Riksdagen anvisar för budgetåret 2004 under utgiftsområde 9 på nytt anslag, Stimulansbidrag till anpassning av byggnader m.m. för funktionshindrade, 500 000 000 kr.
Riksdagen anvisar för utgiftsområde 9 budgetåret 2004 till anslag 16:7 Bilstöd till handikappade 70 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 266 000 000 kr.
Riksdagen anvisar för utgiftsområde 9 budgetåret 2004 till anslag 16:8 Kostnader för statlig assistansersättning 300 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 10 361 000 000 kr.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om direktiven för utredningsarbete om assistansverksamhet m.m.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att staten finansierar kostnader för utbildningstolkning inom den offentligt finansierade vuxenutbildningen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla vuxenstuderande, inklusive de med funktionshinder, skall ges möjlighet att välja om de vill utbilda sig i den kommunala vuxenutbildningen, i en folkbildningsorganisation eller hos en annan anordnare.1
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med lagförslag om individers rättighet till vuxenutbildning för utvecklingsstörda inom särvux.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn av om studerande med psykiska funktionshinder och neuropsykiatrisk problematik skall ges rätt att ansöka om utbildningsbidrag eller assistans.1
1 Yrkanden 5–8 hänvisade till UbU.
I handikappolitiken har det på senare år inte rått brist på vackert svarvade målformuleringar. Men bakom de många orden om målsättningar gapar fortfarande en del stora luckor.
Högstämda mål döljer på sina ställen en passivitet där det blir alltmer tydligt att målen inte kommer att nås. Dessa brister är inget som uppkommit efter valet 2002. De är däremot i hög grad följder av vägval i handikappolitiken, vilka gjordes från regeringshåll från mitten av 90-talet och framåt. Klockan började då vridas tillbaka. Efter årtionden med viktiga framsteg för funktionshindrades rättigheter började en smygande – och ibland inte ens smygande – försämring av många funktionshindrades situation.
Hade det inte varit för de offensiva satsningar på handikappolitiken som skedde i början av 90-talet hade funktionshindrade personer sannolikt halkat efter påtagligt i välfärdshänseende. Men trots 90-talets handikappreform har personer med funktionshinder fortfarande betydligt sämre välfärd än resten av befolkningen.
Behandlingen av en rad frågor om de funktionshindrades villkor har – såvitt gäller socialutskottets ansvarsområde – uppskjutits från förra riksmötet till detta. Det gäller såväl regeringens skrivelse med redovisning av den nationella handlingsplanen som den med anledning av skrivelsen väckta partimotionen 2002/03:SoU21 av Lars Leijonborg m.fl. (fp).
På en rad punkter lägger vi därför i den här motionen inte fram yrkanden i frågor som behandlas av socialutskottet, utan hänvisar till de förslag till riksdagsbeslut som finns i ärenden som är uppskjutna från förra riksmötet. Nedan tar vi upp budgetfrågor och annat som föranleds av proposition 2003/04:1 samt vissa utbildningspolitiska frågor som avser vuxenutbildning och högskola.
Vi sammanfattar i övrigt ståndpunkter och förslag som mer utförligt förts fram i tidigare motioner.
När det gäller färdtjänstfrågorna väcks en särskild motion av fp-ledamöter i trafik och socialutskotten. Även i fp-motionen om sjukvårdsfrågor tas frågor av stor betydelse för funktionshindrades villkor upp.
För byggnaders och andra offentliga miljöers tillgänglighet för funktionshindrade finns i tidigare riksdagsbeslut ett mål angivet om en genomförd handikappanpassning till 2010.
Men verkligheten är att ganska lite händer när det gäller att infria det som sagts. Åren går och alltför lite händer.
Regeringen håller, hittills med stöd av breda majoriteter i riksdagen, hårt på att kommuner, fastighetsägare och andra skall genomföra ombyggnader i snabb takt utan några statliga stimulansbidrag eller andra bidrag. Detta är inte realistiskt, och i skrivelsen 2002/03:25 hade regeringen inte heller några nämnvärda framsteg att redovisa. Detsamma gäller proposition 2003/04:1.
Av den praktiska verkligheten borde man ha lärt att alltför många beslutsfattare ofta behöver både morot och piska för att sådant som är angeläget ska bli verklighet. Trots detta har den s k ansvars- och finansieringsprincipen fått stelna från tumregel till dogm.
Vår bedömning kvarstår: Utifrån beräkningar Boverket tidigare utfört, kan konstateras att det behövs fem år med ett statligt stimulansbidrag på i genomsnitt en miljard per budgetår, för att det skall gå att uppnå det mål som satts upp för 2010.
Tidigare har detta förslag om ett femårigt stimulansbidrag flera gånger avslagits av riksdagen, och en ny politik är i denna fråga därmed möjlig först från 2004, med ikraftträdande andra halvåret. I fp:s budgetalternativ ingår liksom tidigare ett nytt anslag för detta ändamål, med 500 miljoner kronor för budgetåret 2004 och 1 000 miljoner kronor för vart och ett av åren 2005 och 2006.
När det gäller bilstödet har det under en följd av år varit eftersläpningar och felbudgeteringar. Anslag har tagit slut och regeringen återkommit med nya förslag i tilläggsbudget. Det här har vållat stora olägenheter för enskilda människor, och det har dessutom ställt till administrativa problem.
I år upprepas samma sak. De anslagna pengarna för 2003 var slut i augusti, och utbetalningarna blir då stoppade, och såväl köpare som leverantörer av handikappanpassade bilar får veta att stödet till det inköp som skulle göras inte blir utbetalda förrän – hoppas man – nästa år.
Med det anslagsyrkande regeringen har i budgetpropositionen kan det väntas att samma sak upprepas 2004. Man börjar året med att beta av utbetalningar i eftersläpande ärenden, pengarna förbrukas långt innan året är slut, en del kommer kanske på tilläggsbudget och när nytt budgetår börjar finns åter igen ett stort antal ärenden där utbetalning inte kunnat verkställas.
Så här bör det inte få fortsätta år efter år. De funktionshindrade själva drabbas naturligtvis. Företag som ska göra anpassningsarbeten på bilarna tvingas vänta på betalning. RFV och försäkringskassorna belastas av frågor och drabbas av fullständigt onödigt merarbete då de skall försöka att göra det bästa möjliga av situationen. Det måste förutsättas att regeringen får frågan utredd snabbt och att den återkommer till riksdagen med förslag. Men för att hantera eftersläpningen bör nu, som en engångsinsats, anslaget för år 2004 ökas med 70 miljoner kronor.
Handikappreformen med rätten till personlig assistans till personer med funktionshinder innebar en frihetsrevolution för dem som fick hjälpen. Den gav tusentals funktionshindrade möjligheten att ta makten över sina egna liv och leva självständigt.
Men redan våren 1996 började försämringen av handikappreformen, då rätten till personlig assistans skars ned. De farhågor Folkpartiet liberalerna förde fram inför det riksdagsbeslutet visade sig dessvärre välgrundade. Många funktionshindrade fick sin rätt till personlig assistans omprövad. En annan konsekvens blev att flera försäkringskassor skickade över ansvaret till kommunerna och alltså gjorde en snävare bedömning än tidigare. Även möjligheterna att kombinera personlig assistans med andra insatser enligt LSS i skola och förskola inskränktes.
Under föregående riksmöte fattades dock två beslut om utredning gällande såväl LSS som LASS. Efter utskottsinitiativ begärde riksdagen en parlamentarisk utredning av frågor sammanhängande med LASS. Vid budgetbehandlingen gav riksdagen regeringen till känna att det behövs en kartläggning och analys av hur barns rätt till personlig assistans utvecklats i tillämpningen. Dessutom gjorde riksdagen ett tillkännagivande om kartläggning och analys av tillämpningen vad gäller makars och sambors gemensamma ansvar för hem och hushåll då den ene är funktionshindrad och har rätt till personlig assistans.
Enligt vår mening bör denna av riksdagen i december 2002 beslutade kartläggning och analys snarast följas av att rätten till personlig assistans i förskola och skola återinförs, så att funktionshindrade ges större möjligheter att använda sina personliga assistenter när de studerar, och inte bara i hemmet.
En annan förändring med samma syfte är att staten borde ta på sig ett kostnadsansvar som nu lagts på kommunerna. En del av inskränkningarna i handikappreformen var att kostnadsansvaret för de 20 första assistanstimmarna enligt LASS vältrades tillbaka på kommunerna. Detta var ett mycket olyckligt beslut. För de människor som berördes innebar det att en återgång delvis skedde till situationen före handikappreformen – då de var beroende av den enskilda kommunens välvilja samtidigt som insatserna skilde sig åt mellan kommunerna.
Systemet med personlig assistans bör alltså så snart som möjligt, i den del det nu är kommunalt, föras över från kommunerna till staten. Vidare bör, som framhölls i den fyrpartireservation om LSS-kostnaderna som avgavs till betänkande 2002/03:SoU1, även ett statligt kostnadsansvar för LSS utredas. Enligt den nämnda reservationen bör en verksamhet som är så reglerad som LSS inte finansieras med kommunala skattepengar, då det i praktiken inte finns någon möjlighet att kommunalt påverka beslutet.
Genom dessa riksdagsbeslut finns nu goda förutsättningar för att de av oss förordade ändringarna av finansieringsansvar och huvudmannaskap kan helt eller i huvudsak bli genomförda, med verkan troligen från 2006. De anslagsyrkanden vi tidigare haft vad gäller ändrat finansieringsansvar mellan stat och kommun räknar vi därför nu med från 2006. För 2004 och framåt föreslås den förstärkning med 300 miljoner kronor vi även tidigare föreslagit för att återställa genomförda försämringar av rätt till personlig assistans.
Vidare bör det som här anförts om statligt finansieringsansvar och kvalitetsförbättring, i den utsträckning det inte täcks av förra riksmötets beslut, beaktas i direktiven för utredningsarbetet, och detta bör ges regeringen till känna.
För att trygga handikappreformen bör också de personliga assistenternas situation vid till exempel hjälpmottagarens sjukhusvistelse uppmärksammas. Att en tillfällig sjukhusvistelse som regel innebär att assistenten inte får följa med till sjukhuset och biträda i vården utan tvärtom kan bli av med jobbet på grund av arbetsbrist bidrar till svårigheter att rekrytera assistenter. Assistenternas utbildning, vidareutbildning och handledning behöver också uppmärksammas mer. Att vara personlig assistent måste vara ett yrke och inte så ofta ses som ett genomgångsjobb. Vi förutsätter att även dessa frågor kommer att behandlas i det kommande utredningsarbetet.
I partimotion av Lars Leijonborg m.fl. (fp) om reformering av den psykiatriska vården finns även ett utförligt motiverat förslag om uppbyggnad av förbättrad verksamhet för den s.k. personkrets 3 i LSS. Vi hänvisar till denna motion.
Flera av de övergripande sociala trygghetssystemen samverkar för att i de flesta fall hindra att följderna av funktionshinder eller kronisk sjukdom blir ekonomiskt ruinerande, för anhöriga såväl som för den som själv drabbas. Flera av de skyddsnät som finns är utformade som högkostnadsskydd.
Dessa hindrar att avgifter får negativa sociala följder men ger samtidigt en bättre hushållning med skattemedel än nolltaxa. Högkostnadsskyddet är också fritt från de marginaleffekter som förvärrar marginalskatteproblematiken i inkomstskatter, bostadsbidrag och vissa taxor.
Det finns dock många separata högkostnadsskydd, bland annat för mediciner, läkarbesök, sjukresor (i flertalet landsting), sluten vård (i några av landstingen), hemsjukvård (i vissa kommuner), näringslösning för vissa handikappade barn samt hjälpmedel för vuxna (i vissa fall i vissa landsting).
En del andra taxor i kommuner och landsting, för bland annat vissa hjälpmedel, varierar en hel del, såväl nolltaxa som andra konstruktioner förekommer för samma sak. Dessutom hamnar en hel del andra merkostnader vid sjukdom och funktionshinder utanför de olika skyddsnät som satts upp. Så trots alla skyddsnät kan de som får betala högsta beloppet i flera olika högkostnadsskydd och därtill har andra merkostnader få en tyngre kostnadsbörda, som dessutom ofta skall betalas ur ganska blygsamma inkomster.
Dessa problem har uppmärksammats i bland annat Socialstyrelsens skrift ”Vad kostar det att vara sjuk eller funktionshindrad?” Vi hänvisar också till den reservation som avgavs i socialutskottet angående samlat högkostnadsskydd när frågor om funktionshinder behandlades vid förra riksmötet samt till motion 2002/03:So362 (fp), där bland annat frågan om högkostnadsskydden togs upp.
Det bör, mot bakgrund av den kunskap som samlats genom bland annat Socialstyrelsens och SCB:s undersökningar, utredas om det är möjligt att konstruera ett samordnat högkostnadsskydd.
Kostnaderna för vissa personer med svåra funktionshinder är så stora att de kan vara svåra att bära för en enskild kommun eller kommundel. Staten borde överta det ekonomiska ansvaret för vissa grupper av flerhandikappade, till exempel dövblinda. Som vanligt i sådana fall skall finansieringsprincipen tillämpas och statsbidragen till kommunerna ändras för att neutralisera inverkan av ansvarsförändringen på kommunsektorns ekonomi i stort.
För flera grupper med speciella funktionshinder är det inte möjligt att ha expertis i varje kommun eller ens i varje landsting. Centrum med expertis måste samlas på ett eller några få ställen i landet. Några sådana centrum är redan etablerade, till exempel Rett Center i Östersund där ett riksdagsbeslut fattats vid behandlingen av budgeten för 2003, men där någon riktig lösning inte åstadkommits ännu.
Andra liknande centrum kan behöva byggas upp under kommande år. Då konsumtionen av alkohol och narkotika ökat, särskilt bland unga kvinnor, har också risken ökat för att barn drabbas av fetalt alkoholsyndrom, FAS, och fetala alkoholeffekter, FAE, respektive skador av narkotiska medel. Kunskapen om de barn som blir funktionshindrade till följd av mödrars alkohol- eller narkotikakonsumtion är otillräckligt spridd, till och med bland barnläkare och personal på BVC-mottagningar. Flertalet skadade barn får inte korrekt diagnos. Inte heller bland personal inom socialtjänst, förskola och skola finns tillräcklig kunskap eller kompetens att hantera problematiken kring barn med skador av alkohol och narkotika. Till följd av denna brist på kunskap får flera föräldrar, både biologiska och fosterföräldrar, bristfällig eller felaktig information om barnens funktionshinder.
För att råda bot på detta behövs ett nationellt kunskapscentrum med bred kompetens. För tillkomsten av detta bör staten ta ekonomiskt ansvar.
För olika slag av liknande resurs- och kunskapscentrum har det i praktiken visat sig svårt att klara en stabil finansiering. Att staten tar ett ansvar och säkerställer att de centrum som behövs får erforderliga resurser är därför av stor vikt.
Det bidragssystem för handikapporganisationer som på regeringens förslag infördes 2000 har visat sig ge minskat stöd för många handikapporganisationer. Bidragssystemet är fortfarande i dag dåligt avpassat för organisationer som företräder små grupper av funktionshindrade och deras anhöriga.
Flera sådana handikapp-, patient- och anhörigorganisationer har nybildats på senare år. De handikapp och sjukdomar som är bakgrunden till deras verksamhet ligger ofta långt vid sidan av de större, äldre och mer etablerade organisationernas verksamhet. Den vetenskapliga utvecklingen har inneburit att fler sjukdomar och funktionshinder än tidigare är kända och föremål för medicinska åtgärder på ett sådant sätt att förutsättningar finns att nya grupper känner behov av att samlas i organisationer.
Dessa grupper är ofta ganska små. De har inga realistiska förutsättningar att kunna ha en verksamhet med aktiviteter på så många håll att de kan sägas vara rikstäckande. Men de kan ha stor betydelse för funktionshindrade och deras anhöriga. Att bidragssystemet gör det svårt för dessa grupper är en betydande brist. Reglerna bör ändras så att de garanterar att små handikappgrupper inte ställs utanför.
Dessutom är avgränsningen av vad som räknas som stödberättigad handikapporganisation fortfarande för snäv. Det är inte godtagbart med bidragsvillkor som utestänger sådana föreningar som består av anhöriga till personer som själva har så dålig hälsa att de inte förmår vara aktiva i föreningar. Detta gäller inte minst föreningar som arbetar med demensfrågor, såsom Anhörigrådet och Demensförbundet.
Omläggningen av bidragssystemet 2000 har inte inneburit någon långsiktigt godtagbar lösning. Att döma av budgetpropositionen har regeringen fortfarande inte för avsikt att ändra reglerna för att tillgodose den kritik vi här redogjort för.
Det behövs en förnyad omarbetning av bidragsreglerna. En sådan bör ske snarast.
Trots satsningar som gjorts de senaste åren finns fortfarande mycket att göra för att förbättra tillgängligheten och kvaliteten i utbildningen för funktionshindrade. Framför allt måste valfriheten och stödinsatserna förbättras. Utöver de frågor som tas upp nedan behandlas andra frågor som rör utbildning och funktionshinder i skolmotioner från Folkpartiet liberalerna. Detta gäller bland annat utbildning av speciallärare, de statliga skolorna för multihandikappade elever och särskolans framtid.
Vuxenutbildningen är inte alltid tillgänglig för funktionshindrade, och detta behöver åtgärdas så snart som möjligt. För att en studerande ska kunna vara fullt ut delaktig i undervisningen, måste han eller hon få ta del av föreläsningar, ställa frågor och kommunicera med sin lärare. Detta gäller naturligtvis döva och hörselskadade i lika hög grad som andra studerande.
Problemet har varit att för vissa utbildningsanordnare har det blivit för dyrt att bekosta de dubbla teckentolkar som behövs. Staten bör överta ansvaret för de kostnader som uppstår för att genomföra utbildningstolkning inom den offentligt finansierade vuxenutbildningen. Finansieringen av denna reform ska ske genom att medel förs över från kommunbidragen till ett samlat anslag för utbildningstolkning. Regeringen bör återkomma med förslag om detta.
Ett annat problem som måste ses över är att kommuner inte alltid betalar för elever med funktionshinder som väljer att studera på en folkhögskola eller ett studieförbund.
Det är viktigt att alla vuxenstuderande ges möjlighet att välja om de vill utbilda sig i den kommunala vuxenutbildningen eller genom en folkbildningsorganisation – och helst även hos en annan anordnare av vuxenutbildning. Detta bör ges regeringen till känna.
Alla vuxna utvecklingsstörda ska ha rätt att delta i särvux på grundläggande nivå om de saknar den kompetensen. Andra vuxna har ju motsvarande rätt och att utvecklingsstördas rätt till vuxenutbildning ska vara mindre, är enligt Folkpartiet liberalerna mycket svårt att förstå.
Utvecklingsstörda behöver mer stimulans än andra för att upprätthålla den kunskapsnivå de en gång förvärvat. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag till lagstiftning om individers rättighet till särvux. Nivå och omfattning får anpassas till individernas förutsättningar.
Omkring 70 % av högskolornas byggnader uppfyller kraven på grundtillgänglighet, dvs. de mest grundläggande kraven, som innebär att en funktionshindrad ska kunna komma in i lokalerna och kunna gå på toaletten.
Hur många funktionshindrade som hindras från att gå i högskolan av dessa skäl vet vi inte, men andelen funktionshindrade som studerar på högskolenivå är låg. Även om de flesta högskolor gör ett mycket bra arbete för att skapa tillgänglighet, är det viktigt att rätta till de problem som återstår.
Det är utmärkt att det nu finns en lag mot diskriminering av studenter på grund av bland annat funktionshinder. Något som underlättar funktionshindrades möjligheter att läsa på högskolenivå är också att Statens institut för särskilt utbildningsstöd, Sisus, publicerar information om tillgängligheten på varje högskola i en databas på sin hemsida.
Alla högskolor ska, liksom övriga offentliga byggnader, vara tillgängliga för funktionshindrade senast år 2010. Folkpartiet anser att det idag finns mycket som tyder på att målet inte kommer att vara uppfyllt, om inte ytterligare resurser tillsätts. Detta är ett av skälen till de ovannämnda fem miljarderna kronor för tillgänglighetssatsningar 2004–2009.
Studenter med rörelsehinder har idag rätt att ansöka om ett särskilt utbildningsstöd. Det är statligt och går till sådan personlig praktisk assistans som behövs under studietiden och som inte bör tillgodoses genom kommunen eller genom stödåtgärder av universitetet eller högskolan. Studenter med andra former av funktionshinder än rörelsehinder, exempelvis studenter med psykisk ohälsa och neuropsykiatrisk problematik, har idag inte rätt till stödet. Det är viktigt att se över situationen för studerande med psykiska funktionshinder, eventuellt genom en försöksverksamhet där den grupp studenter som har rätt att ansöka om särskilt utbildningsstöd utvidgas. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Kerstin Heinemann (fp) |
|
|
Ulf Nilsson (fp) |
Ana Maria Narti (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Linnéa Darell (fp) |
|
Mia Franzén (fp) |
Christer Winbäck (fp) |
|
Gabriel Romanus (fp) |
Liselott Hagberg (fp) |