1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Motivering 3
3.1 Läkare i äldreomsorgen 3
3.2 Felanvändning och biverkningar av läkemedel 4
3.3 Valfrihetsprincip i äldreboende och hemtjänst 5
3.4 Försök med utvidgad hemtjänst för personer över 80 år 5
3.5 Rätt till eget rum i särskilt boende 6
3.6 Kvalitetsarbete i äldreomsorgen 6
3.6.1 Kommunal omsorgsgaranti 7
3.6.2 Äldreombudsman i alla kommuner 7
3.6.3 Äldrevårdscentrum 8
3.6.4 Kunskaper i finska och andra språk inom äldrevården 8
3.7 Användningen av stimulansbidrag 9
3.8 Anhörigorganisationer 9
3.9 Personal för äldrevård 10
3.9.1 Det måste löna sig att arbeta 10
3.9.2 Normal arbetsmarknad med flera olika arbetsgivare 10
3.10 Äldres rehabilitering 11
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om felanvändning av läkemedel i vården av äldre.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till sådan ändring av socialtjänstlagen att valfrihetsprincipen skrivs in i denna lag såvitt avser hemtjänst och särskilt boende för äldre.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att nationellt försök med viss icke behovsprövad hemtjänst för personer som är 80 år och äldre.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvecklings- och kvalitetsarbete inom äldreomsorgen även skall inriktas på kunskaper i finska och andra minoritets- och invandrarspråk.
Riksdagen anvisar för budgetåret 2004 under till 17:1 Stimulansbidrag och åtgärder inom äldrepolitiken 70 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 99 946 000 kr.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om äldrevårdscentrum och de årliga överläggningarna och avtalen med Landstingsförbundet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regler för bidrag till anhörigorganisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om äldrevårdens beroende av att skatter och socialförsäkringssystem gör det lönande att arbeta. 1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om äldrevårdens personalförsörjning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om äldres rehabilitering.
1 Yrkande 8 hänvisat till SkU.
Under senare år har en del framsteg skett när det gäller förekomsten av samverkansavtal mellan kommuner och landsting för att säkra läkarmedverkan i äldrevården. Men fortfarande finns brister och luckor. Det är fortfarande stora skillnader mellan olika typer av boenden beträffande bemanning, vårdtyngd och boendestandard, och kvaliteten skiftar mellan olika orter.
Det är angeläget att detta avhjälps. Många av de tragiska händelser där vanvård av äldre i äldreomsorgen förekommit hade undvikits ifall den medicinska kompetensen i äldrevården hade förbättrats i tid.
Samverkansavtal mellan kommuner och landsting behöver införas där de inte redan finns. Det måste finnas en medicinskt ansvarig läkare kopplad till varje äldreboende och tillräckligt med sjuksköterskor inom äldreomsorgen. Kommuner och landsting bör också utarbeta en strategi för att höja sjuksköterskornas kompetens när det gäller geriatrik – åldrandets sjukdomar. En sådan kvalitetsförstärkning kan också betyda att akutbesöken på sjukhusen blir färre, och det höjer ju kvaliteten i omsorgen ännu mer.
Frågan om ökad läkarmedverkan i äldreomsorgen hänger nära ihop med husläkarfrågan. För dem som bor i särskilt boende skulle det vara en trygghet att veta att enheten har möjlighet till läkarmedverkan för bedömning av medicinska åtgärder. Till varje särskilt boende bör det knytas en läkare som har ansvar för att regelbundet besöka enheten och se till att de gamla som bor där får god medicinsk vård. Detta kan vara en husläkare eller geriatriker. Denna läkare ska självfallet också vara ett stöd för personalen.
För tydlighets skull bör påpekas att den enskildes möjlighet att själv välja en husläkare som personlig fast läkarkontakt inte ska upphävas därför att äldreboendet som helhet också får en fast läkarkontakt. Vid ett återinförande av husläkarlagen blir det också möjligt för husläkare att särskilt specialisera sig på äldre patienter och bygga upp äldrevårdscentraler som ger åldriga patienter en fast läkarkontakt.
Geriatriskt utbildade sjuksköterskor kan också medverka till att höja kvaliteten på den vård och omsorg som ges på särskilda boenden.
Läkarmedverkan i äldrevården hade kunnat fungera mycket bättre än den på många håll gjort de senaste åren. Krisen inom primärvården, med rader av obesatta läkartjänster på vårdcentraler i stora delar av landet, hade till största delen kunnat undvikas om satsningen på primärvården inte hade avbrutits genom att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet avskaffade husläkarlagen. Följderna av att läkare avskräckts från att söka sig till primärvården har kraftigt försämrat äldrevårdens läkarkontakter. Huvudinriktningen i det fortsatta arbetet med att förbättra primärvården, och därmed underlätta för äldreomsorgen, bör vara att husläkarlagen återinförs. Yrkande i denna fråga finns i motion i sjukvårdsfrågor från Folkpartiet liberalerna.
Äldre personer är den grupp som får mest läkemedel. Det är även äldre som ofta behöver vård på sjukhus efter felmedicinering.
I genomsnitt följer varannan patient inte läkarens ordination. Det kan leda till att behandling misslyckas, med utebliven effekt och med biverkningar som ibland blir allvarliga. Det behövs mycket mer uppmärksamhet på att undvika över- och felmedicinering. En fjärdedel av alla intagningar av patienter över 65 år på medicinklinik har uppskattats bero på felanvändning av läkemedel.
Enbart kostnaden för utskrivna mediciner som inte används har av Thomas Ihre och Lars G Nilsson uppskattats till omkring sju miljarder kronor per år, av vilket en stor del är mediciner till äldre. Därtill kommer en ökad belastning av sjukvården som uppstår när mediciner används fel eller inte används. Läkemedelsbiverkningar kostar också stora belopp. Sammantaget har de onödiga merkostnaderna bedömts kraftigt överstiga tio miljarder kronor årligen. Till och med en uppskattning att det handlar om 15–25 miljarder per år har förekommit. Om en stor del av dessa resurser i stället skulle kunna få en bättre användning kunde det betyda en hel del för folkhälsan och för kvaliteten i både sjukvård och äldrevård.
Målsättningen måste vara rätt läkemedel till rätt patient, på rätt indikation, i rätt dosering, under rätt behandlingstid och i rätt administreringsform. Arbetsgruppen för bättre läkemedelsanvändning, (ABLA), som några organisationer inom vårdområdet står bakom, har pekat på tre viktiga vägar för att begränsa problemet:
Den förskrivande läkaren bör se patienten som partner i behandlingen och ta ansvar för att patienten är tillräckligt motiverad att ta medicinen.
Patientens erfarenheter av sjukdomen och dess behandling måste komma fram vid ordination och uppföljning, och patienten bör ta ett delat ansvar för att behandlingen lyckas.
Alla inblandade i vården bör samverka eftersom ingen grupp har svaren på alla frågor. Sjuksköterskor inom kommunal sjukvård där de har medicinskt ansvar är en speciellt viktig grupp. Apoteken kan genom farmaceuterna medverka i uppföljningen av behandlingen och fungera som en länk mellan läkaren och patienten.
Att få genomslag för ett sådant arbetssätt inom äldrevården är en viktig men svår uppgift. Den understryker bland annat vikten av en förstärkt läkarnärvaro i äldrevården, där samverkansavtal och husläkarsystem bör vara huvudlinjerna för att uppnå resultat. Det behövs regelbundna läkemedelsronder i äldrevården. Om var och en av de äldre patienterna hade en egen husläkare skulle översikten över läkemedelskonsumtionen kraftigt förbättras. Både sjuksköterskor och läkare skulle – liksom de anhöriga – kunna ha stor nytta av äldrevårdscentrum, även när det gäller att undvika felanvändning av läkemedel.
Många felutskrivningar och överdoseringar borde kunna undvikas om det för patienterna fanns läkemedelslistor, där alla förskrivna mediciner fanns med. Detta bör också kunna bidra till att begränsa de nu snabbt växande läkemedelskostnaderna. En sådan läkemedelslista behöver inte vara ett obligatorium för att ge betydande fördelar. I dag anses det dock finnas bestämmelser som hindrar upprättandet och användandet av läkemedelslistor, även om bra tekniska lösningar numera är tillgängliga. Ett utredningsförslag i denna fråga är framlagt, och vi utgår från att ärendet senare under detta riksmöte redovisas för riksdagen.
Vad som här anförts om vikten av att felanvändningen av läkemedel begränsas inom äldrevården bör ges regeringen till känna.
Särskilda boendeformer för äldre har på många håll varit ett lokalt monopol, även då kommuner ibland anlitat entreprenörer, och motsvarande har i ännu högre grad gällt för hemtjänsten. Den som beviljats en plats i äldreboende eller ett antal hemtjänsttimmar har samtidigt tilldelats en utförare av vården. Att välja mellan olika vårdföretag har det inte varit tal om. Så är det fortfarande på de flesta håll, men så behöver det inte vara.
Även äldres möjligheter att själva – eller genom ombud – kunna välja service och vård kan och bör ökas.
Det behövs alltså en förbättrad valfrihet, så att det stöd kommunen godkänt får användas hos valfri kvalitetsgodkänd vårdgivare – kommunal eller icke-kommunal.
Detta skall gälla i äldreboendet. Där har det varit alldeles för mycket av den gamla handfasta metoden att den som tiger, samtycker och är nöjd med det som erbjuds flyttas ner i kön. Men långt mer av valfrihet kan och bör införas även i hemtjänsten. Ett starkt stöd för en sådan förbättring blir det om valfrihetsprincipen skrivs in i socialtjänstlagen, för både boende och hemtjänst. Regeringen bör återkomma med förslag till sådan lagändring.
Att veta att man kan få viss hemhjälp när krafterna tryter – även om behovet inte är stort – är viktigt för äldre människors trygghet. Med sådan hjälp kan krafterna för att bo hemma bevaras längre. Behovet av ytterligare hjälp kan förhoppningsvis skjutas upp något. För många kan hemhjälp, även i liten omfattning, bidra till att bryta isoleringen och motverka ohälsa.
Ett nationellt försök bör genomföras under i första hand tre år med en utvidgad möjlighet till hemtjänst för alla som är 80 år och äldre. De ska då, om de vill, få rätt till fyra timmars hemhjälp i månaden utan biståndsprövning men till ett pris som motsvarar en tredjedel av kostnaden (omkring 75 kronor per timme). Kostnaden i övrigt ska bäras av det allmänna.
Regeringen bör – vilket riksdagen bör ge regeringen till känna – överlägga med Kommunförbundet om formerna för ett sådant försök. I den mån det behövs statlig medverkan bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag om detta. Det behöver bland annat undersökas om en viss lagändring först behöver göras för att inte försöken skall hindras av en tolkning som förekommit av likställighetsprincipen i kommunallagen.
I vintras redovisade regeringen i en skrivelse till riksdagen att andelen personer med delat boende inom särskilda boendeformer för äldre ökat sedan 1997 i så mycket som ett tjugotal kommuner. Detta har skett trots att det efter ädelreformen skett mycket när det gäller både nybyggnad och kvalitetsförbättringar i boendet.
Det är ett faktum att det fortfarande förekommer påtvingat dubbelrumsboende för personer som inte är släkt med varandra och kanske inte ens känner varandra sedan tidigare. Det bör ingå i kommunal omsorgsgaranti att sådant inte skall förekomma och att den som vill skall ha rätt att bo i ett eget rum.
Reglerna för bostadstillägg innebär efter ett beslut våren 2002 att statligt ekonomiskt stöd under obestämd tid framåt fortfarande kan användas även för att finansiera ett påtvingat dubbelrumsboende. I praktiken innebär detta att statsmakterna ger berörda kommuner en signal om att fortsatt ofrivilligt tvåbäddsboende dels kan delfinansieras av staten med bidrag, dels är en godtagbar boendeform. Detta är enligt vår uppfattning oacceptabelt och kan leda till att BTP blir ett kommunbidrag och inte ett grundskydd för pensionärer. I denna fråga hänvisar vi till yrkande i en särskild motion av Bo Könberg m fl (fp).
Regeringen tecknade i vintras (skr. 2002/03:30) en bild av kvalitetsfrågorna i äldreomsorgen som var ljusare än verkligheten. Kvalitets- och utvecklingsarbete bedrivs i många kommuner, men mycket återstår att göra. Äldreombudsmän finns exempelvis hittills endast i ett mindre antal kommuner. Bakgrunden till det är att förslag om sådana under ett antal år ofta motarbetats från det nuvarande regeringspartiets sida. Kommunala omsorgsgarantier saknas också på nästan alla håll.
Kvalitet är inget som kommer automatiskt med att man tilldelar pengar. Kvalitet kan man bara lita på om man arbetar målmedvetet och oavbrutet med att säkra den och rätta till brister så snart de uppstår. Så är det i många verksamheter, i äldrevård också. Det centrala är här att äldrevården inte ska betygsättas bara efter hur den är för dem som har det bäst ställt.
Ännu viktigare är att den bedöms efter hur den är för dem som inte själva kan eller orkar göra sig hörda och driva sina intressen: den demenssjuke utan anhöriga, den äkta makan som bär det tunga lasset och vårdar sin make i hemmet, den åldrade utvecklingsstörde som behöver ett anpassat äldreboende, den gamla på servicehuset som har kvar ett modersmål som inte många i Sverige talar men som börjar glömma språket i fristaden efter landsflykten och den som märker hur det mörknar vecka för vecka men ändå får vänta på starroperationen.
Bland de äldre finns nämligen många som kan bli de tysta, de glömda och de försummade, inte bara därför att de på äldre dagar behöver så mycket mer av sjukvård och omsorg än vad de unga och de friska gör. Det är när äldrevården möter dessa människor som det visar sig om den håller måttet på allvar, eller om den gör det bara för somliga.
Att äldrevården fungerar bra skall inte enbart vara en sannolikhet för den äldre, utan en garanti. Det skall inte bara delas ut pengar för verksamhet, det skall också följas upp ordentligt att människor verkligen får den service och den vård som det beslutats om. En sådan garanti kan bara skötas och följas upp lokalt, där den nära kontakten finns med de äldres vardag.
På flera håll i kommunerna har man börjat lägga mer kraft på kvalitetsarbete. Detta är en god början, men den utvecklingen skall inte få stanna upp. En kommunal omsorgsgaranti behövs för att kvalitetssäkra en rad olika delar av äldrevården, vilka tillsammans ger en god omsorg. Vi hänvisar beträffande den närmare utformningen till motion 2002/03:So358 (fp).
Sammanfattningsvis skall omsorgsgarantin innehålla rätten till medicinsk kompetens, till ett värdigt omhändertagande, till en väl fungerade hemtjänst, till en väl fungerande färdtjänst och till rätt hjälpmedel i rätt tid.
Att veta att viktminskning och fallskador – två vanliga, allvarliga men ibland försummade hälsoproblem – utreds och åtgärdas blir en del av en sådan garanti, liksom att trygghetslarm fungerar och att fel i dem åtgärdas snabbt.
En omsorgsgaranti skall också innehålla det som är centralt för valfrihet i boende och hemtjänst. Rätten att ha eget rum, att slippa bli tvingad att bo tillsammans med någon som inte hör till den egna familjen. Men också rätten att flytta, även för den som på gamla dagar bor i särskilt boende.
De förvaltningar eller fristående vårdgivare som försummar eller misslyckas med något som ingår i omsorgsgarantin skall bli skyldiga att betala tillbaka avgifter som tagits ut. Det är en effektiv metod att sätta ljuset på sådant som inte fungerar bra. Utvecklingsarbetet inom äldrevården bör bland annat inriktas på en sådan omsorgsgaranti.
Att vara uppmärksam på avsteg från omsorgsgarantin är en av uppgifterna för en kommunal äldreombudsman. Men bara en av uppgifterna.
Många äldre upplever att de inte vet vart de skall vända sig för att tala om ett missförhållande, eller för att få svar på frågor. För den som har starka anhöriga är det inte så besvärligt. Men det är inte bara för de mest resursstarka, utan också för de svagaste som vården måste fungera väl. För den som inte har anhöriga som för deras talan behövs ett annat ombud.
Äldreombudsmannen skall vara den instans dit äldre eller deras anhöriga kan vända sig med frågor och klagomål – liksom för att få information. Detta syftar till att öka den äldres och de närståendes inflytande och till att förebygga att brister uppkommer i äldreomsorgen. Ombudsmannen skall arbeta med uppföljning och dokumenterade synpunkter, och klagomål skall rapporteras till kommunfullmäktige. Äldreombudsmän med sådana eller likartade uppgifter finns i dag i ett litet antal kommuner, men borde finnas i alla.
Äldreombudsmannen skall vara de äldres ombud och svara för deras intressen och ingenting annat. Det är viktigt att ombudsmannen inom kommunens organisation ges en stark, fristående ställning med ansvar direkt inför de förtroendevalda – och alltså inte tillhör någon förvaltning som är beställare eller utförare av äldrevård. Ombudsmannen bör på många större orter kunna samordna sin verksamhet med äldrevårdscentrum, där kommunalt anställda äldrevårdsinspektörer kan placeras.
En väl fungerande äldrevård behöver stöd av specialister, förutom att de äldre behöver ha nära kontakt med husläkare och annan sjukvårdspersonal. Dessa medicinska expertresurser som avser äldre kan inte finnas på plats i varje kommun och varje stadsdel.
Men de bör samlas i ett äldrevårdscentrum, (ÄVC), som skapas genom samarbete mellan en eller flera kommuner samt landstinget. Det bör i regel kunna byggas upp kring någon av de resurser som finns i dag, till exempel en geriatrisk klinik.
Äldrevårdscentrum ska vara en resurs i första hand för husläkare, distriktssjuksköterskor och annan personal som kommer i kontakt med äldre. För äldre själva eller anhöriga är den naturliga kontakten med sjukvården husläkaren eller distriktssjuksköterskan, men även dessa bör, när de inte anser sig få den hjälp de behöver, kunna vända sig direkt till äldrevårdscentrum.
På äldrevårdscentrum ska finnas tillgång till bland annat geriatriker och specialister i äldrepsykiatri och reumatologi samt ett rehabiliteringsteam som kan bedöma om det är möjligt och vad som krävs för att rehabilitera en äldre person som önskar flytta hem igen efter en sjukdom eller olycka.
För vård av den som när demensen sätter in förlorar alla språk utom rester av barndomens språk kan vanligt äldreboende där inga särskilda språkkunskaper förekommer bli en mindre god vård. För äldre som inte bott i Sverige som unga kan det finnas stora behov av exempelvis särskilt boende i samma hus som andra som talar samma språk – liksom uppsökande verksamhet för att utröna om det finns dolda behov. Det är viktigt att det finns personal som har kunskaper i språk som äldre talade som barn, innan de blev bosatta i Sverige. Det är också viktigt att rekrytera och vidareutbilda sådan personal.
Detta kommer med tiden att få ökad betydelse när det gäller flera språk. Men möjligheten att få äldrevård där det finns finsktalande personal är ett prov på hur väl den här frågan hanteras. Antalet äldre som har finska som sitt första språk sedan barndomen har ganska länge varit förhållandevis stort. Socialstyrelsen har lämnat en redovisning av läget i olika kommuners äldreomsorg för finsktalande, och denna redovisades i sin tur för riksdagen i vintras (skr. 2002/03:30). Den visade på brister som konstaterats, och var dessutom en värdefull påminnelse om risken att likartade brister uppstår för äldre med andra språk.
Socialstyrelsen påvisade en kvalitetsskillnad mellan delar av norra Sverige och resten av landet. Medan det i flera kommuner i norr finns relativt god tillgång på finskkunnig personal är det i andra delar av landet svårare att få sådan omsorg.
Att bättre tillgodose behoven av kunskaper i finska och andra minoritets- och invandrarspråk bör dock vara en del av utvecklings- och kvalitetsarbetet inom äldreomsorgen. Som framfördes även i en partimotion (fp) under förra riksmötet är det viktigt att det som här anförts om språk i äldreomsorgen beaktas vid användningen av stimulansbidrag för utvecklings- och kvalitetsarbete i äldrevården. Detta bör ges regeringen till känna.
Statliga stimulansbidrag som bör ges till kommunerna för äldrevården ska, vid sidan av fortsatt utveckling av anhörigstödet och förbättrade förhållanden när det gäller vård på finska och andra språk, användas för att underlätta införandet av omsorgsgarantier, äldreombudsmän och äldrevårdscentrum enligt vad ovan anförts. Stimulansbidrag för dessa ändamål bör från och med fjärde kvartalet 2004 utgå med 300 miljoner kronor per år, och detta har i vårt partis ekonomisk-politiska motion beaktats vid beräkningen av anslagsramarna för 2005 och 2006. För 2004 föreslår vi i denna motion en höjning av anslaget 17:1 med 70 miljoner kronor.
Uppbyggnaden av äldrevårdscentrum bör också tas upp i de årliga överläggningarna och avtalen med Landstingsförbundet. Detta bör ges regeringen till känna.
Utbildning av anhöriga hjälpgivare är angelägen, inte minst när det gäller demenssjukdomar, liksom möjligheten att få träffa andra i samma situation. Här gör föreningar som Anhörigrådet, Demensförbundet och Röda Korset ovärderliga insatser. Anhörigrådet och Demensförbundet borde snarast klassificeras som handikapporganisationer och få bidrag som sådana. Det är viktigt att sådant stöd även kan gå till anhöriga till personer som har svårt att föra sin egen talan. Detta gäller förutom de nämnda sammanslutningarna även organisationer av anhöriga till andra personer med svåra psykiska funktionshinder.
Det bidragssystem för handikapporganisationer som antogs efter förslag från regeringen 2000 är i bland annat detta avseende inte väl konstruerat, och det bör ses över i syfte att bland annat förbättra situationen för det slags organisationer vi här tagit upp.
Detta bör ges regeringen till känna.
En hotande arbetskraftsbrist är en ödesfråga för de äldres trygghet. Att läsa en prognos för pensionsavgångar i något landsting och därefter en prognos för vårdbehövande äldre – mer än så behövs inte för att se vad den kanske största utmaningen för vårdsektorn är, och kommer att vara i årtionden framåt, nämligen att dra till sig och behålla personal.
Eftersom de äldre behöver mest vård är det de som kommer mest i kläm om man misslyckas med denna uppgift.
Ingen social trygghet kan finnas utan en stabil grund i starkt näringsliv och sund samhällsekonomi. Det är därifrån kostnaderna för vården betalas. Det håller därför inte att tala vitt och brett om att vården ska ha bra villkor och mycket personal ifall man är likgiltig för samhällsekonomin och sätter krokben för arbete och företagsamhet.
Det ska löna sig att arbeta. Detta måste få vara en grundsten för all skattepolitik. Det är numera en grundsten under pensionssystemet. Det måste också i hög grad påverka utformningen av andra delar av de sociala trygghetssystemen.
Om inte skatter och socialförsäkringar lämnar plats för att upprätthålla arbetets värde blir det inte nog med villiga anställda. Om man inte vill medge detta ska man inte tro att man kan få anställda att ta hand om gamla och sjuka.
Vad som här anförts om äldrevårdens beroende av att skatter och socialförsäkringssystem gör det lönande att arbeta bör ges regeringen till känna. I en annan liberal motion kommer frågor som särskilt rör villkoren för äldre arbetskraft att tas upp.
Äldrevården med dess stora inslag av mänsklig omsorg och omvårdnad behöver dessutom ha ökade resurser och mer personal i takt med att antalet vårdbehövande äldre ökar. Om inte äldrevården blir mer attraktiv som arbetsplats kan det på något längre sikt orsaka sjunkande vårdkvalitet för många – och dessutom djupnande sociala klyftor när de som har god ekonomi betalar för att slippa de brister som flertalet drabbas av.
Det är nödvändigt att göra dessa yrken inom välfärdssektorn än mer attraktiva framöver, alltså att höja deras status. Att rekrytera till äldrevården går i längden bara om man i grunden förändrar yrkets villkor, med möjlighet att påverka sin arbetssituation och att arbeta i enheter som inte är för stora.
Vården behöver en mer småskalig, mindre hierarkisk, arbetsorganisation. Detta förändrar yrket och stärker dess status – genom mer inflytande över egen arbetssituation i små enheter, bättre utrymme för individuella lösningar av arbetstid och schema och ambitiös vidareutbildning och kompetensutveckling.
Det visar sig att de som har möjligheter att påverka sin arbetsmiljö och vardag är betydligt mindre sjukskrivna än dem som arbetar på enheter med ett svagt ledarskap och otydliga mål. Detta avspeglar med största sannolikhet skillnader i trivsel på arbetsplatsen. All erfarenhet visar att människor mår bättre och presterar mer om de kan påverka sin arbetssituation. Små enheter fungerar ofta bättre än stora. De har mindre personalomsättning och lägre sjukfrånvaro.
Det är ingen tillfällighet att privata alternativ inom välfärdssektorn ofta får högre betyg av sina anställda än de kommunala. Ofta kännetecknas dessa privata alternativ just av en mindre skala och mer direkta beslutsvägar. Ofta är också ledarskapet tydligare i dessa. Det säger inte att all verksamhet ska bedrivas i privat regi, men däremot att det är viktigt med små enheter med stort personalinflytande. Även personalkooperativ är i många sammanhang ett bra alternativ.
Vårdanställda borde ha en arbetsmarknad där de har mer än en arbetsgivare att välja på. Här har det blivit bättre, med fler alternativ och avknoppningar och mer decentralisering i landstingen och kommunerna. Framtidens vårdarbetsmarknad borde slippa den förstelning och löneeftersläpning som berott på att ålderdomliga hierarkier och lönesystem levt kvar när annat arbetsliv snabbt förändrats. Då kan inte heller uppfattningen om manliga och kvinnliga yrken få prägla vården så som den länge gjort.
Vården har rätt länge levt högt på att utnyttja gamla könsmönster i yrkesvalet och få människor att tills vidare finna sig i förlegade skillnader mellan manslöner och kvinnolöner i arbetslivet. Detta är sannerligen ingen väg till framgång på morgondagens arbetsmarknad.
Det som här anförts om äldrevårdens personalförsörjning bör ges regeringen till känna.
Socialstyrelsen har, vid uppföljning av den nationella handlingsplanen för äldreomsorgen, pekat på att rehabiliteringen för de äldre brister. Det var omkring hälften av de äldre som bodde i särskilt boende som inte hade sina rehabiliteringsbehov tillgodosedda, enligt en studie Socialstyrelsen refererade till. Av undersökningen framgick också att rehabiliteringsbehoven inte ens fastställdes i behovsbedömningen.
Detta talar för att organiseringen av behovsbedömningen och kartläggningen av de äldres rehabiliteringsbehov måste förbättras. De som oftast står för rehabiliteringsinsatserna, vårdbiträdena, måste samarbeta mer med hemtjänstens vårdbiträden och de anhöriga. Ansvarsfördelningen mellan huvudmännen måste ses över när det gäller hemsjukvården och rehabiliteringen. Samverkansavtalen mellan landsting och kommuner har här central betydelse. Dessa samverkansavtal kan innehålla bestämmelser om gemensam vårdplanering och samfinansierad rehabilitering.
Det måste här understrykas att hälso- och sjukvårdslagen inte innehåller några undantag för ålder, utan förutsätter att människor i olika åldersgrupper skall få vård med hänsyn till det medicinska behovet. Detta kan uppenbarligen behöva följas upp bättre i Socialstyrelsens medicinska tillsynsverksamhet, och det måste också förutsättas att regeringen följer frågan noga och vid behov återkommer med förslag. Det är ju behovet, inte födelseåret, som ska avgöra tid och omfattning av en rehabiliteringsinsats. Det som här anförts om äldres rehabilitering bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Kerstin Heinemann (fp) |
|
|
Gabriel Romanus (fp) |
Marita Aronson (fp) |
|
Christer Winbäck (fp) |
Mia Franzén (fp) |
|
Linnéa Darell (fp) |