Motion till riksdagen
2003/04:So545
av Berit Högman m.fl. (s)

Prioritetsprincipen i vården


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett fortsatt arbete med prioriteringar inom hälso- och sjukvården.

Motivering

I december 1996 fattade en enhällig riksdag beslut om på vilka grunder prioriteringar i vården skall göras. Alltså finns det sedan den 1 juli 1997 en allmän prioriteringsregel i 2 § HSL som lägger fast att den som har störst behov av hälso- och sjukvård skall ha företräde till vård. Solidaritetsprincipen är tydlig i beslutet.

Trots detta kan vi konstatera att det på en rad områden saknas åtgärder eller att de insatser som genomförts inte har uppnått önskad effekt. Det finns flera exempel. Inom flera landsting och många kommuner har arbetet med prioritetsprinciperna inte ännu kommit igång och därmed har det inte kommit till allmänhetens kännedom. Detta samtidigt som glappet ständigt ökar mellan vad som faktiskt utförs och vilka resurser som finns att tillgå.

En hel del arbete har dock gjorts av såväl nationella som regionala och lokala aktörer. Den av regeringen tillsatta Prioriteringsdelegationen har bedrivit sin verksamhet. Flera enskilda landsting har arbetat mer eller mindre systematiskt, t.ex. Östergötland, Västerbotten, Värmland och Västra Götaland.

Man har också upprättat ett s.k. prioriteringscentrum med säte i Östergötland. Syftet med centrumet är att underlätta samverkan mellan stat och landsting. Tyvärr har man enligt vår mening använt prioriteringscentrumet för mycket till forskning, mer än att stötta prioriteringar i en praktisk vardag för anställda inom vården och politiker. Ett nätverk har också bildats inom landstingen för att arbeta med frågor kring såväl vertikala som horisontella prioriteringar.

Tyvärr kan man, bara genom att befinna sig i verkligheten, se att det är långt kvar innan vi kan säga att vi fördelar resurser inom vård och omsorg i enlighet med riksdagsbeslutet 1996. Dagens debatt om bristerna inom vården av psykiskt funktionshindrade är en effekt av detta. Brister inom vården för missbrukare är en annan.

En rad aktiviteter måste till: Alla sjukvårdshuvudmän måste finna både egna och gemensamma metoder för arbetet med prioriteringsprincipen. På landstingsnivå bör ledningen ha tillgång till bättre underlag för att i större utsträckning kunna styra kostnadseffektivitet och kvalitet oavsett om vården utförs av offentliga eller privata aktörer.

Samverkan och samarbete: För att undvika att tanken med valfrihetsreglerna förfelas och blir ett sätt att gå runt solidaritetsprincipen när man skaffar sig vård krävs samarbete mellan beslutsfattare och utförare. När de långsiktiga politiska målen, t.ex. prioritetsbeslutets tre plattformar, inte finns med i upplägget av arbetet kan det istället göra sjukvårdssystemet improduktivt – fel saker uträttas i förhållande till målen.

Kunskap: Den av regeringen tillsatta Prioriteringsdelegationen och Socialstyrelsen har gjort ett stort arbete på detta kunskapsområde. Socialstyrelsens vårdprogram vittnar om ett seriöst arbete med prioriteringar. Däremot saknas fortfarande tillräckliga kunskaper i den praktiska vardagen, vilket innebär att kunskaper om hur vi förverkligar denna prioritetsprincip behöver breddas och fördjupas.

Regering och riksdag bör på ett tydligare sätt än idag stödja och ge uttryck för en önskad utveckling i enlighet med det beslut som fattats. SoS regionala enheter bör ges uppgiften att granska att såväl kommuner som landsting systematiskt arbetar med prioriteringsfrågorna.

Stockholm den 2 oktober 2003

Berit Högman (s)

Jarl Lander (s)

Ann-Kristine Johansson (s)

Tommy Ternemar (s)