Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samverkan mellan myndigheter och organisationer som arbetar med psykiskt sjuka, drogmissbrukare och hemlösa.
Rätten till ett värdigt liv är något som borde vara alla människor förunnat. När psykädelreformen genomfördes så var ju det en av grundtankarna. Även psykiskt funktionshindrade människor skulle få möjlighet till ett värdigt liv med bland annat eget boende. Naturligtvis med stöd från samhället. Nu kan vi blicka tillbaka och se hur det gått.
Under mitten av 1970-talet till mitten av 1980-talet var det ovanligt med hemlöshet i Sverige. Därefter har de hemlösa och uteliggarna blivit ett allt vanligare inslag i stadsbilden. En kartläggning som Socialstyrelsen gjorde 1993 visar att hälften av de hemlösa i Sverige finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. Trots ett antal socialpolitiska insatser så har hemlösheten bitit sig fast på en hög nivå. Därtill har antalet hemlösa med drogmissbruk och psykiska problem ökat.
Situationen är enligt vår mening inte acceptabel. Förtvivlade anhöriga menar att de inte får det stöd från samhället som utlovades vid psykädelreformens införande. Drogmissbrukare med psykiska besvär bollas mellan sjukvårdens olika inrättningar, med risk för att stå helt utan den vård de behöver. En helhetssyn på och ett övergripande ansvar för problematiken ser ut att saknas.
En av de vanligaste slutsatserna i olika utredningar visar att det behövs bättre samverkan mellan myndigheter, och mellan myndigheter och organisationer som arbetar med hemlösa. Här gäller det att nu snabbt komma tillrätta med det problem som utgör hinder för myndigheter att ge psykiskt sjuka med drogmissbruk och hemlöshet den hjälp, den vård som krävs.
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
Helena Zakariasén (s) |
Ann-Kristine Johansson (s) |