Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra en översyn av lagen om psykiatrisk tvångsvård.
Av och till under de senaste åren har psykiatripatienters situation diskuterats i media. Media tenderar ofta att närma sig psykiatrin från ytterligheter, d.v.s. reportage som speglar farlighetsperspektivet eller har en mer eller mindre socialpornografisk karaktär. Detta berör inte det stora flertalet patienter som söker psykiatrin för depression, svåra kriser, svår ångestproblematik med mera. En kärna i medias rapportering speglar dock en svårighet med en begränsad grupp patienter.
Denna mindre grupp patienter saknar sjukdomsinsikt eller avstår av andra skäl psykiatrisk behandling trots att det medicinska tillståndet skulle förbättras av medicinering och en psykiatrisk kontakt. Dessa personer kan av och till tvångsvårdas enl. LPT inom psykiatrisk slutenvård, då tillståndet så erfordrar. De medicineras och behandlas i dessa sammanhang, så att de vid utskrivningen inte längre är ”till fara för sig själv eller andra”. När de sedan kallas till återbesök till psykiatrisk öppenvård uteblir de. De kan sluta medicinera efter en tid och återinsjuknar därefter igen. Psykiatrin står i princip maktlös i dessa lägen, så länge inte andra slår larm eller det finns indikationer om att det psykiska hälsotillståndet är sådant att det kan finnas skäl för ny tvångsvård.
I dessa fall skulle någon form av mellantvång underlätta en fortsatt vårdkontakt. Eftervårdsperioden efter en tvångsvårdsperiod skulle kunna innehålla föreskrifter om återbesök i öppenvård samt t.ex. medicinering.
|
Stockholm den 29 september 2003 |
|
|
Tone Tingsgård (s) |
Agneta Gille (s) |