagaste förankringen i samhället, de som vi i denna motion betecknar som socialt utslagna, är ofta hemlösa, har ofta alkohol- eller drogproblem och är ofta allvarligt psykiskt sjuka. De lever i en marginalzon med kopplingar till våldets och kriminalitetens värld men också till det etablerade samhälle de förlorat förankringen i. Deras miserabla livsvillkor är en skamfläck för en välfärdsnation och samtidigt ett hot mot tryggheten för övriga samhällsmedborgare. Att minimera antalet socialt utslagna och optimera livsvillkoren för dem vars problem inte fullständigt går att lösa borde vara en av välfärdspolitikens absolut centrala uppgifter. Det är också en grundförutsättning för att skapa ett tryggare och varmare samhälle för alla.
Centerpartiet drar slutsatsen att den svenska socialpolitiken på detta centrala område har misslyckats. Det krävs nu omprövning, perspektivförändring och kraftsamling inom en rad politikområden såsom alkohol- och drogpolitiken, socialtjänstpolitiken, psykiatrin och kriminalpolitiken. De socialt utslagna är en heterogen grupp med minimala möjligheter att på egen hand göra sina röster hörda. Det får inte vara en ursäkt för fortsatt politisk passivitet och inte heller medföra en avhumanisering där de utslagna frånkänns sitt människovärde.
Politikens möjligheter är alltid begränsade och begränsningarna är särskilt tydliga på detta område. Sociala problem kommer aldrig helt att kunna förebyggas, men utbredningen påverkas av samhällets uppbyggnad och människornas sätt att interagera. I Sverige har politiken alltför länge utgått från ett ensidigt uppifrånperspektiv där individens självbestämmande och förmåga till ansvarstagande för sina egna och sina medmänniskors livsvillkor negligerats. På samma sätt har kraften och betydelsen av de sociala gemenskaperna och banden mellan människor inte tagits tillvara och i många fall motverkats av den förda politiken. Många människor har blivit mer ensamma vilket skapat en grogrund för t.ex. psykisk ohälsa.
Syftet med denna motion är att bidra till ett politiskt uppvaknande för en frågeställning som under lång tid hamnat i skuggan. Vi vill ta ett helhetsgrepp där frågan om de svårast psykiskt sjuka, alkohol- och drogberoende och hemlösa sätts in i ett samband eftersom de i hög grad är överlappande grupper. Våra utgångspunkter för politiken mot social utslagning är:
Det förebyggande arbetet mot psykisk ohälsa, alkohol-/drogberoende och hemlöshet måste bli mycket bättre.
Vård- och rehabiliteringskedjan kring psykiskt sjuka, drog- och alkoholberoende och hemlösa måste fås att fungera.
Anhörigas och allmänhetens skyddsbehov måste tillgodoses.
Social utslagning är en gradvis process och ett relativt tillstånd. Avgörande för människors sociala förankring i samhället är sociala nätverk, bostad och arbete. Om någon person mister en av dessa förankringar ökar risken dramatiskt för att också de övriga förankringspunkterna försvagas. Som bakomliggande orsak till försvagad förankring ligger ofta missbruksproblem eller psykisk ohälsa.
Tillgång till fast bostad är av kritisk betydelse för att förhindra social utslagning. En undersökning från Socialstyrelsens epidemologiska centrum (EpC-rapport 2000:4) påpekar att förankring på bostadsmarknaden är en relativ variabel där personer som saknar övernattningsmöjlighet är en extremposition och där andra mycket svaga positioner utgörs av natthärbergen och institutionsboende. Personer med sociala problem och svaga nätverk i det etablerade samhället kan ha mycket svårt att hålla sig kvar på eller på nytt ta sig in på bostadsmarknaden. Personer som på grund av drogproblem, psykiska problem eller kriminalitet tillbringat tid på institutioner löper en betydligt större risk att förlora sitt fäste på bostadsmarknaden än andra grupper.
De sociala nätverken i form av nära och stabila relationer till andra människor är ett av de viktigaste stöden för att hantera personliga och ekonomiska problem. Avsaknad av arbete och bostad, liksom beroendeproblematik och psykiska problem bidrar dock oftast till att de sociala nätverken försvagas. Under en social utslagningsprocess skapas ofta nya band till personer i likartade situationer. Ofta har sociala myndigheter sett dessa band som destruktiva. Samtidigt måste man vara medveten om att alla människor har ett behov av gemenskap och mänsklig värme och behandla de utslagnas nätverk med respekt.
Tillgång till arbetsplats och en ordnad ekonomi är ofta en förutsättning för att ha tillgång till bostadsmarknaden. Alkohol- och drogberoende och psykisk ohälsa medför dock ofta svårigheter att sköta arbete och privatekonomi.
Som ovan nämnts är psykisk ohälsa, alkohol- och drogberoende samt kriminell bakgrund starka bakomliggande faktorer i sociala utslagningsprocesser. När förankringarna i samhället försvagas tenderar dessa problem att förstärka varandra.
Enligt de undersökningar som lades till grund för utredningen om hemlösa som lades fram hösten 2001 har antalet hemlösa inte ökat mellan 1993 och 1999 även om det är svårt att bilda sig en säker uppfattning om detta på grund av de metodologiska problemen och eftersom siffrorna bygger på olika typer av undersökningar. Knappt 9 000 hemlösa är dock en historiskt hög siffra. Indikationer från personer som arbetar i socialtjänst och psykiatri ger dock ett intryck av att trycket ökat under senare år, åtminstone satt i relation till resurserna att hantera problemen. Det är möjligt att en ökad förekomst av personer utan uppehållstillstånd och sålunda med starka motiv att undvika myndighetskontakt bidrar till ett mörkertal.
Det finns starka skäl att förvänta sig en än förvärrad situation under de närmaste åren om ingenting görs. Enligt undersökningar som bl.a. presenteras i regeringens budgetproposition ökar andelen som känner av lättare eller svårare psykiska problem bland både kvinnor och män. Samtidigt sker en mycket snabb ökning av alkoholkonsumtionen som av erfarenhet att döma kommer att bidra till ökade sociala problem, större utslagning från arbetsmarknaden och fler alkohol- och drogberoende. Dessa utvecklingslinjer tyder på att andelen socialt utslagna kan komma att öka om inte kraftfulla åtgärder sätts in och kvaliteten i rehabiliteringsarbetet förbättras.
Social utslagning och den hemlöshet som ofta är en del av denna problematik medför stora hälsorisker. Jämfört med personer med ägd bostad var dödsrisken för institutionsboende och ”på församlingen skrivna” förhöjd med mellan 3,5 och 7 gånger i åldrarna 21 till 64 år. En stor del av de hemlösa har kraftigt försämrad medicinsk status med kroniska luftrörssjukdomar, gulsot och parasitsjukdomar som vanliga inslag. Tandhälsan är också ofta mycket dålig vilket medför svåra lidanden och risker för infektionssjukdomar. Hemlösa och andra socialt utslagna lever ofta mycket ensamma liv under stort psykiskt lidande vilket medför allvarliga risker för försämring av det psykiska tillståndet.
När svårt psykiskt sjuka och drog- eller alkoholberoende människor hamnar på gatan eller av andra skäl får otillräcklig vård och omsorg kan en del av dem bli ett hot mot sig själva och andra. Enligt en aktuell undersökning står psykiskt sjuka för hälften av alla mord och dråp och en oproportionerligt stor del av andra grova våldsbrott. Personer med s k dubbeldiagnos – dvs psykisk sjukdom och drogmissbruk – förefaller vara den farligaste gruppen. Det måste dock understrykas att flertalet socialt utslagna inte är farliga och att gruppen farliga kan minskas ytterligare om de ges adekvat medicinering och behandling. Hemlöshet har en stark tendens att orsaka och förvärra både psykisk sjukdom och drogmissbruk och framkallar ofta dubbeldiagnoser. De värst utsatta för våld begånget av psykiskt sjuka är anhöriga. Socialt utslagna hör själva till den mest brottsdrabbade befolkningskategorin, liksom att flertalet uteliggare, psykiskt sjuka och missbrukare inte är våldsbenägna.
Det finns flera brister i dagens arbete mot social utslagning oavsett det handlar om psykiskt sjuka, alkohol- och drogberoende eller andra hemlösa.
Att rehabilitera socialt utslagna personer hör till de svåraste socialpolitiska uppgifterna. Flera problem – t.ex. boende, alkoholproblem, psykiska problem och sysselsättning – måste attackeras samtidigt och det är ofta svårt att skapa motivation hos personer som förlorat mycket i livet. Därför är det särskilt viktigt att insatserna har långsiktighet, att olika samhällssektorer samverkar. Individen måste själv känna sig delaktig och respekterad samtidigt som tvångsinsatser och krav i vissa lägen är nödvändiga.
Både utredningar och intryck från socialarbetare bekräftar att det i dagsläget finns stora brister i arbetet med rehabilitering av socialt utslagna.
Antalet hemlösa beräknades 1999 till knappt 9 000. Personer som lever på gatan eller mer eller mindre frekvent sover på natthärbergen tar stor fysisk och psykisk skada vilket gör att deras problem förvärras till fara för dem själva och övriga samhället. Kommunerna har ett ansvar för att dessa personer bereds bostad. Utan bostad eller plats i boende är förutsättningarna för rehabilitering mycket dåliga.
Resurserna är otillräckliga både när det gäller vårdplatser, öppenvård, boenden och personal. Avinstitutionaliseringen under åttiotalet och psykiatrireformen 1995 framhålls ofta som viktiga förklaringar till social utslagning och hemlöshet. Det har emellertid inte gått att visa att reformerna i sig medfört att fler psykiskt sjuka hamnat på gatan. Mycket av tankarna bakom förändringarna under 80- och 90-talen var riktiga men pendeln slog för långt. Med rätt stöd är det för det stora flertalet psykiskt sjuka bättre att leva i samhället efter att de behandlats färdigt. Särskilt den storskaliga slutenvården har hittills visat sig prestera dåligt som rehabilitering. Denna bakgrund till förändringarna under åttio- och nittiotalen bör inte glömmas. Undersökningar tyder också på att flertalet tvångsomhändertagna har uppfattat förändringen som positiv även om problem inte saknats.
Mycket tyder dock på att det i dagens läge finns en betydande brist på behandlingsplatser. När psykiatrireformen genomfördes 1995 var tanken att mindre enheter skulle byggas för att ersätta de stora mentalsjukhusen. Dessa mindre enheter byggdes emellertid inte i tillräcklig omfattning, åtminstone inte i storstäderna. Många som hade bott stora delar av sina liv inlåsta på mentalsjukhus placerades i egna lägenheter i förorten. Tanken var att de skulle ha kontakt med öppenvården för samtal och för att förnya recepten på sin medicin men de som inte klarade detta fick problem och blev i vissa fall vräkta. Dessa problem kvarstår fortfarande.
Försvarsuppgörelsen
Redan när Centerpartiet gjorde upp med regeringen om att föra över nio miljarder kronor från försvaret till hälso- och sjukvårdssatsningar uppmärksammade vi behovet av mer resurser till den psykiatriska vården. Psykiatrin skrevs också in som ett av fyra prioriterade målområden i den nationella handlingsplanen för vården och omsorgen. Trots detta resurstillskott har emellertid antalet vårdplatser skurits ned i stora delar av landet – inte minst i storstadsområdena där behoven är som störst. Socialstyrelsen konstaterar i sin aktuella uppföljning att resultaten när det gäller omsorgen om psykiskt funktionshindrade är klena.
Med tanke på de resurstillskott kommuner och landsting fått som en följd av psykiatrireformen och försvarsuppgörelsen är det förvånande att bristen på vårdplatser är så stor. Uppenbarligen har psykiatrins behov i många landsting haft svårt att hävda sig i budgetprioriteringarna. Ansvaret för detta åvilar inte bara de lokala och regionala huvudmännen. Regeringen har inte ställt tillräckliga krav på efterlevnad av avtalen samtidigt som man lagt nya, ofinansierade uppgifter på kommuner och landsting som förändrat deras ekonomiska förutsättningar.
Dålig samordning mellan huvudmännen
Kombinationen av resursbrist och dålig samordning skadar möjligheterna att ge individen en långsiktig behandling. Samarbetet mellan olika huvudmän fungerar otillfredsställande. Särskilt bristen på samverkan mellan kommunernas socialtjänst och psykiatrin som är i landstingets regi, men också samverkan mellan dessa parter och kriminalvården fungerar dåligt. En vanlig reaktion från socialtjänsten tycks vara att psykiatrin inte ger stöd till socialtjänsten när personer skrivs ut från den psykiatriska vården och att utskrivning ofta sker för tidigt och med bristfällig uppföljning. Bristen på personal kan också vara en bidragande faktor till bristerna i uppföljningen av att psykiskt sjuka som skrivits ut följer föreskrifter om medicinering och kontakt med öppenvården.
Kommittén mot hemlöshet konstaterade att samordningen mellan psykiatrin och socialtjänstens missbruksvård vid behandling av dubbeldiagnos oftast var obefintlig. Trots att både socialtjänsten och psykiatrin ofta känner till dessa personer så handläggs de var för sig utan att den dubbla problematiken identifieras och behandlas samordnat. Få personer var klienter hos båda huvudmännen. Effektiviteten vid behandling av dubbeldiagnos är starkt avhängig att de psykiatriska och drogrelaterade problemen behandlas i ett sammanhang. Bristen på samarbete och tillräckliga resurser är mycket olycklig eftersom många psykiskt sjuka skulle klara sig mycket bättre ute i samhället om de fick ett bättre stöd.
Att många våldsbrott begås av psykiskt sjuka personer beror troligen i lika hög grad på bristande resurser att ge psykotiska personer hjälp som på för få tvångsinsatser. I många fall kan det vara tillräckligt att möta riskpersonernas frivilliga önskan om och behov av behandling. Resurserna i form av öppenvård, boenden och stödpersonal behöver av detta skäl stärkas.
Lagstiftningen ger möjligheter till tvångsomhändertagande när en person bedöms vara farlig för sig själv eller omgivningen men brist på vårdplatser medför att man i vissa lägen är alltför restriktiv att tillämpa dessa möjligheter. Det är inte acceptabelt att brist på vårdplatser medför att lagen inte används som avsett.
Mycket tyder dock på att psykiskt sjuka ofta skrivs ut för tidigt och att uppföljningen inte är den bästa. Tillsynen av att utskrivna fullföljer sina ordinationer är i många fall bristfällig. Vid bedömningen av om tvångsomhändertagande är motiverat fästs stor vikt vid om personen är en fara för sig själv. Däremot ställs högre krav om personen ska skrivas in på grund av att han eller hon är en fara för andra.
Rehabiliteringen av personer dömda till rättspsykiatrisk vård innebär vanligen att personen när han bedöms vara tillräckligt frisk ges s k permission och får då leva ute i samhället. Personen är dock underkastad vissa regler vad gäller medicinering, samtal och annan behandling. Kontrollen förefaller dock vara otillräcklig och sanktionsmöjligheterna – i form av återkallad permission – tillämpas troligen inte i den utsträckning som skulle vara motiverad.
Det behövs både mer resurser och effektivare användning av resurserna för att få ett bättre resultat i rehabiliteringen av och omsorgen om de socialt utslagna och minska hemlösheten. Med fler platser kan de befintliga reglerna för tvångsomhändertagande tillämpas bättre samtidigt som behovet minskar genom att stödet runt de utskrivna kan förbättras. För tidiga utskrivningar måste undvikas och uppföljningen bli bättre.
Den grundligaste utredningen under senare år av de mest utsatta gruppernas levnadsvillkor och vad som skulle behöva göras åt dem lades fram i Kommittén för hemlösas slutbetänkande som presenterades för snart två år sedan. Betänkandet presenterade en lång rad förslag till åtgärder, bl.a. en tydligare laglig rätt till bostad, åtgärder för att stärka svaga gruppers ställning på bostadsmarknaden och förebygga vräkningar, samarbete kring frigivning av fångar m.m. Vissa delar av betänkandet har tillgodosetts genom regeringsförslag. Något helhetsgrepp på frågorna har emellertid inte tagits och åtskilliga frågor har inte berörts. Det är angeläget att utredningen nu föranleder politisk handling. Regeringen bör därför utarbeta förslag till en handlingsplan mot hemlöshet med utgångspunkt från Kommitténs för hemlösa betänkande. Detta bör ges regeringen till känna.
Samhällets välfärdsåtaganden omfattar alla individer och bygger på tanken att alla har rätt till ett värdigt liv. Därför är det viktigt att slå fast att alla socialt utslagna ska omfattas av åtgärder från socialtjänstens sida i avsikt att höja livskvaliteten och om möjligt bidra till rehabilitering. Även för personer med mycket dyster prognos för framgångsrik rehabilitering till ett mer ordnat liv kan insatser som ger tak över huvudet, tillräcklig tillgång till mat och kläder och tillgång till tand- och hälsovård bidra till höjd livskvalitet och bättre fysisk och psykisk hälsa.
Även bland hemlösa utvecklas sociala relationer. I hemlöshetskommitténs betänkande framhölls behovet av familjeperspektiv vid rehabilitering av hemlösa och att relationer mellan hemlösa måste respekteras, inte som alltför ofta varit fallet ses som ett hinder för rehabilitering. Behandlingsprogram och boenden för att hjälpa alkohol- och drogberoende, psykiskt sjuka och hemlösa där man kan använda kamratstöd och gruppdynamik som positiva verktyg bör utvecklas.
Centerpartiets förslag till vårdgaranti och rehabiliteringssatsningar – som också omfattar psykisk ohälsa – medför förstärkta resurser till psykiatriska insatser men också till insatser mot alkohol- och drogmissbruk. Centerpartiet vill anslå sammanlagt 3 miljarder kronor årligen till försäkringskassorna för ökade rehabiliteringsinsatser. Av dessa vill vi öronmärka 500 miljoner kronor till insatser för att rehabilitera personer med svår psykisk eller social problematik. Pengarna ska användas som försäkringskassans del av insatsen i en utökad finansiell samordning mellan försäkringskassan, arbetsförmedlingen, socialtjänsten och psykiatrin där dessa olika aktörer kan samordna sina insatser och följa individerna i ett spektrum av åtgärder. Genom den finansiella samordningen kan pengarna användas för att finansiera vårdplatser, behandlingshem, boenden eller andra behandlingsprogram utifrån de lokala och individuella behoven. Vi tror att detta är det bästa sättet för staten att styra in resurser till arbetet med psykiskt sjuka, hemlösa och andra personer med mycket svår social situation utan en detaljreglering och specialdestinering som alltför ofta har visat sig slå fel. Det medför också att andra kommuner, landsting och arbetsförmedling stimuleras att öka sina anslag inom området. Riksdagen bör besluta att reservera 500 miljoner kronor inom utgiftsområde 10 för försäkringskassans deltagande i finansiell samordning kring rehabilitering av psykiskt sjuka.
En stor andel av personerna som döms till fängelse har allvarliga psykiska problem som ökar risken för återfall eller social utslagning vid strafftidens slut. Det behövs ökade resurser till psykiatriska insatser inom det ordinarie fängelsesystemets ram. Riksdagen bör besluta att inom utgiftsområde 4 reservera 20 miljoner kronor för att stärka den psykiska vården av fängelsedömda psykiskt sjuka.
För att Centerpartiets förslag om en nationell tillgänglighets- och vårdgaranti ska få genomslag också på psykiatrins område behövs en utbyggnad av vårdplatser såväl som öppenvård. Centerpartiet har föreslagit en miljard över två år i ökade anslag för att förverkliga vårdgarantin.
För att långsiktigt genomföra en nödvändig förstärkning av missbrukarvård och psykiatri kommer men personal att behövas. Personalsituationen är redan idag ansträngd – bl.a. på grund av höga sjukskrivningstal och ”avhopp”. Den brist på medicinsk och psykiatrisk personal som vi har idag beror på att läkarutbildningarna har givits för få utbildningsplatser. Detta måste åtgärdas. Det behövs också snabba åtgärder för att öka utbildningsvolymen på andra relevanta utbildningsprogram. Även statusen för läkare/psykiatriker, socialarbetare och personal inom missbrukarvården måste höjas för att få den utbildade och erfarna personalen att stanna kvar eller återvända. Vad som anförts om personalförsörjningen bör ges regeringen till känna.
Många kommuner och landsting gör ett bra arbete med hemlösa, alkohol- och drogberoende, psykiskt sjuka och andra grupper med allvarlig social problematik, medan andra är sämre på att leva upp till sina lagenliga uppgifter. För att nå ett effektivare rehabiliterings-, vård- och omsorgsarbete i hela landet – något som uppenbarligen behövs – är det viktigt att Socialstyrelsens tillsynsansvar respekteras och leder till åtgärder. Formerna för tillsynen skulle kunna förstärkas med mer publika jämförelser av de olika huvudmännens resultat t.ex. genom s.k. benchmarking. Socialstyrelsen får inte heller tveka att vidta de åtgärder som försummelser av lagstadgat ansvar kan medföra. Också länsstyrelserna har ett tillsynsansvar, bl.a. när det gäller bostadssistuationen, som borde kunna förstärkas. Vad som ovan anförts om Socialstyrelsens och länsstyrelsernas tillsynsansvar bör ges regeringen till känna.
Försvarsuppgörelsen 1998 mellan Centerpartiet och regeringen möjliggjorde en resursförstärkning av vården och omsorgen i kommuner och landsting. Villkoren för denna förstärkning preciserades i samarbetsavtal med Kommun- och Landstingsförbunden på grundval av den nationella handlingsplanen för vården och omsorgen som antogs 1999. I handlingsplanen lyftes psykiatrin upp som ett av fyra prioriterade områden för utveckling, bl a därför att Centerpartiets företrädare såg att behovet var stort på detta område. När kommuner och landsting inte lever upp till sin del av avtalet, delvis därför att regeringen omöjliggjort en långsiktig ekonomisk planering genom ofinansierade reformer, så innebär det att avtalet inte har fullföljts. Regeringen måste ta sitt ansvar för att detta åtgärdas. Vad som ovan anförts om regeringens ansvar för att ingångna avtal med kommuner och landsting fullföljs bör ges regeringen till känna.
I våras fattade riksdagen beslut om att ge kommuner och landsting förbättrade möjligheter att bilda gemensamma nämnder för att skapa sammanhängande vårdkedjor inom framför allt vården av äldre. Denna lagstiftning behöver också utnyttjas för att förstärka samordningen kring psykiskt sjuka så att utskrivningsklara patienter möts av adekvata insatser från t.ex. socialtjänstens sida. Kommuner och landsting bör uppmärksammas på det önskvärda i att den nya lagstiftningen används för att förbättra samarbetet för att sluta vårdkedjorna för psykiskt sjuka/funktionshindrade och andra patientgrupper med allvarlig social problematik. Detta i synnerhet eftersom motiveringen av regeringsförslaget helt fokuserade kring andra vårdgruppers behov. Detta bör ges regeringen till känna.
Även om Centerpartiet tillsammans med Folkpartiet motsätter sig det alltför snäva utrymme som regeringen föreslår för finansiell samordning (mellan socialtjänst, landsting, arbetsförmedling och försäkringskassa) är det uppenbart att även det aktuella förslaget är ett välkommet steg framåt för möjligheten till samordning och kraftsamling kring rehabilitering av personer med en svår social situation. Det är dessa möjligheter som Centerpartiet nu vill ta tillvara genom att rikta de ökade resurserna till socialt arbete och förstärkt psykiatriskt arbete. Kommuner och landsting bör även uppmärksammas på det önskvärda i att dessa möjligheter tas tillvara. Detta bör ges regeringen till känna.
I arbetet med att förebygga våldsbrott och rehabilitera unga personer med allvarliga psykiska och sociala problem skulle det vara önskvärt med en bredare modell för samverkan. I en sådan skulle förutom socialtjänsten även barn- och ungdomspsykiatrin, beroendevården, allmänpsykiatrin, rättspsykiatrin och frivilligorganisationer kunna ingå. Lagstiftningen bör ses över så att såväl de gemensamma nämnderna som finansiell samordning ska kunna genomföras med rättspsykiatrin som en deltagare. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är angeläget att staten stimulerar en fortsatt verksamhetsutveckling i rehabilitering av och omsorg om socialt utslagna. Olika modeller för vårdkedjor vid behandling av psykiskt sjuka och drog- och alkoholberoende bör prövas. Det är också önskvärt med fler försök med ”trappstegsboende” och modeller som är uppbyggda med en mindre vårdenhet i centrum och mer fria boenden med stödinsatser och satellitlägenheter i omgivningen så att stödet kan avpassas efter individens framsteg. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på ett statligt program för att stimulera kommuners och landstings verksamhetsutveckling i enlighet med vad som i motionen anförts.
Många psykiskt funktionshindrade har ont om sociala kontakter vilket medför ensamhet och risk att den psykiska hälsan försämras. Psykiskt funktionshindrade (personkrets 3 enligt LSS) ska ha rätt till daglig verksamhet enligt LSS i enlighet med vad som gäller för fysiskt funktionshindrade. Daglig verksamhet är särskilt angelägen med tanke på den torftiga sociala situation många psykiskt funktionshindrade lever i. Kamratstöd kan vara ett viktigt inslag i sådan verksamhet. Vad som ovan anförts om rätt till daglig verksamhet för personkrets 3 enligt LSS bör ges regeringen till känna.
Vård som respekterar individens integritet bör föredras men när individen utgör ett hot mot sitt eget eller andras liv och ändå inte vill låta sig behandlas, ska tvångsinsatser sättas in. En grundförutsättning för att detta ska kunna göras är att det finns platser i slutenvården. Det är viktigt att de eventuella nya platser som kan behövas byggs i form av små boenden som ger optimala förutsättningar för individen att rehabiliteras. De stora mentalsjukhusen bör inte återinföras. Målet att individen ska rehabiliteras och behandlas värdigt får inte överges på grund av panikåtgärder.
Sparkrav och platsbrist kan ha bidragit till att psykiatrin i alltför hög grad dragits med strävan att förkorta vårdtiderna. Det förefaller som att patienter idag skrivs ut för tidigt. En tydligare definition av begreppet utskrivningsklar bör göras för psykiatrin. Detta bör ges regeringen till känna.
Öka möjligheterna till ”mellantvång”
Efter utskrivningen ska möjligheterna att använda så kallat mellantvång, dvs. villkora individens frihet mot att hon eller han följer behandlingsplanen, t.ex. vad gäller medicinering, utökas, särskilt när det gäller personer som annars kan vara ett hot mot sin egen eller andras säkerhet. Om individen inte följer planen ska han eller hon kunna tvångsomhändertas på nytt. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att återkomma med förslag om förbättrade möjligheter till ”mellantvång” i enlighet med vad i motionen anförts.
Det är viktigt att psykiatrins förmåga att bedöma risken för utåtriktat våld förstärks och systematiseras så att det i högre utsträckning kan ligga till grund för tvångsomhändertagande av potentiellt farliga personer. Riktlinjer bör utvecklas för hur en sådan bedömning ska gå till och vilka kriterier som ska uppfyllas för att ett tvångsomhändertagande ska vara motiverat. Detta bör ges regeringen till känna.
Till de som är mest utsatta för hot och våld från våldsbenägna psykiskt sjuka personer hör de anhöriga. Deras situation medför oftast en dubbel oro – för sin egen säkerhet och för den psykiskt sjuke närståendes. Anhörigas situation och skyddsbehov måste ges större uppmärksamhet både i form av stöd och vid bedömning om eventuellt tvångsomhändertagande. Detta bör ges regeringen till känna.
Personer som begår brott under inflytande av mycket svåra psykiska sjukdomstillstånd kan inte och ska inte hållas ansvariga för sina handlingar på samma sätt som personer som är psykiskt friska eller har lindriga psykiska problem. Det är därför möjligheten att döma personer till rättspsykiatrisk vård har införts. Rättspsykiatrisk vård kan inte likställas med fängelsestraff t.ex. vad gäller behandlingstider. Det är också oetiskt att ha ett strafftänkande i förhållande till en person som har bedömts sakna möjlighet att ta eget ansvar för sin brottsliga handling. Personer som dömts till rättspsykiatrisk vård på grund av våldsbrott är emellertid farliga för allmänheten, åtminstone innan effektiv behandling har kunnat sättas in. Permissionsförfaranden, behandlingstider och utskrivning måste avpassas med den försiktighet som allmänhetens säkerhetsbehov kräver. Detta bör ges regeringen till känna.
En välutvecklad organisation för att hjälpa barn och ungdomar med sociala eller psykiska problem på ett tidigt stadium kan bidra till att förebygga senare problem. Folkhälsoinstitutet har beräknat att insatser i barn- och ungdomspsykiatrin ger samhällsekonomiska vinster som är tre gånger så stora. Socialstyrelsens utvärdering av den nationella vårdplanen tyder på att framsteg har skett på detta område, men fortfarande förefaller de samlade insatserna för barn och ungdomar med problem vara otillräckliga. Den nationella vårdgarantin ska enligt Centerpartiet också gälla barn- och ungdomspsykiatrin.
Nedskärningarna av skolornas kurativa och psykiatriska personal är allvarliga och har försvårat möjligheten att tidigt identifiera barn och ungdomar med risk att drabbas av psykisk ohälsa och sociala problem. Centerpartiet har i en annan motion föreslagit att elevhälsan måste förstärkas. Målet bör vara en sammanhållen elevhälsa. Förslag om detta förs fram i Centerpartiets motion om utbildning.
Det är väl dokumenterat att alkohol- och drogberoende är en viktig faktor till social utslagning, brott och psykisk ohälsa. En aktiv politik för att minimera skadlig alkoholanvändning och bekämpa all droganvändning är därför den mest verksamma politiken för att förebygga social utslagning. Det är uppenbart att den traditionella svenska alkoholpolitikens effektivitet har avtagit. Samtidigt har prisinstrumentet och försäljningsmonopolet försvagats som en följd av internationaliseringen och EU:s införselregler. Från denna utgångspunkt måste Sveriges alkoholpolitik omprövas och breddas.
Eftersom de offentliga instrumenten försvagats måste ny kraft i alkoholpolitiken sökas genom att medborgarnas ansvarskänsla och det civila samhället på allvar mobiliseras. Den viktigaste resursen är utan tvivel föräldrars beredskap att ta ett ansvar för att påverka sina barns attityder till alkohol. Samhället får inte tveka om att inskärpa det ansvar det innebär att vara förälder. Skolan och föreningslivet är andra strategiska arenor där det attitydpåverkande arbetet måste få en helt annan kvalitet. Det pågår alkoholpolitiska insatser med den inriktning som ovan har beskrivits. Arbetet med att mobilisera medborgaransvaret i alkoholpolitiken måste intensifieras och får inte tappa fart genom exempelvis minskade anslag. Tvärtom behöver insatserna systematiseras. Förslag om detta presenteras i en annan motion.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Kenneth Johansson (c) |
|
|
Annika Qarlsson (c) |
Jan Andersson (c) |
|
Margareta Andersson (c) |
Birgitta Sellén (c) |
|
Birgitta Carlsson (c) |
Håkan Larsson (c) |