1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Det goda livet – hela livet 3
4 De äldre blir fler 4
5 Äldres delaktighet och inflytande i samhället 4
6 Bättre pensioner 5
7 Fler äldre i arbetslivet med rörlig pensionsålder 5
8 Avgifter för äldreomsorg 7
9 Sjukvården för äldre 7
9.1 Demenssjukdomarna 9
9.2 Tandvården för äldre 10
9.3 Samverkan mellan vårdhuvudmännen 11
9.4 Utredningen om medicinska specialiteter 12
10 Omsorg och service 13
10.1 Äldreomsorgen måste arbeta mer förebyggande 14
10.2 Alternativa driftsformer 14
10.3 Stimulera utveckling av nya former för äldreboende 15
10.4 Anhörigas och närståendes vårdinsatser 15
10.5 Äldreomsorgens personal 16
11 Tillsynen 17
12 Inför en trygghetsgaranti 17
12.1 Värdighetsgaranti 18
12.2 Boende- och hjälpmedelsgaranti 19
12.3 Vårdgaranti 19
13 Den mångkulturella äldrepolitiken 19
14 Tillgänglighet till samhällets service 20
15 Prioritering av det goda livet för de äldre 20
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en medveten strategi för att möta det demografiskt förändrade samhällets nya behov.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att genom aktiva åtgärder och attitydpåverkan stärka de äldres delaktighet och inflytande i samhället.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en äldreombudsman.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att diskriminering på grund av ålder skall vara förbjuden.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till riktlinjer för tillämpning av maxtaxan i äldreomsorgen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillgången till akut- och klinikvård för personer över 65 år.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om beaktande av den psykosociala aspekten i äldrevården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av specialiserad demensvård och kvalificerade demensutredningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att handläggningstiderna som uppstått i samband med införandet av högkostnadsskyddet för protetik måste åtgärdas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av utökad samverkan mellan kommuner och landsting kring vårdkedjorna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det kommande beslutet om medicinska specialiteter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att geriatriken även fortsättningsvis bör vara en egen specialitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör presentera en för ändamålet anpassad utbildning för biståndsbedömare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en trygghetsgaranti.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsynsmyndighet i äldreomsorgen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av nya former för service till äldre.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att beakta de äldre invandrarnas speciella förhållande i äldreomsorgen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stimulera nya former för äldreboenden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka den enskildes möjligheter att välja utförare av vård, omsorg och service.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att beakta de äldres speciella behov av närhet till samhällets service.
Att bygga ett samhälle där alla kan åldras i trygghet och värdighet är ett av välfärdspolitikens mest angelägna mål. Det goda livet – hela livet måste eftersträvas för alla medborgare och här inryms såväl materiella, sociala som kulturella aspekter. Ett välfärdssamhälle kan i hög grad bedömas utifrån kriterier som respekt, tillvaratagande av och omsorg om den äldre generationen.
Kring den nationella handlingsplan för äldrepolitiken som riksdagen antog 1998 råder bred politisk samsyn vad gäller honnörsord som trygghet, oberoende och inflytande. De höga och samstämmiga målen till trots finns det i dag stora brister i det svenska samhället när det gäller att förverkliga det goda livet för alla medborgare. Dessa brister framstår så mycket mera oroande med tanke på att andelen äldre kommer att öka markant de närmaste årtiondena. Att kunna åldras med bibehållen värdighet måste garanteras varje människa, men alltför många äldre har idag en bristande tilltro till samhällets förmåga att garantera trygghet och oberoende och känner oro inför de sista åren av livet.
Regeringen tillsatte 1998 en parlamentarisk beredning med uppgift att skapa förutsättningar för en långsiktig utveckling av äldrepolitiken. Beredningen, som antagit namnet SENIOR 2005, avlämnade under 2002 ett delbetänkande som utgångspunkt för en bred diskussion om de äldres villkor i vårt samhälle. Beredningens huvudtankar handlar om att ge de äldre fler möjligheter att kombinera arbete, fritid och samhällsengagemang – oavsett ålder. Resultatet av beredningens arbete ska redovisas till regeringen senast den 1 november 2003. Den socialdemokratiska regeringen kommer då att få ta ställning till en stor mängd förslag. Kristdemokraterna vill understryka att beredningens arbete måste omsättas i konkreta politiska åtgärder.
Kristdemokraterna menar att en sammanhållen politik med inriktning mot de äldre i samhället inte endast får handla om vård och omsorg. Det friska åldrandet, de äldre som en resurs att ta till vara och ett väl fungerande samspel mellan generationerna är viktiga beståndsdelar i äldrepolitiken. Också i dessa avseenden har det svenska samhället tydliga brister. En starkt förhärskande ungdomskultur tenderar att skapa klyftor mellan generationerna. Alltför många äldre upplever också att deras livserfarenhet och specifika kunskaper inte tas tillvara och därmed inte heller kommer en yngre generation och hela samhället tillgodo.
Kristdemokratisk politik framhäver alla människors lika och unika värde. I ett samhälle med dessa grundvärderingar överbryggs generationsklyftorna och varje människas unika livserfarenhet blir en tillgång i samhällsbyggandet.
Det svenska samhället befinner sig i en likartad situation som de flesta industriländer där samhällsstrukturen förändras så att allt fler av invånarna är över 65 år.
Enligt SCB kommer befolkningstillväxten under de närmaste 50 åren uteslutande att gälla personer 65 år och äldre. Det innebär att både antalet och andelen äldre kommer att förändras markant. Under perioden 2000–2030 kommer antalet personer 65 år och äldre att öka med 734 000 personer, vilket är en ökning med 48 procent. Av denna ökning utgör personer 80 år och äldre drygt 40 procent eller 301 000 personer.
En medveten strategi för att möta det demografiskt förändrade samhällets nya behov, men också ta tillvara dess möjligheter, behöver utformas i politiska processer redan idag. Den växande andelen äldre i vår befolkning får inte definieras som ett ”samhällsproblem” utan betraktas som ett gemensamt samhällsansvar, men också i hög grad som en resurs att tillvarata.
De äldres inflytande och delaktighet i politiska beslutsprocesser är begränsat. Ofta handlar det mer om informationsöverföring till pensionärsråd och liknande kring redan fattade beslut. De lokala pensionärsråden har svårigheter att få till stånd ett reellt inflytande då de sällan har någon verklig beslutskompetens i den kommunala organisationen. Utvecklingsinsatser saknas ofta när det gäller den representativa och direkta demokratin såväl som för de kollektiva och individuella formerna för påverkan. Följden har blivit att de traditionella formerna för engagemang – via patient -, pensionärs- eller frivilligorganisationerna – alltmer blivit en möjlighet till brukarinflytande och direkt hjälp till andra äldre.
Äldre människors livserfarenhet och förvärvade kompetens är en ovärderlig tillgång för vårt samhälle. Kristdemokraternas inställning är att äldres delaktighet i samhället har stor betydelse. Detta gäller såväl ur ett rättvise- som ur ett effektivitetsperspektiv. Alla ska ha möjlighet att påverka utvecklingen i samhället oberoende av ålder. Äldre behöver vara representerade i alla beslutande församlingar och olika verksamheter ska utformas så att de svarar mot äldres behov. I dag är de underrepresenterade på många beslutsnivåer. I kraft av sin livserfarenhet och yrkeskompetens bör de äldre oftare utnyttjas som mentorer i organisationer, partier och företag.
Att stimulera och möjliggöra äldres politiska engagemang i riksdagen, i fullmäktigeförsamlingar, nämnder och styrelser är i huvudsak de politiska partiernas uppgift. Kristdemokraterna har länge ansett att en äldreminister bör tillsättas med uppgift att ta ett samlat grepp kring äldrepolitikens många frågor. En sådan ministerpost är inte endast en i och för sig viktig symbolfråga utan leder också till att äldres samlade situation får en större tydlighet i debatten och beslutsfattandet. Kristdemokraterna anser också att en äldreombudsman bör tillsättas. En äldreombudsman skulle, i likhet med exempelvis barnombudsmannen, kunna verka för förbättringar och ta initiativ till egna utredningar och lämna förslag till åtgärder.
För äldre är ekonomisk trygghet och vid behov god vård och omsorg avgörande för livskvaliteten. Ingen skall på sin ålders höst behöva oroa sig för sin försörjning. Många förväntar sig att statens åtagande inför kommande pensionering skall vara tillräckligt. Andra har tecknat privata pensions- och sjukförsäkringar i övertygelsen att statens ekonomiska åtaganden inte räcker för den standard de vill ha.
Regeringens okänsliga budgetsanering har drabbat många pensionärer hårt genom nedskärningarna och bristerna inom äldrevården samt de växande vårdköerna. Dessutom har pensionerna släpat efter i värdeutveckling. Den socialdemokratiska regeringens budget är svag inte minst med tanke på de sämst ställda pensionärerna. Kristdemokraterna står bakom den pensionsreform som har trätt ikraft i år. Den leder till att pensionssystemet blir stabilt och att pensionerna på så sätt säkras. Det finns dock flera förändringar som bör genomföras för att trygga den ekonomiska situationen för de äldre. Kristdemokraternas inriktning för de kommande åren skall därför vara att förbättra värdet av pensionerna genom sänkt skatt samt särskilt att förbättra den ekonomiska situationen för de sämst ställda pensionärerna.
Kristdemokraterna utvecklar sin politik för ekonomisk trygghet vid ålderdom i en motion om utgiftsområde 11.
Utvecklingen går mot att en allt kortare del av vår livstid ägnas åt förvärvsarbete. Nuvarande trend med ett senarelagt inträde till arbetsmarknaden kombinerat med tidigare utträde från arbetslivet kommer att skapa en situation där allt färre ska försörja allt fler. I Sverige närmar sig en situation med arbetskraftsbrist som hotar tillväxten och leder till stora påfrestningar på välfärdssystemen.
Fram till år 2015 förväntas uppemot 50 procent av de anställda i vissa yrkesgrupper gå i pension. Ett resultat av dessa förhållanden är att verksamheter dräneras på de erfarenheter och den gedigna yrkeskompetens den äldre arbetskraften kunnat tillföra.
Tidpunkten för uttag av ålderspension i Sverige ligger idag strax under 60 år och är en av orsakerna till den arbetskraftsbrist vi redan nu upplever och som ser ut att tillta de närmaste åren. Dessa förhållanden måste innebära att arbetsmiljöfrågorna ägnas stor uppmärksamhet med syftet att skapa sådana förhållanden i arbetslivet att fler kan vara fullt yrkesverksamma fram till den verkliga pensionsåldern. Goda arbetsförhållanden och möjlighet till kompetens- och löneutveckling under hela yrkeslivet är en viktig förutsättning för att fler äldre ska orka, vilja och kunna arbeta. Attityderna till den äldre arbetskraften måste också förändras.
Yngre och äldre medarbetare har olika kompetenser och erfarenheter som snarare kan komplettera än ersätta varandra. En viktig politisk uppgift är att skapa goda förutsättningar för fler att kunna arbeta fram till 65 år alternativt 67 år – som riksdagen tidigare beslutat – eller längre om så önskas.
Särskilt inom vårdsektorn är utvecklingen mot allt större arbetskraftsbrist oroande. Riksdagen har beslutat att tandläkares och tandhygienisters rätt till offentlig ersättning ska höjas från 67 år till 70 år. Det ska även vara möjligt, efter individuell prövning, att medges undantag och arbeta efter 70 års ålder. Kristdemokraterna anser att någon på förhand fastställd åldersgräns inte behövs (förutsättningen är att kraven på kvalitet och säkerhet i vården är uppfyllda). Därtill ställer sig Kristdemokraterna frågande till varför inte den socialdemokratiska regeringen också ger läkare och sjukgymnaster möjlighet att arbeta vidare efter 67 års ålder.
Att kunna trappa ner sitt arbetsliv, istället för att gå från heltidsarbete till ingenting alls, motsvarar mångas önskemål. Regelverket bör möjliggöra för dem som överväger att lämna arbetsmarknaden före uppnådd pensionsålder, att stanna kvar fler år på villkor man själv kan välja. Den enskildes önskemål om arbetstidens omfattning är givetvis beroende av faktorer såsom hälsa, arbetskrav, familjens behov, privatekonomi och omgivningens attityder m.m. Att öka arbetskraftsutbudet genom att fler väljer att vara kvar i arbetslivet högre upp i åren ska prioriteras politiskt.
Äldre diskrimineras i samhället. Det är en uppenbar brist att svensk lagstiftning ännu inte innefattar ålder som diskrimineringsgrund. Trots uttalade ambitioner från den socialdemokratiska regeringens sida att åtgärda denna brist har andra diskrimineringsgrunder getts förtur i den pågående diskrimineringsutredningen (dir. 2002:11). I flertalet europeiska länder är ålder en diskrimineringsgrund och det är hög tid att ett lagförslag presenteras för riksdagen där diskriminering på grund av ålder förbjuds.
De äldre är ingen homogen grupp utan måste ses som enskilda individer. De diskrimineringslagar som finns på arbetsmarknadsområdet bör utökas till att också omfatta förbud mot diskriminering av äldre. En aktiv opinionsbildning, där goda exempel lyfts fram, kan verksamt bidra till att förändra attityder på detta område.
Kristdemokraterna utvecklar sin politik beträffande äldre på arbetsmarknaden i en särskild motion.
Den så kallad maxtaxan för äldre och funktionshindrade i särskilda boenden, som infördes 1 juli 2002, var en nödvändig reform. Med tidigare nivåer på avgifter för hemtjänst och boende samt på förbehållsbelopp hade många pensionärer och funktionshindrade anledning att känna oro över sin ekonomiska situation. Men lagförslaget var behäftat med en rad oklarheter när det gäller tillämpningen i kommunerna. Tyvärr beslutade riksdagen att införa maxtaxan, utan att komplettera propositionen med uppenbart nödvändiga ändringar.
Tillämpningen av maxtaxan har därefter visat sig skilja sig åt mellan olika kommuner – vilket drabbat enskilda personer. Regeringen har försökt att skapa klarhet vad gäller tillämpningen, men problemet är att lagen i grunden är otydlig. Regeringen måste återkomma med tydliga konsekvensbeskrivningar för pensionärer i olika inkomstlägen, och därefter förtydliganden av lagparagraferna.
Regeringen säger sig följa utvecklingen och har gett Socialstyrelsen i uppdrag att följa upp och utvärdera de nya bestämmelserna om avgifter. Uppdraget sträcker sig fram till den 31 mars 2007. Kristdemokraterna anser att reformens tydliga brister måste åtgärdas omedelbart – det går inte att vänta till 2007.
Socialstyrelsens lägesrapport - Vård och omsorg om äldre (2003) – tar upp tillståndet och utvecklingen i vården och omsorgen om äldre. Socialstyrelsen drar bland annat följande slutsatser:
Allt färre av de allra äldsta får hjälp. Situationen i vården och omsorgen är ansträngd. Det finns ett ökat gap mellan utbud och efterfrågan på vård och omsorg.
Bristerna är särskilt allvarliga inom äldreboendet. Det medicinska omhändertagandet och det sociala innehållet måste utvecklas.
Anhöriga tvingas ta ett allt större ansvar när det gäller att tillgodose de äldres behov av vård och omsorg.
Personal- och kompetensbristen utgör det kanske största hotet mot vårdkvaliteten. Att öka rekryteringen och minska den höga sjukfrånvaron är alldeles nödvändigt.
Ytterligare satsningar krävs inom vården och omsorgen av de äldre. Kunskap, kvalitet, innehåll och effektivitet i vården och omsorgen måste utvecklas.
Den svenska vården präglas av köer till en rad behandlingar. Detta förhållande drabbar i hög grad den äldre befolkningen negativt. Under de senaste tio åren har antalet vårdplatser mer än halverats. Denna drastiska neddragning motsvaras inte av minskade vårdbehov. En av de faktorer som i själva verket leder till ett ökat behov av platser är det växande antalet äldre i samhället. Även om den medicinska utvecklingen inneburit att fler behandlingar och ingrepp kan göras i den öppna vården kvarstår behovet att snarast återställa en betydande del av det förlorade antalet vårdplatser.
Socialstyrelsen och Riksdagens revisorer har rapporterat om många äldre som trots biståndsbeslut inte får plats i särskilt boende, eller förvägras ett särskilt boende oavsett om vårdbehov finns. Bakom siffrorna finns oroliga och utsatta människor. Där finns också frustrerade anhöriga, som många gånger har en svår situation att hantera.
Trots behov och trots beslut saknas det platser för omkring 5 000 personer. Att stärka det rättsliga åtagandet för de äldre är en helt nödvändig åtgärd. Regeringen har tillsatt senkomna utredningar för att undersöka vad den bristande verkställigheten beror på och hur utbyggnaden av särskilda boendeformer kan understödjas.
Framtagandet av ett åtgärdsprogram bör, enligt Kristdemokraternas mening, innehålla en särskild satsning på anpassad utbildning av biståndsbedömare. Medicinsk kompetens ingår inte alltid i biståndsbedömningen. På grund av detta kan äldre personer med stora vårdbehov förvägras plats på äldreboende. Vissa särskilda satsningar har genomförts på senare år i form av stimulansbidrag – men det räcker inte. Ett minimikrav är att såväl medicinsk kompetens som annan nödvändig kompetens ska ingå i biståndsbedömningen. Regeringen bör presentera en för ändamålet anpassad utbildning för biståndsbedömare.
Minskningen av platser i sjukhusvården har inte motsvarats av en tillräcklig utbyggnad av kommunala särskilda boendeformer eller av hemtjänsten. På vissa håll har tvärtom de särskilda boendeformerna minskat. För många äldre innebär detta en anledning till oro och bristande tilltro till samhällets förmåga att tillgodose deras växande vårdbehov.
Äldre människor får inte utestängas från tillgången till akut sjukhusvård eller klinikplatser av medicinska eller kirurgiska skäl. Tyvärr sker detta idag. Bristen på vårdplatser tvingar i många fall landstingen att föra över äldre svårt sjuka människor i behov av kvalificerad sjukhusvård till den kommunala omsorgen. Detta problem accentueras särskilt under perioder av extra hård belastning, exempelvis under sommaren då vårdavdelningar ibland stängs på sjukhusen.
Inriktningen inom sjukvården och äldreomsorgen måste vara att göra en kraftfull utbyggnad av antalet vårdplatser. Dessa platser måste särskilt inriktas mot vården av äldre samt svårt och långvarigt sjuka. För att uppnå denna målsättning krävs bl.a. ytterligare resurser till kommuner och landsting de närmaste åren. Regeringens föreslagna resursförstärkningar torde åtgå till att klara ökade krav inom primärvård och psykiatri. För att tillgodose behovet av fler vårdplatser krävs tillskott till kommuner och landsting utöver vad regeringen föreslagit. Kristdemokraterna tillför 3,8 miljarder kronor mer än den socialdemokratiska regeringen i generella statsbidrag till kommuner och landsting de närmaste tre åren.
Idag fokuseras sjukvårdens insatser för de äldre på den medicinska vården medan de psykosociala aspekterna ofta glöms bort. Gruppen äldre med psykiska besvär är dåligt kartlagd. De avvisas ofta i primärvård och psykiatri och inom den kommunala äldreomsorgen finns sällan kompetens att hantera dessa problem. Yngre människor har ofta ett åtgärdspaket att tillgå medan de äldre i bästa fall erbjuds mediciner. Psykologer måste finnas för äldres behov inom primärvården, inom psykiatrin och i den kommunala verksamheten. Ett sätt kan vara att inrätta en seniormottagning där äldre kan få rådgivning, samtalsstöd och psykoterapi.
Ett ökat antal mycket gamla ställer krav på kommunernas förmåga att ge en god vård och omsorg till personer med demenssjukdomar. För de dementa ska det finnas specialiserad vård och särskilda gruppboenden. Krav måste ställas på kvalificerade demensutredningar som underlag för beslut om vårdinsatser. Det är också angeläget att det finns sådana särskilda vårdprogram för demenssjuka som klarlägger hela vårdkedjan. Dessa frågor berör kommuner och landsting tillsammans.
Bättre samverkan mellan kommuner och landsting kan undanröja många problem. Det finns ett särskilt behov av ökat samarbete mellan landsting och kommuner när det gäller läkarinsatser inom det särskilda boendet. Varje äldreboende och sjukhem ska ha kontinuerlig läkarmedverkan i vården, helst en specialist på äldresjukdomar (geriatriker).
Värdighet, smärtstillande vård och en varm omvårdnad i livets slutskede ska garanteras alla människor. Som en del i den värdighetsgaranti Kristdemokraterna föreslår ingår det som en självklarhet att ingen ska behöva sluta sina dagar ensam. Livets slutskede rymmer ofta många svåra omständigheter. Till kroppslig smärta kan också komma stark oro och existentiell ångest. All behandling och symptomkontroll ska ske med hänsyn till människans integritet och värdighet samt hennes fysiska, psykiska, sociala och andliga behov. Den personal som har att hantera denna vård måste få adekvat utbildning så att man känner trygghet i sin svåra yrkesroll och kan bistå den döende såväl kroppsligt som känslomässigt. Hospicevård – en hemlik form av vård i livets slutskede – måste vidareutvecklas.
Personer som drabbas av demens har stora behov av vård och omsorg. Kunskapen om denna patientgrupps behov är många gånger bristfällig. En demenssjuk är helt beroende av sina anhöriga och av vårdpersonalen. Att inte känna igen sina närmaste, eller sitt eget hem, att inte hitta ord för det man vill uttrycka och vara beroende av hjälp med det mest personliga innebär en stor utsatthet.
Hälso- och sjukvårdslagens 2 § talar om ”en vård på lika villkor för hela befolkningen” samt att de med störst behov ska få vård först. Verkligheten visar att dementa inte alltid får den vård de har rätt till på grund av bristande resurser och avsaknad av kompetens. Det kan gälla bemötande, diagnos och medicinering. Av de äldre inom kommunernas särskilda boende kan så många som 70 procent vara demenssjuka, och dessa saknar i alltför hög grad tillgång till medicinsk kompetens.
De ansvariga vårdhuvudmännen ska se till att patienten ges en individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om de metoder som står till buds för undersökning, vård och behandling. Bristande samordning av vården är tydlig liksom avsaknaden av fungerande och ansvarsfull vårdplanering och informationsöverföring samt lyhördhet för patientens vård- och omsorgsbehov. Många äldre med demenssymptom får överhuvudtaget ingen utredning. Knappt två av tio behandlas för sin demens.
Idag är endast fyra procent av personalen i äldreomsorgen sjuksköterskor. När det gäller övrig vårdpersonal saknar fyra av tio anställda utbildning. Många har knapphändig kunskap om demens trots att cirka 70 procent av patienterna lider av denna sjukdom. Att få utbildning ska vara en rättighet och därmed en trygghet för vårdpersonalen.
Socialtjänstlagen kräver att den enskilde ska få bo på ett sätt som är anpassat efter hans/hennes behov av särskilt stöd. Men tillgången till särskilda vårdboenden för dementa är bristfällig i många kommuner. I många fall blandas demenssjuka med andra boende och vårdtagare på ett sätt som är negativt för alla.
En mycket stor del av de demenssjuka vårdas idag i hemmet av närstående. En kartläggning visar att 80 kommuner saknar medel och anställningsformer för anhörigvårdare och 60 kommuner saknar avlösning i hemmet. Utbildningen av anhörigvårdare är oftast bristfällig. Om de äldre och deras anhöriga ska kunna känna sig tryggt förvissade om att deras vård- och omsorgsbehov kan tillgodoses måste gällande lagstiftning och regelverk följas och tillräckliga resurser tillföras vården av de dementa.
Tillskapandet av så kallade demensteam är en arbetsmetod som bör utvecklas. Tillgång till utredning kräver nära samverkan mellan landsting och kommun. Förutsättningarna för riksdagens prioriteringsbeslut om vård av kroniska sjukdomstillstånd och hälso- och sjukvårdslagens absoluta krav på rätt till diagnos har inte fått genomslag i landet. För närvarande är utredningsplatserna alldeles för få.
Den 1 juli 2002 infördes ett högkostnadsskydd för all protetik för äldre och ett förbättrat stöd till bastandvård för äldre. Högkostnadsskyddet för protetik gäller från och med det kalenderår under vilket man fyller 65 år. Kostnaden för protetiska ersättningar, exklusive kostnaden för vissa material, får under en behandlingsomgång uppgå till högst 7 700 kr.
Varje enskilt fall förhandsprövas av en enhet inom Försäkringskassan i Skåne – det så kallade vårdersättningskontoret. Stora mängder ansökningar har inkommit och väntetiden för behandling har blivit längre än förväntat. De långa handläggningstiderna beror bland annat på att vårdersättningskontoret många gånger begär kompletteringar till tandläkarnas förhandsbedömningar och odontologiska bedömningar.
Vårdersättningskontoret har även haft svårigheter att rekrytera personal, eftersom regeringen avvaktade med att besluta om hur mycket pengar som skulle avsättas för personalkostnader.
Regeringen har valt att undersöka, följa och bevaka utvecklingen – men inget konkret har gjorts för att komma till rätta med problemen. Kristdemokraterna anser att de långa handläggningstiderna som uppstått i samband med införandet av högkostnadsskyddet för protetik måste åtgärdas.
Huvudmannaskapsreformerna under 1990-talet inom vård- och omsorgsområdet innebar såväl positiva effekter som en del påtagliga brister. Ädelreformen, som trädde i kraft den 1 januari 1992, syftade bland annat till en uppdelning av roller och ansvar för äldres vård och omsorg mellan landstingskommuner och primärkommuner. En negativ effekt blev att sjukvårdsaspekten kom att underordnas boende och omvårdnad.
För äldre människor med tilltagande vård- och omsorgsbehov är gränsdragningarna, och den ofta oklara ansvarsfördelningen mellan huvudmännen, en orsak till otrygghet. Huvudprincipen måste vara att all vård och omsorg primärt ska utgå från den enskilda människans behov och endast sekundärt från de organisationsformer och ansvarsfördelningar samhället valt.
Mer samverkan och samarbete mellan aktörerna inom vården och omsorgen är nödvändigt. Under 2003 beslutade riksdagen om en förändring av betalningsansvarslagen och utmönstring av begreppet medicinskt färdigbehandlad. Lagändringarna kan förhoppningsvis förbättra situationen på många håll.
Enligt kristdemokratisk uppfattning bör politiska åtgärder för att förbättra samverkan mellan kommuner och landsting inriktas på att öka huvudmännens handlingsutrymme. Någon statlig detaljstyrning gagnar inte kommunernas och landstingens vård och omsorg av äldre och funktionshindrade. Helhetslösningar måste eftersträvas där landsting och kommuner gemensamt tar ansvar för verksamheten. Verksamheten måste fungera mellan öppen- och slutenvård, mellan primärvård och kommunal omsorg.
Det förekommer att patienter skrivs ut utan att ansvarig läkare är förvissad om att den öppna hälso- och sjukvården har övertagit sin del av ansvaret. Som en ytterligare garanti för att omhändertagandet blir korrekt och patientens behov blir tillgodosedda bör detta krav föras in i betalningsansvarslagen.
Kristdemokraterna är positiva till mellanvårdsformer, som kan fylla ett behov av omvårdnad och rehabilitering. Detta bör vara en gemensam uppgift för kommuner och landsting. På en del håll i landet har redan mellanvårdsformer utvecklats – där kommuner och landsting gemensamt delar på betalningsansvaret.
Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag gjort en översyn av antalet medicinska specialiteter. Översynen av de medicinska specialiteterna har gett upphov till en omfattande debatt. I dag finns det 62 läkarspecialiteter. Socialstyrelsens förslag innebär att dessa ersätts av 53 specialiteter som delas in i ett system där vissa obligatoriska basspecialiteter kan byggas på med en gren- eller tilläggsspecialitet. Syftet är att ge läkarna en bredare kunskapsbas som bättre matchar behoven i sjukvården. Bland annat föreslås att geriatrik inte längre ska vara en egen specialitet, utan sorteras in under specialiteten internmedicin. Man kan befara att geriatriken kommer att nedrustas och få minskad tillgång till den kompetens som äldre multisjuka behöver.
Vissa patientgrupper är oroliga för vad Socialstyrelsens förslag kan komma att innebära för deras möjligheter att få en god vård. Deras oro är förståelig och värd att tas på allvar. Det kommande beslutet gäller den framtida utvecklingen av svensk sjukvård. Det handlar om rekryteringsbehovet av läkare och medicinsk kunskapsutveckling. Mot bakgrund av beslutets betydelse och den oro som frågan väckt menar Kristdemokraterna att riksdagen ska besluta i frågan om den framtida indelningen av medicinska specialiteter.
Aldrig förr har så många blivit så gamla som i Sverige idag. Medellivslängden för en svensk kvinna är drygt 82 år och för en svensk man drygt 77 år. Efterfrågan på geriatrisk kompetens är redan idag mycket stor, inte minst från kommunernas sida.
Att i detta läge föreslå den geriatriska specialiteten som en grenspecialitet till den invärtesmedicinska specialiteten känns märkligt och inkonsekvent och tyder på okunnighet om geriatrikens arbetssätt. Den invärtesmedicinska verksamheten är organfokuserad där läkarens specialkompetens efterfrågas, medan den geriatriska specialiteten arbetar med ett helhetsperspektiv med multisjuka äldre, där teamarbetet är ett karakteristikum, livskvalitet målet och läkaren ledaren. Det handlar om två helt olika vård- och behandlingskulturer.
Kontaktnätet som geriatrikern arbetar i innehåller många specialister som den multisjuke är beroende av – ortopeden, onkologen, neurologen, psykiatern, sjukgymnasten, arbetsterapeuten, kuratorn, kommunens företrädare i samverkan och med teamkonferensen som kärnverksamhet.
På många ställen i landet slogs – i samband med Ädelreformen 1992 – geriatrisk och allmän intermedicinsk verksamhet ihop av ekonomiska skäl. På de orterna dog också det geriatriska arbetssättet ut, geriatrikern blev allmän internmedicinare eller tvingades arbeta som sådan, inte minst inom jourkedjan. Rekryteringen till geriatrisk specialitet minskade. Hela rehabiliteringstänkandet och teamsamarbetet reducerades och den ”medicinskt färdigbehandlade” patienten överfördes efter kort tid inom akutvård till kommunens boendeformer, med distriktsläkaren som konsult och utan att rehabiliterande åtgärder hunnit sättas in, eller att helhetsvården beaktats.
Inom geriatriken spelar också palliativ vård och palliativt synsätt en framträdande roll. Det gör det inte inom allmän internmedicin där målet är att bota, antingen det gäller hjärta, njure eller annat organ. Den palliativa vården inom geriatriken syftar till att ge livskvalitet när bot inte längre är möjlig, med god kontroll av svåra symtom, teamarbete, stöd till anhöriga och en bearbetad relation också till döende och död.
Många multisjuka äldre lider också av demenssjukdom. Kunskapen om hur de dementas behov ska utredas och bemötas är stor inom geriatrik och psykogeriatrik, men inom allmän internmedicin saknas i princip både kunskap och intresse för ämnesområdet som här måste konkurrera med de invärtesmedicinska kärnområdena.
Om geriatriken blir en grenspecialitet riskerar också demenskunnandet att utarmas såväl kliniskt som forskningsmässigt. Den åldrade, multisjuka patienten kommer i ett gränsland där man riskerar ett ännu snabbare överflyttande från det medicinska (kliniken) till det sociala (kommunen) området. Socialstyrelsens förslag är ett dråpslag mot den multihandikappade äldre patienten och dennes fysiska, psykiska och sociala behov. Det är inhumant och i strid med andra länders satsningar.
Även Europas befolkning åldras. Sedan 1997 är geriatriken egen basspecialitet i 8 av Europas 15 länder, med en ny sammanhållande specialistförening, EUGMS (European Union of Geriatric Medicine Society). Med Socialstyrelsens förslag riskerar Sverige att bli ett geriatrikens u-land. Den åldrade människan har, liksom barnen, specifika behov som fordrar specialkunskap, intresse och engagemang av vårdgivaren. Ämnesområdet geriatrik/äldrevård är en bred basspecialitet med krav på kunskap om såväl det friska som det sjuka åldrandet. Om forskning, utveckling och nyrekrytering fortsättningsvis ska kunna ske och läkarförsörjningen tryggas måste geriatriken och de multisjuka gamlas utsatta situation värnas.
Kommunerna tvingas alltid till prioriteringar inom begränsade ekonomiska ramar. I dag begränsar kommunerna sina vård- och omsorgsinsatser och ger dessa främst till de allra mest vårdbehövande. Detta har inneburit en kraftig minskning av det totala antalet äldre som får hjälp från den offentliga äldreomsorgen.
Utvecklingen är djupt oroande och för många äldre leder detta till försämrad livskvalitet och ensamhet. Den kontakt som hemtjänstens insatser har gett har ofta inneburit det enda men välkomna avbrottet i en isolerad livssituation. När kommunernas hemtjänst så påtagligt begränsas från vardaglig service till rena vårdinsatser måste de äldres ensamhet och kontaktbehov tillgodoses genom andra åtgärder. De stora servicebehov som många äldre har måste tillgodoses i andra former och av andra utförare än den kommunala hemtjänsten. För att underlätta tillkomsten av sådan service bör en 50-procents skattereduktion för de privata hushållens köp av tjänster i det egna hemmet införas. Kristdemokraterna utvecklar detta förslag närmare i motionen ”Företagsskatter” (2003/04:Fi308).
Ett mer förebyggande arbetssätt inom äldreomsorgen behövs. Behovet av heldygnsomsorg kan skjutas upp eller helt utebli om de förebyggande insatserna fungerar. Kristdemokraterna vill införa en norm som innebär att kommunerna ger alla över 75 år rätt till ett hembesök per år. På så sätt kan stöd och hjälpinsatser sättas in så att personen kan bo kvar i det egna hemmet längre än vad som är möjligt utan stöd. Det är bättre för individen och billigare för kommunen. Individuellt anpassade hjälpinsatser kan då utformas tidigt. På många håll behövs ett bättre utbyggd dagverksamhet som kan hjälpa den enskilde att behålla en god hälsa längre upp i åren.
Delar av äldreomsorgen måste i vissa fall kunna efterfrågas fritt, utan krav på individuell biståndsbedömning. Det kan till exempel handla om korttidsboenden för snabb och enkel avlösning. Att inrätta så kallade äldreteam där kommun och landsting samverkar i den medicinska vården av äldre har visat sig effektivt. Det finns även anledning att pröva en modell med ”äldre-distriktssköterskor” som har en specialkompetens kring äldrevård. Rehabiliteringsinsatser skulle ofta behövas sättas in tidigare än vad som görs i dag.
Vården och omsorgen ska vara solidariskt finansierad. Taxor och avgifter ska ha en sådan konstruktion att det aldrig får bli en plånboksfråga huruvida man ska få vård och omsorg. Produktionen av vård och omsorg och dess driftsformer kan dock variera och här måste det finnas en öppenhet för nya producenter och arbetsformer, allt för att öka mångfalden och den enskildes valfrihet.
En ökad mångfald inom vården och omsorgen kan innebära att olika gruppers och individers behov tillgodoses på ett snabbare och bättre sätt. Det kan också stimulera och tillföra vården nya impulser. Privata, kooperativa och rörelsedrivna alternativ bör därför ges möjlighet att verka inom kommunernas och landstingens vårdområden. Dessa alternativ måste ges rättvisa konkurrensförhållanden gentemot den offentligt drivna vården. Konkurrensutsättning får dock aldrig bli ett självändamål utan ska vara ett medel för att möjliggöra ett effektivt utnyttjande av resurserna, stimulera till nytänkande och bidra till en ökad valfrihet för vårdtagaren.
Den enskildes möjligheter att välja utförare av vård, omsorg och service ska stärkas. Inom äldreomsorgen kan modeller för eget val diskuteras och utprövas under förutsättning att de med särskilda behov värnas. Konkurrensutsättning och tillkomsten av alternativ måste präglas av mycket strikt kvalitetskontroll och fortlöpande uppföljning och utvärdering. Kommuner och landsting ska ha god insyn i verksamheterna och den enskilde ska genom patientnämnder eller liknande kunna få vården prövad på samma villkor som den offentligt utförda.
Den växande andelen äldre i befolkningen kräver en medveten bostadsplanering från samhällets sida för att möta ett kraftigt växande behov. Mångfald och innovationer ska stimuleras på detta område. De äldre ska tillförsäkras en verklig valfrihet när det gäller boendeformer.
Att få möjlighet att bo kvar i sin invanda miljö är för många äldre en fråga om livskvalitet. Men det handlar också om att arbeta för en hälsofrämjande äldrevård. På så vis kan också de större vårdinsatserna skjutas på framtiden. För att göra det möjligt för den som önskar att bo kvar i eget boende, krävs en utbyggnad av insatser inom hemsjukvården och hemtjänsten.
I synnerhet för demenssjuka kan ett bostadsbyte på ett påtagligt sätt påverka hälsan negativt och väsentligt öka hjälpbehovet. Välkända miljöer kan verka hälsofrämjande. Det kan handla om att få bo kvar i sin permanenta bostad så länge man önskar och det är möjligt. Kvarboendet kan ofta förlängas genom bostadsanpassning eller särskilt stöd. Nästa steg i boendetrappan kan vara att byta till seniorboende, med viss trygghet och servicefunktioner. När vårdbehoven blir stora är de särskilda boendeformerna, med den trygghet dessa kan erbjuda, ofta vad som efterfrågas såväl av den äldre vårdbehövande som av de anhöriga.
Steget från den egna bostaden direkt till särskilda boendeformer innebär ofta en alltför stor förändring för den enskilde. Därför bör sådana mellanformer som ”seniorboende” och ”trygghetsboende” stimuleras. Äldre människor bör själva få vara med och forma sitt eget boende på ett aktivt sätt. Studiecirklar, samrådsgrupper och en nära delaktighet i den kommunala bostadsplaneringen bör stimuleras. Kvarboende i den sedan många år invanda miljön ska underlättas genom god planering och aktiva insatser.
Ett sätt att hitta andra former för äldreomsorgen är att släppa in producent- och konsumentkooperativ i planering och vid tillkomsten av nya enheter. Det kan ske genom att den nuvarande vårdpersonalen stimuleras med företagsutbildning, konsultstöd och utvecklad beställarkompetens. Ett annat sätt är att stimulera pensionärer att starta kooperativ. Grunden måste alltid vara de enskilda människornas behov, intressen och egna initiativ.
De närståendes, främst anhörigas, roll inom äldreomsorgen är ovärderlig. Viss forskning pekar på att upp emot 2/3 av omvårdnaden sköts av närstående eller anhörig som maka/make, barn, släkting eller vän. Detta förhållande gäller också en betydande del av rena sjukvårdsinsatser. För många är tillgången till en anhörig eller närstående i själva verket en förutsättning för att kunna vårdas i hemmet. Detta gäller inte minst vid vård i livets slutskede. Att närståendevårdarna uppmärksammas på ett positivt sätt och att deras insatser underlättas innebär stora ekonomiska besparingar för den offentliga vården men är också en ovärderlig trygghetsfråga för den enskilda vårdmottagaren.
De anhörigas och närståendes insatser är en omsorg som oftast sker i det tysta med ett vårdansvar som många gånger är ensamt och psykiskt påfrestande. En bestämmelse i socialtjänstlagens 5 § markerar dock socialtjänstens ansvar att genom stöd och avlösning underlätta för närstående och anhöriga som vårdar personer med funktionshinder, långvarigt sjuka och äldre. Denna bestämmelse behöver skärpas. Anhörigstödet är så viktigt att det bör bli en särskilt reglerad skyldighet för socialtjänsten att ge ett sådant stöd. Kristdemokraterna vill byta ut ordet bör mot ordet skall i 5 § SoL.
Det ankommer på kommunerna att särskilt stödja dessa insatser och det bör finnas en tydlig kontaktpunkt dit den anhörige kan vända sig för råd och stöd. En anhörigkonsulent, kurator eller liknande bör finnas i varje kommun. Kommunerna ska informera sig om vilka närståendevårdare som finns och om deras behov av stöd för att kunna fullgöra sin viktiga uppgift. Det kan handla om materiell ersättning och stimulansåtgärder som avlösningsmöjlighet, utbildning osv. Individuella planer bör upprättas där vårdtagaren, vårdgivaren och den närstående kommer överens om insatsernas omfattning och villkoren för desamma.
Frivilligorganisationerna har en viktig roll som komplement till vårdhuvudmännens anhörigstöd. De insatser som görs bör därför ske i nära samverkan med både de anhöriga och berörda frivilligorganisationer. Forskning kring och utveckling av de närståendes och anhörigas engagemang i vården behöver stimuleras.
Kristdemokraterna utvecklar sin syn på närstående- och anhörigvården i en särskild motion, So641 ”Anhörigvården”.
I november år 2002 fanns totalt 256 000 anställda inom vård och omsorg i kommunerna. Inom kommunernas vård och omsorgsverksamhet är nio av tio kvinnor. Av det totala antalet anställda i vård och omsorg i kommunerna är 21 procent 55 år eller äldre. Dessa förhållanden pekar på att åtgärder måste vidtas för att rekrytera fler män till vården samt att sänka medelåldern genom ett tillskott av unga medarbetare.
Svenska Kommunförbundet har beräknat att nyrekryteringsbehovet fram till år 2010 uppgår till 225 000 personer. Denna beräkning tar hänsyn till verksamhetsutbyggnad till följd av att antalet äldre ökar, till pensionsavgångar och annan rörlighet. Någon ambitionshöjning vad gäller äldreomsorgens innehåll ryms inte i denna beräkning. Äldreomsorgens personalförsörjning är därmed en av de viktigaste strategiska framtidsfrågorna inom denna sektor.
Rekryteringen av ny personal till vården måste ske ur olika grupper. Traditionellt riktar sig åtgärderna mot ungdomar som står inför sitt yrkesval. Detta är viktigt och alla krafter måste sättas in på att göra vårdyrket attraktivt och meningsfullt för ungdomar. Antalet ungdomar som väljer vårdprogrammet på gymnasiet är dock för få idag för att de stora rekryteringsbehoven ska kunna uppfyllas. Den kommunala äldreomsorgen är dessutom inte alltid det mest attraktiva valet för unga med ett vårdintresse. För att fylla de stora behoven krävs att personer i yrkesverksam ålder inom andra samhällssektorer förmås växla över till vårdyrket. För kommuner och landsting gäller det att utveckla ett strategiskt tänkande kring verksamhet och personalpolitik.
Möjligheten att rekrytera nya medarbetare är i hög grad beroende av de arbetsvillkor kommuner och landsting kan tillhandahålla. Det handlar om arbetets organisation, möjlighet till inflytande, kompetensutveckling och självfallet om löneläget. Möjligheten att åstadkomma en jämnare könsfördelning hör i hög grad samman med lönebilden och möjligheten till heltidsanställningar. En mångfaldsplan bör finnas hos varje arbetsgivare i vården för att uppnå jämnare könsfördelning och möta behoven av medarbetare med mångkulturell kompetens. Vårdens etik och mjuka värden måste få en framskjuten plats vid vårdutbildning, rekrytering och fortlöpande kompetensutveckling.
Även om larmrapporterna om vanvård i äldreomsorgen fortfarande är undantagsfall är varje fall av vanvård ett för mycket. Kristdemokraterna anser att tillsynen över äldreomsorgen bör skötas av samma myndighet som sköter tillsynen över annan hälso- och sjukvård, d.v.s. Socialstyrelsen. Den nuvarande uppdelningen vad gäller tillsynen av hälso- och sjukvård respektive äldreomsorg är svårmotiverad. Kvaliteten i vården bör bedömas av samma myndighet, oavsett huvudmannaskap.
Patientnämnderna har en viktig uppgift när det gäller att verka för god information till äldre och vårdbehövande. Nämndernas uppgift är att underlätta kontakten mellan vårdgivare och de äldre och deras anhöriga. Patientnämnderna är också den instans dit klagomål och regelrätta anmälningar om vanvård och brister lämnas. Att dessa instanser finns och vilken uppgift de har är tyvärr okänt för många. Det är kommunens och landstingets uppgift att synliggöra patientnämnderna och underlätta kontakterna med dessa. Patientnämndernas ansvarsområde måste vidgas så att alla sociala tjänster till äldre människor ryms inom verksamheten.
Det ställs allt större krav på främst kommunerna när det gäller att tillgodose behovet av värdig vård och omsorg om äldre människor. För många är den kommunala äldreomsorgen den helt avgörande trygghetsfaktorn. Återkommande vårdskandaler och den debatt som förs kring vårdens och omsorgens innehåll har skapat en berättigad oro hos många äldre och deras anhöriga.
Det är en viktig politisk uppgift att beakta människors oro och skapa tilltro till samhällets ambition och förmåga att garantera en värdig vård och omsorg. Olika garantier i vården och omsorgen är ett sätt att stärka vårdtagarens ställning. Under senare tid har tillgängligheten till undersökning och operation stått i centrum, men för många är väntetiden till särskilda boenden ett lika viktigt behov att tillgodose. En växande grupp är de personer som får stå i kö för utprovning av tekniska hjälpmedel.
Kristdemokraterna vill införa en trygghetsgaranti som står på tre pelare; en vårdgaranti som garanterar tillgänglighet, en värdighetsgaranti som garanterar ett värdigt bemötande och en boende- och hjälpmedelsgaranti där rätten till stöd och service ingår.
Värdig vård innebär att den vård som ges är den bäst lämpade för det aktuella vårdbehovet och ges under respektfulla former till vårdtagaren. En konkret uttryckt värdighetsgaranti är särskilt viktig i vården av de äldre för att skapa trygghet och tydlighet kring vad vårdtagaren har rätt att kräva av vårdgivaren. Denna värdighetsgaranti ska omfatta såväl medicinsk kvalitet som omvårdnadskvalitet. Varje person har rätt att avkräva kommunen klara besked kring vårdens och omsorgens konkreta innehåll. Det kan handla om så vardagsnära ting som matsedelns variation eller hur ofta man kan få duscha. En uttalad värdighetsgaranti är speciellt viktig för de personer som har stora vårdbehov men som av olika anledningar inte har förmåga att efterfråga dessa. Den värdighetsgaranti inom äldrevården som Kristdemokraterna kräver ska bl. a. innebära:
Det ska finnas en läkare knuten till varje sjukhem och till varje hemsjukvårdspatient. en läkare som är specialiserad på åldrandets sjukdomar och problem och som regelbundet besöker dessa omsorgstagare.
Det ska finnas skilda vårdenheter för senildementa och andra boende.
Det ska finnas eget rum i särskilda boenden för alla som så önskar.
Det ska vara en självklarhet att äldreboende erbjuds i eller i närheten av den kommundel där vederbörande tidigare bott.
Det ska finnas uttalat att en patient inte ska behöva ligga och vänta innan en blöja full av avföring och/eller urin byts.
Det ska finnas tillräckligt med personal för att mata och hjälpa till med att dricka.
Det ska finnas så mycket personal att varje patient får känna sig ompysslad, observerad och personligt tilltalad några minuter varje förmiddag och varje eftermiddag.
Det ska finnas tillräckligt med personal så att alla patienter som så orkar hjälps upp ur sina bäddar i rimlig tid och dessutom får komma ut i andra miljöer än det egna rummet.
Det ska vara en självklarhet att ta till vara ideella insatser som erbjuds inom äldreomsorgen.
Det ska finnas så god tillgång till personal att ingen behöver dö ensam.
En omsorgs- eller värdighetsgaranti ska vara så konkret utformad att det går att följa upp vad som utlovats. Garantin ska medföra full kompensation till den äldre om och när den utlovade tjänsten eller kvaliteten inte tillhandahålls. Behandlingen av patienter som inte själva alltid kan föra sin talan ställer extra stora krav på vårdpersonalen vad gäller lyhördhet och förmåga att tolka signaler. Värdighetsgarantin ska vara en försäkran om att god vård ges – även när man inte längre är kapabel att föra sin egen talan.
Hälso- och sjukvården blir alltmer beroende av att den enskilde ges goda förutsättningar och garantier för ett anpassat boende, efter den vård som sjukvården givit. Den enskilde vårdtagaren måste kunna lita på att lämpligt boende, hemtjänstinsatser och utprovning av tekniska hjälpmedel kan erhållas. Förutsättningarna för ett införandet av en boende- och hjälpmedelsgaranti bör snarast utredas.
En nationell vårdgaranti ska omfatta alla medicinskt motiverade behandlingar och skall genomföras fullt ut inom två år. Vårdgarantin innebär bl.a.:
Kontakt garanteras med vårdcentral/primärvården samma dag som kontakten tas.
Besök hos distrikts- eller husläkare senast inom fem dagar efter att kontakten tagits, då vårdgarantin är fullt genomförd inom 48 timmar.
Besök hos annan specialist inom två månader.
Behandling inom tre månader efter det att beslut fattats.
Kristdemokraterna skriver mer utförligt om den nationella vårdgarantin i partimotionen So640 ”Hälsovård, sjukvård och social omsorg”.
Antalet äldre invandrare ökar i det svenska samhället. Utomlands födda utgör drygt tio procent av befolkningen och andelen 65 år och äldre i denna grupp är ca 14 procent, vilket är fyra procentenheter lägre än andelen äldre i hela befolkningen. Bland de äldre invandrarna utgör kvinnorna drygt 60 procent.
Äldrepolitiken ska präglas av integrationstanken samtidigt som det måste finnas förståelse och respekt för att den kulturella bakgrunden mycket starkt påverkar människors behov och förväntningar när det gäller vård, omsorg och andra samhällsinsatser. De invandrade nya medborgarnas nedärvda familjemönster tenderar att brytas upp. Den utbredda föreställningen att den yngre generationen fullt ut tar ansvar för omsorgen om den äldre äger inte sin giltighet och kan inte vara vägledande för samhällets planering för de äldre invandrarna.
Frågan om huruvida det ska finnas särskilda boenden för äldre med viss etnisk bakgrund måste bedömas utifrån lokala förhållanden. Generellt torde det vara att föredra om det går att organisera verksamheten så att platser anvisas på vissa avdelningar i ett större äldreboende där det finns tillgång till tvåspråkig personal. En mycket väsentlig kvalitets- och trygghetsfråga är just tillgången till personal som talar det egna modersmålet. Detta behov behöver särskilt beaktas vid rekryteringen i vårdutbildningarna. Vidare krävs respekt för kulturella och religiösa traditioner så långt det är acceptabelt i förhållande till de grundvärderingar som gäller i den svenska vården. Etniska minoritetsorganisationer och pensionärsorganisationer måste få påverka äldreomsorgens utformning. Det är främst en fråga för kommuner och landsting att ha en strategisk framförhållning på detta område.
Den offentliga servicen och många kommersiella verksamheter genomgår en strukturomvandling som begränsar tillgängligheten för vissa grupper. Sådana servicepunkter som post- och bankkontor, försäkringskassor, apotek och polisstationer blir färre. Livsmedelsbutiker och s.k. sällanköpshandel flyttar ut ur stadskärnor och bostadsområden och är ofta tillgängliga endast för bilburna.
Tillgången till information om samhälle, organisationer och företag blir allt mera knutet till den nya informationstekniken. Denna strukturella omvandling kan drabba en del äldre som ställs inför betydande tillgänglighetsproblem när det gäller service och information. Denna grupp medborgare borde beaktas mer vid samhällsplaneringen.
I dag begränsar kommunerna sina vård- och omsorgsinsatser och ger dessa främst till de allra mest vårdbehövande. Behovet av väl genomtänkta prioriteringar är viktigare än någonsin. Utgångspunkten måste vara att de resurser som skapas genom företagande och tillväxt måste prioriteras till förmån för de mest utsatta grupperna i samhället. Dit hör en mycket stor del av de äldre i befolkningen som fått se sin trygghet hotad och sin levnadsstandard minskad. Det kristdemokratiska budgetalternativet har en sådan inriktning att livet för dessa underlättas. Ett samhälle där alla medborgare kan åldras i trygghet och värdighet är målet för kristdemokratisk politik.
Att stora satsningar krävs inom vården och omsorgen av de äldre är helt säkert. Kommunförbundets långtidsutredning från 2002 redogör för en behovsutveckling i de kommunala ekonomierna som innebär en fördubblad kommunalskatt inom ett par decennier. I Kommunförbundets beräkning ingår heller ingen höjning av nuvarande ambitionsnivå när det gäller vården och omsorgen. En sådan utveckling är naturligtvis ohållbar. Vad är då att göra inför hotet mot det kanske viktigaste samhällsåtagandet – nämligen vården och omsorgen?
Med en hög och uthållig tillväxt i ekonomin skapas grundläggande förutsättningar för att kunna finansiera välfärden. Kristdemokraterna menar också att fortsatt god hushållning måste råda. Behovet av väl genomtänkta prioriteringar är viktigare än någonsin och vi måste minnas att människors trygghet och värdighet har ett nära samband med de resurser som skapas ur företagande och utveckling.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Alf Svensson (kd) |
|
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Inger Davidson (kd) |
|
Stefan Attefall (kd) |
Göran Hägglund (kd) |
|
Mats Odell (kd) |
Maria Larsson (kd) |
|
Johnny Gylling (kd) |
Helena Höij (kd) |