Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en översyn av regelverket för personlig assistans enligt lagen om assistansersättning (LASS).
Möjligheten för personer med omfattande funktionshinder att få tillgång till personlig assistans har inneburit stora och positiva förändringar i vardagslivet för ett stort antal människor. I förarbetena till handikappreformen, prop. 1992/93:159 Stöd och service till vissa funktionshindrade, bedöms 7 000 personer ha rätt till personlig assistans. Verkligheten har blivit en annan: Enbart personlig assistans med statlig finansiering omfattade 2002-07 nästan 11 000 personer enligt en utredning utförd av Försäkringskassan Dalarna. Ytterligare ett stort antal personer har beviljats personlig assistans med kommunen som finansiär.
I en rapport daterad 2003-03-17 visar Försäkringskassan Dalarna stora variationer mellan kassorna då det gäller det genomsnittliga antalet beviljade assistanstimmar. Endast utbetalat belopp per timme är enhetligt, årligen fastställt av regeringen. Beloppet tillämpas som schablon såväl av försäkringskassorna som av kommunerna, för de senare enligt Kommunförbundets rekommendation.
Efter snart tio år med assistansersättning behövs en uppföljning av regelverkets tillämpning till vardags. Vi vill särskilt lyfta fram två områden för uppföljning:
assistansersättningens nivå då assistans utförs av föräldrar eller make
personlig assistans som vård i livets slutskede.
Det är lätt att konstatera att den schabloniserade timersättningen fått effekter som, utan att komma den assistansberättigade tillgodo, är kostnadsdrivande och används på ett sätt som inte förutsågs vid konstruktionen av lagen.
Den schabloniserade timersättningen, för år 2003 fastställd till 198 kronor, består av personalkostnader, beräknade till 87 %, och övriga kostnader, beräknade till 13 %. Med övriga kostnader avses administration, omkostnader för omsättning av personal, personalutbildning, arbetsledning m m.
Då assistansanordnare har att externt rekrytera, introducera, utbilda och arbetsleda personliga assistenter åtgår den summa som fastställts som schablon. Att efter beslut om assistans för många av dygnets timmar, eller t o m hela dygnet, anordna en fungerande assistans är kostnadskrävande. Men i de fall assistansen utförs av närstående finns inte behovet av resurser för personalomsättning. Föräldrarna eller makarna fortsätter att utföra assistansen.
FK Dalarna har, utifrån det genomsnittliga antalet assistanstimmar i Dalarna, räknat fram att varje assistansärende i genomsnitt disponerar nära 30 000 kronor per månad utöver lönekostnaden. I ärenden där den assistansberättigade har assistans hela dygnet uppgår assistansersättningen utöver lönekostnaden till nära 47 000 kronor per månad.
Ersättning, som saknar koppling till de verkliga kostnaderna för assistansen, har kommit att leda till en stark kommersialisering av assistansen. Alltfler företag tar sig an uppgiften att anordna assistans enbart till funktionshindrade med anhöriga som assistenter. Det är omvittnat, bland annat från anhöriga till assistansberättigade personer, att företag erbjuder anhöriga kontant ersättning för att få vara deras närståendes assistansanordnare.
Vi ifrågasätter om en alltigenom schabloniserad ersättning var lagstiftarens mening vid formuleringen av 10 § i lagen om assistansersättning:
Assistansersättning utbetalas månadsvis med belopp som motsvarar kostnaden för assistansen under det antal beviljade assistanstimmar som assistans lämnas. Assistansersättning utges dock högst med det belopp per timme som regeringen fastställer för varje år.
Örebro kommun överväger för sin del, som första kommun i landet, att överge den schabloniserade assistansersättningen i de fall det är uppenbart att kostnaden utöver den för löner är ringa.
I propositionen Stöd och service till vissa funktionshindrade (1992/93:159) beskrivs syftet med personlig assistans (sid 64):
Med personlig assistans kan den enskilde ges frihet att själv bestämma om i vilka situationer och vid vilka tillfällen som hjälpen skall ges. För vissa personer kan personlig assistans vara en viktig förutsättning för att de skall kunna arbeta eller studera. Andra behöver ett fåtal medhjälpare som de känner väl för att kunna göra sig förstådda och för att kunna ta emot information. För många är sådan hjälp som kan ges samlat i olika situationer och verksamheter ett viktigt medel för att undvika isolering och passivitet och för att kunna delta i både planerade och spontana aktiviteter.
– – –
Assistansen skall vara förbehållen krävande eller i olika avseenden komplicerade situationer, i regel av mycket personlig karaktär. Avgörande bör vara att den enskilde behöver personlig hjälp för att klara sin hygien, för att klä sig och klä av sig, för att inta måltider eller för att kommunicera med andra.
För att komma i åtnjutande av personlig assistans skall man innefattas i någon av personkretsens tre grupper, t ex grupp tre, som gäller personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.
I propositionens avsnitt 3.2.2 Personlig assistans diskuteras bland annat personlig assistans i relation dels till insatser enligt socialtjänstlagen (SoL), dels till personal som behövs för att bedriva en verksamhet, t ex barnomsorg, skola eller daglig verksamhet. I propositionen nämns däremot ingenting om personlig assistans i relation till personal, som behövs för att bedriva vård och omsorg för äldre och funktionshindrade. Anledningen kan vara att omvårdnad till svårt sjuka personer inte har ingått i förutsättningarna för handikappreformen med dess betonande av möjligheten för personer med omfattande funktionshinder att leva som andra.
Till assistansreformens vardag hör idag att personer med svåra sjukdomar skrivs ut från sjukhus till vård i hemmet med personlig assistans enligt LASS under de veckor eller månader som återstår av deras liv. Deras sjukdom förorsakar omfattande behov av stöd men stödet innebär omvårdnad i stället för stöd till ett normalt liv. Att tillföra dem som målgrupp för personlig assistans är kostnadsdrivande och kan ifrågasättas även av kvalitetsskäl.
Personlig assistans som vård i livets slutskede har ofta kommunerna som assistansanordnare. Erfarenheterna från Örebro kommun visar att sådan assistans inte kan erbjudas med de förutsättningar, som annars gäller för de assistansberättigade, nämligen att utöva inflytande på vem som ska utföra assistansen. Kommunen klarar inte, särskilt med det korta varsel som är aktuellt i ärenden som dessa, att rekrytera personliga assistenter med kompetens för behandlande situationer och med kraft nog att finnas med till slutet. I stället måste personal ur hemtjänsten, med särskild kunskap om vård av döende, tillkallas med kort varsel och de måste kontinuerligt erbjudas handledning för det särskilda uppdraget.
Vi ifrågasätter om personlig assistans är relevant som insats i de fall insatsen tillkommer för vård i livets slutskede och anser, inte minst av kvalitetsskäl, att detta stöd i stället bör ingå som ett led i kommunernas omsorg enligt socialtjänstlagen (SoL).
I maj 2003 beslutade vi i riksdagen om att ge regeringen i uppdrag att tillsätta en parlamentarisk utredning i syfte att utreda hur lagen om assistansersättning fungerat i praktiken. Det är vår förhoppning att denna utredning, när den kommer igång med sitt arbete, också ser över de av oss i denna motion uppmärksammade problemen.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Nils-Göran Holmqvist (s) |
|
|
Helena Zakariasén (s) |
Lennart Axelsson (s) |
|
Matilda Ernkrans (s) |