1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Motivering 3
3.1 Inledning 3
3.1.1 Vård efter behov 3
3.1.2 Husläkare, kundvalsmodell, finansiell samordning och vårdgaranti 3
3.1.3 Demokratiskt ansvar, lokal förankring och lokala initiativ 3
3.1.4 Människovärde och solidaritet 4
3.1.5 Det som förebyggs behöver inte botas 4
3.2 Husläkare för en fast läkarkontakt 4
3.2.1 Återinförd husläkarlag 4
3.2.2 Etableringsfrihet och bottaget remisstvång 5
3.3 Ett större ansvar för distriktssköterskan 5
3.4 Finansiell samordning mellan försäkringskassa och sjukvård 6
3.5 Nationell vårdgaranti 6
3.6 Bättre möjligheter för vårdpersonalen 9
3.6.1 Förvärrad personalbrist hotar 9
3.6.2 Att kunna påverka sin arbetssituation 9
3.6.3 Vidareutbildning och rekrytering 9
3.6.4 Möjlighet att öppna eget 10
3.7 Mödravårdspeng och barnhälsovårdspeng 10
3.8 En andra läkarbedömning 11
3.9 Information om organdonationer 11
3.10 Några läkemedelsfrågor 11
3.10.1 Producentobunden utbildning om läkemedel 12
3.10.2 Arbetsplatskod 12
3.10.3 Läkemedel i lasarettsanknuten hemsjukvård 12
3.10.4 Förskrivning av narkotiska eller andra beroendeframkallande preparat 13
3.10.5 Över- och feldosering 13
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till husläkarlag i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om etableringsfrihet för allmänläkare, sjukgymnaster, geriatriker, barnläkare, gynekologer och barnmorskor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökat ansvar för sjuksköterskor.
Riksdagen anvisar för budgetåret 2004 till anslag 13:3 Bidrag till hälso- och sjukvård 755 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 1 030 036 000 kr.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande och utformning av en nationell vårdgaranti.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om användning av medel från anslaget 13:3 Bidrag till hälso- och sjukvård för Familjemedicinska institutet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hälso- och sjukvårdens personalförsörjning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om värdet av fler privata vårdgivare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om information om organdonationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nya bestämmelser för läkemedelsförskrivning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om producentobunden utbildning om läkemedel.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om reviderade regler för arbetsplatskoder vid läkemedelsförskrivning i enlighet med vad som i motionen anförs.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om förskrivning av läkemedel som är riskabla vad gäller narkomani och läkemedelsmissbruk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om över- och feldosering av läkemedel.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om läkemedelskostnad i lasarettsanknuten hemsjukvård.
Sjukvården ska ges efter behov och vara gemensamt finansierad, det vill säga genom skatter. Patientens viktiga val gäller valet av vårdgivare och behandlingar – inte finansieringsformen. En behovsbaserad sjukvård är den enda modell som lever upp till en jämlik behandling av patienterna.
Vi vill se en sjukvård där husläkaren och distriktssköterskan är kärnan, och där husläkaren tar ett betydligt större ansvar för sjukvården än i dag.
En kundvalsmodell bör gälla, så att pengarna följer patienten. Förutom mödravårdspeng, barnavårdspeng osv. kan liknande ersättningssystem utvecklas inom t ex planerad kirurgi. Vårdgaranti för planerad icke-akut vård skall gälla i hela landet och innebära att när behovet av sådan sjukvård fastställts av landstinget skall det också tillgodoses.
Försäkringskassa och sjukvård skall tillsammans arbeta för minskade sjukpenning- och sjukpensionskostnader. I detta syfte skall en lag om finansiell samordning ge vidsträckta möjligheter till lokala initiativ. Lagförslag har nyligen framlagts i gemensam motion från Folkpartiet liberalerna och Centerpartiet. Vidare skall försök inledas i några landsting med att statsbidragen till sjukvården höjs samtidigt som landstingen får ansvar för 20 % av sjukpenningkostnaderna. Det sistnämnda förslaget utvecklas i vårt partis motion om sjukskrivningar och sjukpensioner.
Genom husläkarsystemet, kundvalsmodellen och vårdgarantin, samt genom upphandling, bör all sjukvård – dock inte myndighetsutövning – bli föremål för konkurrens.
Folkvalda som har ansvar inför väljarna skall fatta prioriteringsbesluten om hur resurserna skall användas. Genom prioriteringar, vårdavtal, kvalitetskrav och kontroll skall de se till att ekonomiska medel används så att sjukvården är behovsstyrd.
Detta ansvar inför väljarna är i vår politik inte centraliserat, det finns så lokalt som möjligt, på kommunal nivå för äldrevården och i regioner och landsting för merparten av sjukvården. Genom finansiell samordning vidgas utrymmet för lokala initiativ och samarbete mellan flera parter avsevärt. Lokala lösningar måste alltså få större utrymme i den svenska sjukvården.
När det gäller den högspecialiserade sjukhusvården behövs en mer genomarbetad arbetsfördelning och mer av samverkan över region- och landstingsgränser. Vi ser positivt på ett utökat sådant samarbete.
Statliga ingrepp mot vårdens förnyelsearbete, vad gäller driftformer och annat, skall stoppas. Den centrala statsmakten bör ha en begränsad roll i sjukvården, och svara för grundläggande lagstiftning, medicinsk tillsyn med mera, för att bland annat upprätthålla att sjukvården är behovsinriktad och grundad i vetenskap och beprövad erfarenhet.
Folkhälso- och sjukvårdsarbete bygger på att varje människa är unik och värdefull, oavsett kön, ålder, ursprung, sexuell läggning eller funktionshinder med mera. Den som drabbats av sjukdom tappar inte heller sitt värde och har samma rätt att bli behandlad med respekt som den friske. Att vi solidariskt ansvarar för det mesta av varandras hälso- och sjukvård via skatten är medmänskligt riktigt – ingen ska behöva avstå vård av ekonomiska skäl eller betala höga försäkringspremier efter att ha drabbats hårt i livets hälsolotteri.
Folkhälso- och sjukvårdsarbete är mer framgångsrikt – och långt billigare – om sjukdom förebyggs än om den måste behandlas. Det förebyggande hälsoarbetet har stor betydelse för hållfastheten i både socialförsäkringar och sjukvårdssystem. Inte minst när det gäller den stressrelaterade och den alkoholbetingade ohälsan har det som görs – eller inte görs – för att motverka att sjukdomar uppkommer en avgörande betydelse. I den förebyggande hälsovården, när det gäller såväl dessa som andra sjukdomar, har primärvården en viktig uppgift, och för att förstärka primärvården skall ett husläkarsystem införas.
Problemen i primärvården är i dag många och omfattande. I dag har man på många håll i Sverige svåra problem med vårdcentraler utan läkare och äldrevård med för svag primärvårdskontakt. Antalet läkare i primärvården, som i dag har de uppgifter husläkarna skulle ha i ett annat system, är omkring 4 800 och kan uppskattas vara verksamma i denna roll till omkring 90 %, så antalet omräknat till heltider ligger på drygt 4 300. För en rad landsting är ett av deras största problem att locka till sig läkare som vill vara husläkare.
Men så hade det inte behövt vara. Med husläkarsystem i hela landet hade den positiva utvecklingen från 90-talets början kunnat fortsätta, och vi hade idag kunnat ha en fast läkarkontakt för alla. Nu är omkring en tredjedel av befolkningen listad i egentlig mening, dvs för fast läkarkontakt med husläkare, familjeläkare eller annan läkare i primärvård. För en annan tredjedel finns någon form av annan listning, och för en tredjedel inget sådant alls.
Regeringen har dock sedan hösten 2000 anslutit sig till Folkpartiets målsättning att antalet specialister i allmänmedicin i genomsnitt skall bli en på 1 500 invånare. De 4 300 heltidsläkare som nämndes ovan skulle räcka till en befolkning på cirka sex och en halv miljoner invånare om man skulle utgå från den målsättning som angavs 2000. Skall det målet uppnås, samtidigt som ambitionerna höjs för primärvården, så krävs det en husläkarlag samt etableringsfrihet för fler privata allmänläkare.
Husläkaren och distriktssköterskan skall vara kärnan i sjukvården. Husläkaren skall ta ett betydligt större ansvar för sjukvården än i dag och på så sätt ha en viktig roll i att förebygga ohälsa, minska sjukskrivningar och medverka till en effektiv användning av vårdens resurser.
Privata och landstingsdrivna husläkarmottagningar skall konkurrera på lika villkor, med etableringsfrihet. Huvuddelen av deras ersättning skall utgå genom betalning per listad person, med högre belopp för gamla och för små barn än för övriga åldrar.
Ersättningssystemet skall stimulera till ansvarstagande för hälsotillståndet hos dem som är listade hos husläkarmottagningen.
Riksdagen bör begära att regeringen återkommer med förslag om denna lagstiftning.
Remisstvång motverkar tillgängligheten för patienterna och fyller heller ingen stor funktion, men verkar hindrande för den privata vården. Det finns flera exempel på att landsting använt remisskrav i syfte att särskilt motverka privata vårdgivare. Remisstvång bör avskaffas.
Återinförd etableringsfrihet för privata allmänläkare ökar valfriheten. Vi vill även att etableringsfriheten förutom allmänläkare även skall omfatta sjukgymnaster, geriatriker, barnläkare, gynekologer och barnmorskor.
Från anslaget 13:3 Bidrag till hälso- och sjukvård bör 5 miljoner kronor mer än regeringen beräknat användas för verksamhet vid Familjemedicinska institutet.
Socialstyrelsens undersökningar av distriktssköterskornas arbetssituation har visat att deras arbete under senare år förskjutits alltmer mot sjukvård på bekostnad av förebyggande arbete. Med de nya uppgifter som ålagts primärvården – mer hemvård, patienter med större vårdtyngd o s v – krävs en förändring av distriktssköterskornas grundutbildning samt fortbildning. Ytterst handlar det om att tillgodose en god patientsäkerhet.
Med en bättre fortbildning skulle sjuksköterskorna kunna ta ett bättre ansvar för patienter med folksjukdomar som diabetes, astma, högt blodtryck m m. När fler sjuksköterskor har ansvaret för exempelvis diabetes- och astmamottagningar kan fler läkare avlastas för exempelvis hembesök till patienterna.
Dagens regelverk om F-skattsedel har på flera håll i landet varit ett hinder för sjuksköterskor att starta eget. Det beror på att vid bedömningen om F-skattsedel skall hänsyn tas till hur många uppdragsgivare som finns för tjänsten. Oftast finns i detta fall endast två: landstinget och kommunen. Regelverket måste ändras, och förslag om detta framläggs från fp i en annan motion.
Det är mycket angeläget att försäkringskassorna och vården arbetar bättre tillsammans för att minska sjukskrivningstider och förebygga att människor får vänta länge på behandling. Finansiell samordning, där medel från sjukförsäkringen inom en viss ram och efter lokal överenskommelse får användas i sjukvården, under förutsättning att det kan minska statens kostnader för främst sjukpenning gav mycket goda resultat i försök på 90-talet. En lag som gör allt det som var möjligt i de s k Finsam-försöken tillåtet på nytt och i hela landet bör införas från 1 december 2003. Lagförslag om detta finns i en nyligen väckt tvåpartimotion (fp, c). Detta lagförslag är ett motförslag till proposition 2002/03:132, enligt vilken möjligheterna till finansiell samordning i praktiken skulle förbli mycket hårt inskränkta.
För en utförlig redogörelse för vårt förslag om finansiell samordning hänvisar vi till den nämnda tvåpartimotionen.
Inom Norden och inom åtminstone delar av EU-området borde det på sikt vara möjligt att ha mer samarbete i sjukvårdsfrågor, och då även när det gäller att sjukvårdsgarantier skall gälla även för behandling hos vårdgivare i samarbetande länder. Tills vidare är detta knappast möjligt att uppnå annat än i begränsad omfattning, och när det gäller vårdgaranti är det angeläget men också realistiskt att den på nytt införs på nationell nivå, som påbyggnad på de insatser av olika art som gjorts i ett antal landsting.
Vi föreslår alltså att riksdagen tar initiativ till återinförandet av en nationell vårdgaranti, där det mest centrala är en för hela landet fastlagd rätt att få vård inom tre månader efter det att behovet fastslagits. Klarar inte det egna landstinget av att ge vård i tid så har patienten rätt att på hemlandstingets bekostnad få sin vård utförd i ett annat landsting eller hos en annan vårdgivare. Den valfriheten skall omfatta hela landet och inte begränsas till ett geografiskt eller administrativt område.
Denna nationella vårdgaranti skall omfatta alla medicinskt motiverade behandlingar, och den skall gälla för alla åldrar.
Liksom då den förra nationella vårdgarantin infördes på 90-talet bör överenskommelse träffas mellan staten och Landstingsförbundet, där staten underlättar övergången med stimulansbidrag. För detta krävs mer medel än de som regeringen har med i budgeten. I vårt budgetalternativ avsätter vi därför resurser för stimulansbidrag vid införandet – sammanlagt en miljard fördelad på 750 miljoner 2004 och 250 miljoner 2005. Riksdagen bör nu besluta att, utöver regeringens förslag, anslå 755 miljoner kronor till 13:3 Bidrag till hälso- och sjukvård, av vilka 750 miljoner avser vårdgarantin och återstoden Familjemedicinska institutet (se ovan).
En vårdgaranti som omfattar operation eller behandling är nödvändig men enligt vår mening inte tillräcklig. Den totala väntetiden är i själva verket längre. Därför måste vårdgarantin beakta vårdens alla delar: symptom, diagnos och behandling.
En lättillgänglig primärvård som snabbt kan ordna en besökstid är avgörande för den personliga tryggheten och för förtroendet för sjukvården. Det avlastar den kostnadskrävande akutvården som då får mer tid och resurser för de riktigt akuta och krävande fallen. Det ger en mer kostnadseffektiv vård som är bättre för alla.
Det är också viktigt att onödiga väntetider inte uppstår under utredning för att avgöra behovet av åtgärder. Köer till t.ex. röntgen och laboratorieundersökning får inte urholka vårdgarantin.
Den vårdgaranti vi nu föreslår syftar till att korta vårdkedjans samtliga väntetider, från patientens första kontakt med vården till dess att han eller hon är slutbehandlad. Om inte den vårdenhet som patienten valt kan ge vård i tid har huvudmannen skyldighet att hänvisa patienten till någon annan vårdgivare i eller utom landstinget.
Överläggningar med Landstingsförbundet bör ha som utgångspunkt att en nationell vårdgaranti, omfattande alla medicinskt motiverade diagnoser, skall vara genomförd inom två år. De långa köerna, bristen på personal på många håll och den tid det tar för att genomföra nödvändiga förändringar vad avser både organisation och arbetsformer gör dock att vårdgarantin måste byggas ut i två steg.
I det första steget ingår de diagnoser och behandlingar som omfattades av den tidigare nationella vårdgarantin samt ytterligare ett tiotal behandlingar främst för barn och äldre. Följande behandlingar eller insatser ingår därmed i vårdgarantins första steg:
Gråstarroperation
Höft- och knäledsoperation
Barn- och ungdomskirurgi
Barnurologi
Barnmedicin
Logopedi (barn)
Barn- och ungdomspsykiatri (neuropsykiatri) – först omfattar vårdgarantin utredning och därefter införs en vårdgaranti för behandling
Ätstörningsvård
Utprovning av hörapparat
Operation eller annan behandling vid godartad prostataförstoring
Ljumskbråcksoperation
Operation vid inkontinens hos kvinnor
Operation vid livmoderframfall
Övriga gynekologiska operationer (livmoder, urinblåsa, cystor, myom m.m.)
Övrig kirurgi (käke, hand, galla, struma)
Utredning och behandling av kranskärlssjukdom (kranskärlsutredning, kranskärlsoperation, kärlutvidgning).
Vårdgarantin utvidgas med återstående behandlingar i den ordning de enskilda landstingen bedömer vara lämpligast för att vara fullt genomförd inom två år.
Vårdgarantin omfattar prioritetsgrupp 2 och 3. Patienter inom prioritetsgrupp 1 har alltid företräde till vård genom akutsjukvård eller på annat sätt. Om, i arbetet på ett sjukhus, vårdgarantin skulle kollidera med prioriteringsarbetet går alltså det senare före.
Den nationella vårdgaranti vi föreslår är en miniminivå som varje landsting skall uppnå. Vi tror att många landsting kan gå snabbare fram i sitt förändringsarbete för att nå och överträffa målen.
Vårdgarantin ska sammanfattningsvis innebära:
Kontakt garanteras med husläkarmottagning/vårdcentral/primärvård den dag kontakten tas.
Besök hos distrikts- eller husläkare senast inom fem dagar efter att kontakten tagits (då vårdgarantin är fullt genomförd inom 48 timmar).
Besök hos annan specialist inom två månader.
Behandling inom tre månader efter att beslut om sådan fattats.
När inte ”det egna” sjukhuset kan ge vård i tid skall patienten erbjudas vård efter eget val inom det egna landstinget, i ett annat landsting eller hos en annan vårdgivare – på bekostnad av hemlandstinget som skall ha åliggandet att se till att patienträttigheten uppfylls.
Patienten skall vid inställd operation eller behandling av andra skäl än medicinska kunna kompenseras ekonomiskt, vilket bör belasta den ansvariga klinikens egen budget.
Patientens valfrihet skall inte vara bunden till ”det egna” sjukhusets möjligheter att ge vård i tid. Valfriheten skall omfatta hela landet och får inte begränsas till ett geografiskt eller administrativt område.
Patienten skall vidare ha rätt till:
Fritt val av distriktssköterska, läkare, sjukgymnast, barnmorska och arbetsterapeut.
Fritt val av vårdcentral, sjukhus eller motsvarande.
”Second opinion” (förnyad oberoende medicinsk bedömning).
Det som här angivits uppfylls inte av det som hittills åstadkommits i överläggningar mellan den nuvarande regeringen och Landstingsförbundet.
Vad som här i motionen anförts om nationell vårdgaranti bör riksdagen ge regeringen till känna.
Sverige kommer, om ingenting görs, att få en skriande brist på vårdpersonal. På grund av att vi lever allt längre samt att 40-talisterna utgör en befolkningspuckel kommer vård- och omsorgsbehoven i framtiden dessutom att öka. Därför behöver vårdsektorn bli mer attraktiv för att fler ska söka sig dit. För att attraktionskraften ska bli stark måste lönerna vara så konkurrenskraftiga och arbetsvillkoren sådana att vården kan locka till sig och behålla tillräckligt med personal.
De vårdanställda måste få större inflytande över sin arbetssituation. Små enheter med stort personalinflytande, väl fungerande husläkarteam och avknoppad verksamhet har visat sig mycket positivt vad gäller bemötandet av patienter, men även vad gäller personalens upplevelse av glädje och trivsel i arbetet. Inflytande över schemaläggning, arbetstider och andra frågor som rör arbetets organisering måste bli verklighet för alla dem som arbetar inom offentlig sektor. Traditionella hierarkier konserverar gamla yrkesroller inom vården och verkar hindrande för att utveckla arbetsorganisationen.
Hälsan är sämre bland anställda i den offentliga sektorn än i den privata. I den offentliga är det dessutom vanligare med långa sjukskrivningar till följd av stress och utbrändhet.
En lösning ligger i makten över arbetstiden. Lagstiftningen om arbetstiden måste ge människor egen makt över sin arbetstid, när det gäller att påverka både när och hur länge man arbetar. Annars får människor inte livspusslet att gå ihop.
Många människor känner att de vill förändra sin situation, vilket förutsätter att de kan påverka arbetstiden på ett sätt som de saknar idag. Önskemålen om förändringar skiljer sig kraftigt mellan olika individer. Somliga vill minska sin arbetstid för att de vill ha mer fri tid, till exempel med barnen. Rätt många, ofta kvinnor i offentlig sektor, har hamnat i ofrivillig deltid och vill gå upp i arbetstid för att förbättra familjeekonomin. Ytterligare en grupp vill ha mer varierad tid så att de jobbar mer intensivt vissa perioder och mindre andra.
Men också karriärvägarna inom vårdyrkena måste utvecklas. Det måste göras attraktivt för dem som lämnat yrket att återvända. En annan angelägen reform är att underlätta för personer med utländsk bakgrund som har vårdyrkesutbildning att arbeta inom vårdyrkena. Det krävs åtgärder för att få igång en fungerande vidareutbildning som är kompetenshöjande för personalen i vården och ger möjlighet för allmänläkare att forska samtidigt som de tjänstgör som allmänläkare.
För att vårdanställda ska få möjlighet att förverkliga egna idéer om verksamhet i egen regi måste monopolsituationer inom vården brytas upp. Det är genom att uppmuntra mindre företag i vården som vi kan motverka att några få stora vårdföretag alltmer dominerar den privata vårdmarknaden. För så får det inte fortsätta. Då riskerar vi att ersätta ett offentligt monopol med en privat oligopolsituation.
Långvariga monopolliknande förhållanden har också inneburit att löner hållits nere därför att arbetsmarknaden inte haft en normal balans mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Svårigheten att starta eget i de sektorer där kvinnor traditionellt har erfarenhet och kompetens är ett gigantiskt resursslöseri med kvinnlig skaparkraft. Ska lönerna bli mer rättvisa krävs att anställda i vård och skola får fler arbetsgivare att välja mellan. Denna utveckling har inletts, men den bör inte hejdas, utan få fortsätta.
Låga löner i flera av vårdyrkena förklaras alltså inte bara av attityden på arbetsmarknaden gentemot kvinnor, utan också av arbetsmarknadens funktionssätt.
Fler utbildningsplatser på högskolans vårdprogram, bättre karriärmöjligheter i vårdyrket, fler arbetsgivare inom vårdsektorn och en arbetstidsreform som ger makt över arbetstiden till den enskilde arbetstagaren är några reformer som skulle bidra till att fler vårdanställda stannar kvar i yrket. Det är först när personalen mår bra som vården också blir bra för patienterna.
På några ställen i landet har landstingen skrivit avtal med privata barnmorskor för att öka patienternas valfrihet inom mödrahälsovården. I de landsting som slutit avtal begränsas dock ofta valfriheten genom olyckliga avtalskonstruktioner. Vår uppfattning är att blivande föräldrar i alla landsting ska kunna välja vilken barnmorska de ska gå till. Det kan bli möjligt genom en mödravårdspeng.
Med en sådan kan kostnaden för mödrahälsovård följa föräldrarna oavsett om föräldrarna väljer en offentlig eller en privat mödravård. På det sättet blir villkoren för de privata mödravårdsmottagningarna samma som för de offentliga. Detsamma bör gälla barnhälsovården. Det bör även råda etableringsfrihet för barnmorskor.
Det som här anförts bör ges regeringen till känna.
I dag gäller rätten till en andra bedömning (second opinion) för patienter med livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom eller skada. Det kan vara rimligt att möjligheten till en andra bedömning även ska gälla för fler diagnoser som är allvarliga men inte täcks av nuvarande lagstiftning. Det skulle stärka patientens rätt och valfrihet att få diskutera sjukdomen och behandlingen med en annan läkare om behov av detta skulle föreligga.
En sådan andra bedömning ingår, som framgick ovan, även som en del av vårt förslag om nationell vårdgaranti. Rätten att få en bedömning av en andra läkare har också i våra förslag en motsvarighet i en skyldighet för patienten att bli undersökt av en andra läkare om det blir aktuellt med en något längre sjukskrivning – då också en rehabiliteringsgaranti skall gälla för dem som konstateras vara i behov av rehabilitering.
De svårigheter som nu finns med att få tillräckligt många organ för transplantation har mycket mer med information och med sjukvårdens rutiner att göra än med lagstiftningen. Gällande transplantationslag är inte problemet.
När det gäller information förefaller det som om nyckelgrupper inom läkarkåren inte har uppmärksammats tillräckligt. De som har det medicinska ansvaret när patienter tas emot men hastigt avlider efter t ex olyckor har de största möjligheterna att praktiskt se till att rätt kontakter tas med anhöriga och att rätt saker görs för att transplantation inte skall omöjliggöras. Bättre kontakter mellan läkare med olika uppgifter och bättre kännedom om transplantationskirurgins behov kan förmodligen göra stor nytta.
Informationen till allmänheten har tidigare varit alltför mycket av stor engångsinsats och åtföljande tystnad. Grundproblemet liknar det som finns vid förebyggande folkhälsoarbete. Det är därför viktigt att man är ihärdig och att upplysning om organdonationer pågår oavbrutet.
Vad som här anförts om organdonationer bör ges regeringen till känna.
De under senare år snabbt ökande kostnaderna för läkemedel har delvis sin förklaring i medicinska framsteg och nya möjligheter att framgångsrikt behandla sådant som tidigare var svårt att bota eller lindra. Men kostnadsutvecklingen har också andra sidor, och det är viktigt att inte bristande kostnadskontroll och alltför höga priser blir en onödigt stor börda på skattebetalarna och välfärdssystemet.
De regeländringar som gjorts – efter att vi från liberalt håll varit pådrivande, såväl i regering som i opposition – om att dyrare läkemedel kan ersättas med likvärdiga men billigare s k generika har hittills givit goda resultat. Det har blivit avsevärda besparingar för skattebetalarna, och det är tråkigt att inte dessa uppnåddes tidigare. Förseningen hade sin orsak i långvarigt socialdemokratiskt motstånd.
Denna möjlighet till besparingar med bibehållen vårdkvalitet är dock ännu inte så väl utnyttjad som den kan bli. Reglerna om läkemedelsförskrivningen bör snarast skärpas så att det normala skall vara att läkaren inte skriver ut ett visst företags preparat utan anger den vetenskapliga beteckningen på receptet. Denna får vid behov kompletteras av läkaren med närmare uppgifter om preparat, förutsatt att det finns medicinska skäl för detta.
En sådan statlig åtgärd kan väntas leda till ytterligare besparingar, och resultatet av detta bör delas mellan staten och landstingen, eftersom en kostnadsdelning är grunden för den nuvarande ordningen för finansiering av läkemedelskostnaderna. Regeringen förutsätts snarast lägga fram erforderliga förslag till riksdagen, och det bör ges regeringen till känna. Vi beräknar statens andel av besparingen till cirka 300 miljoner kronor per år, vilket är beaktat i vårt partis budgetalternativ. När regeringen återkommer med det nämnda förslaget påverkas de ekonomiska relationerna mellan stat och landsting under utgiftsområde 25.
Den producentobundna utbildningen om läkemedel borde bli mer prioriterad och öka i omfattning. Det medför ett behov av utbyggnad av ämnesområdet klinisk farmakologi, och att resurser vid såväl universiteten som Apoteket AB avdelas för utbildning och information. Förskrivarna måste få möjlighet till utbildning inom ramen för sin tjänst. Tid måste också avsättas för såväl läkare, sköterskor som farmaceuter att förmedla kunskap om läkemedel till både konsumenter och blivande konsumenter. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är av flera skäl angeläget att uppföljningen av förskrivning och användning av läkemedel förbättras. Användning av arbetsplatskod eller motsvarande på recept har stor betydelse för möjligheterna att göra sådan uppföljning.
Regeringens förslag som antogs var dock utformat så att bl.a. de läkare som saknar fast arbetsplats, t.ex. pensionerade läkare och läkare som arbetar i forskningsverksamhet, inte kommer att kunna förskriva läkemedel med subvention. Den arbetsinsats som dessa läkare gör och som sannolikt har avsevärd betydelse för att avlasta hälso- och sjukvården går därmed förlorad. Förslaget fick också en åldersdiskriminerande effekt. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till ett system med arbetsplatskoder eller motsvarande som omfattar alla förskrivare.
Hemsjukvård med nära anknytning till sjukhusvården har i dag långt större betydelse än tidigare vid vård för svåra sjukdomar. Denna utveckling är positiv, det ligger ett stort värde i att få vård i närheten av familj och vänner där man känner sig trygg. När det gäller mediciner uppstår dock ibland oönskade följder. En patient som vid sjukhusvistelse skulle ha fått medicin kostnadsfritt får inte detta i lasarettsanknuten hemsjukvård. Det rimliga är här att man när det gäller medicinerna gör på samma sätt som om patienten varit kvar på sjukhus.
Regeringen bör här återkomma med förslag till erforderliga regeländringar.
I narkomanvård finns numera flera substanser som används för att dämpa suget efter narkotika genom att tillföra ett annat medel med delvis liknande verkningar. Förskrivning av sådana medel kan i kontrollerade former vara av värde och underlätta övergång till ett normalt liv. Men förskrivning av sådana preparat kan också, om den sköts illa, innebära stora risker för att det som skall vara ett läkemedel i själva verket används som ännu ett missbruksmedel och rentav läcker ut på den illegala marknaden och överlåts mellan olika narkomaner.
För metadon gäller i Sverige särskilda begränsningar i rätten att skriva recept. För ett nyare medel som Subutex, som har en delvis likartad användning, finns inte dessa begränsningar utan det kan i princip skrivas ut av vilken läkare som helst. Detta är inte rimligt. Det innebär en risk att en omfattande legalförskrivning av narkotika successivt blir en metod att hantera narkomaner, och att detta på sina håll införs utan den kontroll som kännetecknar t ex ett strikt kontrollerat metadonprogram.
Samtidigt innebär de nya medlen behandlingsmöjligheter som, om de används i rätt sammanhang och i kontrollerade former, kan vara mycket betydelsefulla i den kvalificerade missbrukarvården. Regeringen bör återkomma till riksdagen med lagförslag som ger utrymme för sådan användning, men också innebär större möjligheter att begränsa rätten att skriva recept för sådana läkemedel och andra preparat som är riskabla då det gäller narkomani och läkemedelsmissbruk.
Läkemedel är den vanligaste behandlingsformen i hälso- och sjukvården. I genomsnitt följer varannan patient inte läkarens ordination, vilket kan leda till behandlingsmisslyckanden, uteblivna effekter och biverkningar. En fjärdedel av alla intagningar av patienter över 65 år på medicinklinik har uppskattats bero på felanvändning av läkemedel. Vad det kostar svensk hälso- och sjukvård är inte känt. Om 25 % av patienterna inte tar läkemedlet alls kan kassationen uppskattas till kanske 5 miljarder kronor.
Den grupp som konsumerar mest läkemedel är äldre personer, och de är även den grupp som oftast behöver sjukhusvård på grund av felmedicinering. I äldreboenden behövs det läkemedelsronder som regelbundet går igenom läkemedelsanvändningen i syfte att undvika felmedicinering och överdosering. Utöver detta är det en stor fördel om den äldre patienten har en egen husläkare. Det skulle förbättra översikten över patientens läkemedelskonsumtion och spara kostnader för både patienter och samhället.
Men även då det gäller sjukskrivna personer i yrkesverksam ålder finns allvarliga problem med fel- och övermedicinering, som i stället för att lindra och bota i stället förvärrar situationen för patienten och gör sjukskrivningar längre. Riksförsäkringsverket har kommit fram till att omkring 30 % av de sjukskrivna som använder smärtstillande medel, sömnmedel eller lugnande medel har utvecklat beroende eller fysisk tillvänjning som kan försvåra återgång i arbete. Detta är ett allvarligt kvalitetsproblem i vården och en bidragande orsak till ökningen av långa sjukskrivningar och sjukpensioneringar.
Mot bakgrund av det lidande som felanvändning av läkemedel förorsakar patienterna, de ökande läkemedelskostnaderna och kostnaderna för konsekvenserna av felbehandlingen, är det nödvändigt med en nationell handlingsplan för att åstadkomma en optimal läkemedelsanvändning, dvs. rätt läkemedel till rätt patient på rätt indikation i rätt dosering under rätt behandlingstid och i rätt administreringsform. Detta kan underlättas med läkemedelslistor, som gör att läkaren kan se vilken annan förskrivning som gjorts. Inte minst i äldrevården kan detta vara till stor hjälp. I denna fråga har en utredning nyligen framlagts, och vi utgår från att ärendet under detta riksmöte läggs fram till riksdagen för beslut.
Det som här anförts om över- och feldosering av läkemedel bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Kerstin Heinemann (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Marita Aronson (fp) |
|
Gabriel Romanus (fp) |
Mia Franzén (fp) |
|
Christer Winbäck (fp) |
Linnéa Darell (fp) |