Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över behovet av förebyggande insatser.
Sverige är mitt uppe i en gigantisk förändring när det gäller alkoholpolitiken. Från årsskiftet 2004 gäller nya införselregler av alkohol. Det innebär att medborgare över 20 år vid varje inresa kan ta med sig 10 liter sprit, 90 liter vin, 20 liter starkvin och 110 liter starköl om inte privata skäl motiverar en än större införsel! Denna alkoholpolitiska förändring, som snarast bör bli föremål för förhandlingar inom EU-systemet, kan i stort sett bara jämföras med ransoneringssystemets avskaffande 1955. När denna förändring genomfördes fanns ambitiösa planer att motverka reformens effekter, främst på ungdomssidan. En kraftig uppbyggnad skedde, dels genom satsningar på folkrörelser och ungdomsorganisationer, dels genom en upp- och utbyggnad av den kommunala fritidsverksamheten, många gånger i samverkan med organisationslivet. Kommunernas satsning på fritids- och ungdomsarbete var framgångsrikt och den politiska enigheten stor om att detta var en nödvändig åtgärd. Kommunernas bidrag till ungdomsorganisationerna medverkade till att de kunde bedriva en idéburen verksamhet, ibland i samverkan med kommunerna i kommunala fritidsgårdar, ibland i egna gårdar, finansierade med hjälp av kommunen, men med många frivilliga ledare för att öka resurserna.
Fritidsnämnderna, som blev frivilliga, kom att betyda mycket för att begränsa de skadeverkningar som den då ökade alkoholtillgängligheten förde med sig. Ingen anade då att dessa verksamheter under 90-talet inte skulle kunna hävda sitt ekonomiska utrymme i konkurrens med bl.a. barnomsorg, äldreomsorg och skolans behov av resurser.
I socialtjänstlagen föreskrivs att kommunerna genom socialnämnderna ska arbeta för att förebygga och motverka missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel. Och senare fastslås att man ska verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden.
Det är inte ambitionerna det är fel på i det sammanhanget. Det är snarare så att när ramlagstiftningen blir så vid uppstår ibland så många krav i ett sammanhang att det alltid är de mest akuta insatserna som ges prioritet. Det långsiktiga allmänpreventiva och ur samhällsperspektiv relativt sett billiga arbetet får stå tillbaka för akuta, dyrbara och krisartade insatser.
Nu passerar vi inom kort ett nytt 1955 sett ur ett alkoholpolitiskt perspektiv, men när vi satsar väljer samhället att göra det på information mer än på verksamhetsskapande insatser. Alkoholkommitténs många aktiviteter kan säkert vara verkningsfulla ur ett övergripande perspektiv men bör kompletteras med en systematisk och långsiktig satsning på lokala förebyggande insatser för barn och ungdomar. Detta måste ske i samverkan med ungdomsorganisationerna och folkrörelserna. Det frivilliga arbetet inom Folkrörelse-Sverige måste åter på allvar betraktas som den resurs det fortfarande är. Det är samtidigt viktigt att framhålla föreningslivets roll i den demokratiska fostran och utvecklingen, vilket också kan vara ett bidrag till en senarelagd alkoholdebut och en utveckling av en mera hälsosam livsstil.
Av preventionsforskning från flera länder framgår allt tydligare att för de resultat som ger framgång i ett minskat drickande och en ökad punktnykterhet är de lokala insatserna helt avgörande. Ett viktigt inslag i dessa är då bra och välorganiserade aktiviteter. Det är inte så att ungdomar som deltar i dessa helt avstår från alkohol, men de har en lägre konsumtion och hamnar inte utanför ett socialt nät av kamrater, föräldrar, ledare med flera.
Vi borde kunna dra nytta av de erfarenheter som gjordes 1955. Kommunerna måste satsa på det allmänpreventiva arbetet för att ge alla barn och ungdomar en plattform att stå på främst när det gäller attityder gentemot alkohol och andra droger. För att åstadkomma detta bör socialtjänstlagen ses över och tydliggöra ansvaret för förebyggande insatser.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Nils-Erik Söderqvist (s) |
Monica Green (s) |