Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en oberoende granskare av psykiatrin snarast bör utses med uppdrag att lämna konkreta förslag angående hur den svenska psykiatrin kan återupprättas.
Under de senaste månaderna har Sverige drabbats av flera fruktansvärda våldsdåd som har utförts av personer med psykiska störningar. I maj dödade en psykiskt sjuk man med hjälp av ett järnspett en äldre man och skadade flera vid Åkeshovs tunnelbanestation i västra Stockholm. Bara två veckor senare körde en 50-årig man ihjäl två personer och skadade ytterligare ett
20-tal när han i full fart körde sin bil genom den smala gågatan Västerlånggatan i Stockholm. I juli körde en kvinna en och en halv mil på fel sida på E 6 i Skåne. Under vansinnesfärden inträffade flera allvarliga olyckor, i vilka tre personer skadades allvarligt och flera lindrigt. Dramat slutade med att den
21-åriga kvinnan, som hade släppts ut från psykakuten samma dygn, krockade med en lastbil och avled omedelbart. Den 10 september höggs utrikesminister Anna Lindh ihjäl på varuhuset NK i Stockholm. Dagen därpå knivmördades en femårig flicka på ett dagis i Arvika av en psykiskt sjuk man.
Ovanstående är bara några exempel på tragedier som har orsakats av personer som borde vara under någon form av psykiatrisk behandling. Det är helt uppenbart att psykvården inte längre klarar att lösa sin uppgift. Något måste göras!
Ungefär 80 procent av psykvårdplatserna i Sverige har försvunnit sedan 1960-talet. Resurserna har minskat i motsvarande mån. Merparten av de vårdplatser som finns i dag är korttidsplatser. Det är inte ovanligt att patienter släpps ut innan de är färdigbehandlade och färdigutredda. De hänvisas till öppenvården, som på många håll inte fungerar.
Poliser möter dagligen människor som tidigare varit under behandling inom psykiatrin. I flera av de fall där polisen den senaste tiden har varit tvungna att skjuta har just dessa personer varit inblandade. En majoritet av våra hemlösa härrör också från denna grupp.
Dessvärre tenderar pendeln i samhället att slå väldigt kraftigt antingen åt det ena eller det andra hållet. Å ena sidan låste samhället sannolikt in för många människor i olika psykiatriska kliniker under en period. Å andra sidan har psykreformerna resulterat i att många människor som behöver stöd och hjälp i dag finns ute i samhället. Ofta mår de mycket dåligt av det, och i värsta fall resulterar det i tragiska händelser.
Förmodligen har vi nått den nivå i psykiatrin där vi börjar se konsekvenserna av nedskärningarna. Det är hög tid att agera. Regeringen försöker visa handlingskraft genom att utse en särskild psykiatrisamordnare, men det räcker inte. Nu behövs konkreta åtgärder. Psykiatrin måste omorganiseras, tillföras mer resurser och ges utökade möjligheter att med tvång vårda de patienter som saknar sjukdomsinsikt och som har symtom som kan leda till fara för deras egen och andras säkerhet.
Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att en oberoende granskare, som vågar ta i med hårdhandskarna och inte är rädd för att kritisera regeringens mångåriga misslyckande inom psykiatrin, utses och ges i uppdrag att snarast lämna konkreta förslag angående hur den svenska psykiatrin kan återupprättas.
|
Stockholm den 5 oktober 2003 |
|
|
Peter Danielsson (m) |