Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ungdomars frigörelse och stöd till föräldrar som tjänstgör som personliga assistenter.
Rätten till personlig assistent har nu funnits i snart 10 år och givit radikalt förbättrade möjligheter till en god uppväxttid för barn och unga med funktionshinder. Reformen har också haft stor betydelse för deras föräldrar. Den personliga assistenten har underlättat för en förälder med barn med grava funktionshinder att förena föräldraskap med eget yrkes- och fritidsliv.
Ett relativt stort antal föräldrar har också själva valt att för barnets skull ge upp eget yrkesliv eller komplettera detta med hel- eller deltidsanställning som personlig assistent till sitt eget barn. I många fall är det den ene föräldern, som helt eller delvis tjänstgör som personlig assistent för det egna barnet.
Det förekommer också att båda föräldrarna är anställda på heltid för att ge personlig assistans åt sitt barn och i enstaka fall att ytterligare familjemedlemmar är anställda för att ge hjälp åt barnet. För många barn är detta en mycket värdefull form av hjälp under uppväxtåren. Mer komplicerat kan förhållandet bli när barnen vuxit upp och skulle behöva frigöra sig från barndomshemmet på villkor som andra unga. Om familjen under flera år offrat sin yrkeskarriär för att ta ansvaret för barnet eller genom dubbelanställningar haft en betydligt högre inkomst, blir det ofta svårt både för föräldrarna och den unge att se att hon/han lämnar familjehemmet, anställer nya assistenter och ställer föräldrarna med betydligt sämre möjligheter till försörjning.
Både för ungdomarnas och deras föräldrars skull är det därför angeläget att det finns goda möjligheter för föräldrarna att åter fullt ut etablera sig på arbetsmarknaden utanför hemmet sedan ungdomarna vuxit upp. För detta kan krävas både kurativa insatser i familjen och särskilda arbetsmarknadspolitiska insatser. Det är också viktigt att de arbetsgivare, som anställer föräldrar till barn med funktionshinder stöder föräldrarnas långsiktiga utveckling på arbetsmarknaden och ungdomarnas rätt till frigörelse på samma villkor som andra.
För detta finns inte oväsentliga resurser i systemet redan idag. Kostnaderna för lön och lönebikostnader för en förälder, som är anställd som assistent till det egna barnet uppgår till cirka 110 kronor per timme till vilket kan behöva läggas cirka 40 kronor för administration, viss utbildning, sjukdagar etc. Försäkringskassan ersätter samtidigt arbetsgivarna med 198 kronor. Det gör att den arbetsgivare, som anställer en förälder i normalfallet kan antas få ett positivt netto på bortåt 50 kronor. Skälet till det ganska stora nettot när föräldrar anställs är att sjukfrånvaron är betydligt lägre, liksom övertid, efterfrågan på utbildning etc i förhållande till kostnaderna för den genomsnittlige personlige assistenten. Redan vid en tjänstgöring på 1 000 timmar per år finns alltså ett överskott på kanske 50 000 kronor att ta i anspråk för insatser, som stärker anhörigvårdaren på arbetsmarknaden utan att en enda krona skulle behöva tillföras av ytterligare statliga resurser.
Den relativt de faktiska kostnaderna generösa ersättningen för anhöriganställda har dock inte betytt att arbetsgivarna utvecklat bra former för stöd till föräldrar, som för ungdomens egen skull skulle behöva lämna tjänsten som personlig assistent. Det har bl a skett en utveckling, där kommersiella företag i stor utsträckning rekryterar just anhöriganställda. Deras intresse för att en förälder ska sluta sin anställning som personlig assistent torde av förklarliga skäl vara ringa.
Vid uppföljning av reformen med personliga assistenter anser vi att det finns skäl att följa upp hur reformen med anhöriga, som anställs som personliga assistenter påverkat ungdomars möjligheter till frigörelse och eget boende i vuxen ålder.
|
Stockholm den 29 september 2003 |
|
|
Inger Lundberg (s) |
|
|
Nils-Göran Holmqvist (s) |
Helena Zakariasén (s) |
|
Lennart Axelsson (s) |
Matilda Ernkrans (s) |