Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vidta nödvändiga åtgärder för att effektivisera resursutnyttjandet inom hälso- och sjukvården.
En uttalad ambition från den socialdemokratiska regeringens sida har varit att utöka hälso- och sjukvårdens resurser för att klara behoven. Så har också skett. Sjukvården har löpande kunnat tillföras nya resurser. Behandlingsmetoder och omvårdnadsarbete har utvecklats. Teknikutvecklingen och de medicinska framstegen har gjort att alltfler kan behandlas med framgång. Dödligheten i flera sjukdomar har minskat. Sverige har i många avseenden en sjukvård i världsklass. Till största delen förklaras det med den höga kompetensen inom sjukvården. Det har således aldrig funnits så många landstingsanställda läkare och sjuksköterskor i vården som det finns nu. 1975 fanns ca 8 500 läkare i Sverige, nu finns det över 24 000. Antalet sjuksköterskor har sedan 1975 ökat från 31 000 till 71 000 och undersköterskorna från 9 000 till 34 000.
Trots dessa stora utökningar synes det inte räcka – kraven och önskemålen på mer och mer resurser kommer allt tätare och ohälsotalen inom hälso- och sjukvården signalerar om svåra arbetsförhållanden. Det är den ena sidan av myntet. Den andra är att de ökade resurserna inte har resulterat i mer vård eller bättre arbetsförhållanden. Patienter och anhöriga träder också fram och har synpunkter på vårdens kvalitet och genomförande. De ökade resurserna har inte resulterat i nöjdare patienter och bättre arbetsförhållanden. Har sjukvården trots allt för lite resurser?
En studie av tillgänglig statistik ger nedanstående generella bild. Regionala variationer kan givetvis förekomma och beror bland annat på befolkningssammansättning, geografiska förhållanden och avstånd till kvalificerade sjukvårdsinrättningar.
Antalet sängplatser på sjukhus har minskat från 136 000 till 29 000 eller med 80 %, och det totala antalet läkarbesök på sjukhus har sjunkit med hela 3 000 000 besök. Som redan anförts ovan så har den kvalificerade sjukvårdspersonalen samtidigt ökat i antal mycket kraftigt. Antalet utförda patientbesök har sedan 1975 halverats. Då tog en svensk läkare emot i genomsnitt 9 patienter om dagen. Nu är siffran nere i 4 patienter per dag. Den svenska sjukhusläkaren tar i genomsnitt emot 2,17 patienter per dag och den svenska primärvårdsläkaren hinner med 13 besök om dagen. Antalet patientbesök per läkare har alltså minskat med 55 % mellan 1975 och 2000. Samtidigt har antalet läkare ökat med 175 % och patienternas upplevelse av resursbrist har blivit starkare. Svenska läkare har lägst antal patienter inom hela OECD-området, 903 patienter per år jämfört med genomsnittet på 2 167. I Danmark ligger siffran på 2 069, i Kanada på 3 176 och i Japan på 8 421.
Med detta som bakgrund kan man konstatera att det i det svenska sjukvårdssystemet statistiskt sett inte råder någon brist på personella resurser vare sig vid en jämförelse internationellt eller över tiden. Ändå upplevs resursbristen vara stor. Vad beror detta på? Det är viktigt att betona att det låga och minskade antalet patientbesök inte är detsamma som medveten låg ambitionsnivå eller bevis på att arbetsbördan inte är stor. Ohälsotalen visar på det motsatta. Läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och sjukvårdsbiträden har mer än fullt upp hela dagarna. Men kanske arbetar de med fel saker och har fått arbetet organiserat på ett resurskrävande och felaktigt sätt.
En förklaring kan vara att Sverige har en mycket högre andelen specialister än andra länder. En studie som gjorts visar att Sverige har fler specialistresurser per 100 000 invånare för alla de fem specialistgrenar som studerats. Bland svenska läkare är det tradition att utbilda sig till specialist i annat än allmänmedicin och att nästan 80 % av dem arbetar på sjukhus. Där skiljer Sverige sig mycket från andra länder. Men det är ju ingen naturlag som säger att en sån hög andel som 80 % ska arbeta på sjukhusen. Specialister på sjukhus tar i genomsnitt emot färre patienter än primärvårdsläkarna och många kan vittna om vårdcentraler utan läkarresurser. En förklaring kan alltså vara att Sverige har fler specialister och färre primärvårdsläkare än vad vi behöver.
En annan förklaring kan vara att sjukhusläkarna, till skillnad från övriga vårdanställda, inte schemaläggs för arbete på obekväma arbetstider, d v s kvällar, nätter och helger. Trots detta måste givetvis läkare finnas till hands och går därmed ”jour”. Avtalen för jourpassen kan vara generösa – och många läkare väljer att gå många jourpass kvällar, nätter och helger. Tider på dygnet då planerade patientbesök inte äger rum. Detta så att de kan skaffa sig en längre sammanhållen ledighet. Ledighet som självklart tas ut dagtid då läkarna har sin ordinarie arbetstid. På samma dagtid som de planerade patientbesöken skulle ha kunnat ägt rum. Detta system medför givetvis att det skenbart kan råda brist på läkare och gör att det totalt sett ser ut att behövas fler läkare.
En ytterligare förklaring kan vara att arbetet har blivit så organiserat i olika enheter att det uppstår bristande fokus och kontroll över patientflödet. Detta leder då till att personalens tid inte används effektivt, att den tvingas syssla med fel saker eller med onödigt dubbelarbete.
Det är också så att alltför mycket av sjukvårdspersonalens tid (50 till 80 %) används, enligt flera mätningar, till administration, information, kommunikation och möten. Dessa aktiviteter skulle troligen kunna effektiviseras med hjälp av olika gemensamma IT-system.
Till sist kan noteras att patienternas insyn i hur bra sjukvården är saknas, vilket innebär att deras möjligheter att ställa frågor och framställa krav är litet. Självklart är det viktigt att kunna få reda på hur ofta en behandling blir ”rätt”. I dagsläget går det inte att skaffa sig en sammanhållen bild av antalet fel som begås, hur allvarliga de är och vad som görs för att det inte ska upprepas igen. En orsak är att det finns fyra olika instanser dit fel rapporteras. Det är Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Socialstyrelsens ”lex-Maria-enhet”, patientnämnderna vid landstingen och patientskadenämnden. Ingenstans vägs resultaten vid dessa instanser samman. Det är inte heller möjligt för allmänheten eller patienter att få reda på hur många fel som begås på sjukhus- eller kliniknivå. Socialstyrelsen har kritiserat vården för att den inte tillräckligt analyserar och utvärderar effekterna av om insatta åtgärder mot avvikelser gett önskat resultat. Att göra sjukvårdens kvalitet offentlig och synlig är inte bara en patienträttighet utan också en nödvändighet för en fungerande demokratisk styrning av sjukvården. I en debattartikel i Svenska Dagbladet i september 2003 uttrycker bl a Socialstyrelsens generaldirektör ett liknande krav. Denna skriver: ”Det borde vara en självklarhet att medborgarna erbjuds lättillgänglig information om vårdens resultat. Sådan information är nödvändig för statsmakternas och sjukvårdshuvudmännens beslut i syfte att höja vårdens kvalitet och samtidigt hålla kostnaderna under kontroll.”
Man kan konstatera att Sverige har ett sjukvårdssystem med mycket goda personella resurser som samtidigt uppvisar lägst antal patientbesök per läkare bland OECD-länderna, har vårdköer och höga ohälsotal. De hinder som finns för ett effektivt resursutnyttjande inom vården måste undanröjas, och sjukvårdshuvudmännen måste ges ökade möjligheter till styrning av hur resurserna ska användas i syfte att skapa en hälso- och sjukvård med hög kvalitet. Ett ineffektivt resursutnyttjande är orättvist, drabbar dem med sämst möjligheter att välja och kan därmed inte försvaras.
|
Stockholm den 29 september 2003 |
|
|
Niclas Lindberg (s) |