Större resurser genom ett särskilt statsbidrag om 500 miljoner kronor årligen – det kan användas till exempelvis fler slutenvårdsplatser, fler vårdplatser på små vårdhem och förbättringar i öppenvården.
Större möjligheter att använda tvångsmedel när det är nödvändigt för patientens och andras säkerhet – det gäller främst möjligheterna att använda tvång i den öppna vården, så att exempelvis en patient som inte fullföljer en föreskriven medicinering snabbt kan tvångsomhändertas.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Motivering 5
4.1 Bättre vård av psykiskt sjuka 5
4.1.1 Motsättningar inom professionen 5
4.1.2 Allvarliga brister, inte minst i barn- och ungdomspsykiatri 5
4.1.3 Nya reformer av psykiatrin behövs 6
4.1.4 Större resurser 6
4.2 Läget i dag 7
4.2.1 Psykisk ohälsa i ett folkhälsoperspektiv 7
4.2.2 Psykisk ohälsa och socialförsäkringarna 8
4.2.3 Växande problem med missbruk och psykisk ohälsa 8
4.3 Psykiatrin – i behov av förändring 8
4.3.1 Statsbidrag till kvalitetssatsningar i psykiatriska vården 8
4.3.2 Förbättrade vård- och boendeformer 9
4.3.3 Nödvändiga förbättringar av LSS 10
4.3.4 Samordnat stöd för en känslig grupp 12
4.3.5 Klinisk praxis, normering och tillsyn 13
4.3.6 Depression och självmord 13
4.3.7 Tidiga insatser 14
4.3.8 Rättspsykiatri 15
4.3.9 Tvångsvård och rättssäkerhet 16
4.3.10 Öppen vård med särskilda villkor 17
4.3.11 Ungdomar med psykiska problem 17
4.3.12 Dubbeldiagnos med både missbruk och psykiatrisk sjukdom 18
4.3.13 Äldrepsykiatrin 18
4.3.14 Läkemedel 19
4.3.15 Patient- och anhöriginflytande 19
4.3.16 Ätstörningar 20
4.3.17 Flyktingar och psykiska problem 20
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statsbidrag om 500 miljoner kronor per år för kvalitetshöjning i psykiatrisk vård, bland annat för att möjliggöra en viss expansion av antalet vårdplatser.
Riksdagen anvisar för 2004 på nytt anslag under utgiftsområde 9 Bidrag till kvalitetshöjning i psykiatrisk vård 500 000 000 kr.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med lagförslag i enlighet med vad som anförs i motionen för att öka den psykiatriska vårdens möjligheter att i vissa fall tillgripa tvång i syfte att säkerställa att svårt sjuka får adekvat vård och i görligaste mån hindras att skada sig själva och andra.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om boendestödjare, ambulerande team och bättre tillsyn.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till ändring av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade,såvitt avser kriterier för personkrets 3, sysselsättningsgaranti och tydligare skyldighet för kommunerna att erbjuda en individuell plan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bättre samordning genom gemensamma nämnder, personliga ombud, trygghetskvitto och fast husläkarkontakt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Socialstyrelsens nationella riktlinjer och stödjande tillsyn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om depression och självmord.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att primärvården har god psykosocial kompetens och gott samarbete med psykiatrin.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med lagförslag som erfordras för gott samhällsskydd och god tillgång till psykiatrisk vård i kriminalvården i enlighet med vad som anförs i motionen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statligt ansvar för finansieringen av den rättspsykiatriska vården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att patienten snabbt får tillgång till en stödperson vid tvångsvård.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med lagförslag rörande öppen vård med särskilda villkor i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om beaktande i förhandlingar med Landstingsförbundet av de särskilda problemen för patienter med dubbeldiagnos, med såväl alkohol- eller narkotikamissbruk som psykiatrisk sjukdom.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs beträffande äldrepsykiatrin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ätstörningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den psykiatriska vården för personer som flytt till Sverige efter tortyr eller andra svåra upplevelser.
1Yrkande 10 hänvisat till JuU.
Äldre, funktionshindrade och psykiskt sjuka kommer lätt i skymundan i vårt samhälle. Folkpartiet har använt begreppet ”det glömda Sverige” för de här grupperna som alltför ofta kommer längst ner på den politiska dagordningen.
Det behövs en kraftfull och genomtänkt satsning på en bättre psykiatrisk vård. Signalerna om brister i den psykiska vården är många och starka.
Medan utvecklingen av den somatiska vården de senaste årtiondena har skett mot bakgrund av en god utveckling av människors fysiska hälsa har den psykiatriska vården haft ett betydligt tyngre utgångsläge – den psykiska ohälsan har växt i samhället, och resurserna till vården förefaller inte ha växt i motsvarande eller tillräcklig omfattning. En positiv faktor har dock varit utvecklingen av nya läkemedel, som givit långt bättre möjligheter att lindra eller bota psykiska sjukdomar.
Under en period från 1970-talet och framåt påverkades vårdresultatet negativt av en oenighet inom professionen om vårdmetoder, en oenighet vars djup var långt större än inom andra medicinska specialiteter. En inte ovanlig situation var att en läkare på en psykiatrisk lasarettsklinik skrev ut en medicin i samband med en utskrivning av en patient, men att personal inom den psykiatriska öppenvården avrådde patienten från att ta den.
Den falang som misstrodde den medicinska psykiatrin fick ibland politiskt genomslag. Enligt vår bedömning i dag bidrog detta bland annat till att de legala möjligheterna att använda tvångsmoment i vårdkedjan blev för små. I dag förefaller denna motsättning inom professionen vara nästan borta. Uppslutningen bakom en så kallad evidensbaserad vård – där metoderna bygger på vetenskapliga utvärderingar – är stark.
Även om en stor del, sannolikt en klar majoritet, av patienterna med psykiska diagnoser fortfarande får bra och adekvat hjälp, är det vår uppfattning att bristerna inom svensk mentalvård nu är mycket stora:
Köerna till barn- och ungdomspsykiatrin är långa.
Tusentals utskrivna patienter får inte den hjälp och det omhändertagande de har rätt till.
Dödligheten är hög.
Andelen psykiskt sjuka bland hemlösa i Stockholm har ökat påtagligt.
Alltför få människor som lider av depressioner kommer under någon vård över huvud taget. Depressionssjukdomarna anses starkt ”underdiagnostiserade”, och eftersom bra hjälp i de flesta fall finns att få är det tragiskt att många som lider av denna sjukdom inte får, och i många fall på grund av fördomar inte ens efterfrågar, någon vård.
Trycket på de få slutenvårdsplatser som finns kvar är ofta mycket hårt – patienter som vädjar om att få bli inlagda blir avvisade för att en ännu sjukare patient ska tas om hand eller för att polisen kommer med ett akutfall.
De brister vi beskrivit här har lett till att många människor far illa. De har också medfört att samhällsskyddet brustit.
Det är en av psykiatrins uppgifter att bedöma när patienter är så farliga för sig själva eller andra att de måste tvångsvårdas. Vi är naturligtvis medvetna om att felbedömningar alltid kommer att göras och oväntade händelser alltid att inträffa. Men genom bristen på vårdplatser och vissa andra vårdresurser samt frånvaron av vissa tvångsåtgärder har antalet farliga personer som rör sig ute i samhället blivit större än det borde få vara.
Denna motion visar att de problem som nu diskuteras intensivt i Sverige, efter några uppmärksammade våldsdåd utförda av psykiskt sjuka, kan hanteras betydligt bättre med en kombination av förbättrad vård och träffsäkra tvångsåtgärder. Målet med åtgärderna ska alltid vara att finna en väg till en integrering i samhället, även om alla är medvetna om att det finns enstaka fall inom rättspsykiatrin, till exempel seriemördare, där målet om återintegrering är mycket avlägset och kanske utopiskt.
Sverige har i princip helt avskaffat de stora mentalsjukhusen, och antalet slutenvårdsplatser är nu under 5 000. Mentalsjukhusen utgjorde när de tillkom en humanisering och förbättring av mentalvården. Men de erbjöd inte en vårdmiljö som motsvarar senare tiders krav.
Det som kommit efter mentalsjukhusen – ett mindre antal slutenvårdsplatser på psykiatriska kliniker vid stora sjukhus, en kraftigt utbyggd psykiatrisk öppenvård och ett större kommunalt engagemang för boende ute i samhället – har inte heller blivit så bra som det var tänkt. Med det kunnande som finns borde vi kunna nå längre. Det är dags att ta ett nytt steg i vården och omsorgen om de psykiskt sjuka.
Vi bedömer att det är nödvändigt att psykiatrin ges större resurser. På lång sikt måste de resurserna naturligtvis mobiliseras på det vanliga sättet för hälso- och sjukvården, genom landstingens skattefinansiering. Med tanke på många landstings besvärliga situation just nu tror vi dock att det är nödvändigt med ett tillfälligt statsbidrag de närmaste åren. För detta föreslår vi att riksdagen, på ett nytt anslag under utgiftsområde 9, anvisar 500 miljoner kronor för 2004. Samma belopp för vardera året 2005 och 2006 är i vårt partis ekonomisk-politiska motion beaktat i förslagen till budgetramar för dessa år.
Hur detta resurstillskott mer exakt bör satsas bedöms bäst närmare de dagliga verksamheterna.
Ett behov av 2 000 nya slutenvårdsplatser har nämnts i debatten. Vi utesluter inte att ett sådant behov finns. Uppenbart är att det behövs fler platser på små vårdhem eller gruppboenden, och detta i förening med vissa ökade tvångsmöjligheter i öppenvården. Rent definitionsmässigt kommer fler sådana platser att räknas som satsningar i öppenvården, fastän vården vad gäller innehåll och personaltäthet ligger nära den som erbjuds i sjukhusvården.
Den andra stora förändring vi förespråkar handlar om den psykiatriska vårdens möjligheter att använda tvångsmedel. Särskilt möjligheterna till tvångsmoment i den öppna vården bör bli större än i den nu gällande lagen om psykiatrisk tvångsvård. Praktiskt innebär det att en patient kan skrivas ut från sluten vård på vissa villkor, exempelvis fortsatt regelbunden medicinering och regelbundna besök på en vårdcentral, och att ett tvångsomhändertagande sker om villkoren inte uppfylls.
Regeringen bör här återkomma med förslag till lagändring enligt vad som ovan anförts.
Den fysiska hälsan har förbättrats dramatiskt de senaste 50 åren. Den psykiska hälsan har, som redan nämnts, inte haft samma gynnsamma utveckling. Vissa svårt sjuka patienter har en betydligt bättre situation i dag tack vare förbättrad medicinering. Samtidigt har bland annat ångest och depression blivit vanligare.
Cirka en femtedel av besökarna på primärvårdsmottagningar har en psykisk störning. Lättare störningar ska kunna tas om hand där, så de flesta remitteras aldrig vidare till den psykiatriska specialistvården. Barn och ungdomar med psykiska problem söker sig ofta inte till primärvården, utan kommer till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Tillströmningen av nya patienter till BUP fördubblades under 1990-talet.
En av de bästa psykiatriska befolkningsstudier som har utförts i Sverige är Lundbyundersökningen, där man följt 3 000 personers psykiska hälsa genom intervjuer under cirka 50 års tid.
Studien visar att risken att någon gång drabbas av psykisk sjukdom före 60 års ålder var 43 procent för män och 73 procent för kvinnor. Vid en given tidpunkt har cirka 15 procent av befolkningen en psykiatrisk diagnos. Det vanligaste tillståndet hos män är alkoholberoende och hos kvinnor depression.
Förekomsten av psykisk ohälsa ökar med stigande ålder, vilket bland annat beror på att förekomsten av både demenssjukdomar och depressioner ökar med åldern.
Den psykiska sjukligheten återspeglas bl.a. vid beräkning av sjukdomsbörda enligt DALY (”Disability Adjusted Life Years”, d.v.s. förlorade friska år p.g.a. sjukdom eller död).
Mätt i DALY utgör:
psykisk sjukdom, inkl. självmord, ca 25 % av den totala sjukdomsbördan i befolkningen, d.v.s. mest av alla sjukdomsgrupper
psykisk sjukdom över 50 % av sjukdomsbördan i åldrarna upp till 45 år (vilka utgör 41 % av befolkningen)
Psykisk sjukdom svarade 2001 för 25 procent av långtidssjukskrivningarna och har ökat mycket de senaste åren. Utbrändhet utgjorde två procent av diagnoserna för långtidssjukskrivning.
Nybeviljade förtidspensioner i Sverige utgörs till 25 procent av psykisk sjukdom (varav 2/3 har diagnosen depression och ångest), vilket också är den grupp som visar kraftigast ökning.
Självmord och psykisk sjukdom tillsammans är den fjärde vanligaste dödsorsaken totalt i befolkningen i Sverige. För åldersgruppen upp till 45 år utgör självmord den vanligaste enskilda dödsorsaken.
En beräkning av olika sjukdomsgruppers samhällskostnader (1999) visar att psykiska sjukdomar har störst kostnader, 45 miljarder kr/år, närmast följt av cirkulationsorganens sjukdomar, 40 miljarder, och rörelseorganens sjukdomar, 30 miljarder.
Ökningen av psykisk ohälsa rör främst depressioner och ångest i alla åldersgrupper. Alkoholmissbruk och narkomani ökar, särskilt i yngre åldersgrupper. Stressrelaterade sjukdomar blir allt vanligare om än från en i dag låg nivå jämfört med övriga psykiska sjukdomar. Självmord och destruktivt beteende hos unga har ej minskat som det gjort för övriga åldersgrupper och totalt i befolkningen, varför andelen för yngre ökat. Förekomsten av och insjuknande i schizofreni, övriga psykoser och bipolär (manisk- depressiv) sjukdom är i huvudsak oförändrad.
Att tillstå och söka för psykisk sjukdom blir allt vanligare – de fördomar som behäftar psykisk sjukdom kvarstår dock i stor utsträckning. Hela 60 % av personerna i en storstadsregion, som vid intervju bedömdes ha en kliniskt signifikant psykisk sjukdom, hade inte sökt vård, i första hand p.g.a. skamkänslor.
Det ökade kommunala ansvaret för psykiskt sjuka i öppen vård, det som brukar kallas ”psykiatrireformen”, beslutades av riksdagen i början av 1990-talet, då Folkpartiet ledde Socialdepartementet. Vid den tiden hade den stora omstruktureringen av psykvården, från huvudsakligen sluten till huvudsakligen öppen vård, redan ägt rum. Reformen i början av 1990-talet syftade till att lösa de stora problem som redan då uppstått vad gäller omhändertagandet av patienter utanför sjukhusen.
Reformen ökade kommunernas ansvar för denna grupp. Enligt Socialstyrelsens utvärdering nåddes syftet i så måtto att situationen för majoriteten av patienterna förbättrades. Samtidigt vet vi att en stor del av det ursprungliga problemet kvarstår. Psykiskt sjuka som ska leva och bo ute i samhället får inte alls det stöd och den hjälp de borde ha. Flera av dem som vistats länge på institution blev inte hjälpta eftersom många kommuner inte förmådde ta hand om och erbjuda ett bra fungerande boende och sysselsättning.
Det återstår fortfarande många förbättringar att göra. Den enskildes makt över vardagen när det gäller boende, sysselsättning o s v måste stärkas. Det finns också klara brister i samarbetet mellan landstingen och kommunerna.
De öppna vårdformerna har den fördelen att de möjliggör för den enskilde att parallellt med behandling också kunna fungera i vardagslivet. Detta är inte minst betydelsefullt för att patienten ska verka i ett sammanhang där familj, vänner och kanske också arbete eller skola finns med och stöttar i den processen.
Det är dock viktigt att betona att inte all psykiatrisk vård kan bedrivas i öppna vårdformer. Såväl slutenvård som tvångsvård är nödvändiga komplement för vissa sjukdomstillstånd. Vår bedömning är att neddragningen av slutenvårdsplatser, tillsammans med en otillräcklig uppbyggnad av gruppboenden o.d, kommit att innebära en resursminskning som gått för långt. Det råder nu, i vart fall i vissa landsting, platsbrist. Den leder till att människor som söker vård inte får adekvat vård.
Med tanke på landstingens ekonomiska läge och bristerna inom psykiatrin föreslår vi ett statligt stimulansbidrag till kvalitetshöjning inom psykiatrisk vård om 500 miljoner kronor. Det bör ligga kvar åtminstone under de närmaste tre åren.
Ett liknande bidrag fanns under åren efter psykiatrireformens genomförande. Då var syftet att stimulera satsningar inom den öppna vården. En motsvarande begränsning bör inte göras den här gången, då bedömningen är att det, för att att vårdkedjan skall fungera bättre, snarare torde behövas viss expansion av antalet slutenvårdsplatser, i en omfattning som måste avgöras av de lokala förhållandena.
Det är betydelsefullt att kontinuerligt utveckla nya, öppna och samhällsnära vårdformer. Satsningen på mobila resursteam är en viktig väg att gå liksom utveckling av telefonrådgivning och integrerade sluten- och öppenvårdsformer. Det är angeläget att finna modeller för att snabbt kunna göra insatser på olika håll och för att kunna ge en mer individuell hjälp till dem som är i behov av att snabbt få stöd eller vård.
Bristen på platser i ordnade boendeformer, såsom gruppboenden, är stor. Det krävs en ambitiös utbyggnad för att alla som behöver ska kunna få plats. Boendestödjare, eller ambulerande team, är viktiga för att människor med psykiska problem ska klara av sitt boende och känna trygghet. Det innebär att ett team kan göra hembesök, och ge olika former av stöd och hjälp för den boende att klara sin ångest. Om det behövs ska de också kunna hjälpa till att kontakta den psykiatriska vården. Denna service måste finnas dygnet runt.
Socialstyrelsens utvärdering ”Boende för personer med psykiska funktionshinder” från 2003 visar att många psykiskt funktionshindrade fortfarande finns på vårdhem långt från hemorten, på grund av bristande planering hos kommunerna. Boendena är ofta institutionslika, helt i strid med psykiatrireformens intentioner. Ansvaret för tillsynen över vårdhemmen är delat mellan länsstyrelserna och Socialstyrelsens regionala tillsynsenheter. En översyn behövs av hur tillsynen över enskilda vårdhem kan samordnas och skärpas. Riksdagen bör tillkännage för regeringen hur boendestödjare, ambulerande team och bättre tillsyn kan förbättra vård och boende.
När lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) genomfördes utvidgades den gamla omsorgslagen till en vidare personkrets.
Den kom att omfatta, förutom personer med utvecklingsstörning med mera, också personer ”med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd och service”.
Dessa brukar ofta kallas ”personkrets 3”. Villkoren för att ingå i denna personkrets i LSS är vagt formulerade. Kombinerat med att de kommunala tjänstemännen ofta har lättare att sätta sig in i situationen för en fysiskt än en psykiskt funktionshindrad blir följden att de psykiskt funktionshindrade kommer i andra hand.
Så som rekvisiten för personkrets 3 är utformade måste den som anser sig ha rätt till stöd enligt LSS kunna visa att funktionshindret är stort och leder till stora svårigheter i det vardagliga livet. Eftersom de individer som är tänkta att omfattas av rekvisitet ofta har svårt att tala för sig på grund av sitt funktionshinder är LSS underutnyttjad. När lagen stiftades var tanken att 50 000–60 000 personer skulle få stöd genom reglerna för personkrets 3. Enligt Socialstyrelsen är det i dag cirka 12 000 som utnyttjar möjligheten.
Därför behövs en tydligare redogörelse i LSS för vilka som ska ingå i personkrets 3. Rätten till boende, sysselsättning och en god omsorg måste slås fast även för dem som ingår i denna personkrets, liksom rätten att få vara delaktig i att forma insatserna bör fastslås i denna rättighetslagstiftning.
Bland psykiskt funktionshindrade med nedsatt arbetsförmåga ligger andelen icke sysselsatta på 40 procent eller mer. Det är angeläget att bereda dem med nedsatt arbetsförmåga arbete eller annan regelbunden verksamhet. Det är viktigt för att ge struktur åt vardagen, sociala kontakter och ofta en mer meningsfylld tillvaro.
Majoriteten av dem med nedsatt arbetsförmåga behöver någon form av hjälp eller anpassning för att kunna arbeta. Det kan handla om hjälpmedel, anpassad lokal, transporter till och från arbetsplatsen eller personligt biträde, men allra vanligast är behov av anpassning av arbetstiden, arbetstempot eller arbetsuppgifterna.
Så långt som möjligt ska efterfrågan på arbete för dem med nedsatt arbetsförmåga mötas på den reguljära arbetsmarknaden. Arbetsgivare kan få stöd på olika sätt för att anpassa arbetsplatsen, men utnyttjar dessa möjligheter alltför sällan. Det är därför angeläget att – gärna i samarbete med näringslivets organisationer – bedriva opinionsbildning riktad mot arbetsgivare för att undanröja fördomar och sprida kunskap om de möjligheter som står till buds.
För dem som omfattas av LSS är möjligheterna till arbete i regel ännu mer begränsade än för dem som skulle kunna få arbete genom lönebidrag. Men också de som omfattas av LSS borde ges möjlighet till en daglig verksamhet.
Av resursskäl som var mycket påtagliga under 90-talskrisen kom personkrets 3 inte att omfattas av det som kallas ”daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig” (§ 10 LSS), den så kallade sysselsättningsgarantin. Det är emellertid starkt önskvärt att handikappreformen fullföljs även på denna punkt, så att den s k sysselsättningsgarantin också kommer att omfatta varaktigt psykiskt sjuka.
Det här är – vid sidan om tillgänglighetsfrågorna och att trygga att assistansreformen inte bryts sönder – en av de största frågorna på dagordningen när det gäller de funktionshindrades levnadsvillkor. Den gäller inte dem som har lättast att tala för sig – tvärtom gäller den till stor del sådana som hör till de tystaste och de mest bortglömda. Att fullfölja handikappreformen i den här delen skulle också i många fall vara av stor betydelse för anhöriga till dem som är drabbade av varaktig psykisk sjukdom.
Men det är samtidigt en reform som kräver en hel del av förberedelser och som dessutom kostar en hel del pengar. Summan är dock inte så stor som den kan tyckas vid en första anblick. De personer som skulle beröras av en utvidgad sysselsättningsgaranti får ofta redan idag olika former av stöd som kostar kommunerna pengar. En utökad sysselsättningsgaranti skulle därmed snarare ersätta nuvarande åtgärder än bli ett helt nytt åtagande för kommunerna.
LSS är en rättighetslagstiftning, och skälet till det är att den gäller människor som annars skulle ha särskilt svårt att göra sig gällande mot de mångas och de starkares anspråk på resurser. Utvidgningen av LSS när det gäller daglig verksamhet måste samtidigt av praktiska skäl ofrånkomligen ske successivt, bland annat med hänsyn till möjligheterna att rekrytera och utbilda personal. Vidare behövs regler för hur en stegvis uppbyggnad skall kunna förenas med en rättighetslagstiftning. Det kan möjligen ske genom att den utvidgade rättigheten införs successivt för olika årgångar. Denna och andra genomförandefrågor bör nu utredas så att det blir möjligt att få igång genomförandet av reformen.
Det bör observeras att verksamheten inte behöver ske i kommunernas regi. En av de praktiska möjligheterna att tillgodose en sysselsättningsgaranti av detta slag är genom sådana aktivitetscentra som drivs av Fountain House för psykiskt sjuka. Dessa och liknande organisationer bör få ökat stöd av samhället för att bygga ut sin verksamhet. Detsamma gäller andra alternativ inom föreningsliv och frivilligorganisationer. Genom begränsade bidrag kan personer beredas sysselsättning och erbjuda tjänster som bidrar till människors välfärd utan att betalningsviljan för dem är så stor att de uppkommer på den ordinarie marknaden.
När kommunen beviljar en insats utifrån LSS har kommunen också skyldighet att upplysa om möjligheten till en individuell plan. Detta sker emellertid inte i många fall. Det krävs en skarpare formulering i LSS för att det ska stå helt klart för kommunen att den individuella planen inte är något som den funktionshindrade ska behöva tjata sig till, utan en rättighet som man ska upplysa om. Riksdagen bör begära att regeringen lägger fram förslag till ändringar i LSS angående kriterier för personkrets 3, sysselsättningsgaranti och en tydligare plikt för kommunerna att erbjuda en individuell plan.
Människor med psykisk sjukdom har högre frekvens av odiagnosticerade somatiska sjukdomar än andra. Den somatiska sjukdomen kan förvärra den psykiska och vice versa. En del av den ökade sjukligheten beror på att människor med psykisk sjukdom röker, dricker och missbrukar narkotika mer än övriga befolkningen.
Det finns nu en möjlighet för kommuner och landsting att bilda gemensamma nämnder med gemensam finansiering. Detta kan vara till stor nytta just när det gäller psykiskt sjuka med både sociala, somatiska och fysiska problem.
Människor med psykiskt funktionshinder kan ha stor nytta av personliga ombud som kan hjälpa till att samordna de olika insatserna kring den enskilde och vara med när individuella vårdplaner utvecklas, fungera som ett stöd i kontakten med myndigheter och bevaka att den enskilde får del av de insatser som han eller hon har rätt till. Där personliga ombud har prövats har detta visat sig vara mycket positivt för den enskilde. Därför är det bra att en sådan reform till sist kom igång. Folkpartiet liberalerna anser att det är viktigt att man också utreder möjligheterna att garantera de personliga ombudens fristående ställning.
När en psykiatrisk patient skrivs ut från sluten vård måste sjukvårdshuvudmannen ta kontakt med kommunen för att säkerställa att kommunen är redo att ta hand om de uppgifter som den ansvarar för. Det kan gälla boende, försörjning, sysselsättning med mera. Patienten ska sedan få ett trygghetskvitto, som fungerar som ett bevis på att kommunen har åtagit sig att övergången från sluten till öppen vård ska fungera så smidigt som möjligt.
Det är även viktigt med en fast läkarkontakt, företrädesvis en husläkare, som samordnar de medicinska insatser som görs. Husläkaren är viktig för att ge den funktionshindrade en helhetsbild när flera olika vårdgivare är inblandade. Husläkaren kan också se till att den funktionshindrade är överens med vårdgivarna om vilka vårdinsatser som ska användas. Om den funktionshindrade inte går till sin samtalsterapi eller inte tar sina läkemedel är insatserna helt meningslösa, hur genomtänkta och evidensbaserade de än må vara.
Riksdagen bör ge regeringen till känna vad som här anförts om bättre samordning genom gemensamma nämnder, personliga ombud, trygghetskvitto och fast husläkarkontakt.
Utvärderingar och uppföljningar av behandlingar måste fungera tillfredsställande. Det är också angeläget att utbildningen tillgodoser landstingens och andra vårdgivares behov av personal som har kompetens i nya behandlingsmetoder.
Socialstyrelsen ansvarar för både normering och tillsyn av vården. Normeringen sker framför allt genom utfärdandet av nationella riktlinjer. När det gäller kommunernas verksamhet är tillsynen delad med länsstyrelserna. Tillsynen är normalt koncentrerad till att förebygga skador och eliminera risker.
En ökande del av Socialstyrelsens tillsyn sker i form av bredare projekt, där samtliga tillsynsenheter besöker ett stort antal vårdenheter. Därmed får man en mer systematisk och nationellt övergripande bild. Till exempel har man genomfört ett sådant projekt för att granska hur de nationella riktlinjerna för diabetes tillämpas i primärvården och äldreomsorgen. Sådana projekt ger Socialstyrelsen tillfälle att utöva stödjande tillsyn, genom att driva på att riktlinjerna används i vårdverkligheten. Det ger även tillfälle att se till att element i riktlinjerna verkligen följs. På så sätt kan Socialstyrelsen genom riktlinjer, tillsyn och uppföljning se till att vården bedrivs enligt god och modern praxis, att den är evidensbaserad och att föråldrad metodik upphör att användas.
Vi förordar att Socialstyrelsen får i uppdrag att snarast möjligt komma med nationella riktlinjer för de områden inom psykiatrin som är i mest akut behov av översyn, förslagsvis handlar det då om:
psykoser,
alkohol- och narkotikamissbruk, samt
kriterier för utskrivning från tvångsvård.
Socialstyrelsen bör också få i uppdrag att följa upp riktlinjerna med systematiska och övergripande tillsynsprojekt på samma sätt som man har gjort med diabetesvården. Riksdagen bör ge regeringen till känna vad som anförts om nationella riktlinjer och stödjande tillsyn.
Enligt PART-studien i Stockholms läns landsting hade endast 40 procent av personer med klinisk depression sökt vård. Endast hälften av dessa har fått adekvat behandling. Den främsta anledningen till att inte söka vård är känslor av skam och skuld.
Det finns ofta bra medicinsk hjälp att få vid depression. Det är därför en stor förlust att så många inte söker hjälp. Den viktigaste åtgärden är här att se till att vårdpersonal i öppenvården, inklusive MVC/BVC, har den kunskap som krävs för att känna igen och behandla depression.
Depression är kopplad till överdödlighet i en rad sjukdomar. Den vanligaste dödsorsaken är självmord. Upp till ¾ av dem som tagit sina liv har uppvisat ett eller flera symptom på depression, och många av dem har lidit av en fullt utvecklad depressionssjukdom. Deprimerade personer har också en överdödlighet av andra orsaker, t.ex. infektioner och sjukdomar i andnings- och cirkulationsorganen.
År 2000 begick 1 380 personer självmord i Sverige. I åldersgruppen 15–44 år är självmord en av de vanligaste dödsorsakerna. I mer än 90 procent av fallen finns någon psykisk sjukdom i bakgrunden, oftast depression. Självmordstalen gick ned under 1990-talet. Det kan ha ett samband med en flitigare förskrivning av antidepressiva medel. Den förklaringen har dock utmanats, och det har varit svårt att hitta något tydligt samband mellan förskrivning och självmordsfrekvens. I åldersgruppen 15–25 år har självmordsfrekvensen inte gått ner.
Dödligheten i självmord är större bland människor som slutenvårdats för psykiatrisk sjukdom än i befolkningen i övrigt. Risken för att begå självmord är störst direkt efter en utskrivning. Landstingen måste utarbeta rutiner för en tät kontakt mellan sjukvård och patient tiden närmast efter utskrivning.
Genom en effektiv förebyggande verksamhet skulle självmordstalen kunna minskas ytterligare. I ett utbildningsförsök på Gotland gavs information om självmordsprevention till distriktsläkare. Självmordsfrekvensen gick ned 60 procent under försöket. Efter ett par år försämrades statistiken igen, så arbetet måste vara uthålligt och långsiktigt, det räcker inte med en engångsinsats.
Sedan dess har en del gjorts. I dag finns nationella riktlinjer för självmordsprevention. Men riktlinjerna är inte alltid kända och använda. Informations- och fortbildningsarbetet på området måste förstärkas. Socialstyrelsen bör på ett mer kraftfullt sätt använda sig av sina tillsynsbefogenheter, så som nämns under rubriken Klinisk praxis, normering och tillsyn.
Det som här anförts om depression och självmord bör ges regeringen till känna.
Handläggningstiden kan förkortas genom att rehabiliteringen sätts in tidigare och olika instanser samordnas. Kuratorsverksamhet i primärvården bidrar till att psykosociala problem kan upptäckas bakom den medicinska diagnosen. Det är viktigt att erfarenheter från kuratorsverksamheten tas till vara. I Socialstyrelsens uppföljning av primärvården, framlagd 1998, skriver styrelsen ”att antalet kuratorer och psykologer nu ökat i primärvården och att de finns på mer än var tredje mottagning av vårdcentralstyp. Denna utveckling ökar primärvårdens förmåga att ansvara för ett basalt omhändertagande när det gäller krisreaktioner och andra psykiska insufficiensreaktioner.”
Mot bakgrund av de erfarenheter som hittills gjorts av att i primärvården inrymma också psykosocial kompetens anser vi att de husläkarmottagningar som ännu inte har denna kompetens måste tillföras sådan.
Det preventiva arbetet måste utvecklas. Potentiella högriskgrupper inom psykiatrin måste identifieras. Sådana grupper är barn till psykiskt sjuka, personer som gjort självmordsförsök, nyinsjuknade i psykoser m fl. Det är viktigt att det finns en god beredskap inom psykiatrin för att ta hand om dessa grupper av patienter. Uppföljning och utvärdering av psykiatrivården måste bli bättre.
Psykiatrins roll i den lokala samverkan måste stärkas. Primärvården behöver konsultation och utbildning från psykiatrin. Riksdagen bör tillkännage för regeringen vikten av att primärvården har god psykosocial kompetens och ett gott samarbete med psykiatrin.
Enligt gällande rätt kan den som, när ett brott begås, lider av en allvarlig psykisk störning inte dömas till fängelsestraff. Efter en rättspsykiatrisk undersökning som visar på en allvarlig psykisk störning kan påföljden i stället bli överlämnande till rättspsykiatrisk vård, det vill säga tvångsvård på en psykiatrisk klinik.
Domstolen får förordna att vården skall vara förenad med särskild utskrivningsprövning. Denna görs av länsrätten sedan yttrande inhämtas från chefsöverläkare och åklagare. Utskrivningen får då endast ske när den psykiskt sjuke inte längre bedöms lida av en allvarlig psykisk störning och det inte längre föreligger risk för att han eller hon återfaller i brottslighet av allvarligt slag.
Det nuvarande systemet kan medföra att påföljden varken kan bestämmas till fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård, även om det är fråga om allvarlig våldsbrottslighet. Det sker i situationer där gärningen begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning (30 kap. 6 § brottsbalken) samtidigt som gärningsmannen vid domstillfället inte är i behov av vård och någon vårdpåföljd således inte kan komma i fråga. Detta innebär att endast frivårdspåföljder som skyddstillsyn eller villkorlig dom kan bli aktuella som reaktion på brottet – även om starka samhällsskyddsintressen med hänsyn till återfallsrisken föreligger. Detta är för de flesta helt otillfredsställande, inte minst ur brottsofferperspektiv.
Folkpartiet anser att det krävs en omfattande reformering av det gällande systemet. Det är uppenbart att frihetsberövande av vissa personer behövs för att skydda det omgivande samhället.
Partiet ställer sig bakom Psykansvarskommitténs förslag i betänkandet ”Psykisk störning, brott och ansvar” (SOU 2002:3). Folkpartiet anser, i enlighet med betänkandet, att överlämnande till rättspsykiatrisk vård bör avskaffas som särskild påföljd. De normala reglerna om påföljdsbestämning ska då gälla även för psykiskt störda lagöverträdare, vilket bland annat innebär att psykiskt sjuka kan dömas till fängelse. Om man är psykiskt sjuk avtjänar man således sitt utdömda fängelsestraff på psykiatriskt sjukhus.
Folkpartiet ställer sig bakom huvudtankarna i Psykansvarskommitténs nya förslag gällande samhällsskyddsåtgärder. I särskilda fall ska intresset av samhällsskyddsåtgärd beaktas som en självständig faktor gällande allvarliga gärningar riktade mot annans liv och hälsa samt när en påtaglig återfallsrisk föreligger. Detta ska anges i domen. Frågan om samhällsskyddsåtgärder ska bestå och kontinuerliga omprövningar ska göras av allmän domstol.
Psykiskt störda lagöverträdare som döms till fängelse och som har behov av psykiatrisk vård skall i ett reformerat system ges sådan vård under verkställigheten av fängelsestraffet, antingen i frivillig form enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) eller i form av tvångsvård enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. Frågan om vårdbehovet skall avgöras efter en rent medicinsk bedömning, antingen i form av ett särskilt vårdbeslut i en rättspsykiatrisk utredning eller genom ett vårdintyg.
För att erforderlig vård skall komma till stånd i framtiden måste också kriminalvården bli bättre på att hantera frågor kring psykiskt störda. Kriminalvårdens ansvar i detta hänseende skall betonas ytterligare i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.
Härutöver krävs organisatoriska och ekonomiska förändringar av den rättspsykiatriska vården som innebär att staten tar ett större ansvar för vården och att resurserna för denna fördelas annorlunda än i dag.
Det råder i dag ingen tvekan om att den rättspsykiatriska vården tränger ut annan sluten psykiatrisk vård i landstingen. Av besparingsskäl kan också rättspsykiatrins patienter blandas med övriga på avdelningarna, något som kan vara farligt och uppfattas som obehagligt av både patienter och anhöriga.
Staten bör därför ta på sig ansvaret för finansieringen av den rättspsykiatriska vården. I enlighet med den för de ekonomiska relationerna mellan stat och kommunal sektor gällande s.k. finansieringsprincipen bör samtidigt statens kostnader neutraliseras, genom en minskning av de allmänna statsbidragen till sjukvårdshuvudmännen.
Riksdagen bör begära att regeringen återkommer med de förslag till lagändringar som krävs för att få ett gott samhällsskydd och god tillgång till psykiatrisk vård i kriminalvården, enligt vad som här anförts.
Vidare bör det som här anförts om statligt ansvar för finansieringen av den rättspsykiatriska vården ges regeringen till känna.
Psykiatrisk vård innehåller såväl frivillig vård enligt hälso- och sjukvårdslagen (HSL) som tvångsvård genom myndighetsutövning enligt särskild lagstiftning. Den senare sker enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV).
Tvångsvården utgör en ansenlig del av den psykiatriska slutenvården. Till exempel svarade den i Västra Götalandsregionen vid en mätning år 2000 för genomsnittligt 30–40 procent.
Att vårda en patient med tvång är den starkast integritetsingripande åtgärd som förekommer inom hälso- och sjukvården. Detta förhållande uppmärksammas också i olika internationella sammanhang och konventioner, t ex Hawaiideklarationen.
Psykiatrisk tvångsvård regleras genom olika lagar och får endast ges av offentlig vårdgivare. Beslut om tvångsvård är underställt länsrättens prövning, och det prövas löpande under vårdtiden. Detta speglar hur samhället utifrån grundläggande etiska mål skyddar individen från rättsövergrepp.
I de fall tvångsvård måste användas anser Folkpartiet att det är ännu viktigare än annars att patienten snabbt får tillgång till en stödperson, som i samråd med anhöriga kan föra patientens talan. En tydlig tidsgräns måste sättas för hur lång tid det får ta från det att beslut om tvångsvård fattas till det att patient och anhöriga erbjuds en stödperson. I de fall där anhöriga saknas kan det finnas anledning att utse en stödperson även mot patientens vilja.
Det som här anförts om stödpersoner bör ges regeringen till känna.
Psykiatrikers främsta uppdrag är förstås att ge bästa möjliga vård åt sina patienter. Samtidigt får man inte blunda för att psykiatriker som arbetar med potentiellt farliga patienter har ett dubbelt uppdrag. De ska både vårda patienten och se till tryggheten i samhället. I den situationen får en psykiatriker inte se sig som i första hand patientens ombud, utan måste balansera sina båda uppdrag.
Det är tveksamt om lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) används så som var avsett. Anhöriga till psykiskt sjuka upprörs ofta över att tvångsvård i många fall inte sätts in när det, enligt de anhöriga, helt uppenbart föreligger fara för den sjukes liv.
I betänkandet ”Rättssäkerhet, vårdbehov och samhällsskydd vid psykiatrisk tvångsvård” (SOU 1998:32) föreslogs möjligheter till öppen vård med särskilda villkor. Det innebär att en tvångsvårdad patient som bedöms lida av en allvarlig psykisk störning, men som ändå kan få sitt vårdbehov tillgodosett utan att vara inlagd på vårdinrättning, kan vårdas i öppen vård med vissa förhållningsorder. Dessa kan gälla vård och behandling, boende, sysselsättning, förbud mot att använda berusningsmedel med mera. Beslut om öppen vård med särskilda villkor ska fattas av domstol. Om domstolen bedömer att den öppna vården inte fyller sin funktion, antingen för att villkoren inte uppfylls eller för att sluten vård är nödvändig av andra skäl, så ska patienten tas över till sluten tvångsvård.
Riksdagen bör begära att regeringen återkommer med lagförslag rörande öppen vård med särskilda villkor enligt vad här anförts.
Snabb hjälp behövs till unga med psykiska problem. Unga människor som drabbas av psykoser behöver mycket snabb hjälp för att bromsa psykosförloppet. En förutsättning för att detta ska kunna ske är att vården är lättillgänglig för såväl patienter som anhöriga. Det är viktigt att kommuner i samarbete med landstingen utvecklar metoder för att snabbt diagnostisera och tillgodose denna patientgrupps behov.
Skolhälsovården måste få ökade resurser och intensifiera samarbetet med psykiatrin. En fungerande skolhälsovård innebär tidigare upptäckt av och åtgärder för barn med psykiska problem och därmed behöver färre barn och ungdomar söka sig till barn- och ungdomspsykiatrin.
Med långa väntetider till BUP riskerar barns och ungdomars hälsa att förvärras på ett sätt som kanske inte kan åtgärdas senare. Utvecklingen i tonåringars liv är ofta snabb och turbulent. Folkpartiet vill därför ha en särskild besöksgaranti till BUP, det ska aldrig ta mer än en månad att få komma till ett första besök.
Övergången mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin måste förbättras. Den fixa åldersgränsen vid 18 år mellan de bägge verksamheterna är inte alltid adekvat med tanke på hur mognadsprocessen varierar mellan de olika individerna – och inte heller med tanke på hur debutåldern för olika psykiska sjukdomar ser ut. Det behövs insatser baserade på samverkan mellan psykiatrins verksamheter för åldersgruppen 15–25 år.
Av psykiatrins patienter har mellan 30 och 50 % någon form av missbruksproblem, och de psykiatriska problemen har ofta föregått missbruket.
Samtidigt förekomst av psykiatrisk problematik hos alkoholmissbrukare är ca 40 %, hos narkotikamissbrukare ca 60 %. Bland tunga missbrukare finns också en hög förekomst av neuropsykiatrisk problematik som DAMP och ADHD.
Psykiatrin har samma ansvar för behandling av psykiatrisk problematik hos personer med missbruk som utan missbruk. Det som komplicerar bilden är att missbruk ibland leder till psykiska symptom som är sekundära till missbruket, men också att psykiatriska problem leder till missbruk.
Här ser vi samarbete, bildande av olika vårdteam med flera kompetenser och fortbildning av personalen som viktiga förbättringar. Utöver sjuksköterskor och läkare avses här till exempel även psykologer, sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Utbildning om beroende måste bli ett obligatoriskt kursmoment inom olika vårdyrkens grundutbildning.
Patienter med kombinerade problem med missbruk och psykisk störning faller mycket ofta mellan stolarna. De är svåra att behandla både för psykiatri och missbrukarvård. Därför bör varje sjukvårdshuvudman i samarbete med berörda kommuner se till att det finns specialiserad vård och omsorg för patienter med dessa kombinerade problem. Samarbetet kan med fördel organiseras med gemensamma nämnder.
Det som här anförts om samarbete för patienter med dubbeldiagnos, och behovet att särskilt beakta detta vid förhandlingar med Landstingsförbundet om särskilda stöd, bör ges regeringen till känna. I en annan fp-motion framläggs förslag om villkor för statligt finansieringsansvar för missbrukarvård.
Vården för äldre med psykiska sjukdomar behöver utvecklas. Det finns i dag en brist på psykogeriatriker som kan bedöma och diagnostisera äldre som lider av psykisk ohälsa. Detta är en växande grupp av människor som har stort behov av psykogeriatrikernas kunskap och kompetens för att kunna få rätt behandling och leva ett värdigt liv. Det behövs fler psykogeriatriker i landstingen.
Medicinska expertresurser vad gäller äldre bör också samlas i äldrevårdscentra, i samarbete mellan kommuner och landsting. Vi hänvisar här till fp-motion om äldrevården.
I dag råder begreppsförvirring om vad som är geropsykiatri. Gruppen äldre med psykiska sjukdomar hamnar mellan stolarna. De flesta tas om hand inom primärvården. Primärvården bör vara förstahandsalternativ, men måste också ha specialiserad vård att konsultera och lämna över till. De allmänpsykiatriska klinikerna prioriterar ofta andra grupper. De geriatriska klinikerna prioriterar akuta somatiska tillstånd. Därför behövs en utbyggnad av specialiserade vårdenheter med tillgång till slutenvård för äldre med psykiatriska sjukdomar.
Det finns också en brist på platser i lämpliga boendeformer för äldre med psykiatriska diagnoser. Det ansvaret ligger på kommunerna, som inte har satsat tillräckligt mycket på denna grupp. Yngre som drabbas av svåra psykiska besvär remitteras till specialist, medan äldre ofta behandlas av allmänläkare med anknytning till boendet. Det krävs ett bredare samarbete mellan geriatrik, psykiatri och kommunal äldreomsorg för att de äldre ska få en värdig vård.
Det som här anförts om äldrepsykiatrin bör ges regeringen till känna.
Läkemedelsanvändningen inom psykiatrin har ökat kraftigt det senaste årtiondet sedan en lång rad nya läkemedel tagits fram. Läkemedelsutvecklingen inom psykiatrin har varit positiv för möjligheterna att behandla, dämpa och lindra olika typer av psykiska reaktioner hos enskilda individer.
Det är viktigt att inte bara läkemedel blir den behandlande faktorn för de psykiskt funktionshindrade. Läkemedel ska vara ett komplement till andra terapeutiska insatser för de psykiskt funktionshindrade.
Olika individer reagerar också olika på samma läkemedel. Det är därför användningen av eventuella läkemedel måste prövas individuellt.
Psykofarmaka har ett dåligt rykte. De läkemedel som har använts inom psykiatrin har gett stora problem med biverkningar. Problemen kvarstår delvis än i dag även om läkemedlen blivit bättre. Många patienter tar därför inte sina läkemedel så som det är avsett, eller ”kompletterar” sin medicinering med alkohol och droger för att tillfälligt lindra sina besvär.
En fast läkarkontakt med överblick över patientens sjukdomshistoria och samlade medicinering är oerhört viktig för en god läkemedelsbehandling. Genom att vara lyhörd för de problem patienten upplever, och pedagogisk i diskussionerna om läkemedlen, kan läkare och patient nå en samsyn i behandlingen. På det sättet kan man nå en mer effektiv medicinering.
Fler husläkare, och etableringsfrihet, är därför viktiga reformer för psykiatrin, liksom för den övriga vården. Vi hänvisar här till fp-motion om sjukvårdspolitiken.
Patienters och anhörigas roll i psykiatrin måste stärkas. Det finns fortfarande på sina håll stora brister i bemötandet av patienter och anhöriga inom delar av psykiatrin. Bemötandet av patienter och anhöriga bör bli en integrerad och kontinuerlig del av personalens utbildningar. Erfarenheterna från brukarråd och liknande bör också tas till vara inom verksamheten. Informationen till såväl patient som anhöriga om behandlingsmetoder och sjukdomsutveckling måste förbättras.
Folkpartiet var på flera punkter kritiskt till det bidragssystem för handikapporganisationer som regeringen lade fram våren 2000. Det är viktigt att stödet även kan gå till anhöriga till personer som har svårt att föra sin egen talan. Detta tas upp i en annan fp-motion om funktionshindrades villkor.
Ätstörningar som anorexi och bulimi är vanligare hos flickor än hos pojkar. Av alla unga kvinnor mellan 15 och 25 år lider cirka fem procent av ätstörningar. Detta är en av de psykiatriska sjukdomar som har högst dödlighet.
Det finns idag ingen enskild behandlingsform som passar alla personer som lider av ätstörningar, och olika behandlingshem och vårdenheter har varierande teorier för vård, omsatta i olika modeller. Det finns mycket få institutioner som särskilt behandlar ätstörningar.
Det som passar den ena patienten passar inte den andra. Det är därför viktigt med flexibilitet i vårdformerna och ett fritt vårdval över Sverige, för att ge en möjlighet till byte av behandlingshem ifall det visar sig att vården inte avancerar.
Det är också av vikt med mer forskning om vilka bakomliggande faktorer som spelar in, men också om hur man på bästa sätt kan hjälpa de berörda.
Det som här anförts om ätstörningar bör ges regeringen till känna.
Det är viktigt att vårdpersonalen inom psykiatrin och primärvården är väl förtrogen med de psykiska problem som kan vara särskilt förekommande i en del invandrargrupper mot bakgrund av vad människor som tvingats fly upplevt. Kunskap om följdverkningar av tortyr är särskilt viktig. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Anna Grönlund (fp) |
Marita Aronson (fp) |
|
Lennart Kollmats (fp) |
Tobias Krantz (fp) |
|
Ulf Nilsson (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
|
Erik Ullenhag (fp) |
Yvonne Ångström (fp) |
|
Christer Winbäck (fp) |
Gabriel Romanus (fp) |
|
Linnéa Darell (fp) |
Mia Franzén (fp) |
|
Nina Lundström (fp) |