Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utarbeta en nationell strategi mot fetma.
Den explosiva ökningen av övervikt och fetma i befolkningen, både nationellt och internationellt, är ett av de snabbast växande folkhälsoproblemen. Uppskattningsvis lider ca 15 procent av den vuxna befolkningen i Europa av fetma, och i många länder stiger andelen dramatiskt. I Sverige har ökningen varit kraftigare under 1990-talet än under 1980-talet. Flera studier visar att förekomsten av övervikt ökar mest bland yngre. Andelen med övervikt eller fetma var bland 18–25-åriga män 15 procent 1981, 18 procent 1989 och 21 procent 1997. Var tjugonde elev är nästan helt fysiskt inaktiv.
Övervikt är socialt snedfördelad. Även om andelen med övervikt och fetma sedan början av 1980-talet har ökat i alla socioekonomiska grupper är den högst bland manliga lägre tjänstemän och arbetare. Starka samband finns även mellan utbildningsnivå och förekomst av övervikt: övervikt är vanligare bland lågutbildade män och kvinnor jämfört med högutbildade. Den globala fetmaepidemins framfart är ett multifaktorellt problem som först och främst beror på förändringar i livsstil och samhällsmiljö. De viktiga bidragande faktorerna är bland annat fysisk inaktivitet, rökvanor och utbildningsnivå.
Tyvärr är idrott och motion ojämlikt fördelat i den svenska befolkningen, och de nya motionsaktiviteterna tycks mest attrahera unga vuxna och yngre medelålders människor i de övre samhällsskikten.
En riktigt sammansatt kost har stor betydelse för hälsan – både genom att främja och bevara god hälsa och genom att förebygga sjukdomar. Men det finns inte tillräckligt goda möjligheter att bedöma hur matvanorna förändras eftersom vi saknar regelbundna kostundersökningar. Den senaste nationella undersökningen gjordes 1997–98. Sjukdomen fetma och alla de följdsjukdomar som övervikten orsakar är var för sig ett allvarligt hot mot både individen och samhället. Kraftig övervikt i sådan omfattning att den kan förväntas förkorta den beräknade livslängden har nu blivit så vanlig att man räknar med att drygt 9 procent av alla vuxna svenskar tillhör riskgruppen med fetma.
Flera sjukdomar, bland annat diabetes typ två, hjärt-kärlsjukdomar och cancer i tarm och prostata, är starkt relaterade till fetma. Trots att patienten får vård för följdsjukdomar till fetma saknas ofta uppgifter om diagnosen obesitas i patienters journal och därför riktas inte några åtgärder mot den verkliga orsaken.
Samhällets direkta och indirekta kostnader för övervikt, fetma och fetmarelaterade kostnader är betydande även om kostnaderna är svåra att bestämma. Enligt SBU:s rapport om fetma (2002) uppskattas att de direkta sjukvårdskostnaderna för fetma och följdsjukdomar utgör cirka 2 procent av de totala utgifterna för hälso- och sjukvård. Detta motsvarar en kostnad på cirka 3 miljarder kronor per år i Sverige. Därtill kommer indirekta kostnader på grund av sjukfrånvaro och förtidspensioner som är minst lika höga.
Trots de allvarliga hälsoeffekterna har endast få länder inom EU en nationell strategi för att förebygga övervikt och fetma och dess följdsjukdomar, liksom för behandling av dem som redan har viktrelaterade problem. En svensk nationell strategi bör utarbetas snarast. Eftersom fetmaproblematiken är multifaktorell måste den angripas på flera olika samhällsnivåer.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Maria Hassan (s) |
|
|
Eva Arvidsson (s) |
Inger Nordlander (s) |
|
Sylvia Lindgren (s) |