Innehållsförteckning 1
Förslag till riksdagsbeslut 2
Motivering 4
Könsroller i kärleken 5
Medias bild av kärlek 6
Ett queer samhälle 6
Kärlekslöften 7
Civilrättsligt äktenskap 7
Transpersoner 8
Hets mot folkgrupp 8
Identitetshandlingar 9
Namnlagen 10
HBT- personer och vården 10
Intersexuella 11
Att byta kön 11
Förlegad lagstiftning 12
Diskriminering i arbetslivet 12
Utöka lagen om förbud mot diskriminering 13
Handlingsplan mot hatbrott och homofobi 13
Kärlekslivet 14
Sexualitet och barns könsidentitet 14
Sex- och samlevnadsundervisning 15
Läromedel 16
Preventivmedel 16
Att inte kunna få barn 17
Flera vårdnadshavare 18
Misshandel i homosexuella förhållanden 18
HIV/AIDS 19
Organisationsbidrag 19
Upphäv den s k bastuklubbslagen 19
Internationellt perspektiv 20
Att komma till Sverige 21
Riksdagen begär att regeringen skyndsamt lägger fram förslag till lag om ett civilrättsligt äktenskap som är icke-diskriminerande och avser äktenskap mellan två personer av lika eller olika kön.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Svenska kyrkans och andra samfunds vigselförrättande inte skall ha civilrättslig följd.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn av lagstiftning och regleringar på reklam- och medieområdet.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad anförs i motionen om behovet av en bred utredning av transpersoner i samhället, deras problematik, livsvillkor och vilka förändringar som krävs för att transpersoner skall ha lika bra livsvillkor som andra personer.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lagändring så att även transpersoner omfattas av lagen om hets mot folkgrupp.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Statens folkhälsoinstitut i större utsträckning bör komplettera undersökningar om HBT-personers hälsa med HBT-personers egna synpunkter och åsikter om vad som skulle förbättra den i beaktande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av kompetenshöjning i vården vad gäller HBT-personer.
Riksdagen begär att regeringen ger Statens folkhälsoinstitut ett kontinuerligt uppdrag att uppmärksamma transpersoner ur ett folkhälsoperspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om tilläggsdirektiv till den pågående Diskrimineringskommittén angående transsexuellas rätt till könsbyte.
Riksdagen begär att regeringen ser över lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall och återkommer till riksdagen med förslag om en mer tidsenlig och tydligt icke-diskriminerande lagstiftning.
Riksdagen beslutar om ändring i lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall genom att i 3 § ta bort kravet på att den ansökande skall vara ogift för att ny könstillhörighet skall kunna meddelas.
Riksdagen beslutar om ändring i lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall genom att i 3 § ta bort kravet på att den ansökande skall vara svensk medborgare för att ny könstillhörighet skall kunna meddelas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att yrkesutbildningar generellt bör innehålla HBT-kunskap och HBT-perspektiv inom aktuellt yrkesområde.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en ny lagstiftning behövs som ger ett heltäckande skydd för elever i grund- och gymnasieskolan mot diskriminering och trakasserier, liknande den lagstiftning som i dag råder för studenter på högskola samt för arbetstagare.3
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en enmansutredning för att ta fram förslag till en handlingsplan mot hatbrott och homofobi.4
Riksdagen begär att regeringen ger Skolverket i uppdrag att följa upp tidigare översyn av grundskolans sex- och samlevnadsundervisning som visat sig bristfällig och att krav ställs på åtgärder i de fall den inte förbättrats.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om institutionell diskriminering och översyn av läromedel.3
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i relevant lagstiftning i enlighet med vad i motionen anförs om diskriminering och att alla kvinnor oavsett sexuell läggning och eventuell parkonstellation har samma rätt till insemination.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om transsexuellas möjligheter att frysa könsceller före könskorrigering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om fler juridiska vårdnadshavare.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av att uppmärksamma partnermisshandel i homosexuella förhållanden.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om smittskyddande åtgärder.
Riksdagen begär att regeringen låter se över på vilket sätt organisationsbidrag ges till de organisationer som verkar på området och komma med förslag om bättre, mer varaktiga lösningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om Sveriges möjlighet att agera påtryckare internationellt gällande HBT-frågor.5
Riksdagen begär att regeringen i FN driver frågan om en världskonferens med temat sexuell läggning.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att alla tjänstemän på Utrikesdepartementet bör få utbildning i HBT-kunskap för att få större kompetens och därmed kunna driva HBT-frågor internationellt.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en kartläggning av vilka som får avslag på ansökan respektive beviljas turistvisum till Sverige, och av vilka skäl.6
1Yrkandena 1, 2, 18 och 20 hänvisade till LU.
2Yrkandena 3 och 5 hänvisade till KU.
3Yrkandena 13, 14, 16 och 17 hänvisade till UbU.
4Yrkandena 15 och 21 hänvisade till JuU.
5Yrkandena 24–26 hänvisade till UU.
6Yrkande 27 hänvisat till SfU.
Kom, låt oss berusa oss med kärlek
Och njuta dess vällust ända till morgonen
Hur människor väljer att identifiera sig och vem man väljer att älska, hur man väljer att älska och ha sex är upp till var och en, under förutsättning att frivillighet och ömsesidighet upprätthålls.
Miljöpartiet de Gröna vill ha ett samhälle som ger alla människor lika värde, rättigheter och skyldigheter. Människor ska inte värderas utifrån om de är homo-, hetero-, bisexuella eller transpersoner. All kärlek är bra kärlek!
Alla människor har samma grundläggande behov som kärlek, omtanke, gemenskap med andra människor, trygghet och sex. Kärlek är en utav de viktigaste hörnstenarna i våra liv. Och utan kärlek torkar våra liv ut.
Vi accepterar inte heterosexualitet som norm och att de som inte faller inom denna utsätts för förföljelse och trakasserier. Människor ska kunna uttrycka sin könstillhörighet som man vill. Ingen ska behöva vara rädd för att prata om en älskad eller bli fördomsfullt bemött på arbetet, i skolan, på sjukhuset, på restaurangen, på banken, hos försäkringsbolaget, eller någon annan stans. Trygghetssystem, regler och rättigheter ska självklart omfatta alla. Ett öppet och tillåtande samhälle är målet där allas våra olikheter uppskattas och där alla beslut och skeenden ska ta hänsyn till våra olikheter.
Vi gröna hör varningsklockor när fenomen eller livsstilar är nedtystade, inte syns eller inte får ta plats. Det är ofta tecken på diskriminering, och något som anses vara hotande eller utmanande för samhället. Vi accepterar inte den vardagsdiskriminering och det osynliggörande som fortfarande pågår. Några steg är tagna när det gäller homo-, bi- och transpersoners juridiska rättigheter och skyldigheter. Mycket återstår dock att göra, inte minst när det gäller att på bred front motverka vardagsdiskrimineringen.
Vi föds till kvinna och man i biologisk mening och fostras därefter till att bli kvinna eller man i social mening, och i enlighet med samhällets uppfattning om vad som är kvinnligt respektive manligt. Dessa socialt konstruerade könsroller hämmar både kvinnors och mäns möjligheter att fritt forma sina liv. Detta påverkar sedan vår syn på kärleken, hur kvinnor och män ska bete sig inom kärlekens område och i vilka vi blir förälskade i. Vi måste bryta oss loss från dessa bojor!
Men att förändra dessa stereotypa uppfattningar tar tyvärr tid. Var och en måste gå till sig själva och sin närmaste krets och fundera och diskutera hur vi upprätthåller de stereotypa fördomarna kring kön och kärlek. Vem får älska vem? För att förändra kommer det att krävas en ständig pågående och fri diskussion och ett medvetandegörande om könsroller i skolan, i familjen och i samhället.
Sexualiseringen av det offentliga rummet bidrar till att både kvinnor och män exponeras på ett fördomsfullt sätt. Genom reklam, massmedia och på internet skapas de schabloniserade skönhetsidealen av kvinnor och män. Bilden målas ofta upp av en smal men vältränad lite underdånig kvinnokropp och en muskulös initiativrik och handlingskraftig man. Även om det inte finns entydiga samband mellan mediabudskapets innehåll och dess effekter på mottagarna så bidrar en ständig exponering av dessa bilder till en normalisering, en avtrubbning där vi riskerar att inte längre reagera på könsförtryck, trakasserier och sexualiserat våld. Fortfarande så framställs den heterosexuella familjen som idealet och andra som avvikare. När homosexuella, bisexuella eller transpersoner exponeras i media så görs det ofta utifrån en nyfikenhet på det avvikande. Miljöpartiet menar att det är viktigt att samhället skaffar sig mer kunskap om hur både sexualiseringen av det offentliga rummet och den stereotypa heterosexuella normen som är rådande i media bilden påverkar människors möjligheter att utveckla den kärlek som de själva önskar. Vi vill också ha en översyn av lagstiftning och regleringar på reklam och mediaområdet om vilka förändringar som skulle behöva göras utifrån ovanstående resonemang.
Vårt uppfattade kön sammanknippas med en hel rad förutfattade meningar om hur vi ska bete oss och vara. Homo-, bisexuella och transpersoner hamnar dagligen i situationer när detta blir tydligt.
Men normerna behöver ifrågasättas och ruckas på. Målet måste vara att var och en får vara som den är. Att t. ex. utgå från tvåsamhet är också ett förtryck. Vi pumpas fulla med känslan att vi måste ”hitta någon” för att duga. Ensamstående får ständigt svara på frågor om hur det är att leva ensam, eller om han/hon inte hittat någon än.
Det är märkbart så fort man lämnar normen om hur man förväntas vara och bete sig. Så snart valen är ovanliga märks normen. Alla parrelationer med åldersskillnad tycks ifrågasättas så länge det inte handlar yngre kvinna – äldre man. Kärnfamiljen är fortfarande norm, trots att väldigt många inte alls lever på det sättet. Det finns många sätt och många konstellationsmöjligheter vi kan skapa och välja.
Svårast av allt att förändra är nog trots allt den heteronormativitet som råder. Den genomsyrar hela samhällslivet, våra lagar, vårt eget sätt att tänka etc. Queerteoretiker förespråkar en upplösning av kategorierna för biologiskt och socialt kön (kön - genus) och menar att heterosexualiteten fungerar som en socialt konstruerad norm. Begreppet queer ser vi som ett bra begrepp som handlar om att bryta ner den heteronormativitet som idag råder. Ett queer samhälle är ett samhälle där ingen ska behöva kuvas under några förutbestämda roller eller fördomar om hur hon/ han ska se ut, vara och bete sig. Queerdykes definierar queer på sin hemsida som öppenhet, ifrågasättande av könsnormer, obundenhet till dogmer samt jämlikhet. Det beskriver väl vad det handlar om.
En ännu inte behandlad mp-motion, (En queer lagörversyn, 2002/03:mp726) tar upp behovet av en queer lagöversyn, dvs undersöka var heteronormativitet finns i olika lagar. Bara genom att göra en översyn av område efter område kan man upptäcka hur normerna grundar sig på heterosexualitet som det normala och övrigt som avvikande. Ett samhälle där normen är queer jämställer alla människor och lägger inte tonvikt vid sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Eller har uttalade förväntningar om hur människor ska se ut, klä sig, bete sig etc.
Det särskiljande system vi har i dag är inte bra. Äktenskap, partnerskap, borglig vigsel, kyrklig vigsel och samfundens olika inställning. Människor med samma kön får inte manifestera sin kärlek, eller ge varandra ett löfte med åtföljande rättsligt skydd som andra. Svenska kyrkan viger inte homosexuella på samma sätt som heterosexuella. Människor av samma kön får ingå partnerskap sedan 1995, men det är ett annat begrepp än den borgliga vigseln. Systemet är förlegat! Staten och kyrkan är numera skilda från varandra, och det är dags att ta konsekvenserna av det fullt ut. Att införa lagar mot diskriminering pga sexuell läggning eller könsidentitet är bara meningsfullt till en viss gräns om man samtidigt har kvar system som är institutionellt och strukturellt diskriminerande. Det menar vi att dagens system är.
Vi vill införa ett nytt system med en borglig vigsel där två människor som vill vigas ska få samma civilrättsliga vigsel, oavsett kön. Svenska kyrkan och andra samfunds vigselförrättande ska inte ha civilrättslig följd. Om enskilda trots allt vill ha en särskild ceremoni i ett samfund är det deras sak, men ska ej hänga ihop med skapandet av civilstånd. En sådan ny lagstiftning ska också fungera så att ett gift par där en av parterna är transsexuell inte ska behöva ta ut skilsmässa för att hon eller han skall kunna få ett nytt kön i juridisk bemärkelse.
Transpersoner är ett samlande begrepp för alla de individer vars könsidentitet och/eller könsidentitetsuttryck tidvis eller alltid skiljer sig från normen för det kön som registrerats för dem vid födseln. Det är bland annat transsexuella, transvestiter, intersexuella och drag kings/queens.
Som bärare av samhällssystemet måste politikens uppgift vara att bryta ner de normer som tvingar människor att vara andra än dem de egentligen är. Det är vår uppgift att gå före och visa på ett samhälle där var och en är, i fullständig och egentlig mening, fri. Så är det inte när människor förvägras rätten att utredas för fastställelse av ny könstillhörighet. Så är det inte när unga människor känner sig fångade i "fel" kropp och försöker ta sitt liv. Så är det inte när RFSL och andra organisationer som arbetar för transpersoner vittnar om den vånda och ångest som man utsätts för som transperson.
Kunskapen i samhället om transpersoner är förfärande liten. Så länge det är så förblir de osynliggjorda. De är så att säga oväntade i varje sammanhang. Det får inte vara så, och det krävs därför en bred utredning för att kartlägga problematik, livsvillkor och inom vilka områden förhållanden behöver ändras för att transpersoner ska ha lika bra livsvillkor som andra människor. En sådan utredning skulle också automatiskt sprida kunskap i samhället på ett effektfullt sätt.
”Könsrollsresonemanget i forskningen om homosexuellas utsatthet för våld kan sammanfattas med att det i flera studier förefaller som om det är just reaktionerna mot homosexuellas avvikelse mot sin könsroll som lett till brotten, inte mot homosexualiteten i sig" skriver Eva Tiby i sin doktorsavhandling våld och hot mot homosexuella.
Om man tog innebörden i denna doktorsavhandling på allvar skulle lagstiftningen på många håll se annorlunda ut än den gör idag.
När det gäller lagstiftningen om hets mot folkgrupp står transpersoner står skyddslösa. En lagändring gjordes den 1 jan 2003, och sedan dess innebär 16 kap. 8§ att den som i uttalande eller i annat medelande som sprids, hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer, med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter. Sexuell läggning inbegriper här homo-, bi- eller heterosexuell läggning.
Miljöpartiet anser att även transpersoner ska omfattas av lagen om hets mot folkgrupp. När vår tidigare motion på detta tema behandlades förra året skrev konstitutionsutskottet att de delar ”regeringens bedömning att de personer som ingår i beteckningen transpersoner inte är mindre skyddsvärda än andra samt att även om det skulle förekomma hetspropaganda mot transpersoner som grupp har det i vart fall saknats belägg för att detta skulle ha skett på ett sådant sätt att det skulle kunna motivera någon ytterligare begränsning av yttrandefriheten, varför denna grupp inte borde föras in i bestämmelsen om hets mot folkgrupp.”
Vi anser att resonemanget är helt felaktigt. Transpersoner råkar ut för våldsbrott och det finns goda skäl att tro att de är särskilt utsatta. Det finns redan hot publicerade på hemsidor bl. a. Genom den lucka som nu finns i lagen kan personer som hetsar mot homo-, bi- och transpersoner dessutom välja att ändra sin terminologi och på så sätt komma undan lagstiftningen. Att slippa utsättas för sådan hets som transperson måste vara lika självklart som att slippa det som homo- eller bisexuell.
Att en utredning diskuterar ett särskilt skydd mot diskriminering av transpersoner och hur ett sådant skydd i så fall ska utformas är bra. Men det kommer heller inte vara tillräckligt för att ge dem samma skydd som homo- eller bisexuella. Miljöpartiet anser att lagen om hets mot folkgrupp bör ändras!
Problemet med identitetshandlingar på grund av könsbyte behöver åtgärdas. Fallet med den svenska 1980-talsartisten Chris Owen, som efter utredning och behandlig för sin transsexualism i Finland blivit nekad att få ut ett nytt svenskt pass visar att Sverige måste anpassa lagar och praxis efter verkligheten.
En svensk medborgare som väljer att genomgå utredning och behandling för sin transsexualism i ett annat land med liknande utredningsförfarande som i Sverige bör kunna få sina identitetshandlingar ändrade utan att behöva få sin utredning stärkt av svenska läkare. Det behövs ett större internationellt samarbete i transfrågor. Den som är man i ett land ska inte bedömas som kvinna i ett annat land.
Man bör få rätt att få gamla betyg och meriter utfärdade i sitt nya namn efter det att en person fått ändrat juridiskt kön, på ett sådant sätt att onödiga svårigheter undviks.
Även namnlagen måste ändras så myndiga personer ska kunna byta förnamn till det man själv väljer, och det ska inte utgå vilket kön man har. Namnlagens syfte ska vara att skydda barn från att få namn man kan lida för senare i livet och skydda från intrång i familjenamnen, inte hindra människor från att ta vilka förnamn de önskar. Detta har vi sedan tidigare yrkat på i en ännu inte behandlad motion (Homo- och bisexuella och transpersoner, 2002/03:L318 )
Statens Folkhälsoinstitut har fått i uppdrag att undersöka och analysera hälsosituationen för homo-, bisexuella och transpersoner. Det syftar både till ökad kunskap och att lämna förslag till åtgärder som kan förbättra hälsosituationen för dessa grupper. En delrapport har gjorts och en plan för hur man ska gå vidare. Det är bra. Vi vill dock hävda att människors egna idéer om förändringar som är viktiga för bättre hälsa etc mer påtagligt behöver tas till vara. Att fråga om detta kan enkelt göras vid sidan av insamlandet av fakta om hälsotillstånd etc. Underifrånperspektivet behöver vara mer tydligt än det för närvarande är. En viktig bild är också hur den svenska vårdapparaten tänker att man tillgodoser HBT-personers vårdbehov. Vi anar och vet att man på många håll tänkt mycket lite eller inte alls. Det allra viktigaste är att vården ändrar sin inställning och ser på vilket sätt man är heteronormativ i sin praktik.
Det är tveklöst så att HBT-kompetensen behöver förstärkas inom både hälsovården och psykiatrin. Läkare måste våga fråga om personen är homosexuell för att kunna göra en bedömning. Allt för ofta kommer lesbiska kvinnor från en gynekologbesök med ett recept på preventivmedel i handen. Transsexuellas situation är mycket besvärlig. Det gäller dels behovet av könskorrigering för de som beslutat sig för det och den långa process innan det är möjligt. För övrigt kan varje möte med vården för transpersoner vara förfärligt eftersom många är fördomsfulla och inte verkar veta att transpersoner kan existera som patienter.
Landstingen bör därför initiera vidareutbildning och kompetensförstärkning för att kunna få en bättre HBT-kompetens och därmed bättre bemötande. För övrigt så anser vi också att statens Folkhälsoinstitut även efter det uppdrag man nu har bör få ett kontinuerligt uppdrag att uppmärksamma transpersoner ur ett folkhälsoperspektiv, likt det man haft för homo- och bisexuella.
Intersexuella är personer som fötts med oklar könstillhörighet, dvs att det vid födseln inte gick att utifrån biologiska fakta könsbestämma barnen. De blir efter utredning registrerade som pojkar eller flickor. När läkaren anser det påkallat opereras barnet för att mer likna det kön de registrerats som.
Vi vet väldigt lite om hur situationen är i Sverige för intesexuella. Hur många människor rör det sig om? Hur ser behandlingarna ut? Hur upplever barn, vuxna och föräldrar det? Skulle det vara önskvärt att vänta och låta barnet vara med och själv bestämma vilket kön han eller hon vill tillhöra? Vad händer i tonåren med eventuella behov av hormonbehandlingar etc? Vad vet man om intersexuellas situation och hälsa i andra länder där man inte opereras regelmässigt?
Det finns exempel på intersexuella som snabbt opererats, och senare i livet upplever sig ha blivit ifråntagen sitt riktiga kön, och därför genomgått en könskorrigering. Det finns organisationer som arbetar för att barn inte skall könsbestämmas eller opereras innan de själva kan föra sin talan.
Miljöpartiet anser att en utredning bör göras angående intersexuella personer och deras livssituation. Eftersom gruppen inbegrips i begreppet transpersoner bör detta omfattas av det uppdrag Statens folkhälsoinstitut fått.
Det är viktigt att stärka de könskorrigerade transsexuellas rättigheter. Det är absurt att det idag bygger på enskilda läkares goda vilja om man kan få möjlighet att genomgå en undersökning för könskorrigering i sitt landsting.
Att känna sig fångad i fel kropp är ett mycket plågsamt tillstånd och man mår psykiskt väldigt dåligt. Tillståndet måste ses som ett sjukdomstillstånd med medföljande krav på att kunna få behandling från samhällets sida. Det är ett medicinskt problem. Ofta har det gått lång tid innan man överhuvudtaget söker hjälp. Transsexuellas egna organisationer bedömer att vårdbehovet i allmänhet är akut när patienten slutligen söker vård, bl. a. eftersom många väntar i det längsta med att söka vård. Risken för självmordsförsök bland de patienter som mår sämst och står i de längsta köerna, alternativt inte ens får en köplats bedöms vara hög. När patienten väl fått tid är det en tvåårig utredningstid hos psykiater innan något kan ske. Det är därför viktigt med så snabbt mottagande för undersökning om könskorrigering. Dessutom behöver patienträtten stärkas och möjligheten att byta läkare slås fast. När vi tidigare motionerat om detta har socialutskottet (bet 2002/03:SOU 3) avslagit förslaget och hänvisat till att man ej ställer sig bakom motionskrav på att satsningar bör göras på enskilda sjukdomar eller om att vården av dessa bör organiseras på ett visst sätt. Vi anser därför att ett tilläggsdirektiv bör läggas till den pågående Diskrimineringskommittén där man säkerställer transsexuellas rätt till behandling när det gäller könsbyte. Det är i högsta grad en diskrimineringsfråga.
För att förenkla för människor som befinner sig i situationen att man vill byta kön bör en lagöversyn göras. Lagen som tillämpas heter Lag om fastställande av könstillhörighet i vissa fall och utfärdades 1972.
Lagstiftningen är påtagligt gammal med tanke på att den reglerar ett område som utvecklats så pass mycket som HBT-området har. När lagen skrevs var Sverige t. ex. tämligen ensamt om att reglera möjligheten att juridiskt ”byta kön”. Partnerskapslagen fanns inte ens som idé. Resonemangen i förarbetena stämmer inte alls överens med dagens situation.
Lagen reglerar väldigt mycket av transpersoners situation, och får märkliga konsekvenser. Den tvingar t. ex. människor att skilja sig eftersom ny könstillhörighet endast kan meddelas den som är ogift. Människor med annat medborgarskap har inte möjlighet att få vård, och de tvingas avsäga sig alla möjligheter att bli biologiska föräldrar. Den reglerar också under vilka förutsättningar könskorrigerande operationer av yttre och inre genitalier får ske.
Det är hög tid att se över denna lag och göra den mer tidsenlig och med en tydligt ickediskriminerande hållning gentemot de personer som berörs av den. Därtill bör snarast §3 tas bort som innebär att fastställande av könstillhörighet endast får meddelas endast för ogift och svensk medborgare.
I två nyligt gjorda undersökningar gjorda av Arbetslivsinstitutet och Karlstads universitet framgår att många homo- och bisexuella dagligen kränks på sina arbetsplatser, eller känner ett starkt utanförskap p.g.a. sin sexuella läggning. Heteronormativiteten är stark och upprätthålls både genom organisationsstrukturer och vardagliga relationer arbetskamrater emellan. Alla som inte lever inom normen osynliggörs, ifrågasätts eller diskrimineras. De som ej är heterosexuella känner av detta påtagligt. De heterosexuella förstår ofta inte vad man pratar om. Anser sig vara fördomsfria, och ser inte vad man indirekt medverkar till. Det är inga nyheter att det är så. Anmärkningsvärt kan man säga är att t ex hela 93 procent av de homo- och bisexuella kvinnorna och männen inom förskolan inte var öppna mot föräldrar och barn. Inom äldreomsorgen var 96 procent av kvinnorna och 90 procent av männen inte öppna mot vårdtagare och anhöriga. Något färre inom polis och försvarsmakten var inte öppna mot personer man möter i tjänsten. Något fler upplevde sig kunna vara öppna mot arbetskamrater.
Det gäller att fler arbetsgivare och arbetsmarknadens parter börjar ta större del i arbetet med att förändra normbildningar som bidrar till diskriminering.
Ett effektivt sätt att förhindra att diskriminering sker är förstås att HBT-perspektiv och HBT-kunskap finns med obligatoriskt inom alla utbildningar till poster i samhällslivet. Det är lika viktigt t.ex. för poliser, jurister som för läkare, lärare och hemvårdare. Det privata näringslivet är i vissa fall mindre benägna att diskriminera eftersom de ser t. ex. homosexuella som en köpstarka grupp.
Regeringen har nyligen givit socialstyrelsen i uppdrag i vilken mån en persons läggning kan ha betydelse för bemötandet inom socialtjänsten. Det är bra! Om inte personal själva vågar stå för sin egen läggning, är det högst troligt att det är än svårare för klienter och patienter som är i en beroendeställning.
Lagen om förbud mot diskriminering som trädde i kraft 1 juli i 2003 är en förstärkning på diskrimineringsområdet när det gäller flera diskrimineringsgrunder. När det gäller vissa områden finns dock ett förbud mot diskriminering enbart när det gäller etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. Det är fallet för diskriminering inom socialtjänsten, socialförsäkringssystemet, arbetslöshetsförsäkringen och hälso- och sjukvården. Vi anser att detta snarast bör gälla även sexuell läggning, transpersoner, liksom funktionshinder som diskrimineringsgrunder.
Hatbrott och homofobi minskar människors livsutrymme samt motverkar öppenhet och den mångfald som är samhällets mål. Det finns krafter i samhället som motverkar utvecklingen mot ett tolerant samhälle, och begår grova hatbrott mot personer och grupper som homosexuella, bisexuella eller transpersoner.
Man kan tycka olika saker om handlingsplaner. Ibland riskerar det bli mycket ord, och tid och kraft ägnas åt vad man planerar att göra i stället för att komma till skott. Kan tyckas! Planer kan dock vara ett viktigt instrument när ett område är riktigt eftersatt. Så är det med den här frågan. Det skulle vara ett stort framsteg i sig att formulera problemen nationellt och göra en plan över hur man ska angripa hatbrotten och homofobi på alla områden i vårt samhälle. En sådan handlingsplan kan innehålla allt från utbildning, forskning om homofobi, kampanjer, lagändringar, metodutveckling för polis och SÄPO mm. Handlingsplanen bör ses som en naturlig följd av det lagstiftningsarbete som har pågått för att påverka de önskvärda normförändringar som behövs i samhället för att människor ska kunna känna sig trygga och återfå sitt livsutrymme.
Sexualiteten är en av människans starkaste drivkrafter och ett av de svåraste områdena när det gäller att gå från barndom till vuxenvärld. Hur ska ungdomar på väg att finna sin sexuella identitet hitta rätt i spänningsfältet mellan de egna känslorna och den mediala snårskog där mannen ofta framställs som alltid potent och villig och kvinnan alltid redo för vem som helst, när som helst och hur som helst? Dessutom är det fortfarande så att den mesta informationen är inriktad på heterosexuella förhållanden. Budskapet är att sex sker mellan kvinna och man. Att attraheras av någon av det egna könet eller båda könen är fortfarande tabu, trots att homo- och bisexualitet har blivit allt mer accepterat i det svenska samhället. En glömd grupp är de människor som föds som intersexuella dvs där båda det manliga och det kvinnliga könsorganet finns mer eller mindre utvecklat.
Miljöpartiet anser att det är av stor vikt för att stödja och hjälpa ungdomar som är på väg in i den vuxna sexualiteten att det finns en bra och tolerant sexualundervisning i skolan. Ungdomsmottagningar är ett måste i alla kommuner och särskilt viktiga för killar – tjejerna hittar oftast dit själva - då de ofta inte vet var de ska vända sig med frågor angående sitt kön, sexliv och eventuella sjukdomar. Studiebesök på kommunens ungdomsmottagning bör ingå i sexualundervisningen.
Det är viktigt att sexualundervisning inte enbart inriktas på preventivmedel och könssjukdomar utan att också mäns och kvinnors lust och sexualitet hamnar i fokus. Hetero-, homo- och bisexualitet diskuteras, liksom frågor som rör transpersoner, könsidentitet och könsuttryck.
Sex- och samlevnadsundervisning har varit obligatoriskt i den svenska skolan sedan 1956 men kunskapsämnet ingår inte som obligatorium i de pedagogiska utbildningarna. Lärarutbildningen bör innefatta exempelvis barn och ungdomars psykosexuella utveckling, ungdomssexualitet, folkhälsa och könsidentitet mm. Detta för att lärare på ett bra sätt ska kunna diskutera sex och samlevnad med inriktning på både hetero-, homo- och bisexuella, könsidentitet och könsuttryck. Intersexuella personer, som ingår i gruppen transpersoner är en grupp som ofta glöms bort. Deras situation bör också uppmärksammas. Detta bör ingå som en obligatorisk del i Lärarhögskolan och i de pedagogiska utbildningarna. Redan utexaminerade och praktiserande lärare behöver via särskilda utbildningsinsatser få HBT-kompetens.
Skolans sex- och samlevnadsundervisning bör följas upp, utvärderas och granskas regelbundet både kvantitativt och kvalitativt. På så sätt kan undervisningen hålla en hög kvalitativ nivå och förändras utifrån elevers och lärares önskemål och behov. Skolverket genomförde under 1999 en nationell kvalitetsgranskning om hur skolorna bedriver sex- och samlevnadsundervisning. Det visade sig finnas stora brister på många håll. Vi anser därför att det är dags att skolverket följer upp översynen för att bland annat se vilka åtgärder som vidtagits på skolor.
Det här är inte minst viktigt eftersom en kartläggning som skolverket redovisade i november 2002 visar på förekomsten av sexuella trakasserier, homofobi och könsrelaterad mobbing.
Skolverket bör göra regelbundna och återkommande studier av skolans sex- och samlevnadsundervisning.
Då sex- och samlevnadsundervisning är obligatorisk i skolan ska den även ingå i de konfessionella friskolorna. Idag är det oklart på vilket sätt sex och samlevnadsundervisningen påverkas av skolans konfessionella inriktning i och med att någon sådan granskning inte gjorts. Frågor som bör besvaras är hur homo- och bisexuella bemöts, vilken sexualnorm som företräds och inställningen till preventivmedel och aborter.
En ny lagstiftning behövs som ger ett heltäckande skydd för elever i grund och gymnasieskolan mot diskriminering och trakasserier, liknande den lagstiftning som idag råder för studenter på höskola samt för arbetstagare. Det är inte rimligt att barn och unga inte ges det skydd som vuxna har.
RFSL:s ungdomsförbund har inom projektet HURIS gjort en granskning av de biologiböcker som finns i undervisningen i Sverige och undersökt hur HBT-personer skildras i dem, och hur heteronormativa de är. Resultatet är nedslående. Kriterierna för en helt godkänd bok ”är att den på ett fördomsfritt och icke fördömande sätt tar upp sexuella läggningar som homosexualitet och bisexualitet, och även innehåller ett avsnitt om könsidentitet och könsöverskridande beteende där korrekt och saklig information presenteras”. Ingen av böckerna i granskningen uppfyllde dessa grundläggande kriterier. En del böcker kan de trots allt rekommendera, andra bedöms vara olämpliga och en del svartlistas och skulle behöva förbjudas i landets skolor för att de är kränkande och diskriminerande.
Regeringen bör på lämpligt sätt följa upp att ändringar görs i skolböcker, eller att diskriminerande material byts ut. Det handlar om institutionell diskriminering och är väldigt viktig att åtgärda.
För att förhindra oönskade graviditeter och sexuellt överförbara sjukdomar är det viktigt att samhället erbjuder bra preventivmedel och att nya preventivmedel för män utvecklas. Forskare vid Edinburghs universitet i Skottland har frågat närmare 2 000 män i Skottland, Kina och Sydafrika om de kan tänka sig att äta p-piller om de var tillgängliga i dag. Mellan hälften och två tredjedelar svarade ja. Att det finns en efterfrågan om ett delat ansvar för oönskade graviditeter ser vi som positivt och anser också att den forskningen ska prioriteras.
Tonårsaborterna har ökat 7 år i rad, och under denna period gått upp med nästan 50%. Frekvensen är hög i storstäderna men stora ökningar sker även på andra håll i landet. Unga ska kunna undvika oönskad graviditet och könssjukdomar, men också ges stöd så att möjligheten till en bra sexualitet ökar. Användning av p-piller minskar, liksom kondomanvändandet. Trots att ”dagen efterpillret” nu finns att köpa receptfritt på Apoteket sjunker inte tonårsaborterna. Människor som har sex verkar ”glömma” bort att samlag kan leda till graviditet.
För att minska sexuellt överförbara sjukdomar, under de senaste fyra åren har antalet klamydiafall ökat med 60 procent, behövs information och kampanjer om att använda kondomer. Därför måste det satsas mer resurser i kommunerna och skolan på förebyggande arbete som preventivmedelsrådgivning (inklusive gratis kondomer och subventionerade p-piller för ungdomar upp till 24 år) och ungdomsmottagningar.
Att kunna få barn är ingen självklarhet. Konstgjord befruktning bör bekostas av landstinget. Idag har människor olika möjligheter av få hjälp beroende på var man bor i landet. Skillnaderna är stora mellan olika landsting, både när det gäller antalet erbjudna IVF-behandlingar (in vitro-fertilisering, d.v.s. ”provrörsbefruktning”), kötiden och moderns ålder.
Att även lesbiska ska få insemineras legalt och på kliniker är en självklarhet. Förslag angående detta plockades bort ur propositionen 2001/002:123 för att utredas ytterligare. Det är aviserat att ett förslag avsågs komma under 2003. Men det tycks dröja. Vi anser att denna förändring måste genomföras snarast! Vi anser också att ensamstående kvinnor ska kunna insemineras. Detta system finns t. ex. i Danmark, och svenska ensamstående kvinnor åker dit för att insemineras. Det ska de ej behöva.
Detta är helt enkelt en mycket tydlig diskrimineringsfråga. I dagsläget får de kvinnor som är gifta eller sammanboende med en man insemineras. Andra kvinnor får det inte, vare sig de är lesbiska och lever i en parrelation, eller är ensamstående hetero-, bi eller homosexuella. Det här är exempel på en lagstiftning som tydligt är heteronormativ och måste förändras.
I dag har den som tvingas till sterilisering av medicinska skäl rätt att frysa könsceller innan det sker. På det sättet kan personen ha möjlighet att senare i sitt liv få ett biologiskt barn.Vi anser att transsexuella skall ges samma rätt att frysa könsceller före könskorrigering. Socialutskottet tog nyligen ställning till en mp-motion med samma innehåll och menade (bet. 2002/03:SoU3) att de ansåg att den begäran står i strid med regler som finns om att en person måste vara steriliserad eller sakna fortplantningsförmåga för att kunna få ny könstillhörighet fastställd. Vi tycker inte att detta nödvändigtvis behöver stå i motsättning, och menar att saken behöver utredas.
Det bör bli möjligt för ett barn att ha flera vårdnadshavare. Vi vill att regeringen ser över föräldrabalkens bestämmelser på det här området. Det är inte ovanligt att barn till homo- eller bisexuella kommit till genom en insemination man gjort själv tillsammans med en annan man eller ett annat par. I dessa fall kan det finns fyra vuxna människor som betraktar sig som föräldrar till ett barn, trots att det i praktiken bara är två som får vara juridiska vårdnadshavare. Det kan även finnas barn som lever i andra familjekonstellationer än den så kallade kärnfamiljen. Givetvis ska denna typ av överenskommelser alltid grundas på parternas inbördes arrangemang samt under förutsättning att de inblandade är ense om hur föräldrafrågan skall lösas.
Nationellt Råd för Kvinnofrid har uppmärksammat misshandel i homosexuella förhållanden och skriver i sin skrift från maj 2003 ”Kvinna slår kvinna man slår man” Homosexuell partnermisshandel” att partnermisshandel i homosexuella förhållanden är ett vittomfattande och komplext samhällsproblem.
I skriften konstaterar man att misshandel i homosexuella förhållanden är ett synnerligen dolt samhällsproblem. När våld i nära relationer diskuteras, i offentliga eller privata samanhang, är det endast den heterosexuella problematiken som synliggörs: mäns våld mot kvinnor. Den homosexuella problematiken förtigs.
Det finns ett stort behov av upplysning och utbildning. Inte minst av berörda yrkesgrupper inom polisväsendet, sjukvården, socialtjänsten och liknande.
Många bögar och lesbiska avhåller sig från att berätta om misshandeln, av rädsla för att fördömas på grund av sin homosexualitet. Det är inte ett individuellt problem, utan ett samhällsproblem. Det behövs kraftfulla åtgärder för att motverka homofobi för att homosexuella ska våga söka hjälp, men också för att våga ”komma ut”. Fortfarande är det så att många homosexuella ”väljer” att leva i garderoben, och dölja sin läggning och sin kärleksrelation.
Miljöpartiet anser att det är angeläget att myndigheter och kommunerna som har ansvar för att motverka samt förebygga våld i nära relationer aktivt sätter sig in problematiken bakom partnermisshandel i homosexuella relationer och anpassar stöd- och hjälpinsatser för att också passa denna grupps behov.
Sverige har i ett internationellt perspektiv sett, mycket lågt antal smittade. Detta beror på de stora satsningar som gjorts med statliga medel och det arbete som organisationer för HBT-personer utför.
En av de viktigaste åtgärderna för att bevara den goda folkhälsan är arbetet med HIV-prevention. Detta arbete är även nära förknippat med ett arbete mot andra sexuellt överförbara sjukdomar.
Det finns behov av att reformera smittskyddslagstiftningen. Det är viktigt bl a att förändra det system som idag gör att en del människor har suttit inne på slutna enheter i många år för att de anses farliga ur smittskyddssynpunkt. I själva verket är det ofta människor med psykiska problem som med rätt psykiatrisk vård skulle kunna ändra sitt beteende och inte längre anses vara en risk för samhället. När det gäller människor med HIV måste reglerna utformas så att människor inte drar sig för att söka vård och tala öppet med sin läkare. Det är också viktigt att vi alla bär ett gemensamt ansvar för att skydda oss vid sexuella kontakter och fråga varandra om det finns någon risk. En ny smittskyddslag måste bli ett steg i rätt riktning.
Att resurser finns öronmärkta för HIV-prevention i statsbudgeten är viktigt och vi tar för givet att beloppet inte heller sänks i framtiden, utan snarast utökas.
Det är viktigt att organisationer som arbetar inom HBT-området inte är hänvisade till HIV-pengar för sin verksamhet, vilket i dag är fallet. De skulle behöva ett basstöd till den reguljära verksamheten för att kunna ta på sig de uppgifter de vill och skulle kunna om det fanns mer resurser. De gör ett oerhört viktigt arbete, och bla RFSL är motorn för att utvecklingen drivs framåt. Det handlar om arbete på olika plan. Dels för att minska homofobin i samhället och öka HBT-kunskapen. Men också att skapa sociala nätverk och ge stöd till homo- bisexuella och transpersoner. Vi anser att regeringen bör se över på vilket sätt organisationsbidrag ges till de organisationer som verkar på området och komma med förslag om bättre, mer varaktiga lösningar.
Sedan den 1 juli 1987 gäller lagen (1987:375) om förbud mot s k bastuklubbar och andra liknande verksamheter. Den s k bastuklubbslagen innebär ett förbud mot att anordna en tillställning eller sammankomst till vilken allmänheten har tillträde, om den "med hänsyn till utformning, inredning eller beskaffenhet i övrigt av den lokal eller plats där den skall äga rum och den verksamhet som förekommer eller är avsedd att förekomma eller annan omständighet är särskilt ägnad att underlätta för besökare att ha sexuellt umgänge i lokalen eller på platsen med annan besökare" (2 §). Lagen snabbinfördes efter en mycket laddad offentlig debatt där saunor för homosexuella män i dagspressen utpekades som "smitthärdar" för HIV eller som "aidsbordeller". Lagens portalparagraf slår fast att den tillkommit till skydd "mot spridning hos människor av sjukdomar som avses i 1.3 bilagan till smittskyddslagen", där HIV-infektion ingår som en av sjukdomarna.
Då lagen infördes framfördes från de organisationer och institutioner som arbetar med HIV-prevention bland män som har sex med män starka farhågor om att ett förbud mot bastuklubbar skulle motverka HIV-preventionen. Genom att sexuella kontakter förbjuds tvingas verksamheter gå under jorden och HIV-preventionen på plats försvåras. År 1993 avgjordes ett mål där en innehavare av en videobiograf för homosexuella män fälldes för brott mot lagen. En viktig del av bevisningen bestod i fyndet av använda kondomer i lokalen. Trots att samhället varje år lägger ner miljontals kronor på att uppmuntra till kondomanvändning kan alltså förekomsten av kondomer på en lokal användas som belastande bevis i en rättegång mot lokalens innehavare. En sådan ordning är ologisk och orimlig och utgör ett hinder mot en effektiv HIV-prevention. Det kan också resas starka principiella invändningar mot bastuklubbslagen, eftersom den kriminaliserar underlättandet av vissa frivilliga sexuella kontakter som äger rum i enrum, mellan vuxna och utan betalning. Smittskyddskommittén behandlade i sin utredning bastuklubbslagen. Man föreslog att lagen ska tas bort, men anser att den lokala ordningsstadgan istället skulle kunna vara tillämplig.
Vi ser mot bakgrund av ovanstående positivt på ett avskaffande av bastu- klubbslagen, men ser det som en lapsus att införa en reglering via den lokala ordningsstadgan. Vi anser därför att bastuklubbslagen skall upphävas, detta utan någon ny reglering.
Straffet för homosexualitet är mycket hårt i många andra länder. Dödsstraff under förfärande former i en del. Andra länder menar att det inte finns människor som har dessa ”problem” i just det landet.
Sverige kan åstadkomma mycket genom att ta upp frågan om HBT-personers situation och rättigheter i olika sammanhang utrikespolitiskt. Genom att tala om det i skilda sammanhang och ställa frågor synliggör man grupper som många gånger är osynliga. Man kan ge perspektiv genom att tala om hur situationen är i Sverige på detta område. Det bästa är om Sverige kan vara en aktiv påtryckare för att förändring ska kunna ske för alla de människor i världen som inte kan utöva en av sina mest grundläggande mänskliga rättigheter, att vara den hon/han är, och visa sin kärlek på sitt eget sätt för den hon/han vill.
Detta betyder att Sverige i sin utrikespolitik envist måste lyfta fram HBT-frågor i EU-sammanhang, liksom i FN. Tidigare utrikesminister Anna Lindh har varit mån om detta och klar i sin hållning. Det är viktigt att detta fortsätter. HBT-frågorna kan inte bara drivas en period. De måste drivas kontinuerligt. Vi anser också att Sverige i FN bör driva behovet av en världskonferens om sexuell läggning.
En förutsättning för att frågorna drivs kunnigt och envetet i svensk utrikespolitik är att all Utrikesdepartementets tjänstemän utbildas i HBT-frågor. En sådan kunskap krävs för att kunna göra bedömningar av HBT-personers situation i olika länder, och i ärenden som rör asylskäl och anhörighetsfrågor.
En utredare tittar för närvarande på det som inbegrips i utlänningslagen 3 kap§3.3 där det framgår att skyddsbehövande är människor som p.g.a. sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse. Det orimliga är att ännu inga har beviljats uppehållstillstånd i Sverige för sin homosexualitet eftersom tolkningen varit att man måste ha varit aktiv i sitt hemland och därför allvarligt hotad. Det har inte räckt att vara homosexuell och att leva ett dolt liv av rädsla att mista sitt liv. Aktiva har ytterst få kunnat vara. De homosexuella som fått asyl i Sverige har fått det p.g.a. humanitära skäl. Nu ses alltså detta över. Vi tar upp denna fråga närmare i Miljöpartiets flyktingmotion.
Något som också borde ses över är på vilket sätt turistvisum ges och på vilket sätt homo- bisexuella och transpersoner blir särbehandlade i dessa sammanhang. En kartläggning skulle behöva göras av hur praxis ser ut, hur många som söker turistvisum och på vilka grunder turistvisum ges respektive avslås. En uppfattning är att det är svårt att veta hur dessa regler ser ut över huvud taget. En generellt restriktiv hållning tycks råda. Personer som sökt visum till Sverige och fått avslag vittnar om att Sverige tycks ha en hårdare linje än de flesta andra länder. Även i förhållande till andra Schengen-länder. I de fall turistvisum trots allt ges verkar en faktor som hjälper vara att personen är ”stadgad”, vilket då räknas som att vara gift och ha barn. Ett skäl är då att risken för avhopp i Sverige verkar mindre om personen har nära familj kvar i landet. Detta synsätt är inte acceptabelt ur ett HBT-perspektiv. Det är heteronormativt och utgår från att homosexuella eller för den delen ensamstående personer inte skulle vara känslomässigt bunden till personer på andra sätt. Det är dessutom ett förhållningssätt som slår särskilt illa mot HBT-personer som kommer från länder där det inte är möjligt att visa sin homo- eller bisexualitet, eller välja sitt eget könsuttryck. Det är just då det kan vara oerhört viktigt att som turist i ett land med en mer liberal hållning kunna leva ut sin sexualitet, eller helt enkelt slippa vara rädd för att hålla någon i handen på gatorna. Vi tror inte generösare visumregler skulle leda till stora avhopp och asylsökningar i Sverige. Människor är trots allt fästa vid sitt land, och sina medmänniskor i större utsträckning än man tror.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Peter Eriksson (mp) |
|
|
Maria Wetterstrand (mp) |
Ulf Holm (mp) |
|
Gustav Fridolin (mp) |
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
|
Åsa Domeij (mp) |
Barbro Feltzing (mp) |
|
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
Mikael Johansson (mp) |
|
Mona Jönsson (mp) |
Lotta N Hedström (mp) |
|
Claes Roxbergh (mp) |
Yvonne Ruwaida (mp) |
|
Ingegerd Saarinen (mp) |
Mikaela Valtersson (mp) |
|
Lars Ångström (mp) |