Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att statsbidragen till tolktjänster för döva skall omfördelas med hänsyn till antalet tolkanvändare i de enskilda landstingen.
Riksdagen fattade 1993 beslut om särskilda statsbidrag till tolktjänster för döva. Statsbidragen utgår till landstingen med syfte att kompensera landstingen för deras merkostnader för ett utökat uppdrag samt för att möjliggöra huvudmännens fortsatta utveckling av tolktjänsten. I avvaktan på andra fördelningsnycklar fördelades statsbidragen i relation till folkmängden. Det senare innebär en allvarlig snedfördelning av statsbidragen.
Drygt 15 % av landets döva är bosatta och behöver sin service i Örebro län. Det beror i sin tur på att staden och länet kan erbjuda en hel kedja av utbildningsmöjligheter för döva. Här finns riksgymnasierna för döva, hörselskadade och dövblinda, men också specialförskola, Sveriges största specialskola och ett universitet med en relativt hög andel döva och hörselskadade studenter. Ändå får Örebrolandstinget inte mer än cirka 5 % av det samlade statsbidraget till tolkservice. Förhållandena i Örebro står i bjärt kontrast till många andra delar av landet, där t.o.m. några län har ett fåtal döva medborgare och får ett inte föraktligt överskott på statsbidragen. Det är nödvändigt att de län, där behoven är störst får ekonomiska möjligheter att utveckla verksamheten med de döva och hörselskadade i fokus.
Statsbidraget beräknas i princip efter befolkningsandel, men med ett mycket begränsat tillskott, som efter tidigare riksdagsuttalande gjorts till förmån för Örebrolandstinget. Detta är dock långt ifrån tillräckligt.
Antalet beställda/utförda tolkuppdrag i Örebro län uppgick år 2001 till 10 094 och år 2002 till 10 393. Detta motsvarar runt 15 % av det totala antalet tolkuppdrag i landet. Behovet av tolkservice är stort och antalet beställningar har ökat mycket kraftigt. 1995 bodde 1 200 döva personer i Örebro län. År 2000 hade antalet döva personer i länet ökat till 1 500, det vill säga med en fjärdedel under en femårsperiod.
Under samma femårsperiod ökade antalet tolkuppdrag med cirka 200 %. Vi kan således konstatera att inflyttningen av döva och hörselskadade till Örebro varit mycket hög samtidigt som efterfrågan på tolktjänster ökat än snabbare. Den snabba ökningen av efterfrågan visar att döva personer i allt större grad blir varse sina rättigheter och använder sig av viktig service, men det ökar också trycket på ett landsting som Örebros som har en hög andel döva medborgare i sin befolkning. Det ansvaret bör delas solidariskt.
Som framgår ovan ökar antalet döva i Örebro län, bland annat som följd av de goda utbildningsmöjligheterna i länet. Utvecklingen bejakas i vårt län, men det är angeläget att också staten tar sin del av ansvaret för de ökade kostnaderna för tolkservicen i länet. Inflyttningen av barndomsdöva till Örebro innebär samtidigt att kostnaderna minskar i andra län. En statlig utredning Stimulera eller finansiera, har nyligen lagt fram sina förslag om statsbidragens fördelning.
Utredningen har i svepande och allmänna termer avstått från att bedöma behovet av tolktjänster i olika delar av landet. Man anser behovet av tolktjänster vara för svårt att mäta och tar över huvud taget inte tag i den speciella problematik som finns i Örebro län. Det är allvarligt.
Det finns en stark ambition att erbjuda en god miljö för döva och hörselskadade i Örebro län. Den måste få stöd av ett statsbidragssystem, som tar hänsyn till de speciella åtaganden länet har. Det kan inte heller vara rimligt att ganska stora statsbidragsbelopp utgår till län som inte har kostnader som ens motsvarar statsbidraget. Behoven av träffsäkerhet ökar också i takt med att behoven för varje enskild medborgare ökar. Vi föreslår därför att statsbidragen omfördelas i förhållande till antalet tolkanvändare, vilket väl speglar behovet av tolktjänster.
|
Stockholm den 23 september 2003 |
|
|
Inger Lundberg (s) |
|
|
Lennart Axelsson (s) |
Nils-Göran Holmqvist (s) |
|
Helena Zakariasén (s) |
Matilda Ernkrans (s) |