Motion till riksdagen
2003/04:So503
av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m)

Patientmakt


Sammanfattning

1.1 En sjukvård du kan lita på

Sjukvården står i dag inför ett vägskäl. Å ena sidan öppnas fantastiska möjligheter genom forskningsframgångar och tekniska framsteg om vi genomför rätt förändringar. Å andra sidan, klarar vi inte att genom tillgänglighet och kvalitet vinna och behålla medborgarnas förtroende, då har vi inom några få år en andra klassens sjukvård.

Det finns två överskuggande problem för framtiden. Det är dels att säkra den långsiktiga finansieringen, dels att säkra personal- och kompetensförsörjningen.

Till detta kommer att den svenska sjukvården inte längre klarar av sin mest elementära uppgift – att ge människor vård i tid. Många individer och familjer far illa i kampen för att försöka få den vård som de trodde skulle finnas där när de behövde den. En del hinner inte ens komma fram i kön innan det är för sent. Långtidssjukskrivningar och sjukpensioneringar får ersätta vård och rehabilitering. Den svenska sjukvården står dåligt rustad för att möta framtidens krav. Vårdköerna liksom den ofta flyende och utbrända personalen är typiska exempel. Andra exempel är kostnader som skenar, inte minst p.g.a. bristande samordning, med följden att människor i onödan far illa.

Först om dessa problem löses på ett sådant sätt att vård kan ges när människor upplever att de behöver den och på ett sådant sätt att de som patienter och kunder har inflytande över den, kan vården behålla människornas förtroende.

För att lyckas kommer det att ställas nya och stegrade krav på framtidens sjukvård, på mångfald och konkurrens och inte minst på att ta tillvara IT-utvecklingens och globaliseringens möjligheter.

Om framtidens möjligheter på sjukvårdsområdet skall kunna tas tillvara, ställer det krav på de politiker som styr sjukvården. Det kräver bl.a. en insikt om att dagens modell med finansiering och produktion genom landsting suboptimerar vårdresurserna. Sjukvårdspolitikerna saknar den helhetssyn på samhällsekonomin som behövs, och de kan därför inte bedöma sjukvårdens alternativkostnader, som sjukskrivning, sjukersättning och produktionsbortfall eller uppkomna kostnader inom kommunernas omsorg.

Det behövs betydande reformer för att sjukvården skall kunna uppfylla de krav människor har rätt att ställa. Mera pengar i samma system kommer inte att hjälpa. Förändringar måste också komma underifrån och vara avpassade till den verklighet som sjukvården arbetar i. Det underlättas med en mångfald av starka och oberoende aktörer inom vården. För att möjliggöra sådana förändringar bör de landsting eller regioner som så vill få starta försöksverksamhet med kundvalsmodeller där pengarna följer patienten.

Vi vill byta perspektiv på sjukvården, från en kostnad till en resursskapande verksamhet. Rätt skött kan sjukvården bli en högteknologisk och forskningsintensiv tillväxtmotor.

Vi vill bejaka såväl globaliseringen som IT-utvecklingen. Vi tycker att det är naturligt att människor får söka vård utomlands när de inte får den hemma. Vi vill ha en vårdgaranti och ökat utrymme för mångfald med bl.a. privata alternativ samt utveckla en gemensam finansierad obligatorisk hälsoförsäkring, Vi vill att försäkringskassorna skall få köpa vård av offentliga eller av andra vårdgivare för att stimulera utveckling och mångfald och för att säkra tillgängligheten. Då påskyndas tillfrisknande och återgång till normalt liv. Den onda spiralen med ökade långtidssjukskrivningar och sjukersättningar kan brytas.

Den nuvarande regeringens uppifrånperspektiv och nationella handlingsplaner måste bytas mot ett klimat där människors egna initiativ välkomnas och stimuleras i en anda av öppenhet för nya idéer och nya aktörer. Förändringen måste börja nedifrån och den får inte mötas med ovilja och hot om förbud.

Menar vi allvar med uttrycket ”patienten i centrum” krävs att patienten har rättigheter och alternativ – valfrihet. Det krävs att hon får resurser och är välinformerad.

2 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen beslutar att införa en nationell vårdgaranti i enlighet med vad som anförs i motionen.

  2. Riksdagen beslutar att låta försäkringskassorna köpa vård i enlighet med vad som anförs i motionen.1

  3. Riksdagen begär att regeringen skyndsamt utreder sjukvårdens framtida finansiering och kompetensförsörjning.

  4. Riksdagen beslutar att tillåta försöksverksamhet med kundval där pengarna följer patienten i enlighet med vad som anförs i motionen.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om alternativ i vården.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om primärvården/närvården.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrad samordning.

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten att söka vård utomlands.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsynsverksamhet på sjukvårdens område.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om IT i sjukvården.

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om medicinsk forskning.

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fri etableringsrätt.

  13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de kvalitetsregister som finns inom sjukvården görs tillgängliga.

1Yrkande 2 hänvisat till SfU.

3 Svensk sjukvård – avveckling eller utveckling

Att få god vård och vård i tid borde vara en självklarhet. Så är det inte i dag. Orsakerna är tydliga. Ett vårdmonopol – landstingen – både finansierar och producerar vård. Den politiska styrningen av monopolet rycker undan grunden för en professionell ledning. Landstingen saknar den helhetssyn på samhällsekonomin som behövs, och man kan därför inte bedöma sjukvårdens alternativkostnader, som sjukskrivning, sjukpensionering och produktionsbortfall eller uppkomna kostnader inom kommunernas omsorg. Varje patient och vårdinsats blir enbart en kostnad och ett problem. Det blir rationellare att låta människor vänta i kö, gå långtidssjukskrivna eller få sjukersättning, än att åtgärda sjukdom och ohälsa.

Misshushållning är det ord som kanske bättre än något annat beskriver konsekvenserna av ett sjukvårdssystem som i grunden är felkonstruerat. Misshushållning med mänskliga resurser genom att människor står i kö, går sjukskrivna eller får sjukersättning; misshushållning med personalresurserna genom att personalens kompetens inte tas tillvara; misshushållning med ekonomiska resurser genom att medlen inte används rätt.

Så förhåller det sig, samtidigt som sjukvårdens möjligheter att bota och att lindra utvecklas snabbt. Sjukvården kan i dag behandla sjukdomar som inte kunde botas tidigare samt förbättra livskvaliteten för många människor. Sjukvården står även inför enorma utvecklingsmöjligheter de närmaste decennierna. Utvecklingen inom områden som bioteknik, kombinationskemi, IT, miniatyrisering, materialteknik m.m. har lett till en accelererande utveckling på vårdens område.

Forskningen står nu sannolikt inför unika genombrott som på ett långt mera avgörande sätt än hittills kan påverka folkhälsa och välstånd. I det nya kunnande som bryter fram går det att finna lösningar som är både billigare och effektivare än tidigare. Men om dessa nya möjligheter fullt ut skall kunna tas tillvara ställer det krav på hur sjukvården organiseras, hur den finansieras och på hur kompetensförsörjningen säkras. Däremot finns inga skäl att lägga ned mycket tid på att diskutera vem som äger eller producerar sjukvård, om hon gör det med vinst eller inte. Det är frågor som är ointressanta för den som är sjuk. För henne gäller att få bra vård när den behövs, till en patientavgift som är lika för alla.

Även utbildningsnivån och möjligheterna att få tillgång till information har generellt sett ökat, och många patienter är vana att ställa krav i andra sammanhang, utanför sjukvården. Människor inser i allt större utsträckning de nya möjligheterna och ställer med rätta ökade krav på sjukvården.

Patienternas krav gäller inte bara behandlingen i ett snävt perspektiv. Sjukvård är i hög grad en serviceverksamhet. En god sjukvård måste därför inte bara vara medicinskt och tekniskt högtstående; den måste också möta människor på ett sätt som svarar mot och tar hänsyn till deras behov. Sjukvården måste se människan som en resurs. Det är inte vården som är problemet, utan frånvaron av vård, kostnaden för att inte kunna delta på arbetsmarknaden eller för att i onödan behöva hjälp i det dagliga livet.

Det är mot denna bakgrund inte förvånande att patienter i allt högre utsträckning vill välja själva var, när och i viss mån hur de skall behandlas. Dagens, och ännu mera morgondagens, patienter finner det naturligt att jämföra olika förslag och möjligheter samt välja det som passar bäst. Alla dessa stegrade krav, tillsammans med de snabba medicinska framstegen, förändrar just nu i grunden förutsättningarna för sjukvården. Det gäller inte bara i Sverige, utan även i många andra länder.

När det gäller informationshantering är IT ett av de absolut kraftfullaste och mest effektiva redskapen. Genom IT kan information såväl sparas som vidarebefordras och bearbetas på olika sätt. Det är tydligt att informationstekniken har gjort patienter mer välinformerade.

Sjukvården är redan en mycket informationsintensiv verksamhet. Utvecklingen medför dessutom att omfattningen av informationshantering i sjukvården förväntas växa ytterligare framöver. Det ställer stora krav på sjukvården och på sjukvårdspersonalen, men öppnar också nya möjligheter för såväl personal som patienter. Det är därför IT måste spela en allt viktigare roll i framtidens sjukvård och det är därför som all vårdpersonal från första början av sin medicinska utbildning måste få utbildning i datorbaserad medicinsk informationshantering.

IT-utvecklingen ställer inte minst krav på en internationaliserad sjukvård. I längden kommer inte patienterna i ett land att acceptera en sämre sjukvård – som helhet eller vad beträffar en viss behandling – än vad medborgare har i andra länder, länder som de kan besöka på nätet för att få information om behandlingsmetoder och behandlingsresultat.

Långa vårdköer och personalrekryteringsproblem måste tas på allvar

Den landstingsdominerade monopolsjukvården står mycket dåligt rustad för att möta framtidens krav. Väntan innebär mycket lidande och oro. Men den kan också innebära att sjukdomstillstånd förvärras, vilket gör att både behandling och rehabilitering försvåras och fördyras. Därutöver finns andra kostnader förknippade med köerna. Det handlar bland annat om produktionsbortfall genom sjukfrånvaro och sjukpensioner samt de extra sociala stödinsatser som inte minst pensionärer kan behöva under väntetiden.

Det är därför inte längre kostnaderna för vården som är problemet; problemet är kostnaderna för icke-vården. Det är dyrare att låta människor vänta på vård än att ge vård. Man sparar inte pengar genom att låta människor stå i kö. Tvärtom innebär köer – förutom mänskligt lidande – ett samhällsekonomiskt slöseri av stora mått.

Framtidens utmaningar för sjukvården leder inte minst till krav på att ny personal rekryteras. Det kräver en helt annan arbetsmiljö än i dag.

Stress och bristande inflytande i samband med ett hårdare tempo i arbetslivet – framför allt i offentlig sektor och inte minst i sjukvården – framhålls av många som en framträdande orsak till att sjukfrånvaron ökar. Människor får inte utrymme och möjlighet att utvecklas i den storskaliga offentliga sjukvården. De syns inte utan blir anonyma kuggar i ett maskineri. Ledarskapet är ofta otydligt. När ansvar inte följer befogenhet, möjligheten att påverka sin arbetssituation är liten, utvecklingsmöjligheterna små och belöningarna få, blir resultatet misshushållning med sjukvårdens viktigaste tillgång: den oftast mycket högutbildade personalen. ”Den instängda kunskapens frustration” är ett av de största hoten mot en bra sjukvård.

Undersökningar har visat att ett ökat inslag av alternativ inom vård och omsorg är väsentligt för att säkra tillgången på personal och för att förbättra den befintliga personalens trivsel och utvecklingsmöjligheter, då t.ex. de privata verksamheterna inom vården vanligen erbjuder en bättre arbetsmiljö för personalen än vad de offentliga gör. Endast i ett system med mångfald, småskalighet och tydliga uppdrag kan en så stimulerande miljö skapas att kompetent personal söker sig dit.

Dålig samordning som resulterar i onödigt lidande

Ett generellt problem i dagens system är att den ena handen allt som oftast inte vet vad den andra handen gör. En rapport från Centrum för utvärdering av medicinsk teknologi (CMT) 1999 visade att de reumatiska sjukdomarna kostar samhället 27 miljarder per år, varav 80 procent är indirekta kostnader. En ny studie visar ännu högre siffror. Med dagens finansieringsmodell ser landstingen bara vårdkostnaden och de bekymmer den medför. Att en aktivare medicinering och rehabilitering skulle leda till en kraftig samhällsvinst, utöver den rent humanitära, är tydligt men i nuvarande system saknas denna helhetssyn.

Ett snabbt och effektivt botande av ohälsa är inte bara humant, utan också samhällsekonomiskt fördelaktigt. Problemen är liknande på flera andra områden. Det är t.ex. bättre att erbjuda rehabilitering omedelbart än att låta människor vänta. Men i vårt nuvarande sjukvårdssystem utförs inte alltid rehabiliteringsåtgärder om de innebär en merkostnad för en huvudman samtidigt som vinsten visar sig hos en annan. Den negativa effekten av de olika ”plånböckerna” som finansierar vården har påtalats av bland annat företrädare för utredningen om arbetslivsinriktad rehabilitering (SOU, F 1999:08).

Vi har länge påpekat att det inte räcker med frivilliga överenskommelser och projekt, utan att all rehabilitering bör ske samordnat. Regeringen har dock visat sig oförmögen att ta ställning i frågan. Och försäkringskassorna har logiskt nog flyttat resurser från arbetet mot ohälsa till förmån för hantering av penningutbetalningar och pensionsärenden.

6 Landstingen löser inte sjukvårdens kris

Även om det numera finns privata alternativ inom de flesta delar av sjukvården, har det av tradition rådande de facto-monopolet för landstingen ännu inte brutits. Landstingens dominans är olika långtgående i olika delar av landet, men ingenstans kan man säga att det råder balans mellan offentliga och privata producenter av sjukvård.

Monopol kostar, inom sjukvården som överallt annars. Ingen med ekonomiska kunskaper hävdar att planekonomiska monopol ger bättre service, större kundtillfredsställelse eller producerar effektivare än system med marknadslösningar. Men ändå består monopolen, framförallt på grund av svårigheterna med att bryta upp dem, avveckla befintliga privilegier och få till stånd ett nytt tankesätt där offentlig verksamhet inte längre betraktas som ett självklart normaltillstånd.

Det finns av olika skäl gränser för hur fort man kan gå fram med huvudmannaskapsförändringar, inte minst i sjukvården, och även i de landsting som har kommit längst finns därför ytterligare steg att ta. Med nuvarande regering finns också tydliga gränser för vilken politik som får prövas.

En tillgänglig primärvård/närvård saknas

Primärvården/närvården är i hög utsträckning vårdens ansikte utåt, mot medborgarna. Att den nära vården fungerar bra är viktigt av flera skäl. Vi vet att primärvården både kan avlasta och hjälpa patienter hitta rätt inom övriga delar av sjukvården – om den är lättillgänglig, utan köer, och ger vård av hög kvalitet. Primärvården/närvården har också de bästa förutsättningarna att erbjuda kontinuitet i läkarkontakterna, att arbeta förebyggande samt att se patienterna ur ett hel­hetsperspektiv.

Tyvärr har vi inte en sådan vård i dag. Problemen gäller den bristande tillgängligheten, svårigheterna att rekrytera personal och svårigheterna att ta emot och med god kvalitet behandla de patienter som överförs från sjukhus och specialistmottagningar. Problemen blir särskilt uppenbara för människor som har ett stort och mångfacetterat vårdbehov, ofta äldre som bor kvar hemma. Vårdkedjan fungerar inte tillfredsställande.

Många läkare har lämnat primärvården under senare delen av 1990-talet p.g.a. dåliga arbetsförhållanden. Allt fler går sjukskrivna eller har sjukersättning. Detta har medfört att många etablerade läkarkontakter har brutits. Många tjänster som allmänläkare står tomma, särskilt i gles- och landsbygd. Det är svårt att skapa nya kontinuerliga läkarkontakter. Arbetssituationen i primärvården är omvittnat mycket pressad, vilket sannolikt är en orsak till att internationella studier indicerar lägre produktivitet i det svenska primärvårdssystemet än i många andra europeiska länder. Undersökningar visar att antalet besök per dag hos svenska primärvårdsläkare, liksom antalet hembesök, ligger långt under genomsnittet i Västeuropa. Sverige hamnar följaktligen också på jumboplats när det gäller möjligheterna att få besöka en allmänläkare samma eller följande dag. Vi anser därför det oerhört viktigt att stärka den nära vården genom att utveckla närvården och öka samverkan i vårdkedjan. Samtidigt måste vi införa fri etableringsrätt.

Valfriheten i svensk sjukvård ökade kraftigt under den borgerliga regeringen 1991–1994. På riksnivå infördes t.ex. fri etablering för husläkare, specialistläkare och sjukgymnaster. Vårdgarantin, som garanterar den enskilde patienten vård inom en bestämd tid, innebar trygghet. Det var en viktig reform för de enskilda patienterna. Under 1980-talet tvingades många vänta i månader och t.o.m. år på t.ex. höftleds- eller starroperationer. På landstingsnivå infördes också under moderat ledning omfattande valfrihetsreformer. Nu har den socialdemokratiska regeringen rivit upp många av dessa reformer. Bland annat har det fria läkarvalet och den fria etableringsrätten för sjukgymnaster och specialistläkare i praktiken tagits bort. Dessutom beskärs valfriheten i många landsting. En 65-årsgräns för läkare och sjukgymnaster gäller för att få arbeta inom socialförsäkringen. Detta drabbar långtidssjukskrivna och äldre med behov av kontinuitet hårt. Konsekvenserna av socialdemokratiskt styre är tydliga.

Fortfarande stängda gränser för dem som är sjuka

Den inre marknaden i Europa säkrar bland annat en i huvudsak fri rörlighet för svenska läkare och annan svensk sjukvårdspersonal, liksom för sjukvårdsmateriel. Det finns också allt fler exempel på hur möjligheterna att arbeta i andra EU- och EES-länder utnyttjas.

Men i Europa finns ännu inte någon motsvarande fri rörlighet för patienter som för sjukvårdspersonal. Sedan Sverige blev EU-medlem har några patienter försökt söka vård utomlands. Flera uppmärksammade rättsfall – i Sverige och i andra EU-länder – har på senare tid gällt EU-medborgarnas rätt att söka sjukvård i andra medlemsländer.

Den svenska regeringen försöker på europeisk nivå – i linje med sitt agerande mot vårdgarantin på nationell nivå – att förhindra en utveckling mot fri rörlighet över gränserna för patienter som behöver vård.

Regeringens motstånd mot att tillåta sjukvård i utlandet hänger i grund och botten samman med att man är oroad över vilka konsekvenser en rätt att söka vård utomlands skulle få för möjligheterna att upprätthålla landstingsmonopolet på hemmaplan. Det är tämligen givet att en fri rörlighet på längre sikt skulle bidra till att bryta upp monopolen i Sverige och korta de ofta extrema kötider för operation och behandling som finns runt om i landet.

Sjukvård är en tjänst som omfattas av EU:s fria rörlighet, enligt en EG-dom. Domen ger visserligen inte patienter automatisk rätt att lägga in sig på utländska sjukhus för planerad vård och skicka hem räkningen. En seriös prövning i förhand av hemlandets försäkringskassa skall ske av bl.a. väntetidens längd. Vissa länder, som Sverige, måste uppenbarligen ändra praxis. Försäkringskassorna i Sverige har menat att väntetiderna aldrig är orimliga, utan rimlig väntetid är den tid varje landsting har, även om den kan vara fyra år. Detta är inte hållbart. Den väntetid som oftast anses rimlig inom EU är fem veckor. En svensk vårdgaranti skulle klart fastlägga den övre gräsen för rimlig väntetid. I stället för att fortsätta spjärna emot bör Sverige liksom Storbritannien snarast börja anpassa sitt sjukvårdssystem till de förhållanden som EG-domen pekar fram emot.

Socialdemokraterna har inga lösningar på vårdkrisen

Enskilda människors öden i Vårdsverige är uttryck för resultatet av många års landstingsmonopol och misskötsel av vården. Landstingen klarar inte av sin mest angelägna uppgift – att ge god vård i tid. Socialministerns löfte om 0-7-90 lyser med sin frånvaro. Hur många människor går och lider på grund av att de inte får den vård de betalat för? Är det verkligen meningen att de ska ta sina sparade slantar och betala en operation i ett annat län?

Inte heller bör man bli sjuk eller råka ut för en olyckshändelse på ”fel” plats. Vårdapparaten saknar den flexibilitet som är nödvändig för att människor ska få vård när de behöver.

Ur dessa perspektiv är det en orättvis vård som erbjuds i Sverige eftersom det inte är den enskilda patientens behov av vård som styr. Att betala skatt hela sitt yrkesverksamma liv garanterar inte att man får vård när man behöver.

Det är inte konstigt att misstron mot det offentliga välfärdssystemet blir allt större. Missnöjet yttrar sig som ökad efterfrågan på privata sjukvårdsförsäkringar från både privatpersoner och företag. Antalet tecknade försäkringar har fördubblats på fem år. Människor känner sig alltså nödgade att betala för samma sak två gånger – först via skatten och sedan ur egen ficka efter det att alla andra nödvändiga utgifter betalats. Detta är inte något alla har råd med.

Möjligheterna till vård i tid avgörs av var i landet man befinner sig. De geografiska skillnaderna förstärks ytterligare av det faktum att möjligheterna till vård i tid är avsevärt bättre i de län där det finns vårdgaranti. Rätten till vård på lika villkor i hela Sverige finns inte.

Svensk sjukvård karakteriseras av missförhållanden i form av köer och missnöjd personal. Socialdemokraterna försöker i det läget dölja problemen genom att bara diskutera frågor om ägar- och driftsformer och genom lag hindra mångfald och alternativ i vården.

10 Klokt eller oklokt använda resurser

Det är väl dokumenterat att resurstillskott till olika verksamheter – om de skall medföra varaktiga förbättringar i verksamheten – måste följa efter nödvändiga strukturella reformer i stället för att komma före. Annars motverkar de sitt syfte, som framgår av både internationella och svenska erfarenheter. Motivationen för nytänkande och förändring minskar särskilt som det i Sverige inte råder konkurrens mellan olika producenter.

Tvärt emot vad som ofta sägs så har vården mer pengar i dag än för tio år sedan. Det har den även räknat per innevånare. Vårdresursernas andel av BNP är inte heller anmärkningsvärt låg, utan överensstämmer tämligen väl med andra jämförbara länder.

Vi måste nu först se till att resurserna nyttjas bättre än i dag genom mångfald och konkurrens samt betalningssystem som klokt avväger mellan fast ersättning och prestationsrelaterad för att skapa rätt incitament. Resurserna måste användas för att korta köer, minska antalet långtidssjukskrivna och behovet av sjukpensioneringar. Det är för hela samhället och den framtida välfärden bättre att resurserna kanaliseras så än till passiva åtgärder, som långtidssjukskrivningar och sjukpensioneringar, i brist på behandling och rehabilitering.

Det får anses klarlagt att en mångfald av vårdgivare, ägandeformer och drift med fungerande konkurrens och ökad valfrihet för såväl patienter som personal skulle leda till ett bättre resursutnyttjande och högre kvalitet.

Det uppstår ett etiskt problem när man använder resurser så ineffektivt att onödig ransonering av vård med köer och behov av onödigt hårda prioriteringar som följd uppkommer. Människor förstår öppna och nödvändiga prioriteringar, men när dessa orsakas av så dåligt utnyttjade resurser att man inte kommer i åtnjutande av den vård man betalat för hela sitt liv, då sjunker förtroendet och viljan att betala.

Med globaliseringen blir det allt viktigare att svensk sjukvård är internationellt konkurrenskraftig. Forskning och nya rön växer fram i en global miljö där nationella planer har liten betydelse.

Förändringar måste komma underifrån, om de skall ha en chans att få fotfäste i och anpassas till den verklighet som sjukvården arbetar i. I stället för nya centrala planer krävs öppenhet och flexibilitet så att nya impulser snabbt kan omsättas i praktiska åtgärder ute i sjukvården. Det är inte politisk styrning som saknas i svensk sjukvård, utan möjligheter och rättigheter. Det saknas möjligheter för personalen att utveckla vården och rättigheter för patienterna att ställa krav på den.

Det primära i dag är inte brist på resurser utan på väl använda resurser. Först när dagens resurser används väl kan behovet av mer resurser bedömas och väl avvägda, meningsfulla, tillskott göras.

Konkurrens och bra ersättningssystem gynnar patienten.

När det största problemet är brist på sjukvård, manifesterat i ringlande sjukvårdsköer, är det inte en bra lösning att förbjuda eller hindra privat vård. Huvudproblemet är inte att det är för många som vill erbjuda sjukvård, utan motsatsen. Flera olika vårdgivare som tillåts hitta nya sätt att arbeta, gärna med överskott, i stället för som idag oftast stora underskott gynnar naturligtvis patienten. Det finns statliga myndigheter som övervakar kvalitet och tillgänglighet, samtidigt som patienternas rätt att få välja vård stimulerar till förbättrad kvalitet. Detta bör vara en garanti för god vård.

Forskare betonar i stället vikten av korrekt utformade ersättningssystem.

”Utformningen av ersättningssystemen påverkar effektivitet och produktivitet i högre utsträckning än sjukhusens organisationsform”, framhålls i Vinsten som drivkraft. Slutsatsen blir att ”skillnaden mellan icke vinstorienterade och vinstorienterade producenter blir mindre på en konkurrensutsatt marknad än en icke konkurrensutsatt marknad”.

Det betyder att landstingens sjukvård blir bättre om den utsätts för konkurrens också av vinstdrivande företag. Slutligen och följaktligen anser författarna att ett förbud mot en viss organisationsform riskerar att få den indirekta effekten att konkurrensen minskar med följd att såväl kvalitet som effektivitet kan bli lidande.

Det är även viktigt att peka på att den sjukhusledning som sätter vinst framför god vård inte kommer att bli särskilt framgångsrik. Samtidigt som sjukhus som ständigt visar röda siffror förr eller senare kommer att få svårt att upprätthålla en hög vårdkvalitet, alldeles oavsett om ägaren är privat eller offentlig. På motsvarande sätt ger vinst möjlighet att investera i verksamheten och i sjukhusets utveckling.

Förnyelsen av den svenska sjukvården bör först av allt handla om hur man skall släppa fram alternativ till den offentliga verksamheten. All erfarenhet visar att när alternativen visar på nya möjligheter så förändras också den offentliga sjukvården i rätt riktning. Då uppnås en verklig allemansrätt i vården.

Omvänt gäller att så länge de grundläggande förändringarna av villkoren för sjukvården uteblir, så länge kommer sjukvårdskrisen att bestå. Borgerligt styrda landsting gör i dag aktningsvärda försök att inom det befintliga regelverket förbättra situationen, men kan inte gå längre än regering och riksdag medger. Det avgörande sjukvårdsproblemet i Sverige är att Socialdemokraterna av dogmatiska skäl vägrar acceptera en förnyelse av vården som finns inom räckhåll.

11 Våra förslag för en bättre sjukvård med ökad patientmakt

Med våra reformer byter man perspektiv på sjukvården, från kostnad till resursskapande verksamhet. Fler människor behandlas och rehabiliteras och fler kan delta i arbetslivet. Våra gemensamma resurser växer genom att sjukvården blir en högteknologisk och forskningsintensiv tillväxtmotor med en mycket stor andel välutbildad personal.

Den svenska sjukvårdens kvalitet avgörs långsiktigt av dess förmåga till förnyelse. Det går inte att erbjuda en god hälso- och sjukvård utan att snabbt ta till sig de medicinska forskningsrön som finns i världen. De som vinner på detta är både patienterna – som snabbare får tillgång till nya metoder i vården – och personalen som får del i vinsten och möjlighet att vara med och utveckla spjutspetssjukvård.

Vi vill se sjukvården som en viktig del i den nya ekonomin. Vi vill byta perspektiv på sjukvården från kostnad till resursskapande verksamhet. En kunnig, kompetent och engagerad personal är vårdens största tillgång. Med ett sådant synsätt är dagens landstingsskattefinansierade sjukvård driven i monopolform ingen lösning som har framtiden för sig. Ett nytt sätt att finansiera sjukvården måste till.

Ofta bär sjukvårdsanställda på idéer om hur en mer framgångsrik vård skall organiseras och bedrivas. Ett sätt att förverkliga idéerna är att starta eget. En sådan utveckling försvåras om det finns starka offentliga institutioner som gör anspråk på monopolställning. Med dominerande offentliga vårdgivare är det svårt att få till stånd den nyetablering av vård som är nödvändig för en förnyelse av sjukvården.

Om Sverige skall klara de ökade krav som utvecklingen kommer att ställa på sjukvården, måste de stela ineffektiva system som i dag skapar köer och hindrar utveckling reformeras.

Sjukvården är i dag en av de snabbast växande delarna av världsekonomin samt därutöver drivande för kunskapsutvecklingen. Den globala efterfrågan på sjukvård är i brant stigande och investeringarna i utveckling och forskning enorma. I USA beräknas investeringarna i sjukvården fram till år 2015 summera till 5.000 miljarder USD. Bara inom läkemedelsforskning investeras årligen 40 miljarder USD.

Vi står vid ett vägskäl. Det är de beslut som nu fattas i Sverige om den svenska sjukvården som avgör huruvida vårt land i framtiden kan ta tillvara de goda förutsättningarna och möjligheterna att utveckla en sjukvård i världsklass, en sjukvård som får också utländska patienter och högteknologiska företag att söka sig hit. Kan sjukvården ta till vara mänskliga och ekonomiska resurser, samverka med näringsliv, utnyttja globaliseringens möjligheter, då kan svensk sjukvård bli en tillväxtmotor och inte ett finansieringsproblem.

Om fel beslut fattas kommer svenska patienter, forskare, personal och företag i stället att söka sig härifrån, och vi får inom några få år en sjukvård som bara nödtorftigt klarar det akuta men inte mer. Globaliseringen och den snabba IT-utvecklingen kan inte mötas med en strategi som har förbud och centrala planer som hörnstenar. De nya utmaningarna måste mötas i en anda av öppenhet för nya idéer och nya aktörer.

12 Inför en nationell vårdgaranti samt ge försäkringskassorna möjlighet att köpa vård

Vi vill omedelbart införa en nationell vårdgaranti som innebär att ingen skall behöva vänta längre än tre månader på operation eller behandling, efter det att behovet fastställts. Klarar inte det egna landstinget av att ge vård inom den tiden, skall man kunna få vården utförd hos ett annat landsting eller hos en privat vårdgivare.

Vårdgarantin kommer att bidra till att riva gränser mellan landstingen och mellan olika sjukhus på ett sätt som förbättrar resursutnyttjandet. Med vårdgarantin synliggör man för landstingen – och för de enskilda sjukhusen – en del av de kostnader som köerna i vården för med sig. Genom att inte ta emot patienter går sjukhusen miste om resurser. De uppmuntras på så sätt att förändra verksamheten så att köer inte uppstår.

Att patienterna kan ta med sig resurserna till en annan vårdgivare gör att vårdgarantin kan ses som ett första steg mot en allmän obligatorisk hälsoförsäkring. Pengarna följer patienten till den vårdgivare hon väljer. Vi delar inte regeringens bedömning att införandet av en vårdgaranti skulle vara mycket resurskrävande och orealistiskt. Inte minst erfarenheterna från den tidigare borgerliga regeringsperioden visar att en garanti leder till minskade kötider.

Det är heller inte så att man sparar pengar genom att låta människor stå i kö. Tvärtom är köer och väntan ett samhällsekonomiskt slöseri av stora mått. Däremot ställs naturligtvis krav på bättre organisation och ledarskap, liksom bättre resursanvändning vad gäller personal, utrustning och lokaler samt andra ersättningsformer, om en vårdgaranti skall kunna fungera.

När sjukvården, som nu är fallet, inte lyckats ge människor vård inom rimlig tid uppstår köer. För att få bort dessa kommer det initialt att krävas extra resurser. För detta ändamål avsätter vi extra medel under de närmaste två åren.

I dag far många människor illa då landstingen inte klarar av att ge vård i tid. Många tvingas till långa sjukskrivningar helt i onödan, andra t.o.m. beviljas sjukersättning fast de inget hellre vill än att få hjälp för att komma tillbaka till arbetslivet. Försäkringskassan tvingas satsa stora resurser på sjukersättningar och sjuklön, och en betydande del av deras kompetens måste användas för rena utbetalningar och pensioneringsärenden.

Regeringen visar med sina förslag att man har kapitulerat inför problemen. Ett passivt tillskjutande av ytterligare medel till sjukersättningar är ingen lösning. Tvärtom är det både en djupt mänsklig tragedi och ett samhällsekonomiskt slöseri att inte föreslå åtgärder som påskyndar tillfrisknande och gör det möjligt för människor att kunna återgå till arbete.

I ett senare avsnitt föreslår vi att en obligatorisk hälsoförsäkring införs. Som ett led i introduktionen av denna och för att göra det möjligt att minska sjukdomstid, korta sjukskrivningar, påskynda tillfrisknande och rehabilitera till ett så normalt liv som möjligt samt undvika långtidssjukskrivningar och sjukersättningar vill vi förstärka den nationella vårdgarantin. Det sker genom att vi under de kommande tre åren ger försäkringskassorna möjlighet och medel att upphandla vård åt patienter som är föremål för kassornas åtgärder. Detta gäller alla patienter som inte kan erbjudas vård inom tre månader av landstinget från det behovet fastställts. Så fort besked om väntetid ges kan kassan börja agera. En sådan insats stärker samtidigt vårdgarantin.

Vi avsätter också särskilda medel för att påskynda försäkringskassans rehabiliteringsinsatser. Försäkringskassorna kan om de så önskar teckna avtal med olika sjukvårdshuvudmän om köp av rehabiliteringsinsatser, t ex enligt den modell som redan finns när det gäller Finsam. Kassorna skall kunna köpa vårdplatser utomlands. I Norge, genom avtal med Sverige, Danmark, Tyskland och Frankrike, är detta redan möjligt.

Genom vårt förslag stärks den vårdgaranti vi vill införa, som garanterar alla en vård inom tre månader, ytterligare. De resurser som avsätts för att korta köerna inom vårdgarantin kommer då i huvudsak att riktas mot åtgärder för barn och äldre. Det underlättar också för landstingen att leva upp till prioriteringsriktlinjerna.

13 Inför en obligatorisk och gemensamt finansierad hälsoförsäkring som omfattar alla

Att få vård av god kvalitet, när man behöver den, är en fundamental rättighet i ett välfärdssamhälle. Patienten måste få en starkare ställning i sjukvården. I dag är hennes rättigheter enbart politiska, indirekta och kollektiva. Det är därför vi föreslår att alla medborgare skall omfattas av en obligatorisk hälsoförsäkring. Med en sådan följer pengarna patienten, som alltså styr resurserna genom eget val av vårdgivare. Patienten kan på så sätt aktivt välja god vård och välja bort dålig vård.

Den obligatoriska hälsoförsäkring som vi föreslår skall omfatta alla, oavsett betalningsförmåga eller hälsotillstånd. Den finansieras gemensamt. Alla människor skall vara anslutna till valfri försäkringskassa eller motsvarande som administrerar försäkringen. Varken offentliga eller privata försäkringskassor skall få ”plocka russinen ur kakan”, t.ex. genom att välja bort särskilt resurs­krävande patienter.

Avgiften skall bero på inkomsten och fastställas av riksdagen. Ingen betalar mer än i dag. Försäkringskassorna tilldelas medel ur dessa avgifter. Försäkringsmodellen innebär alltså att sjukvårdens pengar öronmärks; i försäkringsmodellen går de pengar som betalas in helt och hållet till sjukvård. Resurserna, som i dag handhas av olika myndigheter, samordnas på ett för patienterna och vården optimalt sätt. Då stimuleras effektiv resursanvändning.

Då en övergång till ett annat finansierings- och producentsystem är en stor och omfattande förändring bör försöksverksamhet i begränsad storlek med kundvalsmodeller där pengarna följer patienten få ske. Lämpligt kan vara att inom regionförsöken tillåta sådana försöksområden.

14 Minska lidande och frigör resurser genom bättre samordning

De ekonomiska medel som tillförs hälsoförsäkringen bör självklart omfatta den del av landstingsskatten som i dag går till sjukvård och de statliga ersättningarna till sjukvårdshuvudmännen. På längre sikt bör även de delar av sjukpenningförsäkringen och sjukersättningen som avser rehabilitering ingå. Därigenom kan de offentliga resurserna utnyttjas bättre, eftersom avvägningar mellan rehabilitering, vård, sjukskrivning och sjukersättning görs i ett helhetsperspektiv och i ett sammanhang.

Med överblick över hela vårdkedjan öppnas möjligheter att sträva mot en bättre hälsa och en bättre ekonomi genom förebyggande vård och bättre utvärdering av vårdinsatserna. Resurser frigörs till vård när kostnaderna för bl.a. sjukskrivningar minskas genom att köerna försvinner.

Även statens subventioner av läkemedel bör ingå i hälsoförsäkringen. Ett antal samordningsfördelar skulle därmed kunna uppnås, inte minst vid introduktion av nya läkemedel som ju initialt ofta har en högre kostnad men som genom bättre effekter bidrar till en effektivare vårdinsats totalt sett. Nya och bättre läkemedel har minskat lidande och gjort att fler människor har fått möjlighet att leva ett bättre och längre liv.

15 Släpp fram mångfald och alternativ i vården

Utvecklingen i Sverige och utomlands går mot en ökad andel privat, men offentligt finansierad, vård. Det hänger delvis samman med en vilja att öka mångfalden inom sjukvården. Antalet vårdplatser blir allt färre, bland annat som en logisk följd av effektivare behandlingsmetoder. Kvaliteten och kunskapsinnehållet på den enskilda kliniken blir i stället allt viktigare. Specialiserade kliniker – ofta privata – kan i stor utsträckning ligga fristående och ändå samarbeta med andra kliniker. Två mycket goda exempel är Närsjukvården och Geriatriken i Nacka. Båda drivs i aktiebolagsform med tydliga avtal och med stor andel av personalen som delägare.

Bara en knapp fjärdedel av västvärldens invånare lever i länder där sjukvården i dominerande utsträckning tillhandahålls av offentliga vårdgivare. En ökad mångfald och konkurrens ger stora välfärdsvinster, inte bara genom ökad tillgänglighet och kvalitet utan också därför att resurser frigörs. Ökad konkurrens mellan vårdgivare kan att döma av hittills genomförda studier ge mer och bättre vård motsvarande minst tio procent av dagens sjukvårdskostnader.

Inom ramen för den hälsoförsäkring som vi föreslår skulle det nuvarande landstingsmonopolet brytas upp till förmån för en mångfald av vårdgivare. Våra förslag om en obligatorisk hälsoförsäkring och vårdgaranti ger ett ökat utrymme för alternativ till den offentliga vården genom att människor kan välja den vårdgivare som passar dem bäst. Det skapar drivkrafter för förnyelse, ökad mångfald, större kreativitet och ökat inflytande för personalen.

Hälsoförsäkringen kommer att leda till en mängd helt nya lösningar. Det gäller inte minst i glesbygden, där vård kommer att kunna bedrivas i nya former med bättre samordning av resurser. Sjukhusen blir självständiga enheter och deras framtid avgörs inte av politiker, utan av patienternas val. Staten har dock ett övergripande ansvar för tillgången till vård över hela landet och för den högspecialiserade vården.

Med flera alternativ och större möjligheter för de befintliga alternativen att utveckla sin verksamhet uppnås en verklig allemansrätt i vården. Det är en sådan handlingsplan svensk sjukvård behöver, inte en handlingsplan som syftar till att släta över befintliga missförhållanden och förstärka politikernas roll i sjukvården.

16 Inför verklig valfrihet i primärvården/närvården och avveckla remisstvång till specialistläkare

Om patientens valfrihet stärks, pengarna följer patienten och etableringsfrihet införs säkras mångfald liksom bättre tillgänglighet för patienterna. Det gäller inom hela sjukvården och naturligtvis även inom primärvården.

Vi anser att landstingen inte skall ha rätt att införa remisstvång till specialistläkare. Remissförfarandet kan enligt vår uppfattning totalt sett föra med sig ett ökat antal läkarbesök samt förlänga väntetider till undersökning och behandling. Om primärvården skall kunna nå ut bättre till patienterna måste den göra det på sina egna meriter, d.v.s. genom att göra det mödan värt för patienterna att gå dit först.

Om man låter personalen ta ett större eget ansvar för verksamheten, t.ex. genom alternativa driftsformer och kooperativ, blir det lättare att rekrytera och behålla vårdpersonal.

Vi tror att många läkare och sjuksköterskor som nu arbetar utomlands eller i andra verksamheter skulle vara beredda att komma tillbaka om villkoren i vården förbättrades. I dag hindras dessutom regelmässigt läkare med annan specialitet än allmänmedicin att arbeta i primärvården. Det tycker vi är fel. En breddad kompetens i primärvården är ytterst angelägen, inte minst eftersom primärvården får ta hand om allt fler mycket vårdkrävande patienter.

17 Öppna gränserna för vård

Den vårdgaranti vi föreslår kan även bidra till att sudda ut den rigida gränsdragning som fortfarande upprätthålls mellan svensk och utländsk sjukvård. Vi anser att vårdgarantin även bör innebära rätt att söka vård i utlandet, på samma sätt som i grannlandstinget eller hos andra vårdgivare i Sverige.

En gränslös sjukvård är en bra och naturlig utveckling. Det skulle kunna stimulera till bättre resursutnyttjande, t.ex. genom att ledig kapacitet hela tiden rapporteras till databaser och patienten kan få aktuell information om kötider m.m., i Sverige och utomlands. Patienten kan då själv välja.

För verkligt högspecialiserad vård är Sverige fortfarande ett litet land. Det kan inte minst därför vara både bättre och billigare att använda utländsk kompetens i vissa fall. Svenska patienter måste kunna dra nytta av utländska läkares kompetens, på samma sätt som utländska patienter måste få ökade möjligheter att komma till Sverige för att få vård av svenska läkare.

Ett land med en väl fungerande sjukvård har ingen anledning att hindra sina egna medborgare från att söka vård utomlands. Ett land med dåligt fungerande sjukvård bör heller inte göra det; en sådan politik förvägrar medborgarna bästa tillgängliga vård och tar dessutom bort trycket på förbättringar av den egna sjukvården.

18 Skapa en stark och oberoende tillsynsverksamhet

Inom sjukvården finns alltid risk för att det blir fel, inte sällan med ödesdigra konsekvenser för enskilda människor. Det offentligas uppgift måste vara att svara för effektiva kontroll- och tillsynsåtgärder som så långt möjligt förhindrar att fel uppkommer, men också sprider erfarenheterna av gjorda misstag, så att de inte behöver göras igen.

Det är angeläget att bryta ut Socialstyrelsens tillsynsdel och göra den till en självständig oberoende verksamhet. Socialstyrelsen har redan kompetens inom området hälso- och sjukvård, samt en regional organisation som lämpar sig för kvalitetsuppföljning. HSU 2000 har begärt en översyn av tillsynsverksamheten, bl.a. med inriktning på en sammanhållen tillsyn för hela vårdområdet, där Socialstyrelsens och länsstyrelsernas tillsyn sammanförs till en självständig myndighet. Vi stöder denna tanke.

En statlig medicinalstyrelse bör alltså ansvara för godkännande och kvalitetskontroll på sjukvårdens område. Medicinalstyrelsen skall godkänna vårdgivare och legitimera sjukvårdspersonal, svara för kvalitetssäkring och regelbunden medicinsk revision, utgöra en instans dit allmänheten kan vända sig med klagomål samt svara för den övergripande tillsynen.

Medicinalstyrelsen skall utnyttja resurser som finns i dagens socialstyrelse. Kraven skall vara lika för alla som bedriver sjukvård; även offentlig vård måste kontrolleras. Den producent eller försäkringsgivare som inte lever upp till kraven och inte snabbt bättrar sig skall kunna avföras från systemet.

19 Förbättra IT-utbildningen i vården

IT-teknikens intåg i sjukvården innebär en särskild utmaning för tillsyn och kvalitetskontroll på det medicinska området. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att IT i vården bara är ett nytt redskap. Man har alltid måst överföra, spara och bearbeta information inom vården. Skillnaden är att det nu finns bättre metoder för att göra detta.

Det finns inte någon anledning att kräva ny lagstiftning för att reglera den nya tekniken. Det är inte sättet att överföra information som skall regleras, utan innehållet i informationen.

Det offentligas uppgift ligger på ett annat plan. Strukturen i sjukvården måste vara sådan att kliniker och mottagningar tar till sig den nya tekniken och de nya möjligheterna. Och de utbildningar som leder till vårdyrken måste redan på ett tidigt stadium förbereda studenterna på den mycket informationstunga verksamhet som senare kommer att möta dem.

Internationellt sett har ämnet medicinsk informatik utvecklats från början av 50-talet och har i dag, framför allt i USA och Tyskland, en etablerad institutionell position inom medicinska fakulteter. Motsvarande är under utveckling i de flesta av världens länder, och allt flera lärosäten sätter medicinsk informatik på schemat.

Stora delar av den svenska utbildningen i medicinsk informatik baserar sig emellertid fortfarande på enskilda entusiasters initiativ. För att ta tillvara alla de möjligheter som IT i vården ger – med beaktande inte minst av de krav på säkerhet och tillförlitlighet som måste ställas – krävs enligt vår uppfattning en mycket mera målmedveten utbildning av svensk vårdpersonal än vad som är fallet i dag.

Undervisning i IT-användning bör därför ges blivande läkare och sjuksköterskor samt övrig vårdpersonal från första terminen och sedan regelbundet under hela utbildningen, integrerat i alla kurser. För att säkerställa en sådan utveckling borde på sikt en särskild lärostol i medicinsk informatik inrättas vid varje medicinsk fakultet.

20 Satsa på en medicinsk forskning i världsklass

Sverige har hittills haft en god förmåga att överföra vetenskapliga resultat till diagnostiska metoder och kommersiellt framgångsrika läkemedel. Inom läkemedel och biomedicin befinner sig Sverige i den internationella forskningsfronten. Detta är också ett område som kan få helt epokgörande betydelse. I dag håller dock Sverige på att tappa sin ledande roll inom klinisk forskning.

Återväxten av forskare måste tillgodoses om kreativa forskningsmiljöer av internationell klass skall kunna upprätthållas. Sverige står inför ett generationsskifte där betydande delar av de etablerade forskarna går i pension om 10–20 år. Samtidigt ökar de svenska företagens benägenhet att investera i forskning utomlands.

För att ge maximal kraft åt ansträngningarna att ligga i den medicinska och biomedicinska forskningsfronten vill vi skapa vad vi kallar ett svenskt ”National Institute of Health” efter amerikansk förebild. ”Institutet för medicin och hälsa” skall kraftsamla och möjliggöra ny, mer tvärvetenskaplig forskning, men också fördjupa forskningen inom olika discipliner med anknytning till hälsa och sjukvård i vid mening.

Målsättningen skall vara att sammanföra olika kategorier av ämneskunnande för att möjliggöra nytt vetande och kunskap som inte är möjlig att erhålla inom varje vetenskapsområde för sig. Genom ”Institutet för medicin och hälsa” skapas en forskningsfinansiär med ansvar för hela det samlade hälsovetenskapliga spektret. Det handlar om allt från grundvetenskaplig biomedicin till folkhälsa och social forskning.

21 Valfrihet

Fram till 1975 var etableringen för allmänläkare i princip fri. Ersättningen kom från försäkringskassan. Denna etableringsfrihet har därefter kringskurits alltmer. Nu förs diskussioner om att återinföra etableringsfrihet i de delar av landet som är underförsörjda när det gäller öppenvården.

Vi menar att etableringsfrihet inte bör förbehållas några få regioner, utan bör komma hela Sverige till godo. Erfarenheterna av husläkarreformen som den borgerliga regeringen införde i början av 90-talet visar att fri etablering inte innebär att alla läkare samlas runt Stureplan, utan att fri etablering är något som gynnar alla delar av landet.

22 Öppen kvalitetsredovisning

Sjukvården befinner sig i ett besvärligt läge med bristande resurser och minskande produktivitet. Det krävs en mer långsiktig förändring av vårdens finansiering och struktur. Men det är också viktigt att i större utsträckning mäta och på olika sätt ta del av vårdens resultat.

Vi vet att många läkemedel aldrig används av den som fått dem. Vi vet att en hel del vård bedrivs utan att en direkt koppling mellan insats och resultat kan skönjas. Dock finns det självklara områden där resultat kan mätas och följas upp. Det handlar bland annat om de kvalitetsregister som finns inom specialistföreningarna, men som inte är tillgängliga på ett sätt som vore önskvärt. Inte minst med tanke på det fria vårdvalet är det viktigt att patienter och vårdgivare kan jämföra vårdens innehåll.

Regeringen bör utreda lämpliga kriterier för ett kvalitetsregister som patienter kan använda sig av för att utvärdera sjukvårdsinrättningar och/eller läkare. Ett krav kan vara fortbildningsaspekten får läkaren, ett annat krav kan vara regelbundna patientenkäter, där besökare för värdera verksamheten, som telefonrådgivning, bemötande, tillgänglighet, om man förstått informationen, om man fick tillräckligt med tid vid besöket och hur lång väntetiden var från tidsbeställning tills besöket inträffade.

Stockholm den 3 oktober 2003

Cristina Husmark Pehrsson (m)

Carl-Axel Johansson (m)

Anne Marie Brodén (m)

Magdalena Andersson (m)

Lena Adelsohn Liljeroth (m)

Stefan Hagfeldt (m)