Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förutsättningar för isolering.
Riksdagen beslutar om att isolering får pågå i högst två på varandra följande perioder om tre månader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försvårad statistisk bearbetning och epidemiologisk uppföljning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om informationsplikten.
Riksdagen beslutar om att 4 kap. 2 § 5 smittskyddslagen tas bort.
Riksdagen beslutar om ändring av 4 kap. 2 § 4 smittskyddslagen till följande lydelse: ”skyldighet att informera vissa vårdgivare”.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om smittskyddsläkarens roll.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i brottsbalken införa en särskild regel om ansvarsfrihet vid samtycke.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av information och hög tillgänglighet på testmöjligheter när det gäller klamydia.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en översyn av smittskyddslagens förhållande till miljöbalken.
Miljöpartiet och Vänsterpartiet har i ett inledande försök till samarbete med regeringen bidragit till att propositionen inte blivit fullt så dålig som den var på väg att bli. Nu är propositionen betydligt bättre, men innehåller fortfarande förslag som gör att vi inte kan ställa upp på den som helhet.
Miljöpartiet vill följa Smittskyddskommitténs förslag när det gäller tvångsisolering.
Enligt kommittén är förutsättningar för isolering oberoende av den enskildes samtycke följande:
sjukdomen är starkt smittsam eller smittar på ett sådant sätt att människor har svårt att skydda sig mot smittrisk samt sjukdomen befinner sig i ett smittsamt skede,
den enskilde har erbjudits det psykosociala stöd och den vård eller behandling som behövs från smittskyddssynpunkt i frivillig form,
det av omständigheterna klart framgår att den enskilde inte är beredd eller i stånd att frivilligt underkasta sig de åtgärder som krävs för att hindra eller så långt som möjligt minska risken för spridning av sjukdomen,
påtaglig risk föreligger att andra människor kan smittas om inte isolering sker.
Dessa förutsättningar uttrycker en helt annan ton än de som regeringen föreslår. Regeringens förslag uttrycker ett förhållningssätt gentemot den enskilde, präglat av misstro och förmynderi.
Liksom Smittskyddskommittén föreslår Miljöpartiet att isolering får pågå i högst två perioder om tre månader.
Om tiden för isolering blir så begränsad tvingar det förhoppningsvis fram behövliga insatser av vård, behandling och motivering under tiden av isolering.
Det är värt att notera Svenska Läkaresällskapets och Läkarförbundets remissvar om anmälningsförfarandet. Att även blott misstanke om smittsam sjukdom skall anmälas kommer att försvåra statistisk bearbetning och epidemiologisk uppföljning.
Det är bra att regeringen föreslår att den enskilde, om det behövs av smittskyddsskäl, skall erbjudas psykosocialt stöd samt att det även fortsättningsvis skall finnas en rätt att vara anonym vid provtagning för hivinfektion.
Regeringen gör en ansats till att peka på delat ansvar. I 2 kap. 1 § står det: ”Var och en skall genom uppmärksamhet och rimliga försiktighetsåtgärder medverka till att förhindra spridning av smittsamma sjukdomar.” I förslagsrutan (s. 95) kan man läsa:
”Ett ansvar för att förhindra spridning av smittsamma sjukdomar skall vila på såväl smittade som osmittade personer.” Sedan står det litet allmänt om att ”genom uppmärksamhet och rimliga försiktighetsåtgärder medverka till att förhindra spridning av smittsamma sjukdomar”.
Men sedan är det slut på delaktigheten. Då hänger allt på den som har smittan: ”Den som vet att han eller hon bär på en allmänfarlig sjukdom skall vara skyldig att lämna information om smittan till andra människor som han eller hon kommer i sådan kontakt med att beaktansvärd risk för smittöverföring kan uppkomma.”
Att införa ett delat ansvar på allvar skulle kunna betyda en revolution i smittskyddshänseende. Det skulle innebära att det är upp till var och en att skydda sig för de allmänfarliga sjukdomar som förekommer och överförs genom sexuellt umgänge (STD: sexual transmitted deseases). Alla skulle ha delat ansvar och inte förlita sig på att den som har en sådan sjukdom skall tala om det. Det skulle kunna få till följd att människor skulle skydda sig i mycket större utsträckning, eftersom man aldrig kan vara riktigt säker.
Och egentligen är det precis så det är. Man kan inte vara säker. Människor som bär på smitta kanske inte talar om det, dessutom vet ett stort antal människor inte om att de är smittbärare. Det blir en falsk verklighetsbild, där man tror att ordning och reda råder. Människor kan på så sätt vaggas in i en trygghet som inte finns, en chimär.
Både dagens system och det som föreslås i propositionen kan motverka sitt syfte. Rädsla för straff, om jag inte gör som lagen säger underordnas en annan rädsla, nämligen den att om jag anar att jag är t.ex. hivpositiv vågar jag inte testa mig eftersom just lagstiftningen innebär ett kraftigt ingripande i mitt privatliv. Jag blir tvungen att ha kontakter med läkare, underkasta mig stränga levnadsråd, berätta på vårdcentralen, hos tandläkaren, berätta för min sexpartner att jag bär på en smitta.
Resten av livet måste jag berätta.
Vetskapen om detta, tillsammans med rädslan över att få besked om att jag bär på en farlig smittsam sjukdom, kan göra att jag drar mig för att testa mig.
Om samhällets krav på den smittade inte var så oresonligt är sannolikheten större att fler skulle våga testa sig – och även berätta om sin sjukdom.
Vi anser därför att punkt 5, dvs den enskildes informationsplikt till sexualpartner, bör tas bort ur förhållningsreglerna.
Vi anser också att punkt 4 bör ändras till en skyldighet att informera vissa vårdgivare. Det ska vara sådana där det är absolut nödvändigt. När det gäller till exempel tandläkare bör tandläkare ha en säker tandläkarmottagning oavsett patient, något regeringen också skriver, men kommer till en annan slutsats.
Enligt propositionen skall den behandlande läkaren vara skyldig att anmäla till smittskyddsläkaren om han eller hon får veta eller misstänker att en patient som bär på en allmänfarlig sjukdom inte informerat en närstående om sjukdomen och läkaren bedömer att den närstående löper påtaglig risk att smittas. Smittskyddsläkaren skall om hon eller han gör samma bedömning underrätta den närstående om smittrisken och hur den skall förebyggas.
Detta är för smittskyddsläkaren en svår uppgift, och det behövs såväl kunskap som tid för att förbereda underrättandet.
Vi anser som tidigare sagts att en smittad person är skyldig att skydda sig, men inte ska tvingas att berätta om smittan för en sexualpartner. Det behöver enligt vår mening inte stå i motsättning till det som föreslås i propositionen om att smittskyddsläkaren i vissa situationer har rätten att kontakta en anhörig. Det kan finnas situationer där detta agerande från smittskyddsläkaren är nödvändigt.
Läkaren ska först ha bedömt att den närstående löper påtaglig risk för smitta. När det gäller sexuellt överförbara sjukdomar utgår vi från att det handlar om situationer när den smittade inte skyddar sig i tillräckligt hög grad och när det också finns klara skäl att tro att den närstående lever i övertygelsen att parten skulle vara smittfri. Det skulle till exempel kunna gälla situationen i en långvarig relation där den ena parten smittats under en otrohet som inte den närstående känner till.
I en kortare relation eller sexuellt möte har båda en vetskap om att smittmöjlighet finns och har därför ett gemensamt och självklart ansvar att skydda sig.
Smittskyddskommittén har ett bra förslag om att det i smittskyddsläkarens uppgifter även ska finnas ett ansvar för att stödja enskilda som bär på en smittsam sjukdom. Men smittskyddsläkarna är dessvärre inte många till antalet och det skulle kunna innebära en hel del merjobb. Det kan också bli en besvärlig dubbelroll för smittskyddsläkaren. Trots det anser vi att smittskyddsläkaren ska kunna ge detta stöd om den enskilde skulle vilja det. För en del personer kan detta vara viktigt när väl smittskyddsläkaren blivit inkopplad.
I smittskyddsläkarens roll bör alltså kunna ingå att stödja enskilda i viss omfattning. Detta kan betyda behov av ökade resurser för smittskyddsläkaren.
Vi anser att en särskild regel om ansvarsfrihet vid samtycke bör införas och placeras i brottsbalken.
Klamydia är den vanligaste sexuellt överförbara sjukdomen i Sverige och den ökar tyvärr.
Smittskyddsinstitutets tidskrift redovisar i sitt senaste nummer resultatet av en klamydiakampanj i sju län från Gävleborg till Kalmar. Uppföljningen visade att öppettiderna var en viktig indikator huruvida man kom iväg och tog ett klamydiaprov eller inte. Flest besök hade Karolinska sjukhuset i Stockholm, som satsade på öppen mottagning mellan klockan åtta på morgonen och sju på kvällen.
För att nå ut med information om kampanjen valde Lafa (landstinget förebygger aids) att affischera, dela ut broschyrer och annonsera i tidningar, främst gratistidningarna.
Efter positivt prov följer smittspårning. Det är viktigt att veta att smittspårning är en kvalificerad uppgift, som kräver både kunskap, tid och resurser.
Viktigt är också att information till främst ungdomar aldrig stannar av. Den skall pågå kontinuerligt år efter år. Att börja med sexualundervisning i skolorna först i årskurs 9 är idag alldeles för sent. Många ungdomar är i puberteten redan i årskurs 6.
Miljöbalken är för svag i förhållande till den nya smittskyddslagen.
De paragrafer i nuvarande smittskyddslag som omfattar objektinriktad kontroll försvinner i förslaget till ny smittskyddslag. De skall omfattas av annan lagstiftning. I det nya lagförslaget nämns kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder (MHN) nästan inte alls.
Hittills har kommunens MHN kunnat stödja sig på smittskyddslagen för att vidta vissa åtgärder. I fortsättningen kan man bara använda miljöbalken – och den är mycket mer allmänt hållen än den nuvarande smittskyddslagen, med rätt så detaljerade befogenheter. Det gäller bland annat krav på samverkan mellan smittskyddsläkaren och de kommunala nämnderna och tydliggörande av tvångsåtgärder som MHN får vidta.
Vi vill att regeringen fortsättningsvis ser över problematiken och vid behov återkommer antingen genom förslag till förändringar i smittskyddslagen eller miljöbalken.
Smittskyddspropositionen handlar alltså inte endast om hiv, vilket man ibland kan förledas att tro.
För att åstadkomma bra smittskydd krävs det i alla lägen tillgänglighet hos myndigheter och sjukhusinrättningar och andra mottagningar, tid, tålamod, lyhördhet, kunskap och resurser.
|
Stockholm den 28 november 2003 |
|
|
Kerstin-Maria Stalin (mp) |