Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att undersöka den faktiska amalgamanvändningen i landet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om förbättringar i tandvårdslagen och tandvårdsförordningen för patienter som har problem med dentala material.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om Socialstyrelsens roll när det gäller uppföljning av 1994 års beslut om amalgamavveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om avtal med landstingen avseende vuxentandvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om tillsyn av dentala material.
Dentalmaterialutredningen publicerade i våras sitt slutbetänkande (SOU 2003:53). Av utredningen framgår att en majoritet av befolkningen (74 %) fortfarande har amalgam i munnen. Det framgår också att en mindre andel (1 %) tagit bort sitt amalgam. Vidare svarade ett urval av allmänheten att de fortfarande får amalgam insatt som tandfyllningsmaterial. Räknat i procent på dem som varit hos tandläkaren åren 2000 och 2001 svarade 13 % att de hade fått amalgam vid tandläkarbesöket. Räknar man bort dem som inte varit hos tandläkaren och de som var osäkra stiger siffran till 18 %.
Socialstyrelsen redovisar att amalgam används i knappt 3 % av de fyllningar som görs. Av Dentalmaterialutredningens analys av svaren allmänheten lämnade framgår att amalgamanvändningen är jämt fördelad över landet. Svaren följer alltså inte de siffror på amalgamanvändning som uppgetts av landstingen där det tydligt framgår att vissa landsting använder betydligt mer amalgam än andra.
Det finns således anledning att se över amalgamanvändningen i landet, och regeringen bör överväga att låta Socialstyrelsen tillsammans med Naturvårdsverket undersöka den faktiska amalgamanvändningen hos befolkningen och följa upp avvecklingen genom kontroll av utsläpp till avloppsvatten av kvicksilver samt avfallet från tandläkarmottagningarna. Myndigheterna bör också analysera vad mer som behöver göras för att skynda på avvecklingen av amalgam i tandvården som ett led i den pågående kvicksilveravvecklingen.
Av utredningen framgår också att patienter som hänför sina besvär till amalgam och andra dentala material fortfarande anser sig dåligt behandlade, ej trodda och anser sig få fel behandling. Det framgår också att de olika landstingen har olika regler för när ersättning till sanering av tandfyllningsmaterial ska betalas ut. Vissa landsting godkänner så gott som alla sådana ärenden medan andra godkänner 60–80 % av dessa. Det är oacceptabelt med så stora skillnader för den enskilde medborgaren.
Utredningen konstaterar att det behövs vissa förändringar i regelverket för att dessa patienter ska bli lika behandlade i landet. Tandvårdslagen och tandvårdsförordningen bör därför ändras för att de som är sjuka lättare ska kunna få hjälp att bli av med de tandfyllningar de inte tål.
I samband med dessa förändringar i lagstiftningen bör Socialstyrelsen uppmana tandläkarna att frångå amalgam på grund av den riskbild som presenterades i Dentalmaterialutredningen. Socialstyrelsen bör också utarbeta föreskrifter för byte av fyllningar och uppföljning av sådana fyllningsbyten. Socialstyrelsen har en viktig roll att fylla för att nå 1994 års beslut att avveckla amalgam.
Staten bör i förhandlingar med landstingen utveckla det frivilliga avtalet från 1995 om att amalgam inte ska användas inom barn- och ungdomstandvården till att också omfatta vuxentandvården.
Av Dentalmaterialutredningen framgår att drygt hälften av primärvårdsläkarna anser att problem med dentala material och hälsa inte berör dem och följaktligen inte heller är beredda att fördjupa sina kunskaper inom detta område. Det finns således även anledning att se över läkarutbildningen och garantera att fortbildning om dentala material och hälsa kommer läkarna tillgodo. Fortbildning är också ett sätt att öka möjligheterna för dessa patienter att bli korrekt behandlade. Vi anser att fortbildningen måste ske utifrån det material Dentalmaterialutredningen tagit fram. Staten bör i sina överläggningar med landsting ställa krav på att landstingen erbjuder sina anställda läkare och tandläkare utbildning om hur kvicksilver och andra ämnen från dentala material påverkar kroppen. Även tandläkarhögskolornas möjlighet till utbildning bör förbättras inom detta område.
Av utredningen framgår också att tillsynen över dentala material är otillräcklig. Utredningen antyder att EU-direktivet som reglerar dentala material inte följs. Det är angeläget att regeringen begär en översyn av tillsynen av berörda myndigheter, dvs. Socialstyrelsen och Läkemedelsverket. I en sådan utredning bör det också redovisas vad Sverige gör för att driva på utvecklingen inom EU på detta område.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Kerstin Engle (s) |