1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Motivering 3
4 En liberal vision 3
5 Värderingar för en bättre socialtjänst 4
6 Socialtjänstens dubbla uppgifter 5
7 Utveckling genom mångfald 5
8 Utbildning 6
9 Karriärmöjligheter i socialtjänsten 7
10 Tillsyn 7
11 Jobb i stället för bidrag 8
12 Respekt och valfrihet 9
13 Rättssäkerhet 10
14 Missbrukarvården 10
15 Hemlöshet 11
15.1 Boende 11
15.2 Frivilliginsatser 12
16 Våld i nära relationer 12
17 Prostitution 12
18 Barnfrågor 13
19 Äldreomsorg 13
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om problemen med socialtjänstens dubbla roller och hur upphandling kan minska problemen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en ökad mångfald i socialtjänsten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om socionomutbildningen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om karriärmöjligheter i socialtjänsten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om tillsynen av socialtjänsten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om respekt och valfrihet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ökad rättssäkerhet i socialtjänsten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om boende för hemlösa.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en lagändring så att gåvor till frivilligorganisationer som utför socialt arbete blir avdragsgilla.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om bättre samverkan för att motverka prostitution.
1Yrkande 3 hänvisat till UbU.
2Yrkande 9 hänvisat till SkU.
Vår vision är en radikalt annorlunda socialtjänst. Välfärden måste skifta perspektiv på djupet: gå från passivt omhändertagande till positivt bejakande av individens egen inneboende kraft. Ska denna förändring vara möjlig måste socialtjänsten ge makt åt den enskilde och präglas av öppenhet, mångfald och enskilda initiativ.
Vi har tagit vår utgångspunkt i de svåra sociala utmaningar vårt land står inför: unga som slås ut tidigt i skolan, ett växande drogberoende, vårdbehandlingar med dåliga – om ens mätbara – resultat, ett utbrett socialbidragsberoende där en allt större andel handlar om långtidsarbetslöshet, ungdomar på glid in i kriminalitet och permanent utanförskap samt hemlöshet och stora brister i omsorgen om psykiskt sjuka.
Många viktiga socialpolitiska reformer har genom åren tillkommit på liberalt initiativ. Men bristerna i den grundläggande välfärden vittnar om att vi aldrig får slå oss till ro. Problemen bottnar inte främst i resursbrist – även om så ibland är fallet – utan i den idé om att lägga livet till rätta för ”hjälplösa klienter” som alltför länge – i konkurrens med liberala idéer – tillåtits dominera svensk socialpolitik. Nu är tid att bryta ny mark.
Socialtjänstens största problem i dag är bristande kvalitet och dåligt bemötande. Bristande kvalitet därför att det saknas ett kvalitetstänkande; arbetsmetoder utvärderas inte, arbete i socialtjänsten har låg status och utbildningen på socialhögskolorna har klara brister. Dåligt bemötande därför att socialtjänsten saknar respekt för den enskilda individens egna önskningar och utvecklingsförmåga.
Vi vill göra upp med ”ta hand om-perspektivet”. Det leder till att människor passiviseras och stämplas ut. Det leder till att valfriheten begränsas och att människors initiativkraft tas ifrån dem. Vi vill ersätta omhändertagandets vanmakt med tilltrons egenmakt. Vi vill sätta människans egna inneboende möjligheter i centrum.
Liberalism handlar om att se individen, att tro på människan. Hennes intresse måste alltid sättas före systemets.
Ingenstans, allra minst i socialpolitiken när människan mår som sämst och är som skörast, får hon reduceras enbart till att vara en hjälplös klient. Även den allra mest trasiga individ har rätt till värdighet.
Få frågor väcker sådant engagemang hos liberaler som den om det glömda Sverige, de människor vars röster sällan hörs i debatten, de som inte har några starka intresseorganisationer att stödja sig på.
Vår utgångspunkt i socialpolitiken – som i alla andra sammanhang – är den enskilde individen. Varje människa är unik och har självklara och okränkbara rättigheter. Det enkla faktum att bara för att du har ett visst namn, ett visst ursprung, en viss nationalitet eller en viss familjesituation så ska inte dina möjligheter och livschanser få begränsas.
Sociala orättvisor och det sociala arvet är en liberal utmaning. Men denna utmaning möter vi inte genom att eftersträva likhet, att stöpa i samma form. Däremot måste vi bryta individers maktlöshet, och så gott det någonsin går skapa förutsättningar för en de rättvisa chansernas jämlikhet.
Vi drivs av en vilja att ge människor – oavsett bakgrund – goda chanser att förverkliga sina drömmar och visioner. Därför måste vi våga pröva nya sätt att bryta onda cirklar.
Utrymmet för spännande visioner i socialpolitiken är stort. Visioner som hämtar sin näring i socialt engagemang och som får sitt utlopp i nyfiken öppenhet inför vilken kraft som kan frigöras bara vi släpper socialtjänsten loss!
Med egenmakt och bejakande av den enskildes inneboende förmåga till förändring vill vi öka respekten för den enskilde, höja kvalitén i socialtjänsten och skapa framtidstro i en sektor som alltför länge präglats av trötthet och uppgivenhet.
Vår dröm är att den grundläggande välfärden präglas av:
Egenmakt. Socialtjänsten ska förknippas med stor respekt för den enskilde och stor förmåga att ”bemyndiga” och ”bemäktiga” människor som befinner sig i en utsatt livssituation.
Respekt. Den enskilde ska stå stark i mötet med socialtjänsten; hennes valfrihet, integritet och rättssäkerhet måste tas tillvara väl.
Resultat. Utvärderingar ska visa att socialtjänsten når mycket goda resultat och att den visar stor ödmjukhet och öppenhet inför att förändra arbetsformerna när och om så inte är fallet. Metoder som inte är verksamma ska utmönstras.
Valfrihet. Den enskildes valfrihet ska stärkas genom att det finns en rik mångfald av aktörer som ägnar sig åt professionellt socialt arbete – från en uppskattad personal i offentlig regi till de psykologer/psykoterapeuter som i årtionden hyrts in för att bl a göra barnutredningar och genomföra olika terapier, socionomer som ”öppnat eget” och bemanningsföretag som fungerar som jobbstödjare åt långtidsarbetslösa m.fl.
Mångfald. Socialsekreterare m fl som ägnar sig åt socialt arbete ska ha tillgång till en rik flora av arbetsgivare, arbetsmetoder och fortbildningsmöjligheter.
Framtidstro. Professionellt socialt arbete ska vara ett framtidsyrke. Socionomutbildningen ska hålla en sådan klass att de nyutexaminerade studenterna känner sig redo att tackla de utmaningar som väntar dem.
Vitalitet. Den socialpolitiska debatten ska präglas av stor vitalitet, nya spännande forskningsrön och visioner.
Vår dröm kan bli verklighet. Sverige kan bli bättre på socialt arbete. Det kräver dock både ifrågasättande och förändringsvilja.
Det sociala arbetets stödjande respektive kontrollerande funktioner bör skiljas tydligare åt. Många socialsekreterare kan vittna om att det finns en konflikt mellan myndighetsutövning och det stödjande arbetet. I en FoU-rapport från Stockholm (2001:1) beskrivs detta problem så här:
Spänningen mellan myndighetsutövning och stödjande arbete och det korstryck av olika krav och förväntningar som många socialarbetare upplever i det dagliga arbetet motverkar förnyelse. Detta och brist på belöningssystem leder till att man flyr till och behåller ett socialadministrativt förhållningssätt, där det sociala arbetet i många fall reduceras till ärendehandläggning.
Genom upphandling av tjänster kan den egna personalen få tydligare uppdrag, till exempel skilda från behandlingsarbete. Därmed slipper man den rättsosäkerhet som idag kan upplevas genom sammanblandningen av hjälp och maktutövning. Den administrativa verksamheten kan minskas betydligt och arbetet inriktas på målsättning, utvärdering, kvalitetskontroll och så vidare.
Många socialsekreterare kan vittna om den chock det innebär att som nyutexaminerad börja arbeta t.ex. på en avdelning för ekonomiskt bistånd. Utbildningens honnörsord om att stå på klientens sida, höga ambitioner om ”förståelse” och ”hjälp”, ersätts snabbt av kontrollantens uppgift att misstänksamt granska om den bidragssökande verkligen följer reglerna och uppfyller kraven. Kanske bör man redan i utbildningen skilja på olika vägval inom yrket. Det bör i varje fall på fältet göras en åtskillnad mellan den som ska stödja och hjälpa respektive den som ska kontrollera och granska. Det vårdinriktade arbetet, frivilligt eller inte, utförs av specialister som är anställda eller egna företagare. Som egna företagare kan de ha många uppdragsgivare och därmed fördjupa sina specialiteter. De kan få sina uppdrag av myndigheten eller ännu hellre väljas av den som ska behandlas. Detta bör ges regeringen till känna.
Folkpartiet är självfallet positivt till att utvecklingen mot flera aktörer i socialtjänsten fortskrider. Vi har mycket goda erfarenheter av den stora del inom socialtjänsten som i dag bedrivs i mångfald. Fler aktörer innebär förtjänster i form av att hjälp tillhandahålls där kommunen inte hinner med. Fler aktörer ger också värdefulla impulser samt sporrar till metodutveckling och nytänkande. Fler aktörer kan också bidra till att stärka den enskildes ställning.
Enligt Svenska Kommunförbundet kan 43 % av andelen insatser inom området missbrukarvård för vuxna hänföras till alternativ drift. Inom området barn- och ungdomsvård beräknas andelen utgöra hela 70 % av insatserna. Kommittén välfärdsbokslut visar också i ett delbetänkande (SOU 2000:3) att nästan 60 % av HVB-hemmen drivs av enskilda ägare. Även inom institutionsvården för missbrukare har omfattningen av privat producerad vård förstärkts under 90-talet.
Folkpartiet vill gå vidare och släppa in en stor mängd enskilda alternativ i socialtjänsten. Den allra bästa metoden är att tillämpa pengsystem. Detta är att föredra eftersom det skapar en stabilitet som gör att entreprenörer vågar satsa. I de fall där pengsystem inte går att tillämpa behövs det i gengäld en trovärdig plan för långsiktig och kontinuerlig upphandling. Kommunen ska ta fram en handlingsplan som visar att kommunen avser att upphandla kontinuerligt. Detta är viktigt om personal i socialtjänsten ska våga pröva att arbeta i egen regi.
Enskilda alternativ kan självfallet aldrig komma ifråga för uppgifter som rör, eller direkt gränsar till, myndighetsutövning. Det saknas inom socialtjänsten lagstöd för att överlämna förvaltningsuppgifter som innebär myndighetsutövning till enskild. Socialtjänstlagen erinrar om att grundlagen (11 kap 6 § andra stycket RF) förhindrar att myndighetsutövning läggs ut på enskild utan stöd av lag. Typiska uppgifter inom socialtjänsten som innefattar myndighetsutövning är beslut om olika former av bistånd, stödåtgärder inom individ- och familjeomsorgen, tvångsåtgärder enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) samt socialnämndens uppgifter enligt föräldrabalken i samband med fastställande av faderskap och underhållsbidrag till barn.
Förutom att det inte är förenligt med lagen vore det inte heller – ens om det vore tillåtet – lämpligt att lägga ut myndighetsutövning, eller de delar av utredningsarbete som hör till obligatorisk ärendehandläggning, ”dvs befinner sig i gränslandet” till myndighetsutövning, i enskild regi. Riksdagen bör ge regeringen till känna det som anförts om en ökad mångfald i socialtjänsten.
Som socialsekreterare förväntas man efter 3,5 års högskolestudier vara färdig att möta alla de olika krav som kan ställas på den som är verksam inom socialtjänsten. Detta gäller även de allra svåraste utmaningarna som kan förekomma i arbetet. Samtidigt är ofta utrymmet för fortbildning och utveckling av den egna kompetensen mycket begränsat. Löneutvecklingen är mycket flack och belöningen för professionell utveckling därmed högst bristfällig. Ung nyutexaminerad personal ställs ofta inför de svåraste uppdragen då äldre och erfaren personal söker sig bort från yrket p.g.a tung arbetsbörda och dålig löneutveckling.
Det går inte att upprätthålla ett högkvalitativt socialt arbete om inte blivande socionomer får en gedigen utbildning. Idag är t.ex. socionomutbildningen bristfällig vad gäller barnkunskap och myndighetsutövning kring misshandlade barn, och föräldrars omsorgssvikt hör till det svåraste en socialarbetare har att handlägga. Med tanke på de komplexa frågeställningar av tvärvetenskaplig karaktär som yrkesverksamma socionomer möter bör det utredas om utbildningen skall förlängas. Högskoleverket har utvärderat landets socionomutbildningar (rapport 2000:6R). Verket anser att ett gemensamt problem för dessa är att utbildningarna brister i verklighetsanknytning samt att kraven på studenterna och deras resultat är för låga. Ett utredningsuppdrag har även givits till Socialstyrelsen.
Det är angeläget att arbetet med en höjd kvalitet i utbildningen drivs med kraft. Kunskapskraven bör höjas, utbildningen måste bli tydligare kopplad till den vetenskapliga utvecklingen på det sociala området och riksdagen bör ges underlag för att ta ställning till en förlängning av utbildningstiden. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi vill se en socialtjänst där fortbildning, specialisering och utveckling är en självklar del av arbetet. Det är inte rimligt att likställa den som precis lämnat sin utbildning med den som har tjugo år i yrket. Socialtjänstens arbetsuppgifter bör i betydligt högre grad kopplas till graden av erfarenhet och fortbildning. Det behövs tydliga karriärvägar där chefskap och arbetsledning inte är den enda vägen till ökat ansvar och bättre lön.
Socialtjänstens arbetsområden bör skiljas åt mer än vad som är fallet idag. Den utveckling som finns mot till exempel specialiserade bidragshandläggare är mycket positiv och bör få efterföljare.
Inom socialtjänsten, liksom alla andra områden, behövs det en väl utbildad, kunnig och engagerad personal. Det är också nödvändigt att den enskilda anställda upplever att det finns goda möjligheter till utveckling i arbetet, genom vidareutbildning på högskolenivå för socialsekreterare, kortare utbildningar för andra grupper och ibland även seminarier om aktuella frågor. Inte minst viktigt är att ledare inom verksamheterna får ta del av utbildningar i ledarskap med mera för att kunna utveckla sitt arbete.
Det är fullt rimligt att den som satsar på vidareutveckling av sin kunskap ska ersättas för detta genom högre lön. Genom utbildningsprogram, satsningar på utvecklingsprojekt med mera kan karriärtjänster skapas. Detta bör ges regeringen till känna.
Länsstyrelsen har idag tillsyn över kommunernas socialtjänst och LSS-verksamhet i länen. Länsstyrelsens tillsynsansvar omfattar dels granskning av enskilda ärenden med anledning av t ex klagomål, dels generell tillsyn som genomförs utifrån regleringsbrevets direktiv och ibland egna initiativ. Länsstyrelsen har även en rådgivande funktion till socialnämnder eller motsvarande och allmänhet. Denna sker oftast per telefon. Folkpartiet anser att det är dags för en förnyelse och ett nytänkande vad gäller länsstyrelsens tillsyn. Fokus bör framdeles sättas på en främjande tillsyn i dialog med kommunerna. Socialtjänsten skulle därmed i högre grad kunna förebygga många problem och bidra till nytänkande och utveckling av verksamheterna. Det särskilda kunnande som finns hos länsstyrelserna skulle kunna spridas ut i kommunerna genom seminarieverksamhet och liknande. På det sättet skulle kommunerna få en större kunskap om hur lagarna ska tillämpas på bästa sätt. Länsstyrelsen skulle också få ökade kunskaper om hur gällande lagstiftning faktiskt fungerar.
När det gäller enskilda klagomål bör också en tidsgräns, till exempel 1 år, anges för när länsstyrelsen ska ha fattat sitt beslut. Erfarenheter har visat att den enskilde ibland får vänta mycket länge på beslut i ärendet. Uppföljning av länsstyrelsens beslut – där kritik, allvarlig kritik eller mycket allvarlig kritik lämnats – bör vara regel och bör ske genom en dialog med såväl tjänstemän som politiker.
Länsstyrelsen skulle också i högre grad än nu kunna samverka med andra tillsynsmyndigheter, till exempel Socialstyrelsen när det gäller psykiskt störda missbrukare och Skolverket när det gäller barn som misstänks fara illa. En sådan gemensam tillsyn innebär en strävan att undvika att enskilda faller mellan stolarna. Det skulle också bringa större klarhet i respektive huvudmans/verksamhets kompetens och ansvarsområde samt skapa nya infallsvinklar och ett mer samlat grepp i tillsynen.
Det är också viktigt att länsstyrelsens tillsyn utvärderas. Idag gör länsstyrelsen ibland egna bedömningar av effekterna av sin tillsyn. Rimligen bör socialnämnderna och allmänheten göra denna bedömning.
Detta bör ges regeringen till känna.
Att leva på bidrag under en längre tid är passiviserande och nedbrytande. I dag finns tusentals människor i Sverige som lever på socialbidrag trots att de borde kunna försörja sig själva. Deras största problem är att de har vant sig vid att inte räknas, att inte räcka till.
Inga människor skall behöva leva på bidrag en längre tid. Den som fastnat i bidragsberoende skall därför omfattas av en jobb- och utvecklingsgaranti. Garantin skall upphandlas av bemannings- och uthyrningsföretag som startar bemanningspooler. Även frivilligorganisationer skall kunna delta i detta förfarande. Jobb- och utvecklingsgarantin består av två delar, samhällsnyttigt arbete och en utvecklingsdel, bestående av exempelvis språkinlärning, informationsförmedling och yrkesorienterade kurser. Jobb- och utvecklingsgarantin är en form av övergångssysselsättning, som så snart som möjligt skall slussa den arbetslöse till den öppna arbetsmarknaden. Ersättningen till den enskilde skall ligga något högre än socialbidraget. Den som utan godtagbar anledning vägrar att medverka i bemanningspoolen kan inte räkna med att få bidrag på socialbidragsnivå utan får en lägre ersättning till sitt uppehälle.
Kommunens resurser måste samordnas i arbetet med jobb- och utvecklingsgarantin. Det finns en risk att småbarnsföräldrar fastnar i en moment 22-situation där de inte kan ta ett jobb för att de inte har någon barnpassning, och inte kan få en plats i barnomsorgen för att de inte har något jobb.
En viktig del i garantin är att den enskildes ställning, i den utsatta situation som råder när hon eller han blir arbetslös, skall stärkas. Dagens ”AMS-kultur” präglas av för mycket byråkrati och långa väntetider. Med vårt förslag kan en radikal förändring ske. Byråkrati och omhändertagandementalitet skall ersättas av effektivitet, handling och krav – krav på alla de inblandade och på oss alla, krav på att inte låta den massiva utslagningen från arbetsmarknaden som har pågått under så lång tid fortsätta. Folkpartiets politik för jobb i stället för bidrag utvecklas vidare i andra motioner.
”Det är allvarligt att klienter så ofta känner sig kränkta i mötet med socialtjänstens individ- och familjeomsorg.”
Inger Lundberg som ledde Socialtjänstutredningen är tydlig i sin kritik av hur socialtjänsten ibland kan upplevas av dem den är till för att hjälpa. I intervjuboken På marginalen som ingick i Socialtjänstutredningen vittnas om den förnedring och utsatthet många känner i mötet med socialtjänsten.
Som liberaler står vi på den enskildes sida. Få uppgifter är viktigare än att värna den enskilde människans rätt till integritet och värdighet i utsatta livssituationer. Socialtjänsten ska så långt det är möjligt ge den enskilde inflytande över behandlingsmetoder och åtgärder. Ytterst handlar det om att socialtjänsten måste reformeras så att den enskildes valfrihet, integritet och rättssäkerhet blir större. En del av åtgärderna är särskilt viktiga i ett perspektiv där även enskilda alternativ i större utsträckning välkomnas i det professionella sociala arbetet.
Ett förtroendefullt förhållningssätt gentemot brukarna är nödvändigt inom socialtjänsten för att motivera enskilda att ta emot hjälp och förändra sin livsföring. Ett ”förtroendekontrakt” mellan socialtjänsten och den enskilde som behöver hjälp bör skrivas. Där ska kommunen förbinda sig till vissa åtaganden. Samtidigt ska den enskilda förbinda sig att delta i åtgärderna och på konkreta punkter förändra sitt liv. Med tiden måste kontraktet utvärderas och utvecklas så att nya mål kan nås. Syftet är att visa tilltro till den enskildes egen kraft och vilja till förändring och tydligt ge besked om vilka insatser man ska få. Förväntningar och krav som varken ställs för högt eller för lågt är utvecklande för individen.
Alla ska ha rätt att bli bemötta med respekt. Socialtjänsten ska garantera den enskildes rättssäkerhet, delaktighet, inflytande och kontinuitet.
Det är viktigt att socialtjänsten är tillgänglig för de människor den berör. Hjälpbehövande ska kunna få kontakt när som helst under dagtid. För akuta problem ska tillgänglighet finnas dygnet runt. En socialjour måste finnas till hands för att till exempel rycka ut tillsammans med polisen vid familjebråk.
Det är den enskilde som ska bestämma i valet mellan alternativa insatser. Detta är i sig ett viktigt argument varför kommunen inte ska utföra allt i egen regi utan också släppa fram alternativ i enskild regi. Fler aktörer bidrar till att stärka den enskildes ställning då en utveckling mot mer ”fristående” utredningar bidrar till att göra åtskillnaden mellan utredare och beslutsfattare ännu tydligare. Det som här anförts om respekt och valfrihet bör ges regeringen till känna.
Den enskildes rättssäkerhet bör stärkas ytterligare på flera sätt. Reglerna kring utredningar som syftar till myndighetsbeslut bör skärpas avsevärt. Kvalitén på dessa, för den enskilde mycket avgörande utredningar, kan skifta på ett oacceptabelt sätt. Det behövs en tydligare lagstiftning kring dessa utredningar, hur de ska se ut och vad de minst bör innehålla. (Jämför med de rättssäkerhetskrav som ställs på polisutredningar.)
Vid utredningar med mera inom socialtjänsten är det nödvändigt att bevaka enskilda människors rättssäkerhet, integritet och kontinuitet. Det ska slås fast i avtal mellan kommunen och varje privat aktör att utföraren underkastar sig såväl kommunens som länsstyrelsens tillsyn. Brister i handläggningen av till exempel en utredning ska skadeståndssanktioneras i avtalet.
Reglerna kring sekretesskydd ska förstärkas genom att de i enskild verksamhet ersätts med den strängare regleringen av tystnadsplikt. Vad gäller offentlighetsprincipen samt yttrande- och meddelarfrihet ska även detta avtalas om. Det ger fullgott skydd även om grundlagsskyddet inte omfattar alternativ i enskild regi. Genom dessa åtgärder har ett fullgott skydd uppnåtts och då är det fullt möjligt att ta in privata aktörer i utredningar med mera inom socialtjänstens område. Riksdagen bör ge regeringen till känna det som här anförts om ökad rättssäkerhet i socialtjänsten.
Kommuner och landsting kan med fördel samverka om missbrukarvård genom att bilda gemensamma nämnder. Därigenom minskar man risken för att missbrukare faller mellan stolarna.
Idag drar sig kommunerna ofta för att skicka missbrukare till behandlingshem av ekonomiska skäl, samtidigt som det för samhällsekonomin som helhet är en stor vinst när en missbrukare lyfts upp ur sin misär. För att undvika sådana missriktade besparingar bör staten finansiera den missbrukarvård som kräver institutionsplaceringar. Samtidigt ska dessa kostnader neutraliseras för staten enligt finansieringsprincipen, så att de allmänna statsbidragen till kommunerna minskas.
Staten bör även stå för de huvudsakliga kostnaderna för tvångsvård enligt LVM. Mer om Folkpartiets politik för missbrukarvården står att läsa i motionen Narkotika-, alkohol- och tobaksfrågor.
Vi kan aldrig acceptera att människor lever som hemlösa. Ingen ska behöva bo på gatan eller i trappuppgångar. Kampen mot hemlöshet måste drivas med högsta prioritet.
Många hemlösa har flera olika problem samtidigt. En tredjedel är psykiskt sjuka. Många har också grav psykiatrisk problematik i kombination med missbruk. Andelen kvinnor har också ökat och är nu en femtedel av alla hemlösa.
För Folkpartiet är det uppenbart att den huvudsakliga lösningen på hemlöshetsproblemet är bättre psykiatrisk vård, bättre missbrukarvård och arbete mot fattigdom och utanförskap genom jobb i stället för bidrag-modellen som beskrivits ovan. Förslag till förbättringar i den psykiatriska vården beskrivs i motionen Psykiatri med individen i centrum. Förslag till förbättringar i missbrukarvården beskrivs i motionen Alkohol-, narkotika- och tobaksfrågor.
Olika grupper hemlösa har olika behov. Även de som inte klarar de strikta kraven på att alkohol och droger inte får förekomma måste erbjudas tak över huvudet. Därför krävs det så kallade lågtröskelboenden. Detta ska ses som ett första steg i en ”boendekarriär”. Det innebär att man ska få möjlighet att anpassa sig till ett ordinärt boende stegvis.
Att skapa fler boenden för hemlösa innebär inte bara att få fram lägenheter utan också ett gediget arbete med att bygga upp verksamheter som ger vård, behandling, rehabilitering och annat stöd för att möta de hemlösas behov.
Det bör finnas personal med psykiatrisk kompetens tillgänglig på dag- och natthärbärgen, gruppboenden etc. Likaså är det viktigt att ha tillgång till sjuksköterska eftersom de hemlösas fysiska hälsa har blivit allt sämre.
Kommunerna, landstinget och frivilligorganisationerna måste samarbeta för att nå hemlösa och uteliggare genom uppsökande verksamhet för att motivera dem att ta emot hjälp och stöd.
För att skapa fler boenden för hemlösa måste också frivilligorganisationernas kunskaper och erfarenhet tas tillvara. De måste erbjudas att starta boenden för hemlösa. Kommunen ställer upp med ekonomiskt stöd och hjälp med att skaffa fram lämpliga bostäder. Det som här anförts om boende bör ges regeringen till känna.
Det finns en kraft i det ideella arbetet som inte kan ersättas av något annat. Vi vet också att många människor undviker kontakt med sociala myndigheter. Genom frivilligorganisationerna kan fler hemlösa nås och få en sängplats, ett mål mat, möjlighet att duscha och någon medmänniska att tala med. Frivilligorganisationerna kan också med sitt ideella engagemang motivera människor till att försöka komma ur sin sociala situation och söka hjälp. Frivilligorganisationernas insatser för hemlösa människor måste stödjas av kommunerna. Dessutom bör gåvor till frivilligorganisationer som utför värdefullt socialt arbete vara avdragsgilla. Riksdagen bör begära att regeringen återkommer med förslag på de lagändringar som krävs för detta.
Tiggeri är inte värdigt ett välfärdssamhälle. De som tigger kan ofta behöva insatser från socialtjänsten. Tiggeriet kan uppfattas som hotfullt och obehagligt, inte minst när det är drogpåverkade personer som ber om pengar. Det behövs ett intensivt uppsökande arbete för att motivera dem som tigger att söka hjälp hos socialtjänsten och frivilligorganisationer. Allmänheten bör informeras om vilka insatser som görs för hemlösa och andra utsatta människor och hur de som vill kan stödja frivilligorganisationerna. Om man vill skänka pengar till tiggare måste dock alltid vara en fråga för den enskilde själv att ta ställning till.
Våld i nära relationer – ofta mäns våld mot kvinnor, även föräldrars våld mot barn och våld inom homosexuella relationer – är ett stort och ofta dolt problem. Det är viktigt att socialtjänsten har kunskap om de mekanismer som kan ligga bakom våld i nära relationer, och det beroendeförhållande som finns mellan offer och förövare.
Folkpartiets politik på området utvecklas närmare i en separat motion.
Prostitution får aldrig accepteras i vårt samhälle. Det behövs mer kunskap om prostitutionens orsaker och vilka metoder att bekämpa den som är effektiva.
Prostitution har ofta samband med missbruk och social utsatthet i barndomen. Folkpartiet föreslår åtgärder mot de problemen i andra motioner.
Många gånger skulle det samlade arbetet mot prostitutionen bli mer effektivt om samverkan mellan polismyndigheter, socialtjänst, hälso- och sjukvården och andra berörda myndigheter och organisationer blev smidigare. Regeringen bör låta utreda hur en sådan samverkan skall kunna komma till stånd. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Socialtjänsten i dagens Sverige har inte lyckats med att ta till vara barnens intressen. Eftersom området är så stort har Folkpartiet valt att behandla socialtjänstens barnfrågor, ihop med vissa andra frågor som gäller barn, i en separat motion.
Äldreomsorgen är socialtjänstens ansvar. Eftersom området är så omfattande har Folkpartiet valt att behandla det i en egen motion.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Kerstin Heinemann (fp) |
|
|
Gabriel Romanus (fp) |
Marita Aronson (fp) |
|
Linnéa Darell (fp) |
Mia Franzén (fp) |
|
Christer Winbäck (fp) |