1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 3
4 Arbetsskapande åtgärder 3
5 Diskrimineringslag 4
6 Funktionshindrade barn 6
7 Funktionshindrade konstnärer 7
8 Färdtjänst efter behov 7
9 Hjälpmedel för funktionshindrade 8
10 Psykiskt funktionshindrade 9
11 Rehabilitering, habilitering 10
12 Sociala kooperativ 10
13 Välfärd och funktionshinder 12
14 Teckenspråkets ställning 13
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om flexibla lönebidrag tjänsten. tjänsten.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tilläggsdirektiv till den arbetsmarknadspolitiska utredningen avseende taket för bidrag till arbetsbiträde. 1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tilläggsdirektiv till den arbetsmarknadspolitiska utredningen avseende möjlighet att arbeta till 67 år.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om serveringstillstånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten till valhemlighet.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn kring föräldrar till funktionshindrade barns villkor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en handlingsplan för stöd till funktionshindrade konstnärer.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om incitament för utveckling av boende för psykiskt funktionshindrade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en studie av psykiskt funktionshindrades livsvillkor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om s.k. brukarrevisioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av habiliteringsresurserna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa möjligheter för sociala kooperativ.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör verkställa riksdagens beslut från den 22 februari 2001 (2000/01:KU14) skyndsamt. 2
1 Yrkandena 1-3 hänvisade till AU.
2 Yrkanden 5 och 13 hänvisade till KU.
3 Yrkande 7 hänvisat till KrU.
4 Yrkande 12 hänvisat till NU.
Vänsterpartiets politik har som mål att ge alla möjligheter att ingå i samhällsgemenskapen med samma rättigheter och möjligheter. Den grundläggande tanken är att alla människor är jämlika, har rätt till sina liv, sin personlighet, individuell valfrihet och integritet. Vänsterpartiet anser därför att handikappolitiken skall utgå från ett medborgarperspektiv. I FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna är inskrivet att alla människor har lika värde och samma rätt. För människor med funktionshinder utvecklas detta i FN:s standardregler om delaktighet och jämlikhet. Vi vet att i vårt samhälle och på andra håll uppfylls inte rättigheterna för dem som har ett funktionshinder. Sverige har även förbundit sig att följa reglerna, men fortfarande har vi långt kvar innan vi lever upp till dem. Vänsterpartiet har därför varit aktivt i arbetet med att utforma handlingsplanen ”Från patient till medborgare” vars mål är att skapa ett tillgängligt samhälle. Handlingsplanen täcker perioden fram till 2010. Det finns i dag en oro för att de aktörer som har ansvaret att verkställa handlingsplanens intentioner inte kommer att genomföra de åtgärder som krävs i rimlig tid, dvs. man skjuter upp ombyggnader och anpassning av offentliga miljöer till 2010 eller längre fram.
Vänsterpartiet kommer att aktivt bevaka att besluten i handlingsplanen verkställs enligt den av riksdagen fastställda tidsplanen och avser att återkomma i frågan om så krävs.
Funktionshindrade har drabbats hårt av 90-talets neddragningar. Det återspeglas inte minst i att arbetslösheten bland funktionshindrade är mycket hög. I dag är en stor del av arbetsmarknaden stängd för människor som uppfattas som arbetshandikappade. Det innebär att möjligheten till personlig utveckling har minskat. Enligt Vänsterpartiet är det flexibla lönebidraget ett bra och nödvändigt system för att arbetshandikappade skall kunna delta på arbetsmarknaden.
Alternativet till lönebidragsanställning är förtidspension eller försörjning via sjukförsäkring eller arbetslöshetsförsäkring, ett erkänt dåligt alternativ. Vi vill därför öka möjligheten till lönebidragsanställningar. Det är viktigt att det flexibla lönebidraget också prövas flexibelt och att inga automatiska nedskrivningar av bidraget sker. Det är ofta en viktig förutsättning för att lönebidragsanställda ska ha en fortsatt möjlighet till anställning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
De förändringar av regelverket som genomfördes under 90-talet har inte bidragit till att arbetsmarknaden breddats för personer anställda på lönebidrag. I kommuner och landsting har t.ex. antalet lönebidragsanställda minskat. Inte heller har andelen personer som övergått från lönebidragsanställningar till icke-subventionerade anställningar ökat, snarare tvärtom. Arbetsmarknaden för lönebidragsanställda är fortsatt mycket smal. Personer med funktionshinder är i stort hänvisade till anställningar i yrken med begränsade utbildningskrav och låga löner, vilket motverkar ambitionerna att utjämna orättvisa skillnader och att tillförsäkra funktionshindrade likvärdiga villkor. En viktig orsak till de inlåsningseffekter som kan iakttas är det nuvarande lönebidragstaket på 13 700 kr per månad. Taket har varit oförändrat sedan 1992, dvs. 10 år. Det har medfört att personer med funktionshinder allt oftare hänvisas till låglöneyrken eftersom lönebidragsanställningar successivt fördyrats i takt med den allmänna löneutvecklingen. Målsättningen måste vara att taket höjs.
Lönebidraget är också av stor betydelse för målsättningen att klara övergångar från Samhall till annat arbete. Vi anser att en särskild kvot eller ett särskilt lönebidrag ska införas för dessa övergångar. En särskild översyn behövs för att åstadkomma mer flexibilitet i systemet.
Vänsterpartiet vill också att förordningen om arbetshjälpmedel ändras så att begränsningen som säger att arbetstagare som får lönebidrag, skyddat arbete eller utbildning i företaget inte kan få arbetsbiträdesbidrag.
Taket för bidrag till arbetsbiträde bör också knytas till utvecklingen av prisbasbeloppet. Därtill vill vi att begränsningsregeln, dvs. att lönebidraget och bidrag till arbetsbiträde inte får överstiga den totala lönesumman, tas bort. Det måste vara en saklig bedömning av behoven som ska avgöra. Den arbetsmarknadspolitiska utredningen (dir. 2002:22) bör få tilläggsdirektiv att utreda detta. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Anställda har rätt till sin anställning till 67 år. Kollektivavtal som förestavar tidigare avgång upphävdes enligt ny lagstiftning från årsskiftet 2002/03.
Vänsterpartiet har inte ställt sig bakom denna lagstiftning eftersom den upphäver gällande kollektivavtal. Flera fackförbund har också anmält Sverige till ILO (FN:s arbetsorganisation). Det är i dag okänt om Sverige kommer att bli fällt för att man retroaktivt går in och upphäver träffade avtal. Vänsterpartiet är fortfarande kritiskt till denna lagstiftning, men menar att om lagstiftningen kvarstår kommer lönebidragsanställda att diskrimineras.
Lönebidraget gäller enbart till 65 år. Det innebär att få eller inga lönebidragsanställda kommer att kunna använda sig av möjligheten att kvarstå i arbetslivet till 67 år, då arbetsgivaren får stå för hela lönekostnaden mellan 65 och 67 år. Den arbetsmarknadspolitiska utredningen (dir. 2002:22) bör få tilläggsdirektiv att utreda och lämna förslag så att lönebidragsanställda har samma möjlighet som andra anställda att kvarstå på arbetsmarknaden till 67 år. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet kräver en lagstiftning mot diskriminering av funktionshindrade. En sådan lag skulle bl.a. kunna innehålla följande: utemiljön skall vara tillgänglig och orienterbar för personer med funktionshinder. Verksamheter som vänder sig till allmänheten skall vara tillgängliga för personer med funktionshinder. Offentliga telefoner måste anpassas efter funktionshindrades förutsättningar. Telefonservice måste finnas, anpassad för döva och hörselskadade. TV-program, tidningar, kulturutbud och samhällsinformation skall vara tillgängliga för döva eller hörsel- och synskadade, utvecklingsstörda och personer med läs- och skrivsvårigheter. IT-utvecklingen måste styras så att den inte lämnar funktionshindrade utanför.
Skolan skall utforma sin undervisning och sin sociala miljö så att ingen elev ställs utanför.
Ansvaret och finansieringen skall ligga hos den som erbjuder tjänster, varor och verksamheter i fråga, dvs. den s.k. ansvars- och finansieringsprincipen skall gälla.
Från den 1 juli 2002 har vi fått ett sanktionssystem för domstolstrots, vilket vi länge förordat. Den nu tillsatta parlamentariska diskrimineringskommittén bör verka för att stärka lagstiftningen och även överväga sanktioner mot dem som diskriminerar. En diskriminering som ofta förekommer är när en krogägare av egna ”etiska skäl” nekar en funktionshindrad gäst tillträde. Sådan diskriminering anser Vänsterpartiet borde regleras i alkohollagen så att restaurangägaren som i en sådan situation vägrar att servera kan få sitt serveringstillstånd indraget. Enligt alkohollagen får serveringstillstånd endast meddelas den som visar att han med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden och omständigheter i övrigt är lämplig att utöva verksamheten. Det görs också en lämplighetsprövning som utgår ifrån om den sökande är laglydig och benägen att fullgöra sina uppgifter mot det allmänna. Vänsterpartiet anser att detta innebär att den tillståndshavare som fällts för brottet olaga diskriminering omedelbart ska få sitt tillstånd indraget och att kommande ansökningar om serveringstillstånd ska behandlas med detta i beaktande. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Målet med FN:s standardregler är, som sagts inledningsvis, att uppnå delaktighet och jämlikhet för människor med funktionshinder. En förutsättning för att alla människor ska kunna delta i samhället är dels att den yttre miljön är tillgänglig, dels att alla har tillgång till samhällsinformation. Det är också ett krav för att de politiska, medborgerliga, sociala och kulturella rättigheterna som slås fast i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna skall kunna utövas fullt ut av alla medborgare.
Rätten till valhemlighet måste ses som grundläggande i ett demokratiskt samhälle. Det är en hög grad av diskriminering om inte den kan upprätthållas. I vallagen sägs (9 kap. 7 §) att ”väljarnas valhemlighet skall skyddas” och att väljarna utan insyn skall kunna lägga in sina valsedlar i valkuvertet. En person som på något sätt är funktionshindrad kan inte personrösta utan att röja valhemligheten i dag. Det borde med IT-teknik finnas möjligheter att lösa denna fråga. I väntan på det kan valhemligheten vid personval bibehållas genom att ha samma stilstorlek på valsedlarna oavsett hur många namn dessa innehåller. Då kan man använda sig av en mall som visar var man ska kryssa i respektive kandidat. Det går på liknande sätt att utifrån funktionshindrets art kunna välja en teknik som inte röjer valhemligheten. Mot bakgrund av ovanstående bör riksdagen ge regeringen i uppdrag att se över hur personvalet kan göras tillgängligt för bl.a. synskadade. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Tillgänglighet och demokrati handlar också om möjligheten till information och allmänna handlingar. Många funktionshindrade vittnar om att de hindras i sin medborgerliga rätt på grund av att handlingar, valinformation och liknande inte finns tillgängliga i punktskrift, inlästa e.d. utifrån funktionshindrets art. Detta är ytterst allvarligt i en demokrati. Vänsterpartiet anser att regeringen bör ges i uppdrag att se över detta och återkomma med förslag på åtgärder. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns ett stort antal barn med funktionshinder och antalet ökar. Ökningen märks främst när det gäller barn som drabbats av autism och barn med ”nya” neuropsykiatriska diagnoser som Asperger, ADHD m.fl. Det är barnens föräldrar som har det tunga ansvaret för att ”utöva vård och tillsyn” över de funktionshindrade barnen. Föräldrarna skall, förutom att sköta den dagliga vården och tillsynen, samordna och sköta en tröttsam och snårig kontakt med alla offentliga organ och andra som finns runt familjen. Ohälsotalet bland föräldrar till funktionshindrade barn har blivit förskräckande högt. Familjernas ekonomiska situation är ofta svår eftersom barnets funktionshinder och behov av omvårdnad är ett hinder för föräldrarnas förvärvsarbete. Vårdbidraget, som är avsett bl.a. som en inkomstbortfallsförsäkring, ersätter inte det egentliga inkomstbortfallet. Vänsterpartiet vill ha en översyn av detta stöd och ge större möjligheter till rehabilitering eftersom det visat sig att långtidssjukskrivningarna ökat kraftigt.
De diagnoser som ökar mest bland vårdbidragsärendena, dvs. neuropsykiatriska diagnoser och autism, passar inte in i rekvisiten för att rätt till vårdbidrag ska föreligga. Det innebär att en stor del av dessa ärenden får avslag eller ett lågt vårdbidrag, trots att förälderns insats för barnet i sin helhet är mycket stor och krävande. Orsaken är att barnet inte kräver direkta medicinska vårdinsatser utan andra insatser. Vi anser att reglerna för dessa grupper ska ses över så att fler kan få stöd. I dagsläget har ca 1 300 barn personlig assistent enligt lagen om särskilt stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. Dessa får i genomsnitt 60 timmars assistans i veckan. Det är försäkringskassan som beslutar om dessa timmar. Ett problem som visat sig är att kassorna gör olika bedömningar; det kan skilja mellan olika handläggares bedömning vid samma försäkringskassa.
Ett annat problem är bemötandet, som också varierar mellan kassorna och mellan olika handläggare. Vänsterpartiet kräver klarare LSS-regler, mer utbildning och ökad samordning. Riksförsäkringsverket har enligt vår mening gjort en mycket stram tolkning av rätten till personlig assistans när det gäller barn. Med detta som utgångspunkt kan en del handläggare slaviskt följa denna 12-timmarsregel, medan andra inte gör detta. Till detta kommer bedömningen av föräldraransvaret in. Det görs en bedömning av hur stort ett ”normalt föräldraansvar” kan anses vara. Frågeställningen blir vilken mängd av den omvårdnad som måste ges barn med svåra funktionshinder som kan anses som det normala. Självklart kan bedömningen variera stort.
Vi anser att föräldrar till barn med funktionshinder ofta befinner sig i en svår situation och behöver mer av samhällets stöd. Vänsterpartiet föreslår därför att det genomförs en översyn av dessa föräldrars villkor och om hur ett stöd skall utformas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns en grupp utomordentligt begåvade och talangfulla konstnärer som osynliggörs av de allmänt rådande konventionerna. Det handlar om konstnärerna med olika handikapp, men där handikappet enbart utgör ett funktionshinder och absolut inte är relaterat till konstnärens begåvning eller förmåga till eget konstnärligt skapande. Det finns ytterst sällan verk av konstnärer med funktionshinder på våra museer, gallerier, teaterscener, filmdukar etc. Här har staten ett ansvar för att leva upp till den lagstiftning som förbjuder diskriminering av handikappade. Det kan bl.a. handla om vilka förutsättningar som sätts upp, men också de krav som gäller för att bli synlig i vårt konstnärslandskap präglat av uråldriga traditioner och konventioner om anatomisk perfektion.
Vänsterpartiet föreslår att en handlingsplan görs för hur stödet till denna grupp kan öka. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Färdtjänstlagen har som utgångspunkt att färdtjänsten skall vara en del av den allmänna samfärdseln. Men färdtjänsten är mer än så, den är också ett komplement till den allmänna kollektivtrafiken och syftar till att ge personer med funktionshinder möjlighet att resa på samma villkor som personer utan funktionshinder. I dag är färdtjänsten enda möjligheten för många funktionshindrade att företa resor i landet. Den kollektiva trafiken är fortfarande tillgänglig i mycket begränsad utsträckning för t.ex. rullstolsburna, och det kommer att dröja länge än innan den kan sägas vara till för alla. Att resandet försvåras för funktionshindrade har två huvudorsaker. Den första är att huvudmännen har komplicerade beställningsrutiner och regelsystem. Dessa innebär att den som behöver tjänsten inte kan skaffa sig en överblick över sina resor. Beställda fordon uteblir eller är kraftigt försenade, och detta beror till stor del på den organisation som tillämpas i många kommuner. Det andra problemet är kostnaderna. Huvudmännen är fria att sätta priserna. Nu används reglerna för att begränsa resandet.
Detta sker tvärtemot kollektivtrafikens mål där priset används för att stimulera ett kollektivt färdsätt. För att råda bot på problemen anser Vänsterpartiet att det behövs ändringar i de två lagar som reglerar färdtjänsten. Dessa ska utformas så att kommunerna inte ges möjlighet att begränsa antalet resor och därmed funktionshindrades behov av resor. Vänsterpartiet vill också att det i lagen ska finnas en regel om att besluten om vem som ska ha rätt till färdtjänst skall ses som myndighetsutövning och inte kunna överlåtas på trafikhuvudmannen. Vi anser att trafikhuvudmannen inte besitter den kompetens som behövs för att fatta dessa beslut. Vi vill också att färdtjänsten skall ha en tillsynsmyndighet som kan se till att det finns en trafikförsörjningsplan. Vi ser det som en allvarlig brist som måste åtgärdas. Färdtjänsten har inga krav på sig att upprätta sådana planer. Det innebär bl.a. att det inte existerar någon uppföljning av färdtjänsten. Detta behövs för att säkra kvaliteten och samtidigt ge brukarna en myndighet att vända sig till vid bedömning, klagomål, överklagande av beslut m.m.
Då färdtjänsten just nu är föremål för utredning avvaktar vi denna utredning och den kommande propositionen i frågan. Vänsterpartiet tar också upp kravet på ökad säkerhet för barn och vuxna som färdas med färdtjänst i en särskild motion om trafiksäkerhet.
Väntetiderna för hjälpmedel är i dag generellt sett långa och varierar stort mellan landstingen. Kostnaderna varierar också. I vissa landsting är de mycket höga medan de i andra är måttliga. Vidare varierar prioriteringsordningen mellan landstingen, så att i vissa landsting får personer i arbetsför ålder förtur före äldre personer. Det förekommer också sjukskrivningar i avvaktan på att de behövande skall beviljas hjälpmedel för sitt funktionshinder. Det är många olika aktörer som är inblandade, och det ekonomiska ansvaret kan vara delat. Hjälpmedelsfrågan är viktig likabehandlingssynpunkt. En konsekvens av att bedömningen varierar mellan landsting är att möjligheten till rehabilitering också varierar beroende på var i landet en person är bosatt.
Vänsterpartiet anser också att hundar skall ingå i arsenalen av de hjälpmedel funktionshindrade skall ha rätt att erhålla. Det kan exempelvis gälla en servicehund som bär saker och hämtar föremål som hjälpmedel för en rörelsehindrade. Det kan finnas personer som behöver en rehabiliteringshund som hjälpmedel för sin sociala rehabilitering, eller det kan gälla en diabetiker som behöver hunden som hjälpmedel för att varna för insulinkänningar.
Regeringen har nu tillsatt en utredning som ska analysera och lämna förslag till hjälpmedelsförsörjningen i vid mening. Den ska bl.a. se över hur IT och annan kommunikationsteknik kan användas. Vänsterpartiet avvaktar utredningens förslag.
Det är inte självklart att psykiskt funktionshindrade känner sig hemma i handikapprörelsen. För vissa innebär en definition av det psykiska funktionshindret som handikapp att det blir ett permanent tillstånd som inte kan avhjälpas. Psykiska funktionshinder är för många en rad symtom som växlar i omfattning, i styrka och över tid. Stigmatiseringen av psykiskt funktionshindrade är påtaglig.
Rättsliga rådet har i sitt arbete konstaterat att gruppen inte får tillgång till rehabilitering, ofta saknar sysselsättning samt att möjligheterna till inflytande och makt över det egna livet fortfarande är begränsade. När den s.k. psykiatrireformen trädde i kraft innebar det ett förtydligande av ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting. I enlighet med detta överfördes en rad verksamheter från landstingen till kommunerna. Psykiatrireformen innebär också att psykiskt funktionshindrade skall få ett större inflytande och medbestämmande.
I Socialstyrelsens slutrapport ”Välfärd och valfrihet” från 1999 konstaterades att många av reformens intentioner infriats. Allt var och är dock inte bra. Det finns bl.a. ett stort antal psykiskt funktionshindrade som är kvar på institutioner, fastän platserna nu betalas av kommunen. Dessa borde ha minskat i antal i stället för att deras antal sedan 1995 ökat från 2 400 personer till 2 700 personer. Det har alltså inte skett en förskjutning från psykiatrisk heldygnsomsorg till eget boende, utan till andra vård- och boendeformer. Detta kan bl.a. bero på brister i den psykiatriska öppenvården och i det kommunala stödet för öppen verksamhet. Vänsterpartiet anser det mycket viktigt att denna utveckling bryts och att incitament skapas för att förverkliga reformens intentioner om ett eget boende för psykiskt funktionshindrade. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det genomfördes en lokal studie i Stockholm i samband med ädelreformen för psykiatrin 1995. Denna har följt vad som hänt med livsvillkoren bland personer efter att de skrivits ut från den psykiatriska långtidsvården som s.k. medicinskt färdigbehandlade. Mer omfattande studier som visar huruvida levnadsförhållandena kommit att förbättras för gruppen har dock inte genomförts.
Enligt Stockholmsstudien är det ingen av de medicinskt färdigbehandlade som har arbete på den öppna marknaden. Däremot är det betydligt fler som jämfört med tiden före utskrivningen har någon form av regelbunden sysselsättning. Ett problem som iakttagits är att många har ekonomiska problem. Den ökade boendestandarden och därmed ökade boendekostnader är en trolig orsak till detta.
Vänsterpartiet anser det vara av stor vikt att en studie av psykiskt funktionshindrades livsvillkor genomförs. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Att vara psykiskt funktionshindrad skapar ofta stora svårigheter i de sociala kontakterna. Det beror både på att det är en del av funktionshindret, men också på omgivningens attityd. Det är därför angeläget att den psykiatriska vården och stödet har bra former för ett reellt inflytande för den enskilda. Vänsterpartiet konstaterar att gruppen psykiskt funktionshindrade inte får tillgång till rehabilitering, ofta saknar sysselsättning samt att möjligheterna till inflytande och makt över det egna livet fortfarande är begränsade. En av avsikterna med psykiatrireformen var att ge psykiskt funktionshindrade ett större inflytande och medbestämmande. På några platser i landet har ett arbete med s.k. brukarrevisioner initierats med ett mycket positivt resultat.
Vänsterpartiet föreslår att Socialstyrelsen ges i uppdrag att ta fram en enhetlig manual för s.k. brukarrevisioner. Det skulle vara ett led i kvalitetssäkring och även ge möjlighet till jämförelser över landet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För att få ett bra liv som funktionshindrad behövs en god tillgång till rehabilitering. Det behövs också tillgång till habilitering för att upprätthålla förmågor. För vård och omsorg har riksdagen därför prioriterat sådana insatser. För att uppfylla prioriteringens villkor anser Vänsterpartiet att följande måste uppfyllas: personer med bestående funktionshinder eller fortgående försämringar av sjukdomar och skador skall garanteras rätt till årliga rehabiliteringsinsatser under hela livet – såvida inte sjukdomens eller skadans art kräver tätare insatser. Sjuka och skadade skall erbjudas en rehabiliteringsplan som revideras vid de årliga kontrollerna. Rehabiliteringsplanen skall bl.a. omfatta fysisk träning, psykologiskt stöd och rådgivning, översyn av hjälpmedel och hjälpmedelsbehov och rådgivning när det gäller personlig service. Rehabiliteringsinsatser skall kunna ges polikliniskt eller i form av en vistelse vid rehabiliteringsenhet beroende på medicinskt och socialt behov samt personligt önskemål. Den enskilda skall i största möjliga utsträckning själv kunna välja rehabiliteringsgivare. Trots riksdagens prioriteringsordning är det svårt att få den rehabilitering som behövs, och för att behålla sin funktionella förmåga krävs en habiliteringsinsats som sjukvårdshuvudmännen sparar in på.
Vänsterpartiet anser att regeringen bör göra en översyn av vilka habiliteringsresurser som finns att tillgå, vilka brister som finns och komma med förslag till åtgärder i enlighet med den prioriteringsordning som gäller för landets hälso- och sjukvård. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Den kooperativa företagsformen röner allt större intresse inom det sociala området. Det är framför allt kooperativa daghem och personalkooperativ, som bildats genom ”avknoppningar” från tidigare reguljära verksamheter inom landsting och kommuner, som nått en viss omfattning. Utomlands, företrädesvis i Sydeuropa, finns s.k. sociala kooperativ. Dessa företag arbetar med människor som har svårt att komma ut på den reguljära arbetsmarknaden. Dessa sociala kooperativ är arbetskooperativ som säljer varor och tjänster på marknaden. I Italien finns en speciell kooperativ lagstiftning. Där är kooperativ en lagreglerad företagsform. Många kommersiella företag drivs kooperativt. Flera av Italiens största företag inom bygg-, jordbruks- och metallsektorn är kooperativ. Men det finns dessutom en speciell lagstiftning som reglerar de sociala kooperativens verksamheter. Exempelvis måste ett socialt kooperativ ha minst 40 % ”arbetshandikappade” som kooperatörer. Det finns också lagstadgat hur eventuella överskott får eller skall fördelas mellan investeringar och löner, samt hur mycket det måste finnas som fonderade medel, motsvarande aktiekapitalet i kooperativet. Om ett företag uppfyller de krav som ställs för att det skall klassas som ett socialt kooperativ finns vissa skattelättnader att få.
Detta motiveras med att kooperativet finns på marknaden och överlever genom att sälja sina produkter. Men det sociala kooperativet har vissa marknadsmässiga nackdelar i jämförelse med andra företag som verkar på samma marknad, nämligen att minst 40 % av kooperatörerna oftast har något nedsatt arbetsförmåga.
I Sverige har den kooperativa verksamheten fått en annan inriktning och utformning. I stora drag har vi fyra olika typer: producentkooperativ, företrädesvis inom jordbruket. Konsumentkooperativ, t.ex. Konsum och HSB. Brukarkooperativ, t.ex. daghem, solarier (som drivs av PSO). Sociala kooperativ i rehabiliteringssyfte finns ofta i anslutning till den psykiatriska vården eller till omsorgsverksamhet.
Framför allt innebär det sistnämnda ett nytänkande inom den psykiatriska rehabiliteringen och har såvitt det hittills kunnat bedömas uppvisat fina resultat och ökad livskvalitet för dem som ingått i kooperativen. Dessutom är kostnaderna lägre än vid traditionella behandlingsmetoder. Det är möjligt att detta är en framkomlig väg som bör uppmuntras.
Det italienska exemplet, som vi ovan redogjort för, tar ytterligare några steg framåt och är, för våra förhållanden, väldigt avancerat i och med att det i praktiken kombinerar alla fyra typer av kooperativ. Vi vill inte utesluta att det i en nära framtid kommer att resas krav och önskemål på att starta liknande verksamhet även i vårt land.
I dag finns det ett antal lagar som begränsar möjligheten att inrätta eller stödja sociala kooperativ. Det handlar bl.a. om lagen om offentlig upphandling, konkurrenslagen m.fl. Vänsterpartiet anser att dessa lagar bör ses över så att de inte förhindrar eller försvårar bildandet av s.k. sociala kooperativ.
Vänsterpartiet anser att det även i Sverige ska skapas möjligheter att starta och driva sociala kooperativ. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I augusti 2001 lämnade kommittén Välfärdsbokslut ett delbetänkande, ”Funktionshinder och välfärd”. Där konstateras att mer än en och en halv miljon personer i åldern 16–84 år kan räknas till gruppen funktionshindrade. Utredarna har kunnat konstatera att dessa inte har lämnat arbetsmarknaden i större utsträckning än andra under den ekonomiska krisen, men däremot är deras förvärvsgrad betydligt lägre än bland dem som inte är funktionshindrade – detta även med hänsyn tagen till nedsättningar i arbetsförmåga.
Det visar sig att yngre och medelålders med funktionshinder samt familjer med funktionshindrade barn inte har sämre inkomster än andra grupper, men däremot större ekonomiska svårigheter än befolkningen i övrigt. Detta kan bara tolkas så att funktionshindret i sig medför ökade kostnader. Det gör t.ex. att kvinnor och män med funktionshinder oftare än andra avstår från läkarbesök, har en annan mathållning och ett annat konsumtionsmönster än befolkningen i övrigt. Vidare konstateras också att det kommunala stödet har minskat under 1990-talet bland alla grupper av yngre och medelålders med funktionshinder. Det är endast bland gruppen funktionshindrade med de allra största behoven som stödet har ökat. Där har en ökning skett sedan LSS infördes 1994.
Det har också skett en minskning av det kommunala stödet för alla grupper av äldre funktionshindrade, samtidigt som hjälp från anhöriga och tjänsteföretag har ökat. Det senare betyder att den enskilda själv får betala biståndet.
Utredningen redovisar också att personer med funktionshinder – särskilt de med psykiska besvär – oftare än andra saknar förmåga att överklaga myndighetsbeslut. Personer med sämre förmåga att tillvarata sina rättigheter riskerar att komma till korta när handikappreformer har en betoning av individens rättigheter. Vår slutsats av delbetänkandet från kommittén Välfärdsbokslut blir att avvikelserna mellan funktionshindrades inkomstnivåer och förekomsten av ekonomiska svårigheter kan ses som en följd av att personer med funktionshinder har större utgifter förknippade med funktionshindret.
Vi antar att detta är kostnader för läkarvård, läkemedel, kommunal service samt mer indirekta merkostnader föranledda av att funktionshindret medför högre kostnader för boende, semester, mat eller annat. Detta innebär också att det finns påtagliga skillnader inom gruppen funktionshindrade beroende på graden av hjälpbehov. Vid slutet av 1990-talet hade 9 % av befolkningen i åldrarna under 65 år stora ekonomiska svårigheter. Bland funktionshindrade som är beroende av hjälp i vardagen var andelen 23 % och bland övriga funktionshindrade 15 %.
Vänsterpartiet har i samarbete med regeringen och Miljöpartiet kring den av riksdagen antagna propositionen ”Avgifter inom äldre- och handikappomsorg” skapat förutsättningar för att funktionshindrade med behov av stöd skall kunna behålla ett större ekonomiskt utrymme när avgifter för vård och omsorg är betalda. Dessutom har riksdagen under hösten 2000 lämnat till regeringen ett tillkännagivande som har att göra med en översyn av de funktionshindrades ekonomiska situation. En del åtgärder har alltså vidtagits för att stärka de funktionshindrades situation, och vi avvaktar nu regeringens översyn i frågan.
År 2001 ställde sig samtliga riksdagspartier bakom ett beslut om en översyn av teckenspråkets ställning. Utvecklingen under senare år, bl.a. inom ramen för Europarådets verksamhet, har understrukit hur viktigt det är att teckenspråkets ställning stärks. Hösten 2002 genomfördes en förstudie på uppdrag av Socialdepartementet vilken blev färdig november samma år.
Det har nu gått tre år sedan riksdagen beslutade om en översyn av teckenspråket och fortfarande har ingenting hänt. I jämförelse med Finland som har teckenspråk inskrivet i grundlagen sedan 1995 och i språkvårdslagen 1996, ligger Sverige redan långt efter. Teckenspråket är för de döva och hörselskadade lika viktigt som minoritetsspråken då dessa för många utgör första språk och svenska andraspråk.
Vänsterpartiet anser att regeringen bör verkställa riksdagens beslut från den 22 februari 2001 (2000/01:KU14) skyndsamt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |
|
Elina Linna (v) |