Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av att underlätta och stödja landstingen i att skapa mötesplatser för en ökad dialog och samverkan mellan vårdpersonal och kvalitetssäkrade komplementär- och alternativmedicinska utövare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om WHO:s strategi på det komplementärmedicinska området.
Komplementärmedicin är en viktig fråga för Miljöpartiet de gröna. Området berör ett stort antal diagnos- och behandlingsmetoder som utövas utanför den skolmedicinska och offentliga hälso- och sjukvårdsapparaten. Några av dessa har under senare år blivit erkända och används i viss utsträckning inom skolmedicinen. Dit hör t. ex. akupunktur, kiropraktik och naprapati. Allt fler människor är intresserade av komplementära behandlingsmetoder. En undersökning gjord av Linköpings universitet 2001 visade bl.a. att befolkningen sätter stort hopp till och har förtroende för de komplementära insatserna och vill se dem som ett naturligt inslag i det vanliga sjukvårdsutbudet. Vi vet genom konsumentundersökningar inom olika landsting att konsumenterna använder sig alltmer av komplementär- och alternativmedicin och att behovet av att kunna välja behandlingsmetod på lika villkor ökar kraftigt. Samhället har ansvaret för att tillgodose att berättigade medborgarintressen kring kvalitet och säkerhet också gäller det alternativmedicinska området.
Det måste skapas förutsättningar för en integrering och ett ökat samarbete mellan skolmedicinen och det komplementärmedicinska fältet. Det är också viktigt att accepterade behandlingar kan erbjudas till samma kostnader som inom övrig vård. Det får inte fortsätta att vara en penningfråga som det är idag. Det är välbetalda människor som har råd att söka sig till den behandlingsmetod de tror på, medan denna valmöjlighet i praktiken inte finns för människor med små eller inga inkomster.
Det är också oerhört angeläget att få en ökad kontroll och skilja ut seriös verksamhet från – vilket naturligtvis förekommer – rent kvacksalveri. Information till allmänheten är alltså grundläggande. Människor måste känna till hur kontroll sker, och vad man kan lita på. Man ska inte behöva vara högutbildad för att kunna lotsa sig fram i utbudet.
Ett första steg är att vi nu ska få ett nationellt register över alternativ- och komplementärmedicinska utövare i Sverige. En utredare ska titta närmare på hur detta ska utformas och var det ska ligga. Detta är ett viktigt steg för att öka kunskapen om hur det alternativ- och komplementärmedicinska fältet ser ut, och hoppas vi ska kunna utöka möjligheterna till ett samarbete på landstingsnivå.
WHO presenterade i maj månad 2002 en global plan för samverkan mellan skolmedicinen och komplementär- och alternativmedicinen och uppmanar de olika medlemsländerna att integrera de olika kulturerna i varje lands hälsosystem. Det är angeläget att samhället på olika sätt uppmärksammar detta.
WHO:s TM/CAM-strategi 2002–2005 har fungerat som en katalysator i många länder på detta område vilket gör att flera länder tillsatt råd för TM/CAM-frågor, startat forskningscenter, tagit fram nationell policy på området och börjat skapa ett registreringsförfarande för TM/CAM-yrkesutövare. WHO ger länderna ett fortsatt stöd genom att strategin följdes upp på världshälsokongressen i Genève 2003 med en resolution (EB:111.R12). Vi vill att Sverige ska gå vidare genom att på sikt utveckla ett nationellt forskningscentrum, där forskning ska kunna ske inom skolmedicin men i gemensamma forskningsprojekt med KAM-utövare. Vi vill också få ökade utbildningsmöjligheter för KAM-utövare.
Kunskap kring alternativmedicinska behandlingsmetoder som bedöms uppfylla kvalitetskraven måste också komma hälso- och sjukvårdspersonalen till del så att de kan informera patienten om olika behandlingsalternativ. En öppenhet för samverkan med komplementär- och alternativmedicinska utövare inom den ordinarie hälso- och sjukvården under kontrollerade former, minskar även riskerna för att människor skadas av oseriösa och skadliga behandlingar.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
|
|
Lotta N Hedström (mp) |
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |