Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vid översyn av bilstödet beakta 65-årsgränsen.
Bilstöd till personer med funktionshinder infördes i slutet av 40-talet för att underlätta resor till och från arbetet och i samband med vissa yrkesinriktade studier. Enligt den nya handlingsplanen ”Från patient till medborgare” ska bilstödet inte enbart ses som ett medel att försörja sig utan också möjliggöra ett självständigt liv med sociala kontakter.
Tyvärr präglas bilstödet fortfarande i hög grad enbart av det ursprungliga syftet och missgynnar personer som inte deltar i arbetslivet. Ett exempel på detta är den 65-årsgräns, som gäller för att kunna erhålla bilstöd.
För den som lever med rörelsehinder är bilen ett mycket viktigt hjälpmedel. Bilen ersätter benen och har ytterst stor betydelse för att personer med funktionshinder ska kunna leva ett självständigt liv och det minskar beroendet av andras hjälp. Bilen behövs även för mycket korta sträckor – sträckor dit personer utan funktionshinder kan promenera eller cykla. Bilen ger också en helt annan frihet än färdtjänsten, som oftast måste beställas långt i förväg.
När man fyller 65 år upphör inte behovet av att leva ett självständigt liv, behovet av sociala kontakter – att kunna besöka vänner utan att i förväg bestämma med färdtjänsten när det är dags att åka hem, att kunna delta i kulturlivet etc. Att köpa en ny bil är mycket kostsamt med tanke på, att bilen oftast måste vara en större, dyrbarare modell med plats för rullstol alternativt en så kallad vanbil. Till detta kommer dyrbar anpassning, specialutrustning och ombyggnad av bilen. Endast den som har mycket god ekonomi har denna möjlighet. För majoriteten av rörelsehindrade personer är det en omöjlighet att skaffa en bil utan bilstöd. 65-årsgränsen för erhållande av bilstöd medför att många hänvisas till en isolerande och ofri tillvaro.
Riksrevisionsverket har på uppdrag av regeringen genomfört en s.k. effektivitetsrevision av bilstödet (RRV 1999:24). De skriver: ”Varför funktionshindrade över 65 år inte bedöms ha samma behov av bilstöd och de möjligheter till förflyttning detta medför, som de som är under 65 år är svårt att motivera utifrån gällande handikappolitik.” Vi instämmer i detta och anser, att handikappreformens definition av funktionshinder skall gälla, dvs. funktionshinder som ej beror på normalt åldrande skall beaktas. Behovet och ej åldern skall vara avgörande vid beslut om bilstöd.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Sonja Fransson (s) |
Lennart Axelsson (s) |