Innehållsförteckning 1
Förslag till riksdagsbeslut 2
Bakgrund 4
Förebyggande arbetssätt 5
Barn- och ungdoms psykiatri 5
Bemötande – mötet med psykiatrin 6
Psykoterapi 6
Mötet med den slutna psykiatrin - kan bli en bättre upplevelse 8
Att få hjälp när man själv behöver det 8
Den enskilde ska få vård - Striden om kostnadsansvar får huvudmännen ta i efterhand. 9
Rättspsykiatrin 10
Anhörigas roll 10
Komplementära metoder 11
Allergiska reaktioner 11
Biverkningar och överkänslighetsreaktioner 12
Mat, motion och goda relationer 12
Missbruk av alkohol och andra droger 13
Psykiatrireformens förlorare 13
Tillgång till en personlig kontakt och att kunna välja den 14
Behövliga förbättringar av LSS 14
Vitesavgifter för icke verkställda beslut 14
Rätt till daglig verksamhet 15
En Lex Sara behövs inom LSS m.m. 15
Självmord 16
Behov av utökad diskrimineringslagstiftning 16
Organisationsstöd 17
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förebyggande arbetssätt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barn- och ungdomspsykiatri.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bemötande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om psykoterapi.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjlighet till terapeutiska samtal hos psykolog eller psykoterapeut till samma kostnad som till offentligt finansierad privatläkare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunala rådgivningsenheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning om bättre möjlighet och ökad tillgänglighet till psykoterapi och psykologisk behandling och stöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av den fysiska miljöns utformning på slutenvårdsenheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att få hjälp när man själv behöver det.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en plan för att möta det totala vårdbehov som finns inom psykiatrin på ett tillgängligt sätt.
Riksdagen begär att regeringen snarast utreder möjligheten att införa ett system som garanterar att den enskilde får vård även om huvudmännen är oense om var kostnadsansvaret ligger enligt vad som föreslås i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av bra rättspsykiatriska enheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppsökande och flexibelt arbetssätt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till anhöriga och vikten av stödgrupper för vuxna och barn.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i lagstiftningen så att rätten till tjänstledighet för vård av anhörig etableras. 1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om allergiska reaktioner, biverkningar och överkänslighetsreaktioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda hur ett ersättningssystemen kan organiseras så att det stöder användning av friskvårdande insatser och terapi ställt mot läkemedelskostnader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om funktionshindrade personers rätt till daglig verksamhet enligt LSS.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om diskriminering på grund av funktionshinder inom socialtjänsten m.m.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en motsvarighet till socialtjänstlagens lex Sara i LSS m.m.
1 Yrkandena 15 och 19 hänvisade till AU.
Situationen för människor med psykiska problem och/eller psykisk sjukdom måste förbättras. Vi hör larmrapporter om människor som inte får vård, och det har även funnits flera våldsdåd den senaste tiden där människor med psykisk störning utsatt andra människor för våld och stor fara. Bakom dessa mediala händelser finns en dov medvetenhet om att många människor mår psykiskt dåligt i vårt samhälle.
Ohälsotalen slår alla rekord och en stort antal av dagens sjukskrivna är det av skäl som har med den psykiska hälsan att göra. Av dem som varit sjukskrivna mer än 30 dagar har 80 procent av de sjukskrivna psykiska problem, besvär med skelett och muskler, luftvägsproblem eller problem med hjärtat. Många av dessa är sjukskrivna med en utmattningsdiagnos som depression och utbrändhet.
Vårt samhälle tycks skapa psykisk ohälsa, och när man väl fått en sådan är man dålig på att ge behövlig vård. Många av dem som söker vård får halvdan hjälp, och en del blir närmast chockade av det första mötet med psykiatrin. Som tur är finns det också bra hjälp att få, men det är alltför få förunnat, och handlar ofta om att med egna ekonomiska resurser kunna söka efter den hjälp som passar en själv.
Socialminister Lars Engqvist har nyligen deklarerat att en särskild psykiatrisamordnare ska tillsättas. Denne ska löpande ge förslag till regeringen för att utveckla psykiatrins former, förbättra samverkan mellan kommuner, landsting och myndigheter samt pröva frågan om psykiatrins resurser. Samordnaren ska vid behov ge förslag till lagändringar och förtydliganden av gällande lagstiftning. Det är ett välbehövligt initiativ. Miljöpartiet delar till stora delar regeringens uppfattning om att det huvudsakliga problemet tycks vara tillämpningen och genomförandet av psykiatrireformen. Förbättrad samverkan mellan olika myndigheter, kommuner och landsting är nödvändig så att alla som har en psykisk störning och behov av vård får den i rätt tid.
Det är dock också en resursfråga och en förmåga att ta långsiktiga beslut. Viktigast av allt är trots allt den fråga som handlar om synsätt. Egentligen är det enkelt. Vården bör organiseras så som vi alla själva skulle vilja ha den, så som vi själva skulle vilja bli emottagna den dag tillvaron rämnar, och så som vi skulle vilja att den såg ut om det gällde en anhörig. Den kunskapen och det konsumenttillvända förhållningssättet har man när det gäller en stor del av vården i övrigt. Det måste också gälla när sjukdomstillståndet eller symtomen har med vårt psyke att göra. Vårt psyke och vårt välbefinnande är det finaste vi har och det ska vi vara rädda om.
Ett synsätt förändrar man inte i första taget. Det är därför viktigt att förstärka bl.a. rättighetslagstiftningen som på sikt leder till en förändring i synsätt.
Psykiatri är i mångt och mycket en landstingskommunal fråga. Vi vill dock i denna motion framföra några infallsvinklar och förslag som vi tror är nödvändiga för en förändring i rätt riktning.
Det finns förstås olika grader av psykisk ohälsa. Vilken psykisk ohälsa man än talar om är det dock viktigt att förebygga så mycket som möjligt. Och mycket kan göras på det området.
Barn i Sverige mår allt sämre psykiskt och hjälp kan inte alltid fås så snart som den behövs. Väntetiderna är olika i olika län och det är landstingen som styr över det. För barn och ungdomar i Sverige idag är psykiska problem den största orsaken till ohälsa. Det kan man se på barn redan från ett års ålder, enligt Statens folkhälsoinstitut.
I samhället i stort är det viktigt att vi inte bygger system där vi inte har tid för varandra som människor. Viktigast är att vi orkar sköta om våra egna relationer och finnas för nära medmänniskor i tider när man kan må sämre. Det finns naturligtvis en gräns när det normala skyddsnätet inte orkar, men att omöjliggöra för skyddsnäten att fungera är illa, mycket illa när det gäller den psykiska hälsan.
Det är av den anledningen vi driver en politik som går ut på att minska stressen i arbetslivet, förkortad arbetstid, friår, möjlighet att vara hemma med barn längre m.m.
Det gäller också att stärka anhörigas situation på olika sätt.
Det finns psykisk sjukdom som inte går att förebygga, åtminstone inte som man idag känner till. Sjukdomstillstånd kan komma gradvis, eller som en blixt från en klar himmel. Ett förebyggande synsätt när det gäller dessa patienter och dess nätverk är att så snabbt som möjligt ge professionell hjälp, och medicinering, för att inte sjukdomen ska få ”fäste” i de fall detta kan förhindras.
Det måste finnas tillräckligt med platser inom både öppen vård och slutenvård när det gäller den psykiatriska barn- o ungdomsvården. Ju tidigare barn kan få hjälp med psykisk problematik, desto bättre. Att tidigt få bra hjälp kan förebygga problem som vuxen. Det får inte finnas långa köer till BUP. Veckor och månader är långa perioder i en ung människas liv. Inriktningen måste vara att få hjälp snabbt, och att barn ska ha en vetskap om att vuxenvärlden erbjuder detta.
Barn- och ungdomspsykiatrin är anpassad efter barns behov. Omhändertagandet är ett helt annat än inom vuxenpsykiatrin. I dag går gränsen vid 18 år, vilket vi anser är alltför tidigt. Ofta uppstår kontinuitetsbrott i kontakt och arbetssätt. Vi anser att en flexibel åldersgräns mellan 18 och 25 år är nödvändig för att förhindra onödiga avbrott och förflyttningar i känsliga perioder. Mer om barns ohälsa finns att läsa i motionen Barn och ungdomars ohälsa, 2003/04:Ub271.
Det måste bli enklare att söka hjälp för människor som mår dåligt. En kortare serie samtal kan vara tillräckligt för att få nya perspektiv på sin livssituation. Det kan leda till en omorientering i livet ibland som är nödvändig. Kris leder till utveckling.
Det krävs då att människor vet vart man ska vända sig, att man har möjlighet att få tid snabbt, att man blir väl emottagen, och att man har möjlighet att få professionell hjälp.
Det behövs ibland en tydligare hjälp från olika mottagningar. Vilken hjälp finns att få? Vilken hjälp finns inte att få? Finansiering?
Ungefär som den information som apoteket lämnar, klar och tydlig om olika fysiska åkommor, behövs liknande informationssatsning nationellt när det gäller psykisk ohälsa.
På motsvarande sätt behöver man lokalt ta fram informationsmaterial så att människor vet vad de kan förvänta sig, vilka yrkeskategorier som arbetar på den givna mottagningen och vilka man kan remittera till. Det finns åtskilliga exempel på mottagningar där man arbetat i team, vilket kan vara ett bra arbetssätt om bara den enskilde vet vad som gäller. Det finns exempel på människor som haft den uppfattningen att man gått i terapi, och blivit upprörda när den kontaktperson man haft, och träffat regelbundet, egentligen var mentalskötare och mer såg det som ett stöd. För personer som har blivit akut psykiskt sjuka krävs tydlig och professionell hjälp. En gedigen insats där också stöd till de anhöriga ingår.
Det är viktigt att psykiatrin inte har ett ”trött och uppgivet förhållningssätt”, vilket ibland kan vara fallet. Känslan smittar – inte särskilt troligt att du kan må bättre än så här.
Utvecklingen har gått mot att det är svårare och svårare att få terapi eller stödsamtal när man mår psykiskt dåligt. Varje landsting beslutar själv om vilka medel som ska avsättas till psykoterapeutisk och psykologisk behandling. Det kan skilja sig stort i landet. Att gå hos en privatpraktiserande terapeut kostar stora summor och är en omöjlighet för de flesta, i synnerhet för dem som bäst behöver det. Det är bara om det är en psykiater som därmed också är läkare och automatiskt ansluten till försäkringskassan som kostnaden motsvarar ett ordinärt läkarbesök, och högkostnadskortet gäller.
Socialtjänsten vinnlade sig när socialtjänstlagen kom att påpeka att socialtjänsten skulle vara till för alla. Det fanns en möjlighet att få psykoterapi bekostad av socialtjänsten som ett sista skyddsnät, om läkarintyg fanns och personen inte hade resurser att själv bekosta terapi. Dessutom fanns också en viss pott av de s.k. Dagmarmedlen – en uppgörelse mellan regering och landstingsförbundet – vikta för psykoterapi fördelat mellan de olika landstingen.
Idag har socialtjänsten slimmat sin verksamhet och gör ofta precis bara det dem anser sig vara tvungen till. Psykoterapi ska numer hänvisas till landstinget. Ibland har landstingen upphandlat egna terapeuter, men hindren är många och bedömningarna hårda innan man eventuellt kan få terapi. De flesta som mår dåligt orkar inte detta långa bedömningsförfarande.
Det finns en rad undersökningar som visar på att terapi ger resultat. RSMH har samlat olika forskningsrapporter på området. En genomsnittlig psykoterapipatient klarar sig efter genomgången psykoterapi 80 procent bättre än sina obehandlade medpatienter. Ibland är kombinationen psykoterapi och farmaka bäst.
I Australien är den psykiatriska vården, psykoterapeutiska behandlingar, inklusive psykoanalys kostnadsfri och lättillgänglig. I Nya Zeeland är vården begränsad och trots det är kostnaden för psykiatrisk vård per capita 44 procent högre i Nya Zeeland p.g.a. fler inläggningar på klinik. I Tyskland är det också möjligt att få psykoterapi på liknande villkor som övrig somatisk vård. RSMH har gjort en sammanställning av olika forskningsresultat och visar att kostnadsfri psykoterapi inte missbrukas. Även när psykoterapi är lättillgänglig och kostnadsfri för patienten, så efterfrågas den bara av 4,3 procent av populationen, och den genomsnittliga behandlingslängden är 11 sessioner. Studier av höga egenavgifter visar att denna behandlingsform ställs utom räckhåll för de som behöver den mest.
Vi i Miljöpartiet vill på sikt ha ett system där det inte ska kosta mer att gå till läkaren för en psykisk åkomma än en fysisk. Ett viktigt steg på vägen är att inom gängse sjukvårdssystem ha möjlighet till 10 terapeutiska samtal hos psykolog eller psykoterapeut till samma kostnad som hos offentligt finansierad privatläkare. Särskilt viktigt är detta för alla de sjukskrivna i dag som inte får den rehabilitering de bör från försäkringskassan. Det är vår uppfattning att detta är en rent lönsam åtgärd. Det ska också vara möjligt att få samtal en längre tid till samma kostnad efter särskild bedömning.
Vi anser också, i likhet med vad RSMH förespråkar, att kommunala rådgivningsenheter är otroligt viktiga. Många drar sig för att vända sig till psykiatrin, och väntar ofta tills problemen blivit mer komplicerade och djupgående. Om kommuner hade enheter för råd och stöd, och förslag på problemhantering skulle detta vara mycket värt. Jämför familjerådgivningen som vanligtvis genom tre samtal hjälpt många par, och indirekt barn. Till socialtjänstens uppgifter hör att enligt 3 kap. 1 § 5 socialtjänstlagen svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det. Tyvärr stryker råd och stöd ofta på foten, och det blir enbart de människor som är i behov av insatser på annat sätt som får det. Detta är ett misstag, och det är viktigt att människor vet vart de kan vända sig, och på vilket sätt för att få råd och stöd. Det hjälper definitivt barn om deras förälder lätt kan söka råd och stöd för bekymmer. Bekymmer går ofta gå ut över barn även om det inte har med relationsproblematik att göra.
Det bör framgå av socialtjänstlagen att varje kommun bör informera vart människor kan vända sig för råd och stöd.
Vi anser, i likhet med RSMH, att en särskild utredning bör tillsättas som skall överväga och föreslå åtgärder för att skapa bättre möjligheter och öka tillgängligheten av psykoterapi och psykologisk behandling och/eller stöd – i hälso- och sjukvården, i ett förebyggande perspektiv och som ett viktigt inslag i rehabilitering och habilitering.
Att vara i det skick att man behöver läggas in på psykiatrisk klinik är dramatiskt för de flesta människor. Att betrakta sig som psykiskt sjuk, självmordsbenägen, eller av andra till och med farlig för sig själv är upprörande i sig.
Mötet med själva kliniken, slutenvården, blir dock för många en chock. Det är upprivande att träffa så många andra som mår dåligt men miljön är det som sätter spår. Alltför ofta är dessa kliniker slitna, där begränsningar p.g.a. självmordsrisk gör att miljön är spartansk. Fönster kan inte öppnas, det finns inga attiraljer man kan skada sig med eller göra en snara av.
Vi menar att otroligt mycket kan göras på detta område.
Form och design på byggnad och rum vet man har en inverkan på hur människor mår, likaså färg. Det ska kännas varmt, finnas sköna filtar att kura under. Det behöver vara vackert helt enkelt. Om man är i ett skick att man orkar reagera över omgivningen över huvud taget så måste det vara av behag snarare än obehag. Det skickar också signalen – du är värd detta i stället för motsatsen.
Natur behöver finnas i närheten. Det är också något man vet – att människor mår bättre av att vara i naturen eller nära naturen. En bild är bättre än ingenting.
Förutom detta behöver man bli mänskligt omhändertagen. Att få känna sig eländig och veta att någon särskilt har uppmärksammat att man kommit in på kliniken och följer upp hur man mår kanske tycks självklart. Men det fungerar långt ifrån alltid så.
Det är inte många som tror att det är så, men det är svårt att få akut psykisk hjälp. På grund av platsbrist och en allmänt restriktiv hållning försöker man till varje pris undvika en inskrivning.
Att inte tas emot – att inte få hjälp när man själv anser att man behöver det – är inte värdigt. Det är ett motande system som får konsekvensen att människor känner sig mer utstötta och desperata. Om motsatt situation rådde – om man visste att man blir väl emottagen om man känner sig i behov av det har det en lugnande inverkan. Desperationen minskar, och kanske också behovet av att söka vård. Det är grundläggande psykologisk kunskap. Att inte den psykiatriska verksamheten är uppbyggd på så sätt är märkligt.
Påtagligt är att de senaste allvarliga våldsdåden haft ett inslag av att personen i fråga sökt vård kort före eller kort efter, och att de inte kunde tas emot just då. Ett blödande sår är uppenbart för läkare o.s.v., men ett blödande inre sår och ser känner bara den enskilde. I bästa fall har läkaren tid och möjlighet att uppfatta allvaret och ge plats på avdelningen.
Det är inte bara de som löper risk att utföra allvarligt våld på andra som ska få vård, även de som riskerar att ta sitt eget liv eller de som anser att de inte klarar sig själva utan den hjälpen ska få vård. Det är en mycket viktig princip. Vi måste få ett system som inte nekar människor vård. Patientens egen bedömning måste lyftas fram och vi måste nå till en punkt där man i princip inte säger nej alls. Ett sådant väl mottagandesystem tror vi skulle få oanat positiva konsekvenser. Naturligtvis kommer resurser att behövas, men en plan bör göras för att kunna uppnå detta.
En annan viktig princip är att en strid mellan huvudmän angående vilken huvudman som egentligen är ansvarig i ett fall inte får drabba den enskilde. Det kan handla om att kommun och landsting är oense om huruvida missbruk eller psykiska problem är huvudproblem för en person. Det kan idag få till följd att den enskilde inte får hjälp, utan bollas mellan huvudmännen. Vi anser att detta inte ska få ske. Personen måste få hjälp av den enhet där hon/han själv vill inleda, och så får fördelning av kostnader ske i efterhand mellan huvudmännen.
Ett sådant system skulle få till följd att varje enhet försöker göra det den ska, av rädsla för att dem i efterhand får kostnader överlagda på sig som kanske är högre än vad de skulle behöva vara. Ett sådant system bör snabbutredas.
Länspolismästaren i Stockholm uttryckte i Sveriges radio 030927 sin förtvivlan över situationen i Stockholm. Poliserna vet inte vad de ska göra av de personer med mångproblematik som de träffar på stan. Deras förtvivlan beror också på att det är polisen som träffar dessa personer mest. De ser hur de går runt, runt i systemet och inte får hjälp. Ett ökat antal våldsbrott sker. Krafttag behövs och bättre samordning.
En ökande andel av de människor som idag finns på våra fängelser har psykiska problem. Det är helt meningslöst att tro att människors psykiska problem skulle minska av sig själv medan de sitter inne. Situationen är snarare den motsatta. Vi anser att barriären inte får vara alltför hög för att få rättspsykiatrisk vård. Vi anser inte, vilket en utredning nyligen föreslagit, att alla ska sitta i fängelse och få vård inom den vanliga psykiatrin den period man behöver. Det är helt orealistiskt. I stället bör de rättspsykiatriska enheter vi har fungera så bra som möjligt. Rättspsykiatrin har hög kompetens som inte får monteras ned. Den har också möjlighet, om plats finns, att ta emot personer som är så ”svåra” att den vanliga slutna psykiatrin inte har möjlighet att ge dem vård. Det är en viktig funktion. För människor som sitter i fängelse och har psykiska problem, men ansetts vara ansvariga för sina handlingar, är det ändå viktigt med möjlighet till bra psykiatrisk vård i anslutning till fängelset, alternativt att vissa fängelser har en sådan utökad kompetens.
En bra och lyhörd psykiatrisk vård är betydligt värdefullare än förslag som kommit ut på senaste tiden om tvångsmedicinering. Däremot kan naturligtvis medicinering vara ett krav för att vistas utanför enheten om detta görs upp i det enskilda fallet som det bästa.
Det är inte lätt att vara anhörig till en person med psykiska problem. Inte minst är det svårt om personen i fråga inte tycker sig ha några problem och inte vill söka hjälp. Som anhörig ser man personen bli sämre, kanske har erfarenhet sedan tidigare att personen blivit farlig både för sig själv och andra, eller helt enkelt verkar fara väldigt illa. Det är viktigt att den öppna psykiatrin ändrar sitt arbetssätt och dels har möjlighet att verkligen hjälpa anhöriga, dels visar mer engagemang även när individen drar sig undan. Det tycks som om man glömt innebörden av motivationsarbete. I dag ligger otroligt mycket på den enskilde. Han/hon måste söka hjälp själv, ibland på vissa givna tider, och så snart hon/han inte hör av sig faller kontakten. Han/hon måste själv vara motiverad. Alla enheter jobbar inte så, men vi menar att man bör bli mer hjälpande helt enkelt, uppsökande och flexibel i sitt arbetssätt. När en person behöver medicinering brukar det gå bra, om det är en tydlig läkare som bryr sig om den enskilde och är envis i kontakten. Det finns dock situationer där personer vägrar ta medicin, vilket ofta hör till sjukdomsbilden – man anser sig vara frisk. Anhöriga är ofta förtvivlade, och personen i fråga ”skärper till sig” så pass när den träffar läkaren att läkaren inte bedömer situationen lika allvarlig som de anhöriga.
Om läkaren då tar frustrationen hos anhöriga på allvar och hittar ett sätt att samarbeta är detta mycket värt. Det finns en del som förespråkar ökade möjligheter till tvång i öppenvård. Det finns mycket delade meningar om detta, Schizofreniförbundet och RSMH har t.ex. inte samma uppfattning. Om man väljer att se över ett sådant förslag måste detta ske ytterst noga, så att den utveckling som t.ex. RSMH är rädd för inte blir verklighet. Snarare får tvångsomhändertagande vara den yttersta möjligheten att inte överge en mycket sjuk patient som vägrar kontakt, när alla möjligheter till hjälp på frivillig väg är uttömda.
Förutom stöd till anhöriga anser vi också att stödgrupper ska erbjudas, gärna för vuxna anhöriga till psykiskt sjuka, och väldigt viktigt är att det finns sådana stödgrupper för barn till psykiskt sjuka. Det kan vara det tillfälle när barn kan tala öppet om känslor de burit på och dolt för sin omgivning. De kan få förklaringar, hjälp att hitta strategier för särskilt besvärliga situationer, veta vilken hjälp de kan få etc. Detta är ett verkligt förebyggande arbete.
Miljöpartiet vill för övrigt införa rätt till tjänstledighet för vård av anhörig. Det kan vara kortare tider, såsom rätten till ledighet för fackligt uppdrag, men också gälla längre perioder.
Det kan vara nödvändigt med medicinering i akuta skeden och ibland även fortsättningsvis. Vi vill dock framhålla hur viktigt det är att läkemedel inte slentrianmässigt skrivs ut. Den viktigaste komplementära metoden är samtal. Det skulle enligt vårt hållningssätt snarare vara primärt, enbart samtal eller med medicinering som komplement.
Ofta finns friskvårdande alternativ och andra komplementära metoder som kan vara mycket verkningsfulla. Möjlighet till massage, bad etc. Även homeopatiska medel och naturmedicin måste kunna användas för de personer som vill det.
Ändrade matvanor och fysiska vanor är också något som kan inverka på den fortsatta psykiska hälsan.
Vid utredningar av personer som har psykiska symtom bör man i större utsträckning kontrollera överkänslighetsreaktioner, näringsstatus och eventuella förgiftningstillstånd. Idag finns kunskaper och erfarenheter, även vetenskaplig dokumentation om kostens betydelse vid psykisk sjukdom. Vid förgiftningar, överkänslighetsreaktioner och bristtillstånd ses psykisk påverkan. Detta är känd kunskap som vi menar ska komma till användning inom den traditionella psykiatrin.
En ökad medvetenhet och kunskap måste till angående hur olika känsliga patienter är när det gäller mediciner och deras biverkningar. Mediciner upptas på olika sätt och med varierande hastighet hos olika personer. Det finns exempel på psykiskt sjuka som fått en mängd mediciner där man inte känt igen biverkningarna utan i stället tolkat biverkningarna som en del i sjukdomsbilden. Det finns också exempel där patienter fått genomgå psykometriska tester under tung psykofarmakamedicinering. Vid sådana tester mäts t.ex. olika förmågor som i sin tur påverkas av psykofarmaka. Kunskap om detta tycks inte alltid finnas, kanske p.g.a. bristande samverkan mellan psykologer och läkare. Således måste kunskaperna om individuell känslighet för mediciner och kombinationer av mediciner öka.
Den ökade förskrivningen av antidepressiva medel till unga har debatterats en del. Det finns läkare som varit mycket positiva till utvecklingen och menat att det hjälper många ungdomar. Andra har varit skeptiska och varnat. Nyligen kom Läkemedelsverket med en varning om att den antidepressiva medicinen Efexor inte hjälper mot depressioner hos barn. Biverkningar är att tabletterna kan utlösa självmordstankar.
Detsamma gällde den antidepressiva medicinen Serotax som Storbritannien uppmanade sina läkare att sluta skriva ut i somras. Ungefär 10 000 barn och ungdomar i Sverige tar antidepressiva mediciner. Detta trots att ingen av de mediciner som skrivs ut är godkända mot depressioner hos barn. Vi anser att det är allvarligt och hoppas att alla dessa barn och ungdomar också erbjudits samtal som primär insats.
I Socialstyrelsens hälso- och sjukvårdsrapport 2001 framgår att människor med schizofreni är överrepresenterade framför allt bland dem som får hjärt-, kärl- och lungsjukdomar. Orsakerna beskrivs del bero på att patienten ofta har ett udda sätt att beskriva sina symtom, dels har vården en benägenhet att tolka allt som beskrivs som uttryck för den psykiska störningen. Detta är allvarligt.
Det krävs ett samarbete mellan psykiatrin och somatiska läkare samt med anhöriga för att upptäcka och kunna behandla somatiska åkommor. Det kan vara idé att ha regelbundna somatiska läkarsamtal som läkare kallar till.
För övrigt kan man säga att mat, motion och goda relationer är faktorer som förebygger ohälsa över huvud taget, så även psykisk. Och för människor som är psykiskt sjuka är det viktigt att de somatiskt mår så väl som möjligt också, något som ofta glöms bort.
Vi anser för övrigt att en utredning skulle behöva se över hur ersättningssystemen kan organiseras så att de stödjer användning av friskvårdande insatser och terapi ställt mot läkemedelskostnader.
Missbruk av både alkohol och andra droger är vanligt bland dem med psykisk problematik. 18 procent av slutenvårdade patienter har missbruksproblem. Andelen rökare är stor.
De psykiskt sjuka som också missbrukar, eller de missbrukare som också har psykiska problem, är en grupp som har det särskilt svårt. De beskrivs ibland ha dubbeldiagnoser och de är den grupp som bollas eller vandrar mellan olika enheter i samhället. Ingen vill riktigt ta emot dem. Landstinget anser att kommunen först borde hjälpa dem av med missbruksproblemen innan man kan ta tag i de psykiska problemen. Kommunen tycker det motsatta, och hävdar ofta att missbruket hos individen bara är ett sätt att försöka självmedicinera, vilket säkert ibland är sant. Oavsett hur det är bör, vilket vi tidigare sagt, personen få vård i den ”ände” hon/han själv känner sig motiverad att börja i. Sen får huvudmännen strida sinsemellan om vem som ska betala notan.
Psykiatriska mottagningar hävdar ibland att man inte kan gå i terapi om man samtidigt har missbruksproblem. Det här är en sanning med modifikation. Det finns terapeuter som hävdar det och arbetar så. Men det finns andra terapeuter som hävdar att det går mycket bra. Det handlar alltså inom ramen för dagens system om vilka krav ett landsting ställer på de terapeuter man har avtal med. Det man själv har motivation till är ofta också det som lyckas bäst. Därför är det viktigt att möjlighet till terapi finns för dem som har missbruksproblem och känner att hon/han tror på och behöver terapi före, eller i stället för, behandling för missbruk.
Det var tänkt att de psykiskt funktionshindrades situation i samhället skulle förbättras, bl.a. genom ökad delaktighet, bättre vård och socialt stöd. Socialstyrelsen har utvärderat att många fått ett bättre liv i och med att öppna vårdformer, bostäder, sysselsättning, socialt stöd och psykiatriska öppenvårdsmottagningar byggts upp.
Reformens förlorare är de som inte har tillgång till eget boende. En del av dessa har på olika vägar, och genom dålig uppföljning, ”fått bli” hemlösa. Andra har kommunerna placerat på olika vårdhem och sjukhem. Socialstyrelsen anser det vara mycket allvarligt och talar om transinstitutionalisering istället för avinstitutionalisering. Det är nya institutioner, och ofta har de ett gammaldags vårdtänkande och med en syn på den enskilda människan som strider mot både målen i SoL och hälso- och sjukvårdslagen. Detta är ytterst allvarligt. Inte minst med tanke på den begränsade rättssäkerhet dessa människor har.
Viktigt oavsett om det gäller val av terapeut eller kontaktperson är att man har möjlighet till en förtroendefull kontakt med denna människa. Man måste själv få välja vem man ska ha kontakt med. Förtroende är a och o, och det är när en relation finns som förändring är möjlig. Det visar bl.a. Alain Topors forskning.
Detta är värdefull kunskap även när det gäller långtidssjukskrivna. Ofta har de ingen regelbunden kontakt med handläggare på försäkringskassan. De byts av och hör sällan av sig. Risken för psykisk ohälsa ökar med långa sjukskrivningsperioder. I ett stort antal fall är psykisk ohälsa dessutom grundorsaken för sjukskrivningen.
Vi menar att försäkringskassan bör kunna erbjuda möjligheten till en kort terapeutisk serie för alla långtidssjukskrivna som så önskar. Det finns ett stort antal psykologer och psykoterapeuter i Sverige som kan erbjuda terapi. Den kostnad det innebär i sammanhanget är mycket marginell i förhållande till de långa olösta sjukskrivningsfall som finns. Det är väl värda rehabiliteringsmedel och skulle medföra en möjlig brytpunkt för många människor.
Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade omfattar flera grupper av personer, s.k. personkretsar. Däribland (1 § 3) personer med fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd och service.
Det har funnits stora problem med att människor som varit i behov av insatser enligt LSS inte har fått dessa. Ett del problem har varit att människor som först fått avslag från kommunen, men vid ett överklagande fått rätt av domstol, ändå inte har fått den insats de haft rätt till. Sedan den 1 juli 2002 kan kommuner och landsting som dröjer allt för länge med att verkställa domar med beslut om insatser åläggas en sanktionsavgift. Beloppen kan bli höga. Detta för att hindra det domstolstrots som funnits på området och som lämnat människor maktlösa.
En annan typ av maktlöshet är den som människor har när de fått ett positivt beslut av kommunen, utan att det sedan händer något. Ett gynnande beslut kan inte överklagas, och därmed kan beslutet inte nå domstol med möjlighet till vitesföreläggande som skyndar på processen.
Naturligtvis finns det kommuner som kan slita hårt med att försöka lösa behovet, men att det av olika skäl dröjer innan man lyckas. Det kan handla om svårigheten att rekrytera personal t.ex. Men det finns också kommuner där man helt enkelt struntar i att tillgodose behovet trots beslut. Socialstyrelsen visade förra året i en rapport att det fanns 2 571 ej verkställda beslut om LSS-insatser i landets kommuner.
Vi anser inte att det är rimligt med denna rättslöshet. Avgiftsbestämmelsen i 28 a § LSS bör därför ändras så att den även gäller beslut om LSS-insatser, och inte bara domar. En viss skälig tid kan kommunen ibland behöva för att lyckas sörja för ett särskilt behov, men hur denna skälighetstid ska se ut bör ses över. Förhoppningen är att det nya utjämningssystemet för kostnader enligt LSS ska förminska dessa problem, och göra att kommunerna kommer att kunna satsa på boenden etc. utan att vara rädda för att förlora på detta ekonomiskt.
Av de olika grupper, s.k. personkretsar, som LSS-lagstiftningen gäller för har den tredje personkretsen, d.v.s. personer med fysiska eller psykiska funktionshinder, färre rättigheter än övriga på en punkt. Det gäller rätten till daglig verksamhet enligt 9 10 §. Det är inte rimligt att lagen som enligt 5 § ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för dem som omfattas av lagen samtidigt undantar de fysiskt och psykiskt funktionshindrade på en sådan viktig punkt. En daglig verksamhet kan snarare betyda särskilt mycket just för denna grupp om dem inte på andra sätt har kunnat få arbete eller sysselsättning. Insatserna ges ju endast den enskilde om han/hon begär det, vilket man inte begär om man inte behöver.
Lex Sara kallas den paragraf i socialtjänstlagen som innebär att de som arbetar inom omsorgen av äldre och funktionshindrade ska anmäla allvarliga missförhållanden som de uppmärksammar eller får kännedom om.
Det är helt klart så att en liknande paragraf skulle behöva finnas i LSS-lagen. Det är anmärkningsvärt att personer som får stödinsatser enligt LSS inte har samma skydd som personer som får omsorg enligt socialtjänstlagen. Människor som får stöd och service kan vara minst lika skyddslösa inför allvarliga missförhållanden. Det är därför vår uppfattning att en sådan paragraf bör införas i LSS, lagen om stöd och service, och gälla all personal som arbetar med att besluta om, utforma eller verkställa stödinsatser enligt LSS. Denna rättsregel skulle dessutom underlätta för handläggare och beslutsfattare som i dag känner sig klämda mellan budgetkrav i den egna verksamheten och de behov man ser hos de enskilda.
Enligt Nationellt centrum för suicidalforskning och prevention av psykisk ohälsa är självmordstalen på uppgång igen efter en 20-årsperiod med nedgång. Gruppen 15–24 år hade lägst antal år 2001, men är alldeles för högt ändå, d.v.s. 110 personer år 2001. Varje år tar mellan 30 och 40 svenska ungdomar i åldrarna 15–19 år sina liv. Högsta själmordstalet har gruppen 45–65 år (601 personer år 2001).
Enligt Socialstyrelsen är självmord den vanligaste dödsorsaken bland män i åldrarna 15 –44 år, och dödsorsak nummer två bland kvinnor.
Ett stort mörkertal finns hos äldre, vilkas självmord rubriceras som sjukdom och bland trafikdödade, vilket rubriceras som olyckor.
Enligt nationella riktlinjer för vård av suicidala barn och ungdomar och deras familjer ställs fyra krav på hur man kan förhindra självmordsförsök och fullbordade självmord. Det kan även gälla för vuxna.
Kraven är:
En ändamålsenlig vårdorganisation med god vårdkultur och välutbildad personal. I organisationen måste finnas en vårdkultur som genomsyras av goda kunskaper, humanitära värderingar och ett empatiskt förhållningssätt.
Goda behandlingsrutiner, särskilt för tillstånd som depressioner, bipolära sjukdomar, schizofreni och andra typer av psykoser samt missbruk.
Fungerande sociala nätverk, där närstående kan ge känslomässigt och intellektuellt stöd.
Kraftfulla preventiva program där speciellt skolan intar en central plats vad gäller att initiera självmordspreventiva åtgärder.
Det förtjänar att påpekas att självmord eller självmordsförsök ofta föregåtts av mobbning.
Lagen om förbud mot diskriminering som trädde i kraft i juli 2003 är en förstärkning på diskrimineringsområdet när det gäller flera diskrimineringsgrunder. När det gäller vissa områden finns dock ett förbud mot diskriminering enbart när det gäller etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. Det är fallet för diskriminering inom socialtjänsten, socialförsäkringssystemet, arbetslöshetsförsäkringen och hälso- och sjukvården. Vi anser att detta snarast bör gälla även sexuell läggning, transpersoner, liksom funktionshinder som diskrimineringsgrunder.
Det finns ett antal olika organisationer som är ett stöd för psykiskt sjuka eller anhöriga till psykiskt sjuka, för att förebygga självmord etc. En del av dessa organisationer har svårt med sin överlevnad för att kriterierna är utformade på så sätt att verksamheten inte ”passar in”. Inte minst är det svårt för verksamheter som riktar sig till barn till psykiskt sjuka, och som måste jaga olika huvudmän för att eventuellt kunna få ihop splittrade bidrag från olika håll till fortsatt verksamhet. Det är ett allvarligt slöseri med resurser när kompetent personal som i det här fallet skulle kunna ägna sig åt verksamheten, och uppsökande verksamhet bland barn, i stället får sin tid uppslukad av denna jakt på pengar. Vi anser att organisationsstödet behöver ses över och att det bör undersökas på vilket sätt befintliga organisationer inom området som rör psykisk ohälsa kan driva, respektive inte driva sin verksamhet med de regler som i dag gäller för organisationsstöd.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
|
|
Mikaela Valtersson (mp) |
Mona Jönsson (mp) |
|
Ulf Holm (mp) |
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |