Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om straff för dopningsbrott.
Dopning är oftast förknippad med elitidrott. Svensk idrott har under många år bedrivit ett intensivt arbete mot dopning både nationellt och internationellt. Det arbetet anses vara mycket framgångsrikt. Antalet svenska dopningsfall är inte många i förhållande till det antal tester som görs. De som avslöjas får dock ofta stor medial uppmärksamhet.
Tyvärr förekommer även dopning utanför idrotten. Det gäller i första hand missbruk av anabola androgena steroider, kallade AAS. AAS används för att få en snabbare muskeltillväxt och används därför av personer som tränar styrketräning och av så kallade kroppsbyggare. Medlen är lätta att få tag på fram för allt via Internet. I vissa länder, till exempel Thailand, kan man köpa AAS på apotek utan recept. Dessutom förekommer en omfattande smuggling.
Biverkningarna av AAS är allvarliga. Forskningsläget är ännu inte helt klart, men mycket tyder på att psykiska bieffekter, till exempel depression och framför allt ökad aggressivitet är biverkningar av missbruk av AAS. Något som talar för det, är att vid ett antal av de mycket uppmärksammade ”övervåldsbrotten” som begåtts de senaste åren har gärningsmannen missbrukat AAS. Det är också klarlagt att AAS används i kriminella kretsar för att ”tagga upp” sig inför brott där våld kan tänkas förekomma.
Dopningen är ett samhällsproblem, vilket den så kallade Dopningsutredningen konstaterade redan 1996. Mycket talar för att problemen är större nu än då.
Det är tydligt att missbruket av dopningspreparat och därtill hörande brottslighet innebär liknande problem för samhället som narkotikamissbruk. Den illegala försäljningen av dopningsmedel förefaller var mycket lönsam samtidigt som riskerna är betydligt mindre än vid narkotikabrott. Ett sätt att markera att samhället ser allvarligt på problemet är att höja minimistraffet för grovt dopningsbrott till två års fängelse samt maximistraffet till sex års fängelse. Helst borde grovt dopningsbrott jämställas med grovt narkotikabrott. En höjning av staffsatserna får två stora fördelar. För det första riskerar den som sysslar med denna typ av brottslighet ett betydligt hårdare straff, vilket rimligtvis till del borde verka avskräckande. För det andra innebär en straffskärpning att polisen på ett effektivare sätt kan bekämpa denna typ av brottslighet genom till exempel så kallad teknikspaning. Dessutom kan det leda till att kampen mot dopningsbrotten prioriteras högre.
Minimistraffet för grovt dopningsbrott bör höjas till två års fängelse och straffmaximum till minst sex års fängelse eller allra helst bör grovt dopningsbrott jämställas med grovt narkotikabrott.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Lars Lilja (s) |
Karl Gustav Abramsson (s) |