1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 2
4 Bakgrund 3
5 En organisatorisk förändring nödvändig 5
5.1 Skapa fler alternativa vårdformer 6
5.2 Inrätta lokala kris- och behandlingscentrum 6
5.3 Ändra reglerna för vårdintyg 6
5.4 Tillgodose behovet av daglig sysselsättning 7
5.5 Personliga ombud och gode män 7
6 Stöd anhörigvårdarna 8
7 En resursmässig upprustning behövs 8
8 En vårdideologisk diskussion är nödvändig 8
9 Utbilda och rekrytera personal 9
9.1 Psykiatrisk kompetens i närsjukvården 9
9.2 Inrätta mångprofessionella team 10
10 Satsa på barn- och ungdomspsykiatrin 10
11 Psykiatrisamordnaren ska vara fristående 11
12 Missbruksvården 11
13 Förbättra uppföljning och utvärdering 12
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning av hela den psykiatriska vårdens grundläggande organisation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samverkan vid psykiskt sjukas och funktionshindrades vård och omsorg styrs av komplicerad lagstiftning och att området bör bli föremål för en översyn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av 2 000 nya vårdplatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta lokala kris- och behandlingscentrum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att överväga tvång i öppenvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om personliga ombud och gode män.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att reglerna för vårdintyg bör ses över.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krav på evidensbaserade behandlingar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av utbildad personal inom den psykiatriska vården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att psykiatrisamordnaren bör vara fristående från Socialdepartementet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en lagändring om information och stöd till barn med psykiskt sjuka föräldrar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förbättra utvärderingen och uppföljningen av den psykiatriska vården.
Den psykiatriska vården i Sverige har blivit uppmärksammad efter flera vansinnesdåd. En fråga många ställer sig är hur dessa tragiska händelser hade kunnat undvikas. Det står helt klart att vissa grupper av psykiskt sjuka människor inte får tillräckligt med vård och tillåts utgöra en fara för sig själva och andra. De allra mest utsatta personerna är de med en så kallad dubbeldiagnos – missbruk i kombination med en psykisk sjukdom. Bara i Stockholm finns uppskattningsvis 1 500 personer med dubbeldiagnos som varit i kontakt med någon myndighet, men mörkertalet är stort.
När psykiskt sjuka människor begår allvarliga våldsbrott hörs ofta krav på hårdare tvångslagstiftning. Men problemet måste, enligt Kristdemokraternas mening, sättas in i ett större sammanhang. Bristerna i den psykiatriska vården omfattar långt ifrån bara problem med individer som begår grova våldsbrott. Kristdemokraterna anser att det behövs både en organisatorisk och en resursmässig upprustning av den psykiatriska vården. Det krävs dessutom en förutsättningslös diskussion kring den vårdideologi och den metodik som styr dagens psykiatriska vård.
Den socialdemokratiska regeringens handlingsförlamning och kommunsektorns tilltagande resursbrist har allvarligt försämrat den psykiatriska vården. Det är väl känt att många psykiskt sjuka personer har en svår situation. Förutom att de plågas av sin sjukdom känner de sig inte accepterade av omgivningen.
Socialminister Lars Engqvist har gett Socialstyrelsen i uppdrag att utreda om de två tragiska vansinnesdåden som inträffade i maj 2003 har något samband. Utredningen ska försöka klarlägga om det funnits brister i den psykiatriska vården som varit gemensamma för de två fallen. Socialministern har även nyligen aviserat att en psykiatrisamordnare ska tillsättas. De här åtgärderna räcker inte. Ju längre den socialdemokratiska regeringen väntar med nödvändiga åtgärder för psykiatrin i sin helhet desto mer förstärks den stigmatisering och det lidande som psykiskt sjuka så ofta drabbas av. Psykiskt funktionshindrade och sjuka måste få ett värdigt liv med samma möjligheter som andra i vårt samhälle.
I denna motion berörs inte lagen om rättspsykiatrisk vård, LRV. Kristdemokraterna tar upp LRV och därmed förknippade frågor i en särskild motion.
Den så kallade psykiatrireformen som infördes 1995 har ansetts vara huvudorsak till de problem som finns inom den psykiatriska vården. Men bidragande var också nedläggningarna av mentalsjukhusen under 1980-talet. De senaste decenniernas förändringar inom psykiatrin har inneburit en kraftig reducering av antalet vårdplatser.
Källa: Landstingsförbundet. Fr.o.m. 2001 används en annorlunda definition av antalet vårdplatser, varför exakta jämförelser inte låter sig göras. Från 1 januari 1995 trädde den så kallade psykiatrireformen i kraft.
Bara mellan 1985 och 2002 har drygt 15 000 vårdplatser försvunnit – det motsvarar en minskning med cirka 75 procent. Samtidigt har nya former för vård inte utvecklats i tillräcklig omfattning.
1995 års psykiatrireform var en välbehövlig reform som skulle förbättra de psykiskt funktionshindrades liv. Huvudmålet var att förbättra och samordna rehabiliteringen av människor som av psykiska skäl hade svårt att klara det dagliga livet. Ansvaret för de psykiskt funktionshindrades boende och dagliga verksamhet flyttades således till kommunerna. Kommunerna fick ett större ansvar för vården och omsorgen om de psykiskt långtidssjuka. Men någonstans på vägen gick det fel. Många psykiskt sjuka har efter reformens införande fått vara utan stöd, hjälp, behandling och en meningsfull tillvaro. En rad omständigheter talar för att psykiatrireformen delvis utnyttjats för att göra besparingar på den psykiatriska vården:
Vårdplatserna minskar alltjämt, även efter införandet av psykiatrireformen.
Socialstyrelsen beräknade att mellan 20 000 och 40 000 personer skulle behöva LSS-insatser. Mindre än 3 000 personer har fått det idag, nästan 10 år senare.
Överdödligheten bland psykiskt sjuka personer har ökat.
Hemlösa, psykiskt sjuka missbrukare ökar i antal.
Sjuka patienter skrivs ut innan de är färdigbehandlade och hänvisas till en öppenvård som inte fungerar. Kristdemokraternas slutsats är att det behövs fler vårdformer inom den öppna psykiatriska vården och missbruksvården men också fler slutenvårdsplatser.
Troligen behövs, enligt kristdemokratisk uppfattning, en viss ökning av tvångsvården. Mest väsentligt är dock en allmän förstärkning av den psykiatriska vården och stödet till psykiskt funktionshindrade personer. Det behövs fler slutenvårdsplatser för de personer som vill ha vård och ökad kapacitet i öppenvården. Inriktningen bör därför vara att, i ett första steg, återskapa 2 000 vårdplatser, varav hälften av vårdplatserna inom psykiatrisk vård och hälften inom missbruksvården.
Enligt Socialstyrelsens senaste rapport om psykiatrireformens effekter (2003) är bristerna för psykiskt funktionshindrade fortfarande stora. Huvudmännen skyller på varandra vad beträffar ansvaret för psykiskt sjuka. Ingen tar ett riktigt ansvar för den enskildes vårdbehov. Det finns brister i rehabiliteringen och många får inte den sjuk- och tandvård de skulle behöva. Som ett resultat av detta har bl.a. förtidspensioneringen ökat och de flesta saknar arbete eller annan daglig sysselsättning. Behovet av sysselsättning har bara tillgodosetts till hälften. Psykiskt funktionshindrade har blivit alltmer isolerade. För många är dagarna långa, innehållslösa med en begränsad kontakt med andra medmänniskor. Personer med psykiska funktionshinder måste få ett värdigt liv med samma möjligheter som andra i vårt samhälle.
Kristdemokraterna anser att tiden nu är mogen för en översyn av hela den psykiatriska vårdens grundläggande organisation. Direktiven för sådan utredning ska, enligt kristdemokratisk uppfattning, överväga olika alternativ för den organisatoriska upprustning som behövs. Det dubbla huvudmannaskapet för den psykiatriska vården har inte fungerat – en centralisering av hela psykiatrin eller delar av psykiatrin bör övervägas. En sådan del är exempelvis psykosvården som ställer höga krav på samordning, kontinuitet och teamarbete. Utredningen bör även överväga hur individuella samverkansformer kan se ut för socialtjänst, missbruksvård och psykiatrisk vård.
Innehållet i vården och bemötandet är särskilt viktigt för psykiskt sjuka och en förutsättning för ett bra behandlingsresultat. Fortsatt otydlighet om var ansvaret för behandlingen ligger kan få mycket allvarliga konsekvenser särskilt för dem som inte har förmåga att föra sin egen talan och kanske saknar närstående som kan agera. På sikt kan problemen föra den enskilde in i långvarig psykisk ohälsa där också sluten vård kan bli en realitet.
Samarbete och samordning av insatser ska göra att klienten inte behöver fundera på när den ena huvudmannen lämnar över till den andre. Kedjan av insatser måste hänga ihop. I detta avseende finns uppenbara brister, inte minst vid psykiatriska insatser för de personer som bor i ordinärt boende. Samverkan vid psykiskt sjukas och funktionshindrades vård och omsorg styrs av komplicerad lagstiftning och området bör därför bli föremål för en översyn. Oklarheterna består bl.a. i att det är svårt att avgöra vad som är psykiatrisk behandling och vad som är social omsorg när det gäller insatser till personer med psykiskt funktionshinder.
Gruppen personer med psykisk sjukdom och funktionshinder är ytterligt heterogen. Detta måste avspeglas i den vård som kommuner och landsting ger. En mångfald av öppna vårdformer behövs, där teamarbetet mellan olika kompetenser tillåts spela en viktig roll. Långt ifrån alla psykiskt sjuka behöver tvångs- och institutionsvård – några behöver och vill ha perioder med institutionsvård, som de i så fall ska vara berättigade till. Idag är slutenvårdsplatserna i den psykiatriska vården alltför få, vilket delvis beror på en öppenvård som inte klarar att ge den vård som är nödvändig till alla behövande.
Kristdemokraterna anser vidare att det finns skäl att överväga någon form av tvång i öppenvården för vissa patienter. Vissa patienter blir föremål för sluten tvångsvård under mer eller mindre regelbundna perioder. Dessa patienters situation borde kunna förbättras om tvångsvården kunde klaras i den öppna vården.
Många fungerande vårdformer har avvecklats de senaste åren, istället för att utvecklas. Kristdemokraterna anser att införandet av en värdighetsgaranti för psykiskt funktionshindrade är ett angeläget politiskt krav. Det är dags att medmänsklighet kan spridas till dem som hamnat i mycket utsatta situationer.
Det behöver, som tidigare nämnts, ske en utbyggnad av antalet slutenvårdsplatser. Men idag sker tvärtom en kontinuerlig nedrustning av den slutna psykiatriska vården. Denna nedrustning är inte motiverad i vårdhänseende. Den är ett resultat av besparingar. Det är anmärkningsvärt att neddragningen av antalet slutenvårdsplatser fortsatt efter psykiatrireformens införande. Nu måste landstingen besinna sig och noga överväga hur många vårdplatser som faktiskt behövs.
Det finns dessutom skäl att se över hur slutenvården organiseras. Mycket talar för att slutenvård bäst bedrivs i lokala kris- och behandlingscentrum. Mindre enheter som behandlar patienter med liknande behov kan utveckla en bättre kompetens.
När en specialistläkare utfärdar ett så kallat vårdintyg innebär det att patienten i fråga bedöms vara i sådant skick att slutenvård är nödvändig. Utvecklingen under senare år har inneburit att slutenvården ibland gör en annan bedömning och patienten blir utan nödvändig hjälp. Anledningen till att vårdintyget ignoreras är främst bristen på vårdplatser som gör att de patienter med de allra största behoven får företräde. Men ett vårdintyg är en bedömning som uteslutande görs när patienten anses vara mycket sjuk. Vårdintyget utfärdas också av en specialistläkare vars kompetens är just att avgöra om patientens situation kräver institutionsvård.
Kristdemokraterna anser att reglerna för vårdintyg bör ses över. En rimlig ordning bör vara att om vårdintyg utfärdas ska patienten observeras under minst tre dygn innan institutionsvården kan avslutas.
De psykiskt funktionshindrade har inte fått hjälp genom LSS-insatser i avsedd omfattning. Under år 2000 fick cirka 2 600 personer LSS-insatser på grund av psykiska funktionshinder. Psykiatriutredningen har uppskattat att mellan 20 000 och 40 000 individer kan ingå i personkretsen.
Skälen till att LSS-insatserna till psykiskt funktionshindrade inte ges i den omfattning som det är tänkt antas bl.a. vara brister i lagstiftningen som leder till svårigheter för handläggarna ute i kommunerna. Ytterligare en anledning till det undermåliga stödet enligt LSS är den ekonomiska resursbristen i många kommuner. LSS är en rättighetslag och ger den funktionshindrade en absolut rätt till vissa insatser. I praktiken är dock LSS för hårt reglerad för att finansieras med kommunala medel. Därför anser Kristdemokraterna att staten ska ta över kostnadsansvaret för LSS.
Kristdemokraterna utvecklar sin politik för LSS och därmed förknippade frågor i en särskild handikappmotion, So642 ”Handikappolitiken”.
Personer med långvariga psykiska funktionshinder är en grupp som inte fått det stöd som var avsett när psykiatrireformen infördes. I budgetpropositionen finns avsatta medel för att få kommunerna att inrätta så kallade personliga ombud. Länsstyrelserna ska efter ansökan från kommunerna, fördela de statliga medlen årligen.
Det personliga ombudet ska vara ett personligt stöd som kan utkräva den vård och det stöd den psykiskt funktionshindrade kan behöva. Den personliga ombudsverksamheten kan bedrivas i samarbete med andra myndigheter/vård- och servicegivare och kan därmed bidra till att förbättra förutsättningarna till samverkan. Bland annat för personer med så kallade dubbeldiagnoser kan de personliga ombuden fungera som en lots in i vården. Det finns anledning att utveckla verksamheten med personliga ombud.
Många patienter behöver förutom personligt ombud en god man. Men i vissa kommuner finns det brist på gode män just för målgruppen psykiskt funktionshindrade. Innan psykiatrireformen bodde många av de psykiskt sjuka på olika institutioner, i dag har de flesta eget boende och har själva ansvar för sin ekonomi. Behoven har förändrats som ett led i den normaliseringsprocess vi eftersträvar. Tyvärr klarar inte många av att hantera sin ekonomi, vilket skapar oro och ångest för den enskilde. Ekonomiska problem skapar som vi vet bekymmer av allehanda slag. Listan kan göras lång över de svårigheter som en misskött ekonomi kan leda till. I flera kommuner är köerna långa och det tar tid innan den enskilde får sin gode man. Under tiden hinner mycket att hända som kanske aldrig går att ställa till rätta.
Kristdemokraterna anser att det behövs ett nytt tänkande kring gode man/förvaltare och hur dessa tillsätts. Kanske behövs högre arvode, handledning och bättre utbildning för att få människor att engagera sig. Det måste bli attraktivt att vara god man /förvaltare för psykiskt funktionshindrade.
Många personer med psykiska funktionshinder är beroende av sina anhöriga. Det är därför nödvändigt att samhället på olika sätt stöder anhörigvårdarna. Utgångspunkten för Kristdemokraterna är att se och erkänna familjens och de närståendes roll och funktion i vården av äldre, sjuka eller funktionshindrade. Stödet till anhöriga som vårdar ingår som en viktig del i Kristdemokraternas familjepolitik. Anhörigvårdare är en stor tillgång och har rätt till olika former av stöd, information och handledning för att kunna ta på sig vårduppgifter som annars skulle utföras av vårdpersonal med flera års utbildning.
Kristdemokraterna utvecklar sin politik för anhörig- och närståendevårdarna i en särskild motion, So641 ”Anhörigvården”.
Det behövs mer resurser till den psykiatriska vården. I landsting och regioner pågår nu förhandlingar inför nästa års budget. Men kommunsektorn i sin helhet uppvisar ett underskott på cirka 7 miljarder kronor för 2002. Och det innebär ytterligare nedskärningar, också av psykiatrin. Den politiska majoriteten i Stockholms läns landsting har redan beslutat att lägga ner två avdelningar för sluten psykiatrisk vård i Jakobsberg. Den pågående nedmonteringen av psykiatrin har pågått under lång tid och varit uppenbar för alla. Men trots det ser den redan hårt bantade psykiatrivården ut att försämras ytterligare runt om i landet.
Kristdemokraterna anser att vård och omsorg måste ges en särställning i samhället och därmed tillförsäkras tillräckliga resurser. Den socialdemokratiska regeringen avsätter inte tillräckligt med resurser för att garantera en god vård och omsorg. Kristdemokraterna tillför därför 3,8 miljarder kronor mer än regeringen i generella statsbidrag till kommuner och landsting de närmaste 3 åren.
Psykiatrin upplevs ofta som en mer konfliktfylld verksamhet än övrig medicinsk vård. Formerna för psykiatrisk vård blir ofta ifrågasatta och debatterade av politiker, massmedier och inte minst professionen. Området psykiatrisk vård är omfattande och mycket av dess verksamhet uppmärksammas sällan. Den psykiska ohälsan i Sverige är stor och allt från depressioner till allvarliga psykoser behandlas i vården. Den nuvarande massmediala uppmärksamheten kring den psykiatriska vården är följden av ett antal grova våldsbrott som utförts av psykiskt sjuka eller störda personer. I detta sammanhang är det viktigt att slå fast det är mycket få av alla psykiskt sjuka personer som överhuvudtaget begår svåra våldsbrott. Men denna höga grad av farlighet tillskrivs ändå alla psykiskt sjuka. Att behöva tvångsvårda en person ska i princip ses som ett misslyckande, men möjligheten att tvångsvårda måste få finnas. Misslyckandet består i att de förebyggande insatserna och behandlingen i öppenvård inte fungerat.
Politiska beslutsfattare måste börja kräva behandlingsresultat inom psykiatrin. Den slutsatsen bör kunna förena en aldrig så oenig profession. Evidensbaserade behandlingar krävs inom den somatiska vården. Det finns ingen anledning att ställa lägre krav på psykiatrin, vare sig det gäller medicinsk behandling eller psykologiska metoder.
Bristen på psykiatriker och annan vårdpersonal är stor. Viktig erfarenhet går förlorad och teamarbetet försvåras. Särskilda utbildningssatsningar bör göras för att locka fler nyutexaminerade läkare att välja specialiteten psykiatri. Utbildningssatsningar behövs även inom grundutbildningen så att kompetent hjälp kan erbjudas i närsjukvården.
Fler kunskapscentrum för utbildning och forskning behöver utvecklas. Ett bra exempel är Socialpsykiatriskt kunskapscentrum i Umeå där kommuner, landstinget och universitetet samverkar kring utbildning och forskning.
Närsjukvården behöver personal med professionell kunskap om sociala och psykologiska faktorer och dess inverkan på de vårdsökandes hälsotillstånd. Internationella undersökningar om hälsoproblemen i befolkningen har visat att mellan 20 och 40 procent av alla som sökt läkarkontakt inom närsjukvården i själva verket har psykiska besvär. Enbart hälften får en riktig diagnos eller behandling. I Sverige har uppskattningsvis 60–70 procent av dem som söker närsjukvård psykiska eller psykosomatiska åkommor. Dagens sjukvård i Sverige saknar en fungerande organisation, tillräckliga resurser och kunskaper för att på ett professionellt och effektivt sätt kunna ta hand om denna stora patientgrupps behandling och rehabilitering.
Systematiserad samverkan mellan olika kompetenser som medicinsk och psykologisk är sett ur både patientens och samhällets perspektiv det mest effektiva. Redan i närsjukvården måste patienten träffa på rätt kompetens. Psykologisk diagnostik och behandling måste lyftas fram som något mycket angeläget. Genom ett sådant system skulle med största sannolikhet patienter redan från början komma rätt i vårdkedjan samtidigt som minskat lidande uppnås för den enskilde patienten. En betydande ökning av antalet anställda psykologer behöver göras inom närsjukvården.
Kristdemokraterna anser att mångprofessionella vårdteam klarar uppgifter inom vården bäst. Inom den psykiatriska vården behöver olika kompetenser vara företrädda. Tillgång till dessa kompetenser är en förutsättning för att ge en god vård till alla patienter. Psykiatriker, psykologer och psykoterapeuter m.fl. bör därför organisera sig i vårdteam.
De psykiskt störda barn som idag inte får nödvändig hjälp utvecklar med så mycket större sannolikhet psykisk sjukdom senare i livet. Dessutom finns risk för att barnets normala utveckling hämmas.
Enligt en undersökning av Barnombudsmannen (BO) har barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) haft en fördubbling av antalet besök under en tioårsperiod. BO kontaktade under 2002 verksamhetschefer inom BUP över hela landet. Verksamhetscheferna ansåg att pressen på BUP hela tiden ökade. Bland annat besparingar inom skola och barnomsorg kan få förödande konsekvenser för många barn – det behövs helt enkelt mer resurser för barn i samhället. Det är oroande att barns psykiska hälsa hela tiden fortsätter att försämras. Det krävs nu att tidiga och förebyggande insatser prioriteras.
Köerna till barnpsykiatrin är oacceptabelt långa. Landstingsförbundet rapporterar om väntetider mellan 6 månader och upp till 2 år och landstingen har stora svårigheter med att åtgärda problemen. Det förekommer även att akutköerna är mycket långa. Barnpsykiatrin hinner heller inte göra de utlåtanden som ligger till grund för socialtjänstens beslut, vilket fördröjer denna process. Det finns också oroväckande tecken på att antalet remisser till barnpsykiatrin från socialtjänsten ökat trots att barnen själva inte är i behov av psykiatrisk vård, vilket pekar på att vakanserna bland utbildade socionomer inom socialtjänsten snarast måste fyllas.
Kristdemokraterna anser att särskild vikt ska läggas vid snabb och tillgänglig kompetens för barn med psykisk ohälsa och även barnen i familjer som drabbas av psykisk ohälsa. Det förebyggande arbetet är i dag eftersatt. Ur ett barnperspektiv vill Kristdemokraterna särskilt lyfta fram värdet av att ge familjer bättre förutsättningar att ha tid för varandra, stora som små. Familjer med ensamstående föräldrar behöver få särskild uppmärksamhet.
I vården av individer med psykiska sjukdomar glöms ofta dessa personers barn bort. I den statliga utredningen – Det gäller livet – Stöd och vård till barn och ungdomar med psykiska problem (SOU 1998:31) – påpekades detta. En bestämmelse föreslogs i hälso- och sjukvårdslagen att sjukvården skulle uppmärksamma barns behov av information och stöd när föräldrarna har allvarliga sjukdomstillstånd. Vår uppfattning är att regeringen måste åtgärda uppenbara brister i omhändertagandet av dessa barn helt i enlighet med utredningens förslag.
Efter flera uppmärksammade så kallade vansinnesdåd har socialminister Lars Engqvist aviserat tillsättandet av en psykiatrisamordnare. Denne samordnare ska under tre år lämna förslag till regeringen för att utveckla psykiatrins former, förbättra samverkan mellan kommuner, landsting och myndigheter samt pröva frågan om psykiatrins resurser. Kristdemokraterna anser inte att en till Socialdepartementet knuten samordnare kommer att lösa den Socialdemokratiska regeringens handlingsförlamning på området. Det krävs en mer oberoende granskning som vågar föreslå nödvändiga förändringar.
Missbruksvården saknar, i hela landet, med få undantag kunskaper och metoder för att möta och behandla psykiskt sjuka missbrukare. På vissa håll finns istället ett vagt artikulerat ideologiskt motstånd mot kunskapsområdet. Ett motstånd som yttrar sig i att man ogärna vill tala om psykiatriska diagnoser utan menar att det är nog med sociala perspektiv.
Få områden i välfärdspolitiken har drabbats lika hårt av besparingar och försämringar som missbruksvården. Och paradoxalt nog har vård- och rehabiliteringsbehoven ökat samtidigt som resurserna minskat. Statistik, uppföljning och annan dokumentation om missbrukarvården är bristfällig och svårtolkad. Det finns ingen heltäckande information om vårdens omfattning och utveckling. Några slutsatser kan dock dras av tillgänglig statistik:
Antalet personer i institutionsvård har minskat under hela 1990-talet.
Institutionsvården har i stor utsträckning ersatts av öppenvård.
Uppsökande och aktivt motiverande verksamhet har minskat mycket kraftigt.
Bristerna i missbruksvården inverkar starkt på den psykiatriska vårdens möjligheter att fullgöra sitt uppdrag. Här finns ett tydligt men ej fullständigt utrett samband. Kombinationen missbruk och psykisk sjukdom hos en människa kan ge upphov till en mycket stark utsatthet. Denna grupp av människor faller ofta mellan stolarna och drivs lätt ut till ett liv på gatorna. Till exempel har drygt hälften av alla hemlösa personer i Stockholm psykiska problem enligt en undersökning av Stadsmissionen.
Kristdemokraterna anser att det, som ovan nämnts, måste ske en utbyggnad av antalet vårdplatser i missbruksvården. Vidare krävs en bättre samverkan mellan socialtjänst, missbruksvård och psykiatri. Narkotikapolitiken utvecklas i en särskild motion.
Psykiskt sjuka personer är överrepresenterade som förövare av grova våldsbrott. Men det måste samtidigt betonas att de allra flesta psykiskt sjuka personer inte begår några brott (däremot är många farliga för sig själva). Mot bakgrund av uppmärksammade vansinnesdåd och den debatt som följt anser Kristdemokraterna att det behövs forskning kring psykologiska och neuropsykologiska funktioner bland personlighetsmässigt avvikande våldsbenägna personer för att kunna tillhandahålla behandling och prevention. På ansvariga myndigheter finns stora brister när det gäller att följa och rapportera om brottsrelevant individorienterad forskning. Tillgänglig statistik är bristfällig både vad gäller kvalitet och innehåll.
Det är även illa ställt med uppföljningen av andra mer övergripande frågeställningar kring psykiatrireformens effekter. Uppföljningen och utvärderingen av den psykiatriska vården måste bli betydligt bättre. De som arbetar med psykiskt sjuka personer i någon form – poliser, socialarbetare och andra – uppger ofta att situationen ser värre ut än någonsin.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Chatrine Pålsson (kd) |
|
|
Ulrik Lindgren (kd) |
Inger Davidson (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Gunilla Tjernberg (kd) |
Torsten Lindström (kd) |
|
Helena Höij (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Sven Brus (kd) |
Olle Sandahl (kd) |