Innehållsförteckning 1
Förslag till riksdagsbeslut 3
Inledning 6
Förebyggande insatser 6
En skola som motverkar utslagning 7
Mobbning 7
Skolans elevvård och skolhälsovård 8
Ett starkt civilt samhälle 8
Barn och kultur 9
Socialtjänstens arbete med utsatta barn 9
Familjehem 10
Åtgärder mot kriminalitet och ungas bruk av alkohol och droger 10
Missbruk 11
Ungdomsbrottslighet 11
Behandling 12
Medlevare 12
Barn som brottsoffer 13
Vårdnad, boende och umgänge 14
Umgängesrätt – enbart en plikt för barnet? 15
Gemensam vårdnad och oeniga föräldrar 15
Barns rätt till rättsligt ombud 16
Tidsbegränsade processer – avskaffa parallella processer 16
Barnbalk i stället för föräldrabalk 16
Barn i ekonomiskt fattiga miljöer 17
Prioriterade satsningar 17
Budgethjälp till familjer 17
Skuldsatta barn 18
Barns förmögenhet och inkomst 18
Barn med psykiska problem 19
Självmord 19
Ätstörningar 19
Föräldrar med psykisk sjukdom eller missbruk 20
Barn med neuropsykiatriska funktionshinder 20
Invandrarbarn, flyktingbarn och krigsskadade barn 21
Barn med funktionshinder 21
Tillgänglighet till skola och fritid 21
Förbättra utbildningen för de funktionshindrade 22
Flyktingbarn och barn i patriarkala familjer 23
Barn som lever under hot i familjer med starkt patriarkala värderingar 24
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kraftfulla åtgärder mot kriminalitet samt ungas bruk av alkohol och droger.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till sådan lagändring att staten tar på sig det finansiella ansvaret för all missbrukarvård på institution.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att försök med medlevarverksamhet uppmuntras i fler av landets kommuner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förskolan och skolan skall bedriva ett aktivt arbete för att förebygga all form av mobbning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för en kreativ kulturpolitik för barn.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barnkompetensen måste förbättras i hela rättskedjan.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barn som bevittnar våld i hemmet skall få brottsofferstatus.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om erforderliga åtgärder för att möjliggöra att mer specifik statistik utarbetas om sexuella övergrepp mot barn.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förlängning av preskriptionstiden för sexualbrott mot barn.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av ytterligare åtgärder för att bekämpa könsstympning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barnperspektivet skall vara vägledande i ärenden som rör gemensam vårdnad och umgänge.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det i föräldrabalken tydliggörs att barnets skydd mot en olämplig förälder är viktigare än barnets behov av kontakt med båda föräldrarna.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda hur barn skall få kontakt med förälder som umgängesvägrar.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en bestämmelse att barn skall tillförsäkras det stöd och den vård barnet behöver även om en förälder vid gemensam vårdnad motsätter sig detta.4
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ny lag om rätt för barnet att få ett barnombud som kan föra en från föräldrarna fristående talan för barnets rätt i domstol.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förkorta utredningstider i ärenden som rör vårdnad, boende och umgänge samt att avskaffa de parallella processerna.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anges om att verkställighetsmål överflyttas till allmän domstol för att förhindra parallella processer.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att pröva behovet av en särskild barnbalk.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjlighet för familjer att erhålla budgethjälp.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för skuldsatta barn.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att undanta barns inkomst av eget arbete och förmögenhet vid bestämmande av bostadsbidrag och socialbidrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fler behandlingsinstitutioner och bättre kunskap om barn med självmordsproblematik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om väntetider för ungdomar med ätstörningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utveckla samarbetsformer och metoder för barnpsykiatri, socialtjänst och vuxenpsykiatri kring barn till psykiskt sjuka eller missbrukande föräldrar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om handlingsprogram för barn med neuropsykiatriska funktionshinder för att därigenom minska framtida brottslighet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om full tillgänglighet till skola och fritidsaktiviteter för funktionshindrade barn och ungdomar.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om återinförd speciallärarutbildning inriktad mot direkt arbete med elever i behov av särskilt stöd.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa handikappkunskap i lärarutbildningen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de statliga specialskolorna för multihandikappade elever.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskolan som fortsatt egen skolform.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att funktionshindrade skall ha tillgång till personliga assistenter även vid studier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en nationell skolpeng, som tilldelar elever med funktionshinder extra resurser.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över bestämmelserna om barnets bästa så att barnkonventionen uppfylls fullt ut även vad gäller asylsökande barn.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att undvika att familjer splittras i samband med förvarstagning och verkställighet av avvisning.6
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag till ändringar av socialtjänstlagen så att socialnämnden kan utreda ett utsatt barns situation utan att en för barnet potentiellt farlig vårdnadshavare får information om det i enlighet med vad som anförs i motionen.
1Yrkandena 4, 25, 27–30 och 32 hänvisade till UbU.
2Yrkande 5 hänvisat till KrU.
3Yrkandena 6–9 hänvisade till JuU.
4Yrkandena 11–20 hänvisade till LU.
5Yrkande 26 hänvisat till BoU.
6Yrkandena 33 och 34 hänvisade till SfU.
Liberaler anser att barn skall vara en prioriterad grupp i samhället. I goda tider är det barnen som först ska gynnas, i dåliga tider de sista som ska missgynnas.
I dagens Sverige har de flesta barn bättre levnadsvillkor än barn i många andra länder. Trots det finns det många barn som befinner sig i utsatta situationer. När man talar om utsatta barn är det barn i många olika slags situationer och en mångfacetterad problematik som åsyftas. Barn till missbrukare, till psykiskt sjuka, till föräldrar med bristande förmåga. Barn som utsätts för misshandel och sexuella övergrepp, barn som bevittnar våld i hemmet eller befinner sig i svåra vårdnadstvister. Barn som mobbar eller mobbas, barn som inte får sina grundläggande behov tillgodosedda av mat, kläder, sömn, regler och normer, omsorg och kärlek. Vi får heller inte glömma funktionshindrade barn eller flyktingbarn.
Sammantaget innebär det att antalet barn som behöver stöd i olika former är stort. Det finns risk att dessa barn får en ogynnsam utveckling som kan leda till bl.a. missbruk, kriminalitet och psykiska störningar. Därför är det angeläget att barnperspektivet värnas på en rad samhällsområden. Folkpartiet liberalerna lägger därför fram en barnmotion som tar upp flera av de problembilder som finns och som kräver både åtgärder och fortlöpande diskussion.
Personal som arbetar inom mödravårdscentraler, barnavårdscentraler, förskola och skola kan som regel tidigt identifiera barn och familjer som behöver stöd. Problemet är dock att barnets situation ofta måste bli allvarlig eller mycket allvarlig innan åtgärder sätts in. Inte sällan uteblir stödet på grund av olika penningpåsar, brister i samverkan, revirtänkande och okunnighet om myndigheters olika kompetens och ansvarsområden. De flesta torde vara överens om, att om vi tidigt uppmärksammar barn och ungdomar som behöver stöd, skulle de stora kostnaderna för drogmissbruk, kriminalitet och psykiska problem liksom det mänskliga lidandet minska drastiskt. En satsning på en god barnavård är på sikt en mycket stor samhällsekonomisk investering.
Trots denna kunskap satsas det idag inte tillräckligt på förebyggande och uppsökande arbete. Vi har därför valt att fokusera på förebyggande insatser i denna motion. I tider av pengabrist är det särskilt nödvändigt att samla befintliga resurser och ta tillvara den samlade kompetens som finns: föräldrar, mödravårdscentral, barnhälsovård, förskola, skola, fritids, skolhälsovård, barnpsyk, socialtjänst, polis. Andra aktörer som också bör ha barnet i fokus är vuxenpsyk, kriminalvård, migrationsverk, frivilligorganisationer, kultur- och fritidsverksamhet. Genom metodutveckling och nära samverkan borde det vara möjligt att ge barn och ungdomar erforderliga stödinsatser i tid.
Förskola och skola spelar en viktig roll i barns liv. Tillsammans med föräldrarna ansvarar de för barnens uppfostran. Skolan är barns och ungdomars arbetsplats. Det är här de tillbringar tolv, tretton, år av livets viktigaste år. Det som händer i skolan får positiva eller negativa följder – både på kort och lång sikt. Därför är det viktigt att det i förskolan och skolan finns välutbildad personal i en sådan utsträckning att de kan trygga barns rätt till goda uppväxtförhållanden.
Kunskapsförmedling är skolans viktigaste uppgift och den måste komma alla barn till del. Elever som känner att de lär sig något i skolan, och som upplever skolan som meningsfull, ägnar sig i betydligt mindre grad åt destruktivt beteende än andra. Att fånga upp och satsa på de elever som har svårigheter med skolarbetet leder till en lugnare arbetsmiljö för alla. Ingen elev ska lämna lågstadiet utan att ha uppnått grundläggande läs- och skrivfärdigheter. Genom att prioritera läsning och skrivning tidigt, redan i förskolan, ökar möjligheterna till framgång avsevärt för barn som inte kommer från hem med studietradition eller som på annat sätt har en stökig och svår hemmiljö. En skolpolitik som nedprioriterar kunskap och bildning sviker de allra mest behövande barnen, alltså de barn som inte får tillräcklig stimulans och hjälp hemifrån. En jämlik skola vågar ställa krav på eleverna. Elever som behöver stöd ska få det i form av speciallärare, kamratstödjare, återkommande repetitionstillfällen, läxläsningshjälp, fokusering på baskunskaperna, möjlighet att läsa in kurser på sommaren och, om så krävs, gå om en årskurs.
Förskola och skola skall aktivt arbeta för att förebygga all form av mobbning. De flesta elever behöver känna att det finns vuxna som tar ansvar och sätter gränser. Det är en myt att en kravlös skola, med få krav på ordning och lågt ställda förväntningar, gynnar utsatta elever. Tvärtom har den förda skolpolitiken bidragit till utslagning. Mobbning är när ett eller flera barn systematiskt under en vis tid trakasserar ett annat barn. Mobbning innebär förakt, förnedring, kränkning, förföljelse, hån och utfrysning från gruppen.
Mobbning är dock inte enbart ett skolproblem. Även inom förskolan förekommer mobbningstendenser. Det finns egentligen inga ”mobbningssäkra miljöer”. Det är när flera barn är tillsammans, särskilt om de inte själva fått välja medlemmarna i gruppen, som det kan uppstå tendenser till mobbning. Eftersom mobbning kan uppstå var och när som helst är det vuxenvärldens ansvar att det finns beredskap att motverka mobbning. I FN:s konvention för barn, som för övrigt Sverige var ett av de första länderna att ratificera, står följande i den tredje artikeln:
Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.
Vi har i och med detta förbundit oss att arbeta för alla barns rätt att växa upp i trygga miljöer, där vuxenvärlden sätter barnens bästa först. Därmed skall ingen typ av kränkande behandling förekomma i miljöer där barn vistas. Samhället måste ingripa med kraft i tid. Elever som mobbar och trakasserar andra elever ska kunna avstängas eller flyttas från skolor i syfte att upprätthålla undervisningens kvalité och skydda drabbade elever. Självfallet ska även de elever som mobbar erbjudas kvalificerad hjälp, men det får ske på ett sätt som tillgodoser de drabbade elevernas rättmätiga krav på en trygg skolmiljö. Skolan ska även vara skyldig att kontakta berörda föräldrar när fall av mobbning uppmärksammas.
Mobbning är en i många fall omedveten handling hos den som förtrycker. Han eller hon är inte sällan omedveten om hur djupt förnedrande och sårande erfarenheten för offret kan vara. Forskare har inte kunnat konstatera att det är några skillnader i intelligens mellan offer och mobbare, däremot finns skillnad i självuppfattning. Därför är det angeläget att tro på den som utsätts för mobbning och arbeta för att stärka självförtroendet hos honom eller henne. Samtidigt är det viktigt att aktivt arbeta med mobbaren, så att vederbörande får möjlighet att leva sig in i den mobbades situation.
Skolans elevvård och skolhälsovård måste rustas upp. En väl fungerande elev- och skolhälsovård är nödvändig för att upptäcka problem i tid och kunna sätta in insatser innan situationen eskalerat. Elev- och skolhälsovården behöver förstärkas, det visar inte minst bristerna i omsorgen om unga med enklare psykiska problem. På nationell nivå bör Skolverket ta större ansvar för samordningen av elevvården i Sverige. En åtgärd vore att Skolverket återinförde skolöverläkaren. Det är viktigt att skolans elevvård och socialtjänsten har kompetens att uppmärksamma utsatta flickor, som kan vara svårare att upptäcka då de många gånger agerar självdestruktivt snarare än utåtagerande. Ungdomar med psykiska problem får i dag dåligt stöd. Brister i elevvården gör att unga med ”lättare” problem hamnar hos barn- och ungdomspsykiatrin, som i sin tur inte alltid hinner ge stöd åt barn och ungdomar med allvarliga psykosociala problem.
Mycket tyder på att en aktiv fritid i en drogfri miljö förebygger problem hos barn och ungdomar. Det är viktigt att unga människor får stöd att bygga starka nätverk omkring sig. Därför bör möjligheterna till meningsfull sysselsättning och utvecklande fritidsaktiviteter, där vuxna är involverade, förbättras. Föräldravandring eller andra aktiviteter där föräldrar själva agerar förebyggande i den egna närmiljön bör uppmuntras.
Föreningslivet erbjuder många unga en tillhörighet i en positiv gemenskap. Fritidsgårdar och andra organiserade verksamheter för ungdomar kan därför ha stor betydelse, inte minst för ungdomar som har problem. Det är också viktigt att det finns ett utbud av olika aktiviteter såsom idrott, biografer och kulturinstitutioner. En amerikansk studie bekräftar att fritidsverksamheter som engagerar och involverar ungdomar som bor i utsatta områden i princip fungerar som ett slags vaccin mot destruktivt beteende. Det finns ett samband mellan vad ungdomar gör på fritiden och hur de lyckas i sitt skolarbete.
För att stärka det civila samhället kan det vara en fördel om fritidsaktiviteterna inte alltid organiseras i kommunal regi. Verksamheten kan istället drivas av en föräldraförening, ett föreningsråd eller av ungdomarna själva. Att det ideella engagemanget uppmuntras ska inte ses som en ersättning för det offentliga ansvaret utan som ett komplement.
Barn och ungdomar ska ha god tillgång till ett rikt kulturutbud och vara prioriterade i kulturpolitiken. Barn stimuleras av att ta del av olika sätt att uttrycka sig på, att få lyssna till musik, se på teater men också i hög grad genom att själva få uttrycka sig. Genom skolan ska alla barn ges tillgång till kulturupplevelser. En kreativ miljö, där eleverna får skapa själva, är en viktig förutsättning för lärande och välbefinnande. Folkpartiet anser att musik- och kulturskolornas verksamhet ska stödjas och stimuleras så långt som möjligt. Det gäller mer att deltaga i kulturen än att ta del av den. Kulturen kan utgöra en värdefull motvikt till de ökande våldsskildringar som i dag är lätt tillgängliga för barn genom teve, video, Internet samt dataspel. Behovet av upplevelser är en viktig del av ungdomars vardag. Här kan den professionella konsten få stor betydelse och bli ett komplement till det kommersiella utbudet. Programmen i radio och teve har stort genomslag i barns och ungas liv som förmedlare av kultur- och samhällsliv. Folkpartiet ser det som en viktig kulturpolitisk uppgift att säkra att public service präglas av kvalitet och bildning, särskilt för barn och unga. Folkpartiets tankar om barn och kultur beskrivs närmare i partimotionen ”Liberal kulturpolitik”.
Huvudansvaret för insatser att hjälpa utsatta barn vilar i dag på socialtjänsten.
Många sådana barn kommer därför under sin uppväxt i kontakt med socialtjänsten. Det är angeläget att det finns ett tydligt barnperspektiv i socialtjänstens arbetssätt. När barn far illa i familjer är det barnets intresse, inte de vuxnas, som måste sättas främst. Sedan 1997 säger socialtjänstlagen uttryckligen att ”när åtgärder rör barn skall det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver”.
En färsk rapport från Socialstyrelsen visar att socialarbetares brist på kunskap om barn är det största problemet i socialtjänstens arbete med barn. Enligt rapporten kan många socialsekreterare inte tolka barns signaler, de vet inte hur de ska tala med barn, vilka behov barn har, vilka insatser som är bäst för dem eller hur insatser påverkar barn. Detta är naturligtvis mycket allvarligt, eftersom utsatta barn är i stort behov av att tidigt bli sedda och få den hjälp de behöver. Socialsekreterare som arbetar med utsatta barn ska därför ha vidareutbildat sig och skaffat den kompetens som krävs för detta.
Under årens lopp har flera studier pekat på att personal inom barnomsorg, skola och sjukvård sällan anmäler misstankar om barn som far illa till socialtjänsten. Det tycks finnas många orsaker till att personal som arbetar med barn ibland inte vänder sig till socialtjänsten då de borde göra det. Ofta handlar det om kunskapsbrist, många i de yrkesgrupper som möter barn känner inte till anmälningsplikten i socialtjänstlagen. Det är nödvändigt att både analysera varför anmälningsskyldigheten inte fungerar och att hitta metoder i det praktiska arbetet så att barn verkligen får det stöd och skydd de behöver. Folkpartiet vill även genomdriva en förändring av socialtjänstlagen så att socialnämnden kan utreda ett utsatt barns situation utan att en för barnet potentiellt farlig vårdnadshavare får information om det. Detta beskrivs närmare i avsnittet ”Barn som lever under hot i familjer med starkt patriarkala värderingar”. Folkpartiets tankar om socialtjänstens utformning beskrivs närmare i kommittémotionen ”Socialtjänsten – att tro på människan”.
Enligt socialtjänstlagen skall socialnämnden sörja för att den som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller boende. Det har blivit ett ökat behov av kontaktfamiljer och familjehem, men samtidigt har dessa uppgifter i många fall blivit svårare. I dag placeras många unga, som tidigare placerades på institution, i familjehem. Handledningen av de privatpersoner som tar på sig dessa uppdrag är ibland bristfällig, samtidigt som den arbetsbörda de tar på sig kan vara både svårbemästrad och påfrestande. Dessutom är ofta ersättningen dålig med hänsyn till hur svår och slitsam uppgiften kan vara. Såväl handledning som ersättning måste förbättras. Det är även socialnämndens ansvar att minst en gång var sjätte månad överväga om vården fortfarande behövs. Det är känt att det här finns omfattande brister. I många fall går det långt mer än sex månader mellan omprövningarna. Ansvaret för familjehemmet och vårdtagaren vilar på socialtjänsten i placerande kommun. Det är inte ovanligt att barn vårdas på långt avstånd från hemkommunen. I sådana fall är risken än större att ansvarig socialnämnd brister i ansvaret gällande familjehemmens rätt till råd, stöd och den hjälp de så väl behöver. Här finns även en risk att oseriösa hem kommer undan kontroll och ytterst drabbar detta barnen.
Ungdomsbrottsligheten, alltifrån klotter, vandalisering till personrån och grovt våld, är ett av vårt lands största sociala problem. Missbruk och kriminalitet ingår ofta i samma problembild.
Debutåldern för när unga dricker alkohol är drygt 13 år. Det är långt ifrån den enda drog som används av barn och ungdomar. En undersökning om drogvanor hos skolungdomar i Stockholm visar på en fortsatt allvarlig uppgång både i årskurs 9 och i årskurs 2 på gymnasiet vad gäller bruk av såväl alkohol som narkotika. Var tionde pojke i årskurs 9 säger sig ha prövat narkotika. I årskurs 2 på gymnasiet har 26 % av pojkarna och 22 % av flickorna provat narkotika. Andelen ungdomar som prövar narkotika har mer än fördubblats på tio år. Erfarenheten är att det blir allt svårare att bryta onda cirklar ju längre tid som hinner gå.
Droger och kriminalitet bland barn och unga ska förebyggas tidigt i grundskolan. Det sker både genom att betona föräldraansvaret och genom att regelbundet ge verkningsfull information. Föräldrarna ska involveras tidigt i drogförebyggande arbete. När skolpersonal, socialsekreterare eller poliser misstänker drogproblem eller andra allvarliga bekymmer ska familjen alltid underrättas. Drogtester på barn under 15 år ska få genomföras med föräldrarnas medgivande, även om det sker mot barnets vilja. Effektivt drogförebyggande arbete är viktigt och kan rätt utformat bidra till att höja motståndskraften mot knarkets profitörer. I områden där drogvaneundersökningar tyder på ett särskilt högt missbruk bör det göras specialsatsningar.
Langning måste bekämpas. Ett intensivt lokalt arbete behövs för att begränsa ungas tillgänglighet till alkohol. Många föräldrar köper ut alkohol till sina minderåriga barn. Detta problem bör uppmärksammas mer. Det bör göras en kontinuerlig granskning av krogar med utskänkningstillstånd för att förhindra att minderåriga serveras alkohol där. Krogar som serverar alkohol till ungdomar under 18 år och affärer som säljer folköl till minderåriga ska drabbas av kännbara och snabba sanktioner.
Samhället måste reagera med särskild snabbhet på ungdomsbrottslighet. Det är demoraliserande att det kan dröja många månader innan en person som misshandlat eller rånat ställs till svars för sina brott. Brott utförda av ungdomar under 21 år bör behandlas med förtur av rättsväsendet. En metod som bör övervägas är att införa ungdomsdomstolar med särskild kompetens om unga lagöverträdare. Dessa domstolar skulle ha hand om de fall där den tilltalade är under 21 år. Under 21 år tillämpas regler om generell strafflindring och fram till 21 år gäller dessutom LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga).
Det är viktigt att det finns ett tydligt program så att unga som dömts till ungdomstjänst omedelbart sätts i arbete eller fortbildning. I dag saknas sådana enhetliga regler, vilket ibland leder till att en dom om ungdomstjänst innebär att inget alls händer. Det sänder den helt felaktiga signalen att samhället inte tar så allvarligt på de brott som utförts.
Unga lagöverträdare bör, när brottsoffret så önskar, genom medling konfronteras med brottsoffren. Medling ger brottsoffret möjlighet att ställa frågor till gärningsmannen och förklara vilka konsekvenser och känslor brottet medfört. För ungdomar på glid bör samarbete med familjen ske i ett tidigt skede och insatser ska vara inriktade på att stärka och stödja ungdomars familjer för att förebygga problem. Föräldrar bör även ha närvaroplikt vid rättegång med barn under 18 år. För omyndiga lagöverträdare bör familjerådslag, när det är lämpligt, genomföras som en del av åtgärderna. Det innebär att förövare och deras familjer träffar offret tillsammans med polis och representanter för skola och sociala myndigheter.
En stor del av såväl alkoholist- som narkomanvårdens avveckling, liksom av problemen för kvalificerad social ungdomsvård, har sin förklaring i att huvudmannaskapsfördelning och ekonomiskt ansvar inte fungerar tillfredsställande på detta område. När det gäller ungdomar med långtgående missbruksproblem och andra sociala problem ställs ofta kommuner, även stadsdelsnämnder och liknande, inför stora kostnader vid tidigt ingripande med placering i kvalificerad institutionsvård. Ett lyckat behandlingsresultat kan spara väldiga belopp jämfört med vad en ”karriär” av avancerat missbruk och kriminalitet drar med sig. Men kostnaden är ofta sådan att några få placeringar kan rubba budgeten för en liten förvaltning. Det blir då lätt att kortsiktigt undvika kostnaden, uppskjuta problemet och i praktiken låta andra instanser i kommuner, landsting och stat, däribland kriminalvården, samt många brottsoffer, bära en långt större börda längre fram. Det är svårt att komma åt detta problem på annat sätt än genom att ändra de ekonomiska förutsättningarna för missbrukarvård och kvalificerad social ungdomsvård, inte minst då det gäller tidiga ingripanden.
Staten bör garantera de huvudsakliga kostnaderna för tvångsvård och annan missbrukarvård som kräver institutionsplacering. Statens kostnad ska sedan enligt finansieringsprincipen neutraliseras genom en ändring av de allmänna statsbidragen till kommunerna. En sådan modell kan vara utgångspunkten för även annan missbrukar- och ungdomsvård där statens och kommunernas ekonomiska ansvar ska förändras.
Med statens finansiering bör följa vissa krav på kommunerna. Kommunen ska visa att man har följt alla tillämpliga bestämmelser i socialtjänstlagen, SoL. Vidare måste kommunen ha en plan för hela vårdkedjan, från akut avgiftning till en integrering i samhället. I dag är det tyvärr vanligt att missbrukare efter en kort tids behandling lämnas att återuppta destruktiva livsmönster.
I Göta kommundel i Borås startade 1997 en verksamhet för utsatta ungdomar. Man har anställt sex så kallade medlevare som bor och lever dygnet runt med ungdomarna. Framförallt är det ungdomar med olika typer av sociala problem och neuropsykiatriska handikapp som deltar i verksamheten. Eftersom medlevarverksamheten är öppen så har man valt att inte ta emot missbrukare eftersom man gör bedömningen att dessa är för svåra att hantera i en öppen verksamhet. Efter en tid i programmet får ungdomarna ett kontraktsboende med fortsatt stöd av medlevarna och nästa steg är att de flyttar till egen lägenhet. Målet är att ungdomarna ska få en ordnad tillvaro och ett självständigt liv. Cirka tio personer har hittills deltagit i verksamheten. En del har kunnat gå direkt in i medlevarverksamheten, andra har först tillbringat en tid på institution. Förutom boendet så har kommunen gått in med riktade insatser till ungdomar med problem. Medlevarverksamhet uppvisar goda resultat och kommer att utökas. Det finns både mänskliga och ekonomiska fördelar med denna form av verksamheten. De mänskliga fördelarna är att ungdomarna är kvar på hemmaplan, medlevarna kan stötta både dem och deras familjer. De ekonomiska fördelarna är att man kan undvika institutionsboende. En person på institution kostar cirka en miljon kronor per år. Två anställda medlevare och hyra av en lägenhet kostar cirka 800 000 kronor per år. Försöken med medlevarverksamheten har visat att man i vissa fall kan slippa institutionsplacering och i andra fall att institutionsplaceringen blir kortare. För de flesta som varit med i verksamheten har det gått bra och ingen av ungdomarna har hoppat av verksamheten. Vi anser att information om försök med medlevarverksamhet bör spridas till fler av landets kommuner.
Ungefär 200 000 svenska barn beräknas leva i familjer där de blir vittne till övergrepp och misshandel av en närstående. Det har visat sig att barn som bevittnat våld i hemmet i många fall får samma symptom som barn som själva blivit fysiskt misshandlade. Barn måste få en stärkt ställning i de fall där de bevittnat våld mot närstående. Vi vill därför att dessa barn skall ges brottsofferstatus då detta kan vara viktigt för att tillgodose barnens rätt till stöd och hjälp men också för möjligheten att få brottsskadeersättning och stärkt ställning i vårdnadstvister.
År 2002 fick den svenska polisen in drygt 3 000 anmälningar om sexuella övergrepp på barn. Mörkertalet är stort. På alla nivåer, inom socialtjänsten, barnpsykiatrin och rättsväsendet, behövs det mer resurser och kompetens för att upptäcka och avslöja övergrepp samt ge utsatta barn stöd. Trots uppskattningar och studier om sexuella övergrepp anser vi att den statistik som finns att tillgå rörande sexuella övergrepp mot barn under 15 år inte är tillräcklig. Bland annat kan man inte av statistiken utläsa hur stor del av polisanmälningarna om sexualbrott mot barn under 15 år som leder till åtal och lagföring i domstol. Inte heller går det av kriminalstatistiken att utläsa hur stor del av sexualbrotten mot barn under 15 år som begås inom familjen. Det finns i dag en stor grupp vuxna som under sin barndom blivit utsatta för sexuella övergrepp, oftast utan att det kommit till omgivningens kännedom. Övergreppen medför svåra lidanden långt upp i vuxen ålder och många har erfarit, när de tagit mod till sig att anmäla övergreppet, att preskriptionstiden för brottet runnit ut. Vi liberaler vill att fler offer ska få upprättelse och därför kräver vi att en förlängning av preskriptionstiden utreds.
Könsstympning är en mycket allvarlig kränkning av rätten till den egna kroppen. Trots straffskärpning och andra lagstiftningsåtgärder utsätts barn och unga kvinnor som bor i Sverige för könsstympning. Brottet måste kraftfullt bekämpas genom åtgärder både i skola, hos polis, åklagare och inom sjukvården. Åklagare och polis måste få kännedom om misstänkta fall. Den som utför könsstympning eller förmår annan att bryta mot lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor måste kunna åtalas – inte bara enligt lagen utan även i verkligheten.
Rättssystemet är i grunden anpassat till vuxna men barn far många gånger mycket illa i rättsliga utredningar, förhandlingar och processer. Ofta läggs utredningar ner där barn är offer. Detta beror till stor del på svårigheter gällande bevisning. Barn har inte vuxnas kommunikationsförmåga. Därför måste personer som kommer i kontakt med barn under den rättsliga processen ha särskild barnkompetens. Okunskap får inte vara en anledning eller ursäkt till att barns rättigheter åsidosätts. Ett annat problem är att förhörsmiljön ofta inte är barnanpassad. Om barnet kan höras i en känd och trygg miljö, t.ex. på dagis, är det lättare för barnet att berätta vad det varit med om. De flesta polismyndigheter saknar dock mobil teknisk utrustning för att videofilma förhör utanför polishuset. Detta bör därför åtgärdas.
År 1990 anslöt sig Sverige till FN:s konvention om barnets rättigheter – barnkonventionen. Av artikel 18 framgår:
Konventionsstaterna skall göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har gemensamt ansvar för barnets fostran och utveckling. Föräldrar eller, i förekommande fall, vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets fostran och utveckling. Barnets bästa skall komma i främsta rummet.
Den 1 oktober 1998 trädde ändringar i föräldrabalken (FB) i kraft. Av kap. 2 a § framgår:
Barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande enligt detta kapitel av alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge. Vid bedömning av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Risken för att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa ska beaktas.
Syftet med ändringarna i föräldrabalken var dels att nedbringa antalet mål i domstolen, dels att bana väg för ökad användning av gemensam vårdnad. Bestämmelserna innebär att domstolen även kan döma till gemensam vårdnad mot en förälders vilja. Gemensam vårdnad kan fungerar väl när föräldrar har en respektfull relation och kan samverka kring barnet. I verkligheten finns dock många exempel då gemensam vårdnad inte fungerar. Därför är det inte alltid en bra lösning om hänsynen till barns bästa skall vara vägledande.
Lagstiftningen utgår idag ifrån att det råder ideala förhållanden och jämställdhet mellan könen trots att verkligheten ofta inte ser ut så. Många kvinnor har t.ex. separerat för att befrias från fysisk och/eller psykisk misshandel. Barnen har ibland varit vittnen till övergreppen. Genom beslut om gemensam vårdnad ges mannen möjligheter att även i fortsättningen kontrollera och styra sin f.d. maka eller sambo genom barnen. I dessa ärenden bör beslut om gemensam vårdnad inte vara regel utan undantag. Gemensam vårdnad bör också ifrågasättas då förälder har utsatt sitt barn för misshandel eller annan kränkning. Avsteg från den generella regeln om gemensam vårdnad bör vidare göras i de fall motsättningarna mellan föräldrarna är så stora att barnens psykiska hälsa och utveckling äventyras. Vid uppenbara fall av s.k. umgängessabotage, då inga misstankar om våld och övergrepp eller andra allvarliga förhållanden förekommer, bör föräldrarna vara skyldiga att delta i samarbetssamtal för att lösa konflikten.
I gällande lag har vårdnadshavaren ett ansvar för barnets umgänge med den andre föräldern. Umgängesföräldern kan kräva rätt till umgänge i domstolsprocess. Umgängesföräldern har också möjlighet att få dom om umgängesrätt verkställd, oftast genom vitesföreläggande mot vårdnadshavaren men som sista utväg även genom polishämtning. Umgängesföräldern kan också få vårdnaden överflyttad på sig om umgängesrätten inte fungerar på grund av att vårdnadshavaren motsätter sig det, s.k. umgängessabotage. Lagstiftaren betonar vikten av att barn skall ha tillgång till båda föräldrarna men har dock förbisett det faktum att många barn endast har tillgång till en förälder på grund av att en förälder undandrar sig kontakt med barnet. Hur ska man kunna verkställa umgänge där föräldrar vägrar umgås med sitt barn trots att det finns beslut om detta? Om en umgängesförälder sviker och vägrar träffa sitt barn, som man kan kalla umgängesvägran, finns idag inga rättsliga lösningar. Det finns många exempel på barn som både längtar och behöver sin förälder och där boföräldern också behöver stöd i det gemensamma föräldraskapet. Detta förhållande är ett flagrant exempel på att dagens lagstiftning rörande vårdnad, boende och umgänge främst handlar om föräldrarätt och inte barnrätt.
Om barn skall kunna växa upp under trygga förhållanden utan ständiga konflikter är föräldrarnas förmåga att kunna kommunicera och kompromissa central.
När föräldrar har gemensam vårdnad om ett barn har föräldrarna lika stor rätt och skyldighet att fatta beslut som rör barnet. Det gäller både föräldrar som lever ihop och åtskilda. Föräldrar som inte lever tillsammans har i regel större svårigheter att fatta gemensamma beslut om barnet. Om en av föräldrarna anser att barnet behöver stöd och hjälp i någon form, t.ex. kontakt med barnpsykiatrin, kan den andre föräldern enligt gällande bestämmelser förhindra detta genom att motsätta sig att barnet får behandling. Detta är återigen ett exempel på att föräldrarätt går före barnrätt. Det är därför angeläget att nya bestämmelser införs i lagen så att barnet tillförsäkras den vård och den hjälp som barnet behöver oaktat föräldrarnas oenighet.
I promemorian Ds 2002:13 som har utarbetats inom Justitiedepartementet föreslås att barn ska har rätt till ett särskilt biträde i särskilt konfliktfyllda mål om vårdnad, boende och umgänge. Folkpartiet anser att alla barn skall ha rätt till ett särskilt ombud som kan tillvarata barnets intressen, även i de fall föräldrarna är överens. Genom att barn får rätt till rättsligt ombud vid tvist i domstol behöver heller ingen bedömning göras om det föreligger en konflikt eller graden av densamma. Erfarenheter har också visat att föräldrarnas överenskommelser inte alltid tillvaratar barnets bästa.
Vårdnads- och umgängestvister kan pågå under många år i olika instanser, vilket är en mycket stor påfrestning framför allt för barnen. Med tanke på att barn, av naturliga skäl, också har ett annat tidsperspektiv än vuxna är det angeläget att hitta en tidsgräns för hur länge processandet kan fortgå. Idag handläggs ärenden kring vårdnad, boende och umgänge av både allmän domstol (mål om vårdnad, boende och umgänge) och förvaltningsdomstol (verkställighetsmål). Det är Folkpartiets mening att frågorna bör handläggas i en enda domstol som därmed också skulle få en utökad kompetens och möjlighet att skaffa sig en helhetsbild som bättre tillgodoser barnets intresse. Mål om verkställighet kan lämpligen flyttas till allmän domstol. Den skulle därmed också få återkoppling till hur dess beslut och domar följs. På detta sätt skulle de parallella processerna försvinna, dvs att mål om verkställighet och mål om vårdnad, boende och umgänge pågår samtidigt.
Trots allt tal om barnkonventionen, barns bästa och barnperspektiv saknas alltjämt en lagstiftning där barnets rätt står i fokus. Vi har idag fortfarande en föräldrabalk och en föräldrarätt i stället för en barnbalk och en barnrätt. Det är dags att pröva behovet av en särskild barnbalk. Den skulle kunna innehålla delar av föräldrabalken, brottsbalken, socialtjänstlagen och LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga).
Det är hög tid att vi både i lagstiftning och tillämpning visar att vi menar allvar med begreppet barns bästa.
”Över en miljon människor är beroende av sociala ersättningar för sin försörjning. De kan inte påverka sin inkomst och levnadsstandard.” Citatet är taget ur regeringens budgetproposition för 2004. En av nio i det svenska samhället är alltså beroende av sociala ersättningar för sin försörjning. I flera av de hushåll som är bidragsberoende lever barn. Enligt Rädda Barnen lever 296 000 barn i fattiga familjer. Nästan var fjärde (23%) ensamstående kvinna med barn är socialbidragsberoende. Man kan diskutera olika definitioner av fattigdom, men likväl torde det stå klart att många, många barn lever i hushåll där de ekonomiska marginalerna är knappa. Att leva under snåla ekonomiska ramar är jobbigt i sig. Att dessutom känna att man inte har makt att förändra sin situation gör situationen än värre. Det finns ingen genväg för att bryta denna situation. Det som behövs är en offensiv politik för tillväxt. En politik för fler växande företag är samtidigt en politik för färre fattiga barn. Arbete istället för bidrag måste bli politikens allmänna inriktning. Därför ska en jobb- och utvecklingsgaranti införas för personer som kan arbeta men som har slagits ut från arbetsmarknaden. Dessa tankar presenteras mer ingående i Folkpartiets motion ”Jobb istället förbidrag – den liberala vägen till integration”.
Den svenska ekonomin är i ett besvärligt läge. Detta visar på behovet av en offensiv tillväxtpolitik. Samtidigt finns det flera reformer och satsningar som måste göras för att stärka barnfamiljernas ekonomi. Några av dessa skapar vi utrymme för genom tydliga omprioriteringar i vår ekonomisk-politiska motion. Andra viktiga åtgärder får skjutas något på framtiden till dess att ekonomiskt utrymme finns. En sådan åtgärd är ett särskilt barnkonto som hushållen får använda fritt efter egna behov och prioriteringar.
Andra viktiga satsningar för att stärka fattiga hushåll med barn är att återinföra barntillägget för studerande föräldrar, att föräldrar med socialbidrag och funktionshindrat barn kan få behålla en del av vårdbidraget. I Folkpartiets ekonomisk-politiska motion utvecklas närmare vilka åtgärder vi vill se för att stärka tillväxten och förbättra barnfamiljernas ekonomi.
Socialbidragsreglerna är sådana att inget barn i Sverige skall behöva frysa en kall vinterdag på grund av att familjen inte har råd att köpa vinterkläder. Likväl finns det barn som inte får del av familjens resurser i tillräcklig omfattning. Detta kan bero på flera olika saker. Missbruk kan vara en, men också att de vuxna av någon anledning är oförmögna att planera sin ekonomi. Det finns anledning att se över hur man i vissa särskilda fall kan stärka de sociala myndigheternas möjligheter att hjälpa hushåll att använda sina pengar rätt. Vi kan tänka oss ett utbyggt system med goda män eller annan typ av kontaktpersoner som tillsamman med familjen lägger upp en budget för hushållet och planerar inköp. Någon tvång eller återgång till kupongsystem får det dock aldrig bli tal om.
Drygt 5 500 omyndiga barn finns registrerade hos landets kronofogdemyndigheter för olika skulder. Totalt i allmänna mål och enskilda mål uppgår skulderna till ca 38 miljoner kronor. Under senare år har såväl antalet skuldsatta barn som det totala skuldbeloppet successivt ökat. Till allra största delen handlade det om olika skulder till staten. Skulderna hänför sig till obetalda skatter, böter och skadestånd på grund av brott, obetalda fordonsskatter, felparkeringsavgifter, kreditinköp av olika varor m.m. Endast vad gäller böter och skadestånd på grund av brott kan direkt klarläggas att skulderna hänför sig till åtgärder från barnets sida. I övriga fall är det ofta förmyndarna, som vanligen är förälder, som agerat och ådragit barnet skulderna. Detta är inte tillfredsställande och därför bör det införas en obligatorisk skyldighet för kronofogdemyndigheten vid utredning av barnskulder att rapportera detta till överförmyndare. Överförmyndaren får sedan närmare undersöka varje situation och vidtaga sådana åtgärder gentemot förmyndarna som bedöms erforderliga.
Det är viktigt att ett barn betraktas som en egen individ och att dess förmögenhet och inkomster inte utnyttjas av annan. Därför bör barnets förmögenhet – oavsett om det är fråga om skadestånd, arv eller gåva – inte medräknas vid bestämmande av socialbidrag och bostadsbidrag. Folkpartiet har tidigare förordat att barn alltid bör få disponera en del av sina inkomster för egen räkning utan att det påverkar föräldrarnas rätt till ekonomiskt bistånd för barnet. Detta gäller särskilt inkomster från feriearbete. Eftersom barn aldrig är underhållsskyldiga gentemot sina föräldrar eller eventuella syskon kan barnets egna inkomster bara ligga till grund för den del av det ekonomiska biståndet som gäller barnet. Folkpartiet har tidigare föreslagit att försörjningsstödet inte bör påverkas av dessa barns inkomster upp till ett halvt basbelopp per år.
I dagens Sverige mår de allra flesta barn bra men tyvärr har gruppen barn vars psykiska hälsa sviktar ökat påtagligt. Trots att barnkonventionen slår fast principen om barnets rätt till liv och utveckling i artikel 6, så ökar idag köerna till de psykiska barn- och ungdomsmottagningarna lavinartat och har fördubblats under en tioårsperiod.
Orsakerna till att barn mår dåligt är många. Det ökade tempot i samhället gör att flera barn utsätts för stress i sin vardag. Det kan vara tidiga morgnar till dagis och hög takt i skolan och vid skolmåltiden. Men stressen kan också komma ur ångest och oro för en jobbig hemsituation, missbruk eller sociala svårigheter. Idag är köerna till barn- och ungdomspsykiatriska kliniker och behandlingsinstitutioner mycket lång. Barnombudsmannen har kartlagt väntetiderna till dessa institutioner och sett att kötiden varierar mycket i landet men kan vara upp till två år. Ett barn eller en ungdom i utveckling kan inte vänta på vård under så lång tid. De behöver snabb professionell hjälp. Krafttag måste till för att förebygga problemen och för att förbättra situationen för de barn som har psykiska problem.
Självmordsproblematiken går oroande långt ned i åldrarna. I enkätundersökningar i Stockholms högstadie- och gymnasieskolor rapporterar 7 % av pojkarna och 22 % av flickorna i årskurs 8 att de haft självmordstankar under det senaste året. Av pojkarna anger 3 % och av flickorna 5 % att de gjort ett självmordsförsök det senaste året och 3 % av pojkarna och 8 % av flickorna att de försökt begå självmord någon gång under sitt liv. Bland gymnasieelever anger 31 % av pojkarna och 37 % av flickorna att de haft självmordstankar under senaste året och 2 % av pojkarna och 4 % av flickorna att de försökt ta sina liv under det senaste året. Liknande uppgifter finns från studier i Uppsala och Göteborg. Två till tre flickor söker varje dag vård i Sverige för skador de tillfogat sig själva, vilket innebär omkring 1 000 fall per år. Ändå är destruktiva flickor som skär sig fortfarande ett dolt problem. Fler behandlingsinstitutioner behövs men också dagverksamhet för dessa ungdomar och ett bättre stöd i skola och sjukvård av professionell personal.
Rapporter om ätstörningar, anorexi och bulimi, finns långt ned i åldrarna. För unga kvinnor mellan 15 och 25 år lider ca 5 % av ätstörningar. Dödligheten är stor i denna sjukdom. Här behövs framförallt fler behandlingsplatser för unga, vilket brister i stora delar av landet. Det behövs också mer forskning kring ätstörningar för att studera bakomliggande faktorer. Det behövs också mer kunskap och information till föräldrar och skolpersonal. Ofta krävs varierande individuell behandling med samverkan med ungdomens familj. En annan orsak till psykiska bekymmer är också extrem fetma hos barn. Här har föräldrar samt skolhälsovården ett stort ansvar i samarbete med dietister och läkare. Viktigt är att barn får behandling i tid för sin fetma innan den också gett psykiska konsekvenser. I Stockholms läns landsting infördes 2001, under den borgerliga perioden, en vårdgaranti som omfattade den specialiserade ätstörningsvården. Tyvärr kan inte den nuvarande socialdemokratiska ledningen upprätthålla garantin trots larmrapporter om det stora behovet av insatser för personer med ätstörningar.
Många barn växer upp i familjer, där någon av föräldrarna har en psykisk sjukdom eller missbruk. Vi vet av forskning att dessa barn löper större risk än andra barn att få en negativ utveckling med inslag av dåligt självförtroende och psykiska problem.
Man talar ibland om dessa barn som de glömda barnen eftersom de ofta blir inbundna, tysta och lider i det tysta. Mellan 80 000 och 100 000 barn i Sverige har en förälder med allvarlig psykisk sjukdom och ca 100 000 barn växer upp i familjer med missbruk.
Dessa barn behöver stöd av sociala nätverk och professionell personal. Samtal i grupp för barn från liknande miljöer är positivt och ett bra sätt för barn att bearbeta sin situation. Det är också viktigt att socialtjänst och vuxenpsykiatri arbetar utifrån ett barnperspektiv för denna barngrupp och inte endast utifrån ett vuxenperspektiv.
En grupp av barn, som fått större uppmärksamhet under senare år, är de barn som av olika orsaker har neuropsykiatriska diagnoser. Här behövs mer kunskap både bland personal i förskola, skola och bland föräldrar, och nya kunskaper behöver tillämpas.
Om dessa barn inte får det bemötande de behöver kan ytterligare psykiska problem förvärra deras situation. I det skede forskningen nu befinner sig har det också blivit lättare att urskilja en rad riskfaktorer för framtida brottslighet. Det börjar alltså bli möjligt att identifiera riskgrupper, utan att det för den skull i det enskilda fallet är möjligt att göra en prognos. En sådan grupp där risken för framtida brottslighet är avsevärt större än normalt, är barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Kunskap finns eller håller på att tas fram och systematiseras. Enligt vår mening bör regeringen få i uppdrag att utarbeta ett handlingsprogram, där kunskap tas till vara i syfte att förbättra livskvaliteten för dessa barngrupper och samtidigt minska eventuell brottslighet för framtiden.
Många barn som kommit till vårt land från länder i krig och katastrof har med sig traumatiska upplevelser. Dessa barn visar ofta psykiska problem, dels av det trauma som de bär med sig från upplevelser i hemlandet, dels från osäkerheten kring asylprocessen. Vissa barn lever gömda eftersom de fått avslag och inte vill lämna landet. Dessa barn har det ofta mycket svårt och får psykiska störningar och men för livet. Därför behöver dessa barn och deras speciella behov uppmärksammas i högre grad.
Barnkonventionen har en egen artikel när det gäller barn med funktionshinder där rätten till ett fullvärdigt och anständigt liv slås fast. Rapporter från Barnombudsmannen visar att både i skolan och på fritiden finns ett utanförskap för barn och ungdomar med funktionshinder. Barn med funktionshinder är ännu mer osynliga än barn generellt när det gäller att vara delaktiga och framföra sina synpunkter. Samma förhållande råder i den allmänna debatten, i tidningar och andra medier.
Precis som många vuxna funktionshindrade tvingas avstå från vissa jobb, fritidsintressen och andra aktiviteter på grund av att samhället inte är tillräckligt tillgängligt så drabbas också barn med funktionshinder av detta. Det fria skolvalet existerar inte för dessa barn, eftersom alla skolor inte är handikappanpassade. Rädda Barnens undersökning från 2002 visar att fritidsgårdar, simhallar, biografer, restauranger och kaféer alltför ofta inte är tillgängliga för barn och ungdomar med funktionshinder. Endast biblioteken fick beröm. Den främsta orsaken till denna diskriminering är okunskap. Men ibland är det en medveten prioritering – andra intressen får gå före. Båda skälen är oacceptabla. Kunskap om funktionshinder måste öka bland beslutsfattare. Det är lika viktigt för barn och ungdomar med funktionshinder att välja skola och fritidsintressen som för icke funktionshindrade.
Många kommuner är mycket restriktiva med färdtjänst till barn och ungdomar med funktionshinder. Det är en felsyn att de inte skulle behöva färdtjänst. Föräldrar kan inte alltid finnas till hands under dagtid. Alla föräldrar har heller inte tillgång till bil, vilket kan krävas då allmänna kommunikationer inte fungerar eller inte finns att tillgå. Att träffa kompisar och att delta i samma fritidsaktiviteter efter skoltid som kamraterna kräver möjlighet till transport med hjälp av färdtjänst.
Våren 1996 försämrades handikappreformen genom nedskärning av möjligheterna till personlig assistans. En av effekterna blev inskränkning av att kombinera personlig assistans med andra LSS-insatser i förskola och skola. Folkpartiet protesterade mot detta. Vi anser att assistentens insatser behövs för att ge eleven trygghet i att allt kring hans eller hennes person fungerar så bra att övriga krafter kan användas till att satsa på skolarbetet eller i den pedagogiska leken. Folkpartiets krav är att rätten till personlig assistans i förskola och skola ska återinföras.
Vid den hearing som socialutskottet anordnade våren 2003 framkom brister i tillgång på habilitering och rehabilitering för barn med olika typer av funktionshinder. Också familjernas möjligheter att påverka den habilitering och rehabilitering som ändå ges är ofta begränsad. Bättre samverkan mellan å ena sidan skolan och å andra sidan landstinget måste komma till stånd.
Stödet till elever med funktionshinder i grundskolan och gymnasiet behöver öka. Fler speciallärare måste anställas i skolorna. Det är angeläget att speciallärarutbildningen återinförs och att den då är inriktad mot direkt arbete med elever i behov av särskilt stöd. Alla elever måste utan dröjsmål få de hjälpmedel de behöver för att kunna tillgodogöra sig undervisningen. Det faktum att det idag finns bra datorhjälpmedel för många funktionshindrade får inte innebära att eleverna lämnas ensamma vid datorn utan lärarstöd. Införande av handikappkunskap i lärarutbildningen skulle kunna bidra till förbättringar i skolan.
Statliga specialskolor ska vara ett alternativ för multihandikappade elever. Självklart ska alla elever ha möjlighet att gå i skola nära hemmet och bo hemma. Men för en del måste det finnas en frihet att också kunna välja en skola som är specialiserad på att undervisa elever med vissa funktionshinder t.ex. döva och hörselskadade.
För elever med utvecklingsstörning ska möjligheten att välja särskola finnas kvar. Det är föräldrarna som ska avgöra valet av skolform. Den nu sittande utredningen kring särskolans framtid har oklara direktiv kring huruvida särskolan ska fortsätta att vara en egen skolform eller inte. Folkpartiets uppfattning är att skolformen särskola ska finnas kvar för att garantera elever med utvecklingsstörning möjlighet till undervisning som är anpassad till dessa elevers behov. I detta sammanhang är det viktigt att betona att elever med utvecklingsstörning måste ha samma möjligheter till livslångt lärande som andra. Därför måste också särvux finnas kvar och byggas ut. För att underlätta valet av skola vill Folkpartiet införa en nationell skolpeng. Denna statliga skolpeng ska variera utifrån vilka behov eleven har. Det innebär att elever med funktionshinder ska garanteras en större resurs. Funktionshindrade ska också kunna använda pengen till att välja en sär- eller specialskola.
En grupp barn som i allra högsta grad är utsatt är barn som kommit hit som flyktingar, antingen tillsammans med sin familj eller ensamma utan någon vuxen.
Många flyktingbarn bär med sig traumatiska upplevelser som de inte fått möjlighet att bearbeta sedan de anlänt till Sverige. Många barn som kommer med sina familjer har inte heller blivit intervjuade själva för att få möjlighet att redogöra för sina egna asylskäl. Barnombudsmannen har tidigare granskat lagen om rätten för asylsökande barn att komma till tals i asylärenden. Av ett 80-tal granskade ärenden var det bara 4 av 159 barn som fått komma till tals. Det finns således anledning att rikta allvarlig kritik mot den bristande förmågan eller viljan hos Migrationsverkets ledning, när det gäller att följa lagstiftningen i vårt land. Kompetensen måste höjas hos den personal som skall behandla ärenden där barn har egna asylskäl. Det måste finns resurser för att kunna genomföra samtal med barn som själva har svårt att hävda sina rättigheter. Syftet med lagändringen var att öka barnens synlighet i familjen och inte betrakta dem som ett bihang till föräldrarna. I Sverige har under senare år många barn gömt sig under förhållanden som är oacceptabla. Även de långa handläggningstiderna bryter ner familjernas psykiska hälsa vilket också medför negativa effekter på barnens psykiska hälsa.
De barn som kommit hit ensamma utan någon vuxen är särskilt utsatta. Hittills har den socialdemokratiska regeringen inte klarat ut att reda ut vem som ska ta ansvaret för att ta emot dem och se till att de får ett värdigt mottagande. År 2002 lades förslaget att man skulle koncentrera mottagandet av de ensamkommande flyktingbarnen till femton kommuner för att dessa skulle bli specialiserade på uppgiften. Inblandade aktörer ansåg att förslaget var bra och att förslaget var lagt med barnets bästa i fokus. Alternativa förslag diskuteras nu som innebär att ideella organisationer skulle ta hand om mottagandet. Den kommunala socialtjänsten är ändå den som har det yttersta ansvaret för barnen, varför vi anser att en lösning med det ursprungliga förslaget med femton kommuner är det bästa.
Det är inte acceptabelt att familjer splittras i samband med förvarstagning och verkställighet av avvisning. Här måste en förändring ske, såväl av lagen som av praxis. Kan en sökandes bristande trovärdighet inte med absolut säkerhet styrkas, ska principen ”hellre fria än fälla” gälla vid den slutliga bedömningen av rätten till uppehållstillstånd. Det innebär att vid osäkerhet ska den för den sökande gynnsammaste tolkningen gälla.
I utlänningslagen skall, med hänvisning till barnkonventionen, hänsyn tas till barnets bästa. Men praxis talar ett annat språk. Portalparagrafen i utlänningslagen med den centrala formuleringen om att barnets bästa ska styra flyktingpolitiken har visat sig ha ringa betydelse. I förarbetena till lagen sägs att kravet om barnets bästa ej är absolut. Hänsynen till andra viktiga intressen, såsom samhällets intresse att reglera invandringen, kan leda till att åtgärder som i och för sig inte är förenliga med barnets bästa ändå måste vidtas. Detta är enligt vår mening inte acceptabelt. Hänsyn till barnets bästa måste som regel gå före samhällets intresse att reglera invandringen, särskilt i de fall där det är uppenbart att barn varit utsatta för allvarliga övergrepp och därav har medicinska vårdbehov. Utlänningslagstiftningen måste ses över så att barnets bästa, i enlighet med barnkonventionen, sätts i främsta rummet även när det gäller asylsökande.
Flickor som lever under hot och tvång i familjer med strängt patriarkala värderingar behöver samhällets stöd, och det är socialtjänstens ansvar att bistå dem. Samtidigt finns det indikationer på att många av dessa utsatta flickor, och även andra barn, inte vågar vända sig till socialtjänsten eftersom föräldrarna informeras om en utredning inleds.
Socialstyrelsen framhåller, i en skrift från förra året som behandlar socialtjänstens arbete med denna grupp av flickor, att det inte får råda något tvivel om att en utredning inleds. Av 11 kap. 1 § SoL följer att socialnämnden utan dröjsmål ska inleda utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd från nämnden. Socialstyrelsen uppger att de första samtalen mellan en flicka och en socialsekreterare kan betraktas som rådgivande. Samtidigt understryks det att om en flicka ansöker om hjälp eller stöd, ska en utredning inledas. Inte heller borde det vara möjligt att förhala inledandet av utredning om det finns skäl för socialtjänsten att ingripa. Socialstyrelsen påpekar även att så snart socialnämnden tar kontakt med någon utomstående t.ex. lärare för att inhämta information om ett barn, så anses en utredning inledd.
I ett ärende rörande ett barn är vårdnadshavaren part. Enligt 11 kap. 2 § SoL framgår det att den som berörs av utredningen skall underrättas om att en sådan inleds. Ett barn som känner till informationsskyldigheten och som är utsatt för hot och våld av en vårdnadshavare blir ofta mindre benägen att kontakta eller prata med socialtjänstens personal.
Ett svårlöst dilemma uppstår för en socialsekreterare om det finns skäl att misstänka att ett barns fysiska och psykiska hälsa äventyras av en vårdnadshavare. Ofta är det komplicerat – för att inte säga omöjligt – att få grepp om allvaret i problemen och göra adekvata bedömningar av t.ex. behov av skydd utan att låta öppna en utredning. Det är ju först sedan utredning genomförts som det står klart om det finns något vårdbehov och i så fall hur det ser ut. Omedelbart omhändertagande med stöd av 6 § LVU är inte alltid tillämpligt, och kan i vissa fall förvärra situationen för det berörda barnet.
Socialstyrelsen påpekar att det i vissa situationer ansetts nödvändigt att inskränka myndigheters skyldigheter att underrätta parter om utredningsmaterial. Socialstyrelsen framhåller att dessa undantag inte kan åberopas till stöd för att hemlighålla en utredning med stöd av 11 kap. 1 § SoL.
Folkpartiet har därför föreslagit att lagen borde ge utrymme för socialnämnden att utreda ett utsatt barns situation utan att en för barnet potentiellt farlig vårdnadshavare får information om det. Ett sådant ärende skall behandlas med kvalificerad sekretess enligt sekretesslagen. Vi måste fråga oss vad som väger tyngst. Utsatta barns rätt till skydd och stöd eller vårdnadshavarens rätt till inflytande och information. Vi anser att barnens intressen i detta fall väger tyngre.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Marita Aronson (fp) |
|
|
Hans Backman (fp) |
Helena Bargholtz (fp) |
|
Anita Brodén (fp) |
Linnéa Darell (fp) |
|
Anne-Marie Ekström (fp) |
Eva Flyborg (fp) |
|
Mia Franzén (fp) |
Karin Granbom (fp) |
|
Liselott Hagberg (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Solveig Hellquist (fp) |
Christer Nylander (fp) |
|
Gabriel Romanus (fp) |