Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om personlig assistans.
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, trädde i kraft den 1 januari 1994. LSS är en del i handikappreformen som beslutades år 1993. Syftet med LSS är i första hand att ge personer med omfattande funktionshinder en starkare ställning i samhället.
Assistansreformen har inneburit ökad valfrihet, större inflytande och bättre livskvalitet för många svårt funktionshindrade personer. Reformen har också präglats av vissa tillämpnings- och finansieringsproblem. Det ska nu ske en översyn av hur lagen har fungerat i praktiken, även innefattande bemötandefrågor, personalförsörjningen och hur den långsiktiga finansieringen ska se ut.
Ett beslut om personlig assistans/assistansersättning ger brukaren mycket stora möjligheter att påverka hur det dagliga stödet ska utformas. I de fall där brukaren kan ta vara på denna möjlighet blir insatsen ofta av god kvalitet. I de fall där brukaren inte själv har förmåga att styra över sin egen vardag uppstår inte sällan stora svårigheter vid verkställighet.
Assistanssamordnarna i kommunerna har mycket små möjligheter att ha kontroll över hur assistansen utförs och att säkerställa kvaliteten när det gäller dessa brukare. Arbetet utförs i den enskildes hem och assistenten arbetar i de flesta fall ensam. Om brukaren inte själv har förmåga att arbetsleda sina assistenter uppstår ett stort utrymme för godtycke när det gäller hur arbetet ska utföras och utformas. I de fall den legale företrädaren är aktiv och känner brukaren väl kan han/hon till viss del vägleda assistenterna och ha insyn i hur assistansen fungerar. Det är dock begränsat hur stora krav som kan ställas på t.ex. en god man, och det ligger inte i assistanssamordnarens uppdrag att i detalj styra över hur assistansen ska utformas. Svårigheten att hitta utbildad personal som vill arbeta som personliga assistenter och den höga personalomsättningen är också något som påverkar både kontinuitet och kvalitet. Brukaren blir dessutom i många fall isolerad och utan social samvaro och stimulans.
Ett gruppboende där stödet är individuellt utformat och möjlighet till samvaro ges skulle i de flesta fall ge dessa personer ökad livskvalitet. I en sådan verksamhet finns möjlighet att arbeta med metodutveckling och kvalitetsarbete på ett helt annat sätt än när det gäller personlig assistans. Möjligheten till insyn och kontroll ökar och det gör det möjligt att säkerställa kvaliteten på insatsen samt att säkra en god arbetsmiljö för personalen.
Insatser som idag ges i kommunal regi, t.ex. gruppboende, skulle ibland kunna ersätta personlig assistans och ge högre kvalitet för brukaren. Detta bör tas i beaktande vid en översyn av LASS.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Eva Arvidsson (s) |
|
|
Maria Hassan (s) |
Kerstin Engle (s) |
|
Christina Axelsson (s) |
Inger Nordlander (s) |